Nytt i samlingen - Maj 2021 (Jazzspecial)

Mills Blue Rhythm Band - Blue rhythm
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Hep Records
Betyg: 4/5

Jag hittade en riktigt guldgruva vad gäller jazz denna månad, både på CD och på vinyl, så det blir ett jazzspecial i denna månads sammanfattning av skivköpen. Nästan 30 skivor jazz har jag införskaffat under april så mer från detta fynd kommer förstås i artiklar allt eftersom! Och jag börjar med den här skivan med ett band jag hörde mycket om i "Smokerings" på 80- och 90-talet, men aldrig sett en tillstymmelse av vad gäller skivor. Mills Blue Rhythm Band är för en gångs skull inte ett band uppkallad efter dess orkesterledare, eftersom bandet bytte ledare rätt frekvent under dess åttaåriga existens. Mills i det här fallet är bandets manager Irving Mills, som dock inte spelade i bandet. En del kända namn passerade dock bandet under åren, som Edgar Hayes (det kändaste namnet på denna platta), Red Allen, Buster Bailey, J.C Higginbotham, Frankie Newton, Charlie Shavers och Lucky Millinder, som var dess ledare under bandets fyra sista år. Bandets största framgångare hade man när man hoppade in på Cotton Club i Harlem då ställets normala huvudnamn Duke Ellington och Cab Calloway inte var bokningsbar för tillfället. Dessutom spelade man bakom Louis Armstrong på flera av hans tidiga soloinspelningar.
     
Mills Blue Rhythm Band spelar storband i dess allra tidigaste form och dessutom är det även bandet i dess första form, eftersom låtarna på plattan är inspelade 1931, precis vid bandets födelse. Denna tidiga form av storbandsjazz är något jag alltid gillat, just för att den är väldigt mysig, antik och mer energirik än den, i övrigt kanonbra, normala form vi förknippar med genren. Genren hade inte blivit riktigt kommersialiserad än, på gott och på ont, utan var ännu i sin linda.

Denna platta är riktigt bra, även om det är, med dagens mått mätt, lite småfånig stämsång här och var. Men när man hör låtar som "Futuristic jungelism" och "They satisfy" så myser i alla fall jag av välbehag. Detta är klart en tidsbild av jazzens historia och är helt klart rekommenderbart! Plattan blir klart kvar i samlingen!



Mel Powell And His Uptown Hall Gang - Piano forte
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Phontastic
Betyg: 4/5

Det roligaste är att hitta jazzplattor med musiker man har inspelad, hört i "Smokerings" och dylika program och känner till om, men inte har knappt något på platta sen tidigare. Och Mel Powell är ännu ett namn som glömts bort med tiden. Ändå spelade han ett par år med Benny Goodman, som stand-in till Teddy Wilson i Bennys band. En halvplatta har jag sen tidigare med Mel Powell, halv eftersom på den skiva jag har så har han bara ena sidan (den andra sidan är tillägnad pianisten Joe Bushkin). Därför kan man då lita på att svenska skivbolag ger ut dessa lite mindre namnkunniga musikerna (TAX brukar ju också vara bra på det). I det här fallet är det Phontastic, som också gett ut en hel del bra saker, som här har valt att uppmärksamma Mel Powell under en väldigt intressant period.

1943 så blev Powell inkallad till militärtjänst mitt under brinnande världskrig, men fick äran att tjänstgöra i musikerkåren tillsammans med Glenn Miller och hans Army Air Force Band. Detta är då alltså ett mindre band ur Glenn Millers militärorkester där klarinettisten och saxofonisten Peanuts Hucko troligen är det mest kända namnet. Jag säger troligen för det är inte riktigt klarlagt huruvida det är Miller själv som trakterar trombonen här, men chansen finns att så är fallet. Givetvis blev jag ännu gladare när jag upptäckte att detta är radioshower (för militärerna) som Phontastic har gett ut på denna platta.

Plattan är fylld med kanonbra 40-talsswing och med påannonser och avannonser av låtarna. Några låtar, som "Way down yonder in New Orleans", är kanske lite för mycket dixieland för sitt eget bästa, men annars är detta en höjdarplatta som givetvis blir kvar. Däremot har jag haft dålig lycka med att hitta ett Youtube-klipp från denna platta, så jag väljer att dela en hel en timmes radioupptagning med samma band, dock inte från samma tillfälle som på skivan. Men ni får i alla fall en bild av hur skön jazzen på "Piano forte" är!



