Nytt i samlingen - Juni 2024

U2 - Achtung baby
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Island
Betyg: 3/5

Jag tog en tripp en lördag till utkanten av stan och där i obygden skulle det finnas ett loppisevent med en hel del skivor. Mitt ibland drivor med hårdrocksplattor hittade jag ändå ett par U2-plattor som jag saknade. Jag har genom åren varit lite tveksam till "Achtung baby" och "Zooropa" (den andra jag köpte och som jag ännu inte har lyssnat på), mycket för att dessa plattor innehåller låtar och sound som jag inte var lika bekväm med när dom kom som jag har blivit med åren. Ja, soundet på "Achtung baby" har ännu delar som jag ännu är bara halvbekväm med. Efter 80-talsåren med stadiumrock och seriösa fredstexter så behövde bandet en reboot och valde att satsa på ett mer elektroniskt och dansant groove uppblandat med rockiga gitarrer. Det fanns mängder av brittiska indieband i det tidiga 90-talet som gjorde dansrock eller funkrock och mycket känns är väl sådär roligt. "Achtung baby" följer lite mallen med ett sorts lätt plastigt funkrockigt trumbeat som inte riktigt låter så jättekul och där, vad jag förstår, bandets trummis Larry Clayton inte heller var så förtjust i jämt. 

Samtidigt så är det ju trots allt U2. Det är deras låtar och kompositionerna är som vanligt annorlunda, kanonbra och spännande, det är Bono som sjunger och The Edge spelar gitarriff och solon genialiskt, som på "Until the end of the world". Det finns riktigt mästerliga och stora arrangemang och produktioner mitt ibland detta försök att låta som ett halvelektroniskt funkrockband av sin tid och låtarna är ändå riktigt bra. Därför ligger betyget lite och pendlar, men landar ändå på den svagare sidan.  Det är inte U2s bästa platta, men den är fullt godkänt och riktigt bra gjord! Plattan blir givetvis kvar i samlingen!



John Larkin - Listen to the Scatman - The jazz vocal/piano of John Larkin
Utgivningsår: 2001
Skivbolag: Iceberg Records
Betyg: 3/5

Minns ni Scatman John? En eurodance-fluga som kom 1995 där man kombinerade jazzens fria improvisationssångstil med modern dansmusik. Scatman John hade en jättehit med låten "Scatman (Ski-Ba-Bop-Ba-Dop-Bop)", eller för den som minns det bättre; låten där han ylar:
"I'm the Scatmaaaaaaaaan!!!"
Det gick väl lite sisådär med hans karriär efter det och fyra år senare avled han av lungcancer. Mannen bakom namnet hette John Larkin och var jazzpianist, inte en jättestor sådan dock. Jag hittar inga uppgifter om att han ska ha jobbat med några stora namn och antalet plattor innan sin mer framgångsrika popkarriär verkar bara ha varit en. 

Jag har inget emot den där stora hiten. Den och uppföljaren "Scatman's world" (som faktiskt toppade Sommartoppen en vecka), var kul hits, även om det blev grav idétorka och ointressant sen. Men det är faktiskt inte den låten det gäller här. För två år efter hans död så kom en udda platta med honom där man har samlat ett antal inspelningar gjorda innan genombrottet och där han spelar jazz. Inspelningarna är från 1984 respektive 1990 och en del av låtarna kommer från hans första platta. Och Larkin är verkligen ingen dålig pianist utan flyger bra fram över tangenterna där han spelar kända jazzstandards i tillsammans med ett antal mindre kända med musikanter i trio- respektive kvartettformat. Och att karln kan scatsjunga snabbare än dom flesta visste man ju redan. Det är bra spelat och bra driv i låtarna. Sen är Larkin inte världens bästa sångare, det ska jag verkligen inte anklaga honom för. Han har en rätt hes röst, förmodligen för att han var kedjerökare, men det är inte heller katastrofalt dåligt. Det funkar ändå för genren, även om det finns än mer njutbara röster. 
     Tydligen så släpptes det en till danssingel postumt i samband med samlingen och den låten, "Listen to the scatman", är inte direkt dålig, även om den låter väldigt mycket mer b-sida än hit. Däremot känns känns den enormt malplacerad här. Dom som köpt plattan för att få höra lite skön groovy pianojazz blir nog rätt förvånade när det plötsligt dyker upp en discolåt i slutet. Jag förstår att anledningen är för att visa upp hela John Larkins CV, men ibland kanske man ska skippa det och bara hålla kvar vid det man började med.
     Detta är ingen dålig platta, den sticker inte ut kanske jätte mycket i stil, men är pigg och trevlig, även om Larkins röst inte är skönsång direkt och låten på slutet gör det hela lite osorterat. Men plattan blir kvar i samlingen.



Marshall Crenshaw - Field day
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 4/5

Marshall Crenshaw är ett sånt där namn som jag precis som Elvis Costello har hört talas om titt som tätt, men som jag aldrig riktigt har engagerat mig i. Jag har en skiva, "Mary Jean & 9 others" från 1987, dock utan riktigt omslag. Men den plattan är ju riktigt bra och har blivit kvar i samlingen i alla år. Varför jag inte har fortsatt på den vägen sen vet jag inte. Ren feghet antar jag. Men efter att ha hört den här plattan så kan jag lova att det kommer mer Marshall Crenshaw. 

Crenshaw gör en sorts lätt new wave-aktig gitarrpowerpop med bra driv och det är detta ett klart bevis på. Steve Lillywhite, som låg bakom soundet på flera engelska popakter under 80-talet, som Simple Minds, Big Country, XTC, The Psychedelic Furs och så vidare, har suttit i producentstolen här och skapat ett riktigt snyggt och stort powerpopsound. Melodierna är kanske inte direkt några som står först i kö till den svenska singelllistan, men dom är ändå riktigt snygga och lättsmälta. Singeln "Whenever you're on my mind" är lysande pop och detta är riktig bra gjort!

Sen var det detta med omslaget. Crenshaw ser inte ut som en modern popstjärna utan den som ser bilden på honom kan tro att han nyss pluggat klart som advokat möjligen. Och Marshall själv, som var på semester när omslaget skulle göras, blev mindre glad när han såg omslaget och vilken bild man hade valt till plattan. Men skivbolaget ville inte försena skivsläppet och han fick svälja förtreten. Men resultatet rent musikaliskt blev ju i alla fall mer beröm godkänt! Dessutom hoppar han in och sjunger i ett favoritband numera, The Smithereens, sen bandets ordinarie sångare Pat DiNizio avlidit.



Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: CBS
Betyg: 5/5

När man säger album av Earth, Wind & Fire så nämner dom flesta "All 'n' all" och kanske i andra hand "I am". Deras mest framgångsrika singlar finns förstås på dessa album. Men den här plattan känns lite bortglömd och då ska man minnas att den här är något av deras genombrott och största listframgång och den enda av deras plattor som nådde den amerikanska albumlistans första plats. Höjdarsinglarna "Shining star" och titelspåret har med åren drunknat gravt i "September", "After the love has gone" och "In the stone". 

"That's the way of the world" är också en film som plattan är soundtrack till, en film om musikbranschen och skivbolagsdirektörer där bandet spelar en ledande roll som "the group". Men när bandet såg det färdiga resultatet så insåg man att filmen löpte stor risk att floppa så man passade på att släppa plattan innan filmen gick upp på dom amerikanska biograferna, vilket troligen räddade plattans framgång eftersom filmen mycket riktigt floppade.

Det framgår inte särskilt mycket att det här är ett soundtrack utan det kunde vara vilket Earth, Wind & Fire-album som helst, om man bortser från att den här i jämförelse med dom senare mer kända plattorna är mer funkig och inte fullt lika smekfull på samma sätt. Men det gör inte plattan sämre utan "That's the way of the world" har likväl ingredienserna för ett framgångsrik album med detta band. Det är riktigt skönt blås, det grooviga funksoundet är riktigt bra och balladerna har klassisk skön standard. Den instrumentala låten "Africano" är grymt häftig. Musiken är så grym att jag med glädje sätter detta som ännu ett i raden av mästerverk från Earth, Wind & Fire. Jo, jag ger den högsta betyg och placerar den som en av kandidaterna till årets fynd!



Bessie Smith - Great original performances 1925-1933
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: BBC Records And Tapes
Betyg: 3/5

Random jazzsamlingar brukar jag normalt inte skriva om, men ibland kan det vara läge för ett undantag. Och originalalbum vad gäller Bessie Smith finns det ju inte så många av precis. Bessie Smith räknas som en av pionjärerna vad gäller blues- och jazzsångerskor och precis som många andra tidiga jazzartister var det i radioprogrammet Jesses Jazzbar på 80-talet som jag hörde henne första gången. Däremot ska jag inte direkt påstå att jag har blivit ett stort Bessie Smith-fan. Hon är ju känd som "Empress of the blues" och det märks att det är den genren som ändå ligger henne närmast, även om hon omger sig med kända jazzmusiker.

Den här samlingen är en del av en BBC-serie som jag har börjat att hitta här och var, "Jazz Classics in Digital Stereo". En helt OK serie där jag sen tidigare har en skiva med klarinettisten Johnny Dodds. Om det bara är tidig jazz som är seriens mål har jag inte lyckats får reda på.
     Det här är då min första platta med Bessie Smith och det som gör att jag har tvekat är att även om Bessie har en stark och mäktig röst så består många av hennes låtar (även på den här plattan) av att hon sjunger långsamma och vemodiga blueslåtar till en jazzpianist och det är rätt segt i längden. Men jag håller också på att lyssna in mig så mycket jag kan på tidig jazz och när det står att skivan även inkluderar musiker som Coleman Hawkins, Fletcher Henderson, Clarence Williams, Frank Newton, Jack Teagarden, Chu Berry och Eddie Lang så viftar jag med vit flagg och införskaffar plattan.

Den här skivan är ändå småmysig och trevlig i lagom doser. Det går inte i några snabba tempon här och det finns inte en trummis i någon av låtarna. Det här är blues med jazziga förtecken och det blir lite långsamt och träigt stundtals för min smak, men det är ändå en det är ändå en intressant lyssning om man som jag vill upptäcka jazzens tidigaste värld och låtarna med Coleman Hawkins, Frank Newton, Jack Teagarden med flera är skivans klart nästa. Jag kommer inte att samla på mig Bessie Smith-plattor precis, men den här blir kvar som en kuriosa och en tidsbild av jazzhistorien.