Månadens bästa fynd - November 2018 (Cole Porter-samling/Oscar Peterson & Joe Pass/Oleta Adams/Hootenanny Singers)

Det är redan dags att titta tillbaka på föregående månad och snart även på föregående år, eftersom året snart är slut. November kändes först inte som en månad som var helt stark på bra fynd, men när jag tittade igenom var som jag hade köpt under denna tid så fick jag ändra mig och inse att det ändå gick riktigt bra! Ett flertal speciella tillfällen fanns, dels när jag köpte hela sex plattor med soulmusik en bit utanför stan och dels när man hade lagt ut en jättehög med CD-skivor i gratisvagnen på Second Hand-affären Återbruket här i Sundsvall. Fräscha skivor som säljaren inte hade hämtat, allt helt gratis! I skrivande stund så har jag inte lyssnat på så många av dessa än, mer än att ha gjort stickprov och försökte göra en bedömning av vilka som verkligen var något att ha, men det blev ändå en väldigt bra CD-månad, men trots allt även en helt OK vinylmånad!

The Music Of Cole Porter - Played By America's Greatest Jazzmen (1967)

På papperet lät denna skiva som en lågbudget deluxe! En samling av Cole Porter-låtar med fantasilös skivtitel utgiven på ett skivbolag jag aldrig hade hört talas om, Moodsville, dessutom med något slitet skivomslag. Vad positivt kunde komma ur det egentligen? Svaret var egentligen; mycket mer än jag trodde. För Moodsville var inte så mycket lågbudget som man kunde tro. Egentligen är det det långt mer kända bolaget Prestige's dotterbolag, som skapades för de som gillade mer lugnare jazz än moderbolagets rena jazzutgåvor.
     "America's greatest jazzmen" då? Ja, det är inte den vanliga uppsättningen Ellington, Dorsey, Basie och så vidare utan här finns, med undantag från möjligen Coleman Hawkins, eliten av bebopgenren, eller vad sägs om Gene Ammons, Gil Evans, Stan Getz, Modern Jazz Quartet, Red Garland och Frank Wess som i olika låtar tolkar Porter på sina egna högst personliga sätt. Eller vad sägs om Gil Evans väldigt sköna version av "Just one of those things", MJQs egna version av "All of you" eller Stan Getz "I've got you under my skin"? En platta att bli överraskad av även musikaliskt och som är en riktigt kanonhyllning till en av jazzens största kompositörer!


Oscar Peterson and Joe Pass: Porgy & Bess (1976)

Detta kan vara ett koncept man antingen älskar eller hatar. Klavikorden, ett 1700-talsinstrument som låter som en mindre och lättare cembalo och som snarare passade till hemmabruk än till stora konserter, eftersom ljudet är mycket svagare än hos en cembalo. Också Oscar Peterson, som redan 1959 hade släppt en platta där han spelade musik från George Gershwins opera "Porgy & Bess". Därför ville han göra en helt annorlunda version istället för att upprepa det han redan hade gjort, när Norman Grantz övertalade honom att spela in denna skiva för dennes bolag Pablo. Resultatet blev en platta där den store jazzpianisten spelade verket på klavikord, vilket var en av ytterst få gånger där det instrumentet fick stå i centrum på en platta. Som enda komp har han gitarristen Joe Pass, vilket jag inte ser något fel med, han bjuder på bländande akustiskt gitarrspel, men det borde ändå ha varit ett riktigt komp med på inspelningen som sköter rytmen. Dock är inte detta på något sätt en dålig platta, om än inte mer än en happening.

Jag ska erkänna dock att här har jag inte hört mer än ett par smakprov, men det låter väldigt spännande och udda. "Porgy & Bess" finns ju i ett flertal olika jazzversioner, och personligen är min favorit förstås Miles Davis och Gil Evans klassiska version. Men Oscar Petersons 70-talsversion sticker ut, men har ändå en stadig rytm och vilar tungt på de båda musikernas suveräna förmåga att spela. Jag är inte säker på att jag skulle vilja höra Peterson spela klavikord på så många fler plattor. Det är ett kul experiment som kanske kan bli påfrestande i längden, men för denna platta det en kul tanke och bra och riktigt trevlig musik att lyssna på!


Oleta Adams: Evolution/Oleta Adams: Moving on (1993/1996)
Dessa två kom i från gratisvagnen på Återbruket och kostade följaktligen inte en krona. Och för det priset är detta ett klart fynd. Jag ska inte säga att detta är det absolut mest unika i soulväg jag har hört, men det är riktigt bra gjort ändå. Oleta Adams innan dessa plattor var för mig hon som Tears For Fears sjöng med på låten "Woman in chains" 1989. Hennes övriga verk har alltså passerat Sverige tämligen obemärkt och hon har väl i ärlighetens namn inte blivit någon megastjärna direkt hemma i USA heller, om man jämför med andra soulmadamer runt samma tid, 90-talets första hälft.
     Om vi börjar med "Evolution" så är den producerad av Stewart Levine, som jobbat med de flesta inom både amerikansk och engelsk musik. Det finns en skön stämning i plattan som jag gillar, vilket gör att jag ändå kan bortse en del från såna saker som att 98%  av låtarna är ballader och vars melodier är rätt svaga, om man jämför med balladdrottningar som Whitney Houston och Mariah Carey, som båda hade låtmaterial deluxe runt denna tid samt röstresurser utöver det vanliga. Men som sagt, det är ändå avkopplande och även om Oleta Adams inte är någon Whitney på något vis så har hon en bra och stark röst så "Evolution" stannar just nu i alla fall i soulsamlingen.

"Moving on" tre år senare blev en klart sämre framgång än "Evolution". Personligen tycker jag att den är starkare än föregångaren, även om den inte är unik i genren på något vis. Vassal Benford, som runt denna tid var ett starkt namn efter succéer med artister som Jade och Toni Braxton, samt Michael J Powell, som låg bakom namn som mer softa sångerskor som Randy Crawford och Anita Baker, har jobbat med Adams här. Dessutom gästar David Sandborn med sin saxofon på ett flertal låtar. Låtmaterialet har blivit klart starkare, även om det inte är speciellt på något sätt och balladerna fortfarande dominerar. Inledande "Never knew love" är plattans starkaste låt och det finns inga låtar här som paraderar till titeln hitlåt. Men "Moving on" känns ändå starkare, proffsigare och fylligare, vilket kanske dock låter konstigt eftersom de amerikanska köparna uppenbarligen tyckte det motsatta. Så just nu känns det rätt att behålla båda plattorna med Oleta Adams. Det är skön mogen soul, varken mer eller mindre!
     Efter den här plattan gick det utför för Adams karriär. Hon sades upp från skivbolaget Fontana och hamnade på mindre bolag hela tiden ända till idag.


Hootenanny Singers: Gabrielle - I lunden gröna (1965)
Ah, Hootenanny Singers! Det känns som en evighet jag skrev om dom, eller sen jag hittade något med dom som jag inte redan hade. En gång tidigare, för fem år sen, har jag skrivit om dom och då skrev jag ordentligt om detta legendariska band från Västervik som idag främst är nämnd för två saker, de hade rekordet på Svensktoppen fram till 1990 med "Omkring tiggar'n från Luossa" samt att Björn Ulvaeus startade sin karriär där. Bandet blandade friskt svensk folkmusik och svensk schlager i sin musik och gjorde musiken både unik och enormt skön! Förutom ovan nämnda Dan Andersson-klassiker så får väl "Gabrielle" och "I lunden gröna" räknas som ett par av gruppens mest kända låtar. Visst ni förresten att "Gabrielle" egentligen är en rysk melodi, för jag blev förvånad när jag läste baksidan på omslaget till denna EP? Och visst är "Gabrielle" ett stycke lysande mästerverk inom visgenren! Den börjar som lite i marschtakt och går sen över i en avkopplande refräng som passar på vilken sommaräng som helst. Jag vet, det är två veckor till jul när detta skrivs, men man kan väl drömma?
     "I lunden gröna" är då betydligt mer trallvänlig och pigg och somrig på ett helt annat sätt. De två mest kända låtarna ligger alltså på B-sidan här, vilket kanske känns lite märkligt. På de andra låtarna har man tolkat Charles Aznavours "La mamma" på svenska, under titeln "En mor". Dessutom finns en riktigt bra version av en amerikansk folkmelodi, som på svenska fått titeln "Körsbär utan kärnor". Totalt sett en kanon-EP med det svenska 60-talet när det var som skönast och somrigast.