Utgivningsår: 1970
Skivbolag: A & M Records
Betyg: 4/5
Quincy Jones är här igen, en av mina favoriter. Quincy har en så otroligt stor bredd och han gör nästan allt så lysande. Den här gången är året 1970 och Quincy håller för var platta allt mer på att vandra från jazzen och mot den mer kommersiella popen. På den här plattan så står han med en trygg fot i jazzens gård medan den andra foten vandrar mellan soul, blues, afrikansk musik och även funkmusiken. Och det är i vanlig ordning ingen dålig musikerlista han har samlat i det här storbandet, eller vad sägs om Pepper Adams, Hubert Laws, Freddie Hubbard, Toots Thielemans, Herbie Hancock, Grady Tate, Ray Brown, Milt Jackson och en ung Valarie Simpson på sång. Dessutom finns här Major Holley här med lite stråkbasnynnande à la Slam Stewart.
Det här är en intressant platta på många sätt. Quincy experimenterar alltså flitigt med diverse stilar på den här plattan. Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water" får sig en ny snygg kostym, han besöker afrika och blandar med lite funktoner i titelspåret och går tillbaka till jazzen i "Walkin'" och "Hummin'". Just det 13 minuter långa titelspåret "Gula matari" är väl det spår som jag har svårast att ta till mig, men den är ändå välgjord och lyssningsbar. Sen har plattan en annan sak som jag egentligen ser som ett problem, den är så kort. Fyra låtar på totalt drygt 30 minuter är plattan och jag hade varit glad om den hade varit åtminstone två-tre spår till. Men det är ändå kul att höra Quincy Jones steg för steg marscherande mot det som komma skulle under 70- och 80-talet och få följa utvecklingen på hans olika plattor. Det här är en riktigt bra platta, kanske inte den mest unika eller speciella, men ett riktigt bra hantverk som utforskar många musikaliska vägar utan ändå att förlora sin grund. Plattan bli klart kvar i samlingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar