En skivmässa för alla smaker!

Sundsvalls skivmässa rullar på och med samma entusiasm och besökarantal. Tumme upp för det! Normalt brukar det vara övervikt åt endera hållet, antingen fyllt med dyra säljare eller billiga säljare med många 10 kronorsskivor, men i år fanns det den perfekta blandningen av alla. Det fanns nästan nåt för alla och jag hoppas det fortsätter så.
     Det fanns klassiska säljare som mannen från Gävle och Record Hunter från Stockholm och det fanns nya säljare som förhoppningsvis återvänder till våren.

     Mässan för min del hade jag tänkt skulle bli en billigare variant, eftersom det inte var långt innan jag var i Stockholm. Men det gick väl så där med den idén. Jazz dominerade följt av 70-tal, men det fanns också plats för både visa, revy och 80-talsrock. Att hitta Hagge Geigerts revy från 1967, den som hade en ung debutant vid namn Leila Westersund som skulle återkomma år efter år, var riktigt kul liksom att hitta Cornelis Vreeswijks "Ballader och oförskämdheter" eller hela två skivor med Isaac Hayes! Här kommer då en näve av dom intressantaste och bästa fynden denna gång! Som vanligt, hatten av till Tomas Lundmark för hans lysande arbete med denna mässa.

Clifford Brown & Max Roach - Brown and Roach Incorporated (1954)

Den legendariska kombinationen mellan Clifford Brown och Max Roach släppte så oerhört mycket bra jazz under de dryga två år de spelade ihop innan Clifford Browns tragiska dödsolycka 1956. Clifford Brown var något av jazzens straight edge, som nobbade droger och inte var förtjust i alkohol. Också spelade han gudomligt bra, vilket visas i denna skiva från 1954. Här är det duon i sitt esse tillsammans med saxofonisten Harold Land, pianisten Richie Powell (bror till Bud Powell och som dog i samma olycka som Brown) och bassisten George Marrow. Clifford Brown flyger fram över trumpetens knappar och Roach gör kanske några av genrens bästa trumsolon. Missa framför allt inte den roliga, udda och bisarra versionen av "I get a kick out of you", som nästan börjar som en jazzvals, men som plötsligt helt bryter av och byter stil och stämning. Plattan är en lysande jazzklassiker som rekommenderas varmt! Den öser på från början till slut och blir aldrig tråkig!


America - America (1971)

70-talets kanske bästa singer-songwritergrupp bestod av Dewey Bunnell, Dan Peek och Gerry Buckley, mer kända som America. Jag har skrapat ihop en ansenlig mängd plattor med dom under de dryga fem år jag samlat 70-talsmusik och min favorit har jag redan skrivit om, Hideaway från 1979.
Detta är bandets första platta, som till en början inte alls sålde något nämnvärt. Den saknade något som stack ut och bandet tvingades av skivbolaget skriva en låt som till slut blev bandets genombrott, "A horse with no name". För mig är den låten, trots den lite tvetydiga texten, en av mina favoritlåtar från 70-talet, men den är faktiskt inte med här. När "Horse" blev en jättehit så återutgav man denna platta året efter och detta är den europeiska originalutgåvan utan megahiten. Och visst saknas det kanske något på plattan. Detta är inte bandets bästa platta, men ändå en riktigt bra platta med en skön stämning i sig även om de stunder som bara innehåller medlemmarna och en gitarr kan kännas lite intetsägande. Men de sjunger så otroligt bra i kör att man ryser och det finns riktigt bra och klassiska låtar här så ändå en tumme upp för detta klassiska 70-talsalster! Till exempel "Donkey jaw", med ett lysande gitarrsolo på slutet!


Lolita Pop - Falska bilder (1981)

Jisses, vad underskattade Lolita Pop har blivit numera. Det fanns en tid då bandet sas vara ett av Sveriges bästa och mest originella rockband och fick lysande recensioner. Sveriges Pretenders fick man stundtals epiteten som. Numera känns det som om bandet främst är känd som bandet vars gitarrist (Benkt Söderberg) är pappa till First Aid Kit. Men Karin Wistrand hade en fantastisk sångröst, som lät både mogen och intensiv och bandet skrev massor av lysande svenska rockklassiker! "Falska bilder" är då deras debut utgiven på Pipaluckbolaget, som drevs av kulturföreningen AllKonst i Eskilstuna. Vi snackar alltså så långt från den stora marknaden som det går. Fast ändå är "Falska bilder" det bolagets största framgång.
     "Falska bilder" är kanske inte Lolita Pops allra bästa platta, men jag gillar den ändå jättemycket! Det är ändå ett riktigt skönt driv i plattan och Karin Wistrands röst gör otroligt mycket för helheten. Det är en platta som är barn av sin tid och känns mysig och skön i sin koppling tillbaka till den svenska new wave-vågen i det tidiga 80-talet!


Thåström - Karenina (1989)

När jag ändå är inne på artister från nya vågen-perioden, en av 2017 års mest överraskande och lysande comebacker var Thåström och låtarna från hans platta "Centralmassivet". Thåström är en artist som haft lite olika skepnader genom åren och tyvärr är det lite bortglömt hut bra egentligen hans solodebut från 1989 också var. Den som innehöll klassiker som "Alla vill till himmelen" eller "Pang boom krasch". Den här låten såg jag på TVs "Listan" med Annika Jankell på sin tid, men den grep aldrig tag i mig och passerade mig tämligen obemärkt på sin tid. Men jag är ju då alltid efter min tid och äntligen kunde jag hitta ett exemplar av denna låt på singel. För "Karenina" är en lysande låt, med en lugnare Thåström och en suggestiv och sugande produktion, kanske inte i närheten av det som han skulle göra vare sig före eller efter, men ändå vackert!