Månadens bästa fynd - Juli 2018

Julimånad brukar vara en av de bästa köpmånaderna av skivor och besök på diverse sommarloppisar, men detta år så var det mycket segare än vanligt. Jag antar att det mycket har att göra med vårt enormt varma väder som gör att man kanske inte drar fram bord, säljlådor och kassaväska och ställer sig sex timmar i solen och väntar på kunder som troligen ändå ligger på stranden så mycket som det går. Jag har alltså hittat väldigt lite som varit utanför mina normala second hand-ställen och därmed så är andelen vinyl väldigt låg denna sommar. En av dom har ni redan läst om hoppas jag, Lee Ritenours "Color rit", som jag skrev om helt nyligen. Däremot har CD gått riktigt bra, förvisso bara fördelad på två av mina normala ställen, men ändå. En gigantisk hög med jazz-CDs som hade kommit in på Erikshjälpen och ett antal klassiska plattor med Bowie samt en dubbel-CD-box med Deep Purple på Återbruket! Så jag hade ändå tänkt att skriva om fyra skivor denna gång. Jo, jag gjorde också en resa till Uppsala, som var sommarens guldkorn förstås vad gäller skivor, men den resan hade jag tänkt skriva om separat inom kort och dessa skivor kommer då. Nå, man får väl säga som filmen: Vi hade i alla fall tur med vädret...

Benny Carter meets Oscar Peterson (1986/1995)

Jag brukar inte lyssna så väldigt mycket på jazz utgiven på 80-talet, men om den är gjord av två ikoner som pianisten Oscar Peterson och altsaxofonisten Benny Carter så kan man inte motstå. Skivan är i original inspelad på Norman Grantz bolag Pablo 1986, men utgiven på CD 1995 av italienska ZYX, som också gav ut en hel del italodisco under 80-talet.
     Peterson och Carter omger sig här av en trio bestående av gitarristen Joe Pass, basisten Dave Young och trumslagaren Martin Drew och musiken är klassisk swing. Jag kan inte låta bli att tycka att Benny Carter låter lite gammal och trött emellanåt här, trots att han skulle leva minst 20 år till efter inspelningen. Men det är för den delen inte dåligt alls. Benny Carter och Oscar Peterson känner varandra utan och innan och spelar riktigt bra ihop och Oscar Peterson spelar som vanligt fenomenalt, vilken märks i en alldeles lysande version av "Sweet Lorraine" eller deras version av Louis Armstrongs "It's a wonderful worlds". Totalt sett en riktigt bra jazzplatta med två legender som gjort det mesta, men som ändå lyckas göra något eget och kul av klassiska jazzstandards!


Scott Hamilton Quartet - The grand appearance (1978/1990)

Tenorsaxofonisten Scott Hamilton har fått min uppmärksamhet en hel del under sommaren genom två plattor med honom som jag hittat. Jag har skrivit om honom en gång tidigare när jag för två år sen hyllade hans liveplatta från Göteborgsklubben Nefertiti. Den här plattan är inte liveinspelad, men innehåller flera av jazzens legender, som Hank Jones på piano, som ersätts av Tommy Flanagan på ett par låtar samt Modern Jazz Quartet-trummisen Connie Kay. Samt George Mraz på bas, och jag har kollat upp men han verkar inte vara släkt med artisten Jason Mraz på något sätt.

"The Grand appearance" är också en platta som tar upp klassiska jazzstandards och gör dom på ett eget sätt inom ramen för swingmusiken. Jag känner att jag har på tok för lite Hank Jones på platta så denna är ett klart välkommet tillskott och Scott Hamilton är riktigt bra! Här kan man njuta av klassiska titlar som "Crazy rhythm", "Body and soul", "All of me" och "I thought about you" och det är aldrig tråkigt en enda stund! Klassisk jazz i bästa format som känns väldigt fräscht!



Wenche Myhre & Povel Ramel - De sista entusiasterna (1968)

Jag är inget stort fan av Povel Ramel, en hel del av hans humor passerar över huvudet på mig tyvärr. Jag har alltid varit mer av en Hasse Å Tage-person. Men jag har däremot en stor respekt för det Povel har gjort och en del riktigt sköna saker finns det och det kanske allra bästa är nog låten "De sista entusiasterna", som jag hört flera gånger utan att hitta den på skiva, förrän denna sommar!

Låten är från föreställningen med samma titel som Povel Ramel satte upp 1968 och som skulle bli den sista på Knäppupps hemmaplats Idéonteatern i Stockholm. Teatern revs då kulturhuset vid Sergels Torg skulle byggas.

     Låten är skriven av Povel och Beppe Wolgers och har en sak som jag egentligen aldrig förstått, den inledande småtramsiga tungvrickningen, ni vet:
"Ala-hoppa! Alabala-dinka! osv."
Resten av låten är en sval, skön enormt välsjungen låt med lite lätt sambakänsla, där Wenche Myhre och Povel Ramel sjunger otroligt snyggt tillsammans. Den här låten har alltid fastnat hos mig av någon anledning, förmodligen för den är så proffig när den dessutom inte direkt är lättsjungen. Som sagt, jag har en respekt för det Povel har gjort, även om jag inte riktigt hänger med på allt!


Mikael Rickfors - Rickfors (1986)

Som minnesgoda läsare vet så finns det flera radioprogram som byggt upp mitt intresse för 80-talets musik och en av dessa är "Kulan I Luften" med Gunnar "Kulan" Kugelberg. Mängder av dom låtar som spelades där väckte mig och tillhör det jag ännu lyssnar mycket på och gillar väldigt mycket. Många låtar därifrån letar jag också ännu efter på vinyl. Och ofta under åren 1986-87 så spelades ett antal covers av gamla soul och blueslåtar gjorda av Mikael Rickfors, som är en stor kondensör av rhythm 'n blues. Mest känd av dessa är då hans version av "When a man loves av woman" som lite överraskande blev en top 10-hit på Tracks. Det tog många år innan jag till slut hittade hela plattan på en köpkassett, som dock saknade omslag och fodral. Därför var det självklart att köpa vinylversionen när jag nu hittade den.
     Och visst minns jag dom än från radion för 21-22 år sen, John Lee Hokers "Boom boom boom" eller den otroligt blåsiga och ösiga verisonen av Isaac Hayes "Hold on i'm coming"! Dessa låtar är i Rickfors version enormt sköna och häftiga! "Hold on i'm coming" har kanske en av de skönaste blås jag har hört i svensk rock.
     Låt mig också nämna Smokey Robinsons "The tracks of my tears" eller Bill Withers "Ain't no sunshine". Riktiga soulklassiker ryms här på denna platta och dom är inte alls några usla plagiat av originalen utan lyckas bra att också stå på egna ben med ett egen stil. Det här är kanske det bästa fullängdsalbum som Rickfors gjort i karriären i mina ögon.