Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Discreet Records
B-sida: Living in Göteborg
Den här låten lider av samma problem som EAV's "Ba-ba-bankrobbery", den är egentligen för bra för "Kultstämplat" och den är dessutom gjord med medveten humor och inte ett musikaliskt snedsteg modell deluxe. Men samtidigt är den ju 80-talskult så det räcker till och blir över och hör man på låten så passar den gott och väl egentligen. Så visst ska jag ta med den!
1986 vann ju Style folkets hjärtan i Melodifestivalen med sin "Dover-Calais". Dom vann inte tävlingen, det gjorde ju Lasse Holm och Monica Törnell, men det var låten som fick folk att gå man ur huse och vråla åt Holm och Törnell:
"FEL LÅT VANN!"
Samt att rösta in den på alla listor som fanns. Och det var ju bara en tidsfråga innan låten skulle få ett flertal parodier, låtar som jag idag långt hellre hör på än originalet. En var då med Ernst-Hugo Järegård som i radioprogrammet "Eldorado" pratsjöng texten med en härligt sällan skådad överdramatisering. Och den har ju nämnts ett flertal gånger här på bloggen.
Men den parodi som kanske lyckades allra bäst, och som även hamnade på Svensktoppen, var gjord av Göteborgsgruppen Di Få Under Bordi, där stora delar av det som senare skulle bli hårdrocks-clownerna Black-Ingvars, samt radiomannen och komikern Stefan Livh, ingick. Namnet i sig var förstås en blinkning åt Gotlands Di Sma Undar Jordi, som bara några månader tidigare hade röjt på nyss nämnda Svensktopp med megahiten "Snabbköpskassörskan". Här lyckades göteborgarna ta den stora pampiga megaschlagern med en krasch ner på jorden med ett lökigt och billigt sound som inleds med en riktigt corny och amatörmässig synthslinga och som med en fruktansvärd sånginsats, som förmodligen skulle vara en parodi på Gigi Hamiltons inte helt träffsäkra och lätt överdrivna tonårsstockholms-röst i låten, går igenom låten.
Sen är det texten, som istället för en båttur mellan dom engelska och franska kusterna utspelar sig på en korvbar mellan Domus och Palays i Göteborg och en möte mellan ett par, där det slutar med att båda kladdar in varandra i mos och senap under hånglet. Eller vad sägs om denna sköna textrad:
"Vi stod på varann, och senapen den rann!"
Poesi!
Låten är alltså förstås medvetet hemskt gjord, men samtidigt så görs det med en sån överdrift att det är svårt att inte bara skratta åt själva parodin på Style och historien i texten, utan också åt hur mycket man har tagit i för att göra låten så överdriven som det går och hur mycket tidstypisk 80-talshumor allt bara osar.
Och vi kan också diskutera b-sidan, som är en försvenskning av James Browns enligt mig enda vettiga låt, "Living in america", fast här förstås förlagd i Göteborg med ett otroligt grymt drag. Parodi eller inte, den röjer på riktigt!
Men som sagt så lägger jag långt mycket hellre på den här parodin än originalet, som jag egentligen aldrig varit ett fan av, och skrattar en gång till åt hur man gör en riktig musikalisk parodi där man tar något folkkärt och på ett roligt sätt smäller ner den i backen och gör något riktigt eget och egentligen hemskt av den! Och jo, jag hör klart hellre på den här också än något av det som Black-Ingvars senare skulle göra, eller dom parodier som Stefan Livh senare skulle göra i programmet "Rally".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar