Kultstämplat: The Art Company - Susanna

The Art Company - Susanna
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: CBS
B-sida: The 17th floor

Som vanligt runt denna tid är det lite kaos, med både resumé från Skivmässan och Nytt I Samlingen September som ska upp och dom blir lite försenade och kommer. Men till dess så sticker jag emellan med en Kultstämplat. Men det här är ännu en låt som jag undrar om den egentligen inte är för bra för den kategorin. För hade låten varit en normal studioinspelad låt så hade den inte funnits här. Och andra sidan så hade halva låtens charm och kvalitet försvunnit då.

Holländska The Art Company ses av övriga världen som ett riktigt One-hit-wonder medan VOF de Kunst, som bandet heter i hemlandet, har släppt hela 18 plattor i Holland. Däremot kan man ju inte förneka att "Suzanne", som låten heter i original, är deras största hit oavsett. För den brittiska marknaden kallade man sig The Art Company och låten "Susanna".

     Jag gillar ju då den här gungande liveinspelade låten om killen som trånar i soffan efter sin Susanna, som dock nobbar honom. Det är ett skönt gung i låten och det är här som det mer komiska kommer in. Låten är alltså inspelad live. Var vet jag inte, men det låter som en stadspub någonstans i Haag eller Amsterdam. Och publiken är med på noterna, alldeles för mycket. Det är som om dom såg på en live dokusåpa likt Paradice Hotel eller nåt. Dom lever sig in i storyn och spelar över å det grövsta, så mycket att det till slut blir snudd på pinsamt. Det vrålas "WOOOOOOAAAAAW!!!" vid varje positiv textrad där sångaren Nol Haven lyckas närma sig sin dam. Till slut så kommer då nådastöten! Susanna vill gå hem! Och hela publiken ylar så högt man kan unisont i vild förtvivlan: 

"NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!"

Och det låter så pinsamt överdrivet att det blir skrattretande. För Guds skull, hon tackade nej till en date! Hon tog ju inte livet av karln! Och än mer komiskt är det när det låter så inövat och ospontant att någon förmodligen satt med stora textskyltar till publiken.

I Sverige hade vi egna varianter, där Mats Rådberg sjöng "Peta in en pinne i brasan" och "Det är inte lätt att va' ödmjuk" inför en nästan lika överspelande krogpublik, men det blir en sak för senare. 

    Den här låten stack ju onekligen ut från mycket som kom ut från mellan-Europa runt denna tid, med att vara akustisk och dessutom inför publik. Men den är ju verkligen en grymt kul och skön låt, som dock även har en något pinsam aura runt sig. Om jag hade varit Susanna så hade nog jag också ställt mig upp och gått om dejten hade haft en vilt vrålande och hejande hulliganhord med sig.

Jag kan också bjuda på ett framträdande av låten i sitt original på holländska också.