Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: Love is reason
Jag vet att jag ofta försöker undvika dom där allra lättaste och vanligaste låtarna som alla redan har hört hur många gånger som helst. Någonstans vill man väl inte slå in alla öppna dörrar. Men samtidigt så finns det väldigt många singlar i min singelsamling som ändå är enorma klassiker och som trots allt är riktigt bra eller i alla fall helt OK och som ändå borde ha sin beskärda del av plats i den här bloggen, även om dom inte är "Sommarplågor". Så därför hade jag tänkt att ta upp en del av dom där gigantiska 80-talshitsen som många förknippar med decenniet. Dom där som är ett måste när man ska sätta ihop "The best of 80's" och som fanns med när alla skivbolagen skulle göra en samling från decenniet.
Och givetvis är den bästa låten att starta med hiten som förde upp Norge på dom utländska hitlistorna. När någon säger A-ha och "Take on me" så blir min första tanke:
"Men snälla, "Take on me" i alla ära, men A-ha har gjort så många andra låtar som är originellare..."
Den är sönderspelad och uttjatad, det kommer man inte ifrån. Samtidigt så är det ju en bra låt, det går inte heller att ändra på. Och hur uttjatad jag än tänker att den är så förvandlas jag när låten spelas. Då är jag tillbaka till dom där soliga lördagseftermiddagarna hösten 1985 när jag hörde på mina första tracksprogram och låten gjorde sin vända på top 10 där. Låten är ändå nostalgi och en galant liten popklassiker och därför så kommer jag inte ifrån den, även om jag egentligen hellre vill höra "Manhattan skyline", "Train of thought", "Crying in the rain", "Forever not yours" eller någon annan mindre A-ha-hit som inte spelas ens i närheten antal gånger.
Men om vi tar det från början, "Take on me" utgavs egentligen 1984 och var då producerad av New Musiks frontman Tony Mansfield. Den versionen blev inte alls någon hit och blev till exempel bara trea hemma i Norge. Dock i kölvattnet på låtens genombrott 1985 så kunde man höra den här originalversionen i radions önskeprogram om någon klåpare bakom spakarna valde att lägga på fel singel. Och originalversionen är faktiskt tamare och riktigt långt under "the version" i kvalitet.
Managern Terry Slater tipsade sen om att låta producenten Alan Tarney, som dittills främst varit känd dels genom sitt eget band Tarney & Spencer och dels genom sounden på Cliff Richards och Leo Sayers plattor, göra om "Take on me". Och så skapades norsk pophistoria, där låten så småningom blev etta på både USA- och Englandslistan och teamet
A-ha/Tarney skulle hålla i tre plattor framåt.
Som sagt så blir jag alltid gladare när andra A-ha-låtar spelas. Men ändå så blir jag nostalgisk och ler inombords när "Take on me" väl spelas, för det är ändå en riktigt snyggt slipad popdiamant. Inte världens bästa engelska logik i titeln, men det förlåter man lätt...
Så var det detta med val av videoklipp. Den tecknade videon är förvisso ett stycke musikvideoklassiker i sin skapelse, men 98 % av er har garanterat sett den någon gång. Så jag gör som radioproducenterna förr och väljer fel version, för originalvideon till låten från 1984 har säkert inte visats sen dess, om den ens visades då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar