Utgivningsår: 1993
Skivbolag: RCA/BMG
B-sida: Pray (Acapella)
Låt oss prata pojkband. Hela 90-talet var ju full av dom. Hette dom inte New Kids On The Block och Take That så var det Backstreet Boys, Boyzone, N-Sync och Westlife. Ett antal till ett band ihoppressade unga killar som hade looken och som med bakåtslickat hår, tvättbrädemagar och tighta kläder skulle sjunga sockersöta låtar för att locka en ung kvinnlig publik. Följaktligen var jag inte målgruppen och jag var aldrig intresserad av dessa band heller. Jag ska inte säga att det lät uruselt och hemskt, men det var nåt så in i nordens färglöst och tradigt och stack inte ut en millimeter. Sen fanns det väl enstaka låtar av en del av banden som ändå faktiskt var OK. "Larger than life" är ännu Backstreet Boys med hästlängder bästa låt och dom enda två riktigt bra av NKOTB är "Tonight och "Step by step". Men lägg på någon av deras normala ballader och jag somnar nästan direkt. Nej, pojkband är normalt verkligen inte min påse!
Men som sagt, undantag finns i allt och för mig har Take That alltid varit det. Ja, jag menar bandet där Robbie Williams startade! Jag ska verkligen inte säga att allt med Take That är jättebra heller. Även deras ballader är grymt såsiga pekoral som jag kan leva utan. Men det Manchesterbandet har som gör dom ett steg bättre än dom andra är den där kopplingen med 70-talets souldiscovärld, som gör att låtar som "It only takes a minute", "I found heaven", "Relight my fire" och "Could it be magic", förvisso alla covers, faktiskt är riktigt snygg och svängig popsoul, ofta med både blås, synthar och stråkar! Därför så blev jag faktiskt riktigt glad när jag hittade ett gäng av deras singlar på Erikshjälpen i Hudiksvall för ett antal år sen, och dessutom på vinyl!
Högst av deras låtar har dock nästan alltid "Pray" tronat från 1993 års "Everything changes". En låt som förvisso är mer lagd närmare åt balladhållet, men som ändå smeker skönt i örat med sitt softa sound och sina stråkar, förvisso synthbaserade stråkar, men ändå riktigt snygga stråkljud. Melodin är också en anledning till att låten är bland genrens bästa guldkorn, med en lite lätt melankolisk vers och en riktigt bra och positivare refräng. "Pray" har en brittisk 70-talspop-aura om sig som är kanonbra och stark och som, tillsammans med ovan nämnda låtar, gör att Take That är undantaget som bekräftar regeln om att pojkband var bland 90-talets tråkigaste företeelser. Dom här grabbarna hittade faktiskt något som ofta ändå stack ut bland allt annat slätstruket!
Mer GRUNGE!! 😇😘
SvaraRadera