Kalle Anka och musikanterna (Barn-EP från 1955)

Jag vet att jag skrivit om singlar nu hela sommaren, men jag sorterade och städade i skivsamlingen idag och hittade en helt underbar kultskiva jag måste skriva om. Detta är kanske en av de mer udda sakerna jag skrivit om i bloggens femåriga historia. Tyvärr finns den inte någonstans på nätet så just nu kan det inte bli något filmklipp till.

Att skriva om barnskivor, vad som är vettigt och vad som är så dåligt att man skrattar, är inte allt för lätt. Barn har annan humor än jag, inte helt oväntat. Men den här är så tidstypisk  i utförande och antik så den måste visas upp. Det är en EP som gavs ut på Metronome 1955 med Kalle Anka och hans vänner. 1948 kom tidningen Kalle Anka & co ut i Sverige så vi svenskar var kanske inte helt van vid den koleriske ankan ännu. Men här har man ändå valt att ge ut en serie inspelningar med väldigt enkla historier med Walt Disneys karaktärer. Skådespelarna här är alla mindre kända jazzmusiker och sångare som ibland extraknäckte som skådespelare, med namn som Ville Wallén, George Adelly, Ulf Carlén och Metronomes grundare själv Anders Burman. Vem av dom som spelar Kalle Anka framgår inte, vilket kanske är tur för den personens egen skull.

De fyra historierna på skivan får man inget nobelpris för direkt. Dom är tämligen händelsefattiga, vilket också bidrar till kultstämplingen, tillsammans med de riktigt usla imitationerna av karaktärerna. Jag förstår att det är barn som ska höra detta, men även i en barnberättelse är det kanske bra om det finns en vettig dialog som för historien framåt.
- I den första fyller Musse Pigg år och får presenter av alla sina vänner, men det visar sig vara småproblem med alla presenterna och kamraterna får tillbaka sina gåvor. Slut på historien. Av någon helt obegriplig anledning heter Piff och Puff i den här historien Chip och Chop (?!?!?!).
- I den andra ska Kalle Anka försöka spela en låt på nåt instrument, men enligt medmusikanterna låter det för gräsligt och frågar om han inte kan spela något alls? Jag kan inte ens spela på läppen och kunde jag spela så där på klarinett och trumpet vore jag lycklig. Det visar sig dock att Kalle kan spela trummor! Vilken lycka! Sen river dom av en låt som förmodligen fick Warner Brothers och/eller Walter Lantz att klia sina huvuden med sina advokater för den låter totalt stulen från signaturen till en viss skrattande hackspett vid namn Hacke. Problemet här är att det går knappt att höra vad Kalle säger. Den som spelar Kalle Anka gör det så gräsligt att det bara är ett framstötande och obegripligt kvackande där han försöker få till något som liknar ord.
- Den tredje historien är den som har något som liknar en historia. Skogshuggare håller på att såga ner Piff och Puffs träd och ber Knattarna om hjälp. Men man får koncentrera sig för att hänga med i storyn för ekorrarnas röster är så högt satta att man måste sänka hastigheten på singeln från 45- till 33-varv för att ha en chans att höra vad dom säger. Kalles brorssöner har för övrigt samma pipröster, lite lägre dock, som ekorrarna och det är nästan lika svårt att höra vad dom säger som "Chip och Chop". Man hör till och med hur dom som spelar Knattarna får tala ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t ibland för att folk ska höra vad dom säger.
- I den fjärde ber några barn Långben att berätta en spännande historia och han sjunger en sång som dom inte alls tror på. Bäst måste ändå följande replikskiften vara:
Långben: "Då måste jag tänka efter..."
Barnen: "Scccchhhhh! Långben ska tänka!!!"

Tanken var god, att göra Kalle Anka tillgänglig för skivmarknaden, men om man jämför med senare utgåvor och hur man idag dubbar filmer framstår detta som rena stenåldern och amatörteatern. Skådespelarinsatserna är skrattretande och historierna är riktigt usla, men det är riktigt kult och samlarvärde för ankister och seriesamlare. Dessutom fick jag reda på att dessa historier även finns utgivna på 78-varvsskivor! VILL HA!