Skivresa till Stockholm 2018

                            
Jag har två stora skivhändelser under hösten att skriva om. Dels Sundsvalls skivmässa, som det kommer en text om inom kort, och dels några veckor före dess min resa till Stockholm. Jag börjar med den senare eftersom den ligger före i tid. Jag beslutade att göra en spontanresa till Stockholm i slutet av september och slappa lite. Boendet från maj förra året, Mosebacke Hostel, fick förnyat förtroende och det visade sig vara ett gott val med enkel rum med tillhörande egen dusch, frukostbuffé och lugn och ro för ett väldigt bra pris. Jag har bott på många ställen under nu dryga 20 år av resande till Stockholm och Mosebacke Hostel känns som en av de bästa ställena jag har bott på!

Jag hade inga direkta planer, inga konsertevenemang som jag skulle gå på och inga måsten, mer än att besöka ett par skivaffärer som jag aldrig förut varit på, MJ Retro och MAD Records. Tillståndet för antal skivaffärer i Stockholm är alltså fortsatt god! MJ Retro på Hornsgatan är en second hand-affär med mest fokus på skivor, som också upptog mest plats i butiken. Bra utbud av skivor i olika genrer, normala skivaffärspriser och bra service. Inte minst när jag fick en Crusaders-skiva ur tio-kronorsbacken utanför gratis på köpet när jag köpte fyra skivor för 100 kronor, där både Duke Ellington, Al Cohn och The Stranglers fanns! Tummen upp för en rekommenderbar affär!

MAD Records ligger på Odengatan och är specialiserad på soul och funk, även om man på vid entréplan har mycket annat också. Men en trappa ner så finns ett rum med soul, funk och dansmusik samt en del jazz. Nu var jag dock lite i rusning eftersom min telefon var i desperat behov av laddning och klockan närmade sig stängning, men den skiva jag köpte där finns att läsa om nedanför. Men också en affär jag fick mersmak av och som jag absolut kommer att återvända till vid nästa resa!

Annars så blev det väldigt mycket Södermalm för mig. Boendet låg där och flera av Stockholms bästa skivaffärer ligger där, samt att jag också var på en konsert i Gamla Stan i form av ett underbart soulgäng ledd av amerikanske sångaren Derek Conyer som spelade bara gamla Motown, Stax och

Philadelphia-soulklassiker! Derek Conyer är en kraftig sångare med rakat huvud som också har en enorm karisma och fantastisk röst och detta var nog en av de bästa konserterna jag har varit på på länge. Konserten hölls för övrigt i anrika jazzklubben Stampen som jag hört om hur många gånger som helst, men där det faktiskt äntligen var debut för mig där. Och vill ni höra hur detta eminenta band lät så gå in på min Youtube-kanal och klicka på min andra film från Stockholm, där jag har inkluderat lite smakprov från konserten!
     Och jag hävdar fortfarande, Gamla Stan kvälls- och nattetid är exakt hur vacker som helst!!! Däremot så blev jag besviken och ledsen över hur man bryskt tagit bort Södermalmstorg och ska nu göra ett bussnav av det. Jag har alltid älskat Södermalmstorg med fiskrestaurangen, alla grönsaksstånd och folk som lugnt strosade och tittade och gick sen upp för backen mot Götgatan. Kanske en av Stockholms fridfullaste platser är nu historia. Och när vi ändå är inne på besvikelser, som absolut inte heller har något med skivor att göra, är det helt förbjudet av Stockholms stad att tvätta bort allt klotter och graffiti från väggarna vid Mårten Trotzigs smala väg??? I flera år har en av de anrikaste och äldsta delarna av Stockholm stått förstörd av målningar och klotter. Jag vet att jag låter 200 år gammal nu men i det här fallet är det trots allt kulturhistoria och ett enormt populärt turistmål vi talar om!

