Att sätta jazztoner till klassiska verk har alltid varit både populärt och omdiskuterat. Det är väl dokumenterat att många jazzmusiker under boperan hade ett stort intresse för modern klassisk musik och kanske inte minst Igor Stravinskij. Dock är det inte alltid så populärt bland många av kompositörernas största och/eller närmaste fans, men ändå något riktigt spännande. Det kanske är så att förbjuden frukt på något sätt smakar bäst. Mindre bra gick det för Duke Ellington som fick dra in alla skivor med hans svit baserad av Griegs "Pehr Gynt" eller för Charlie Norman som fick halva Norge på sig för sin "Anitras dance boogie". Bättre gick det för Miles Davis när han tolkade "Concierto de aranjuez" på sin nu legendariska platta "Sketches of Spain", eller för fransmannen Jacques Loussier som valde att ta Johann Sebastian Bachs verk och göra dom i jazztappning med egen trio.
Jacques Loussier är en pianist som bland annat blev berömd för sina jazztolkningar av Bachs "Goldbergvariationer". Jag hittade en CD med dessa variationer i hans tolkning för ett tag sen och blev intresserad. Jag vet att jag är rätt konventionell vad gäller jazz och går inte så ofta utanför ramarna, framför allt inte vad gäller modernare jazz. Men jag antar att jag med åldern blivit allt mer intresserad av att undersöka och upptäcka nya saker inom musiken. Därför chansade jag på den CDn och tyckte det lätt riktigt bra och spännande. För inte allt för länge sen så hittade jag en skiva till, utgiven 1964 på Decca, med denna märkliga musiker, nu på vinyl. Den här gången spelandes bland annat ett par av Bachs orgeltoccator omgjorda till piano och spelade i jazzstil. Detta är riktigt speciellt och lysande!
Loussier spelar här med legendariska franske bassisten Pierre Michelot, som bland annat var med i Django Reinhardts band på sin tid, och trumslagaren Christian Garros. Jag har nu blivit frälst i Loussiers sätt att ta något antikt och göra något helt oväntat och nytt av det. För detta är helt oförutsägbart och ibland för man vibbar av Jan Johansson i musiken. Ena stunden så experimenterar trion en hel del med musiken och nästa sekund är det en sorts jazzbarock som strömmar ut. Men trion spelar ändå mjukt och avkopplande och jag tror Bach ändå hade gillat detta. Toccata nr 4 i C-Dur går i många sinnesstämningar och stilar och den lugnare andra satsen (Adagio) är otroligt välgjord! Detta är musik som både plockar fram något helt nytt och på något sätt bevarar det genuina och samtidigt blir intressant och lockande.
Jacques Loussier, idag 84 år, bröt upp trion 1978 och koncenterade sig på att arbeta med artister som Pink Floyd, Sting och Elton John. När Bach 1985 fyllde 300 år så återbildade han trion med nya musiker och har sen dess även försökt tolka andra kompositörer. Jag hoppas absolut på fler Loussier-skivor under 2019!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar