Kultstämplat: Jan Johansson & Bengt Malbert - Rädda Sverige

Gymnastikskivor finns det en uppsjö av och jag är normalt noll intresserad av, om det inte är gamla fina "Morgonpasset", som är kultnostalgi. Men "Gympa med Lill-Babs" eller träningsskivor med Gun Hägglund och Bengt Bedrup känns mer som en kul nick till forntiden än intressant. Det är klart att en skiva där Susanne Lanefeldt i rosa benvärmare skriker som en överstelöjtnant "DET ÄR BRAAAAAAA!!!! TAAAA IIIIIIII!!!!! OCH KNIIIIIIP!!!" kan ju kännas kul, fast man ska nog se det också.
     Sen finns det riktigt udda undantag. På mitt jobb finns det en skiva som jag lockas av att köpa, men som jag ändå skeptar inför, en skiva med aerobicsövningar till... klassisk musik som "Skridskoåkarna" av Waldteufel, Mozart eller Strauss-valser. Exakt hur tränar man aerobics till Mozart?

Härom veckan så köpte jag en singel på loppis som jag trodde skulle vara en spännande jazzsingel med en udda inramning. Singelns minst sagt överdramatiserade titel var "Rädda Sverige", var från 1965 och innehöll några av dom största jazznamnen som funnits i Sverige, Jan Johansson, Arne Domnerus och Lars Samuelsson. Häftigt, tänkte jag och köpte singeln. Att originalfodralet saknas tror jag bland annat ledde en del till att jag blev vilseledd, för hemma såg jag att den också innehöll "Bengt Malbert, tal". Men sen tänkte jag; gympa till 60-talsjazz? Hur går det? Om jag börjar med Sida A, som är döpt till "Gymnastiksvit", så innehåller den en jazzsvit komponerad av Jan Johansson där sjukgymnasten Bengt Malbert håller låda med ett antal stela och robotliknande gympauppmaningar. Det som slog mig här var att jazzen var i en sorts avant garde-stil, en sån jazzgenre som inte alltid hade rytmen i sig. OK, försök att gympa till det här! Men första delen är det fart på, fast att förstå vad Malbert menar är inte lätt när han först av allt säger:
"Sätt fart på blodet... med jågning på stället!"
Jo, "jågning" är vad han uppmanar oss till. OK, det är 1965, ett enormt intresse för österländsk kultur inför den kommande flower power-trenden hade inletts så han kan ha menat "yoga (eller yogning) på stället", men jag tvivlar på det.

Sen övergår den pigga jazzstudset till en sorts avant gardistisk jazzblues i valstakt och en ny märklig träningsmusik tar sin fart. Jag måste medge att jag inte är någon fan av dagens aerobicsmusik, verkligen inte, rent musikaliskt är detta mer njutsamt, men det ska gärna finnas någon puls i musiken om man själv ska få någon puls. Men, OK, man kan ju bara njuta av musiken, men hur lätt är det när en robottränare står och mumlar märkliga förmaningar var 30 sekund. Då är det bättre med Sida B där Malbert, som förmodligen heter så för hans malande röst, säger övningarna innan låten och sen vi får höra Jan Johansson, Arne Domnérus och Lars Samuelsson spela i lugn och ro, även om jazztitlarna har så svängiga och hippa namn som "Svikthopp" och "Stående - sittande - liggande".

OK, det är lätt att driva gäck med den här typen av skivor, för ju äldre dom är ju märkligare låter dom. Jag förstår att meningen med skivan är inte att lyssna som jazzkritiker på musiken, men när såna här stora jazznamn är med och där man flaggar för dom som om det var en vanlig Metronome-utgåva så är det lätt att man undrar varför dom fick för sig att detta var en bra inkomstkälla. Detta är kult, kitschigt och underbart skön gympaskiva, som egentligen inte är fullt så dålig så den platsar som "Kultstämplat". Men den är tillräckligt udda för att jag skulle vilja ha den med. Det är en märklig och bisarr hybrid mellan god musiksmak och märkliga träningsuppmaningar. Men nu är det dags att sätta fart på blodet med lite "jågning" för jag har faktiskt hittat stycket på Youtube, så kniiiip på er...