Svante Thuresson - svensk musiks hippaste har tystnat!

När jag växte upp så var Svante Thuresson ett schlagernamn i mängden som jag inte brydde mig i. En av dom som gjorde dom där gamla svensktoppslåtarna som jag inte lyssnade på. Det är klart, han hade ju en säregen och speciell röst och sjunga jazz, som jag då just hade upptäckt, kunde han ju. Men det var väl allt. Jag kan inte minnas att jag någonsin spelade in en Svante Thuresson-låt på band från radio under 80- eller 90-talet. Och den där melodifestivalvinnaren med Lill Lindfors, "Nygammal vals", det tog lång tid innan jag insåg dess storhet.

Men sen hände något. Jag hörde låtar som hette "Du ser en man" och "Lita aldrig på en man" insåg att han ju hade något. Det här var ju bra! Och när jag började samla gamla schlagersinglar för ca 15 år sen så kändes Svante Thuresson som ett givet namn att köpa på sig då och då. Svante hade det där speciella att blanda jazz och schlager på ett genialt sätt och där rösten verkligen var anpassad för båda och alla experiment däremellan. Sen var han annorlunda som schlagersångare. Han var inte den där typiske bildsköne svärmorsdrömmen med den sammetslena rösten utan han var en lång, skäggig och cool sångare med en nasal och ljusare röst. Och när många andra i samma genre dog ut karriärmässigt så fortsatte Svante att utvecklas och hitta nya marker som han uppmärksammades för, men visste ändå var han hade sin trognaste publik och sin stil. Någonstans lyste en sorts amerikansk jazzaura hela tiden runt hans sätt att vara och sjunga, även om han sjöng med Anne-Li Rydé i Melodifestivalen, skådespelade med Magnus & Brassw, tolkade Pugh Rogefelds "Här kommer natten" eller sjöng dom svenskaste låtar som fanns. Han var och förblev "a cool man", och jag gillade det.

Med risk att låta klyschig så är nog en av mina absoluta Svante Thuresson-favoriter "Noaks ark", med sin speciella uppbyggnad med den dramatiska versen och sen en lättsam och glad refräng som alla kan nynna med i. Hans klockrena version av Engelbert Humperdincks "The last waltz", översatt till "Den sista valsen", bör också nämnas och ska jag ta en låt ur hans repertoar med vokalgruppen Gals & Pals så väljer jag Beppe Wolgers "Vinter i skärgår'n" från 1965. Av plattor så är 1993 års "En salig man" en platta som är riktigt bra, mycket för att den blandar Svantes röst och stil med text och musik från allsköns alla svenska legender, Per Gessle, Staffan Hellstrand och min husgud Peter LeMarc. En platta som jag hade i lurarna en sommar för ett flertal år sen när jag letade efter en loppis längs Alnös havsstränder. 

Så tack för allt du har gett svensk musik, Svante Thuresson och för att du på ett sånt genialt sätt blandade det hippaste av genrer, jazzen, med det mesta av vad musikvärlden hade att bjuda på och fick den tidigare så (oförtjänt) bespottade schlagern att bli cool på ditt sätt. Du hade din stil och din sång och du gjorde det fenomenalt! Jo, du var hip, kanske det hippaste vi hade i svensk musik!