Nå, tillbaka till skivorna, det var en riktigt bra köpomgång med fynd både från mina favoritställen Record Mania och Mickes Serier, CD och Vinyl, en stor hög singlar på Record Hunter samt även An Ideal For A Living, som jag var fast beslutsam att hitta trots att jag också hade lite brått för att inte missa tåget. För er som undrar så, ja, SJ skötte sig exemplariskt denna gång, både dit och hem!
     Så, låt mig presentera fyra av fynden från denna välbehövliga och sköna resa. En av dom har jag redan presenterat, Diana Ross & Marvin Gaye-skivan jag skrev om tidigare.

Jay McShann And His Orchestra featuring Charlie Parker - The jumping blues (Årtal okänt)

Den här skivan, utgiven av Coral, fanns faktiskt på min önskelista och ingick i dom fyra skivor för 100 kronor jag köpte på Record Mania, samma som Diana Ross & Marvin Gaye. Pianisten Jay McShann, som tillhörde Kansas-traditionen, precis som Count Basie, hade kanske inte ett av dom mest berömda storbanden i swingeran och är väl egentligen känd främst för en enda sak, att ha haft Charlie Parker i sitt band innan han upptäckte bebop-jazzen och blev vad han blev. Jag hörde McShann och Parker första gången i ett radioprogram som hette "Jesses Jazzbar", drygt ett år efter att jag upptäckte jazzen som form, så det är kopplat med minnen från min jazzbarndom. Där spelades en låt som tyvärr inte är med på just denna platta, en version av "I found a new baby", men jag var klart nyfiken på hur Parker och detta band lät i övrigt!
     Plattan överlag är riktigt bra med storbandsjazz från det tidiga 40-talet och där Parker lägger en viss modernare touch över bandet. Titlar som "Swingmatism" och "Hootie blues" är kanon, men tyvärr så finns några låtar med McShann och en trio samt Walter Brown vid sången framförandes en del småsega blueslåtar och då dalar kvaliteten något för mig. Men totalt sätt en milstolpe där man får höra Charlie Parker utvecklas och hur han lät innan berömmelsen.

Boomtown Rats - I don't like mondays (1979)

I januari 1979 så plockade 16-åriga Brenda Ann Spencer i Cleveland upp geväret hon hade fått av sin alkoholiserade pappa i julklapp och började skjuta mot skolan bredvid familjens hus. Rektorn och en vaktmästare dog och flera barn blev skadade och hennes enda förklaring var att hon hatade måndagar och att detta livade upp. En tragisk händelse ledde till att Bob Geldof skrev en låt inspirerad av händelsen och släppte den samma år. Det är inte utan att man funderar vad som skulle hända i Sverige idag om något band skrev en låt om ett uppmärksammat mord samma år som det hände. Ramaskri och krav på bannlysning är några förslag.
     Boomtown Rats fick dock en jättehit med låten och det är verkligen en riktigt speciell låt som går nästan i rockmusikalstil och med en lysande text som berör även om man inte var med då 1979 och minns händelsen. En riktig 70-talsklassiker som jag äntligen kunde köpa!


One Way - Wrap your body (1985)

Detroit-bandet One Way hade jag nog aldrig hört talas om om det inte varit för en enda sak, dom spelades i radio vid rätt tillfälle. I det första "Rakt Över Disc" som jag lyssnade på i juli 1985 när jag var sommarbarn i Bergeforsen och skulle åka hem dagen efter. Där spelades One Ways låt "Let's talk", en funkig sak med äkta 80-talssoulkänsla och just det programmet gjorde mig, som jag berättat förut, till den popnörd jag är idag. Medan jag har hittat en stor mängd av låtarna som hördes i det programmet på antingen fullängdsvinyl eller singel eller dylikt så har One Ways låt varit jättesvår att hitta. Anledningen var att bandet aldrig var något jätteframgångsrikt band. Deras enda notering på amerikanska hitlistan kom 1982 med låten "Cutie pie" på en blygsam 61:a plats.
   
Jag har då inte hunnit höra ännu på mer än några smakprov av plattan, som var alltså den skiva jag köpte på MAD Records, och dessa ger vid handen att bandet borde ha fått en bättre karriär. "Let's talk" hade egentligen förutsättningarna att bli en sommarfunkklassiker och resten av plattan visar på både förmågan att skriva dansanta hits som sitter och svala