Lee Konitz - From Newport to Nice
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: Musica jazz
Betyg: 2/5

Den här skivan vållar lite bryderier. Musikaliskt är det förstås bra som tusan, men resten är ett virrvarr i diverse usel ljudkvalitet, halva inspelningar och udda liveupptagningar, varav det sista i det här fallet får styra denna skivas framtid.

Musica Jazz är egentligen en italiensk legendarisk jazztidning som funnits ända sen 1945 och när bolaget Rusconti Editore köpte upp tidningen så började man satsa på att ge ut skivor, först vinyl och sen CD, med den musiker som det var främst fokus på det numret. Följaktligen så var det fokus i något nummer 1992 på saxofonisten Lee Konitz, var på denna skiva gavs ut med tidningen. Intressant så långt. Inspelningarna här är hämtade från diverse olika liveframträdanden där en del av dom inte funnits ute förr och vad kan misstänkas i flera fall även är inspelade från någon i publiken. "My melancholy baby" är inspelad från amerikanska TV-showen "The Tonight Show 1955" och inledande "Two not one" är från Newport Jazz Festival som tydligen inte gavs ut på skiva det året. Däremot gavs 1958 års upplaga ut, vilken fyra spår också är från, men i en riktigt dålig ljudkvalitet. Nyss nämnda "Two not one", för att nämna en, är dessutom tonad in mitt i ett solo och följaktligen inte i sin helhet vilket gjorde mig riktigt besviken. OK, jag kan förstå om det är inspelad direkt från konserten och det inte är utgivet att man får räkna med lite tapp i kvalitet, men att ge ut ett låt som inte är i sin hel het tycker jag är lite tveksamt.

Men som sagt musiken är ändå riktigt bra och det är kul med udda inspelningar och utgåvor vilket är det som är det som ändå gör att jag inte sågar den här utgåvan längs fotknölarna. Men om jag behåller skivan, framtiden får utvisa. Det känns i alla fall inte som att utgåvor från tidningen Musica Jazz är något jag kommer fylla skivsamlingen med. Ljudexemplet jag har hittat här är från en riktig utgåva från Newport-festivalen 1958 med en ljudkvalitet som är långt bättre än den på skivan. 



Serge Chaloff - The fable of mabel
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Black Lion
Betyg:  5/5

Serge Chaloff är ett idag ett mer bortglömd namn i jazzkretsar. Denna barytonsaxofonist är väl främst känd som en av Woody Hermans "Four brothers", alltså en av dom fyra saxofonisterna som spelade den ikoniska storbandslåten (tillsammans med Stan Getz, Zoot Sims och Herbie Stewart). Detta är dock ett namn som jag helt har saknat inspelningar med i min skivsamling och som jag nu med glädje kunde få en skiva med!

Detta då i denna CD-återutgivning av en skiva som egentligen är två album i en. 1954 kom en platta kallad "Plays the fable of the mable" med Serge och en nonett och ett år senare en kvintett-platta som han gjorde med trumpetaren Boots Mussulli kallad "Serge and Boots". Därefter så hamnade Serge Chaloff på rehab och blev drogfri och bara två år efter det så fick han ryggmärgscancer och dog 1957 endast 33 år gammal. Efter det så slog man ihop dessa två plattor till en skiva och gav ut den samma år och det är den som här givits ut på nytt på CD, fast med fem av låtarna i extra-tagningar som bonusspår. 

Jag ska erkänna att flera av dom namnen som medverkar här hade jag aldrig hört talas om tidigare, som Boots Mussulli och det är inte heller så ofta jag vräker på med högsta betyg, men här är det klart befogat och jag tror att denna CD kommer att hamna rätt högt när året summeras vid nyår. För detta är lysande jazz och kanonbra samspel. Inte minst mellan Boots och Serge i låtar som "Oh Baby!" och "Easy street", men också nonetten har fantastiskt bra samspel och sväng i "Slam" och "Eeenie meenie minor mode"! Detta är cool bopjazz av allra finaste märke som jag å det varmaste rekommenderar! Min väntan på en skiva med Serge Chaloff var väl värd sin tid. Om den blir kvar i samlingen? Är vatten vått?