När man säger soulmusik till mig så har jag många favoriter som jag ofta återkommer till. Jimmy Jam & Terry Lewis, Curtis Mayfield, LA Reid & Babyface, Philadelphia Records, George Benson, Shalamar med mera med mera. Och när det gäller jazz så har ni som är läst denna blogg mer än några gånger sett att nästan hela spektrat finns här, från Benny Goodman och Stan Getz till Lennie Tristano, Count Basie och Clifford Brown.
Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin.
När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalenChess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken.
Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne.
Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen.
Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt!
Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre?
Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread".
Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy!
Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin.
När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalenChess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken.
Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne.
Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen.
Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt!
Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre?
Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread".
Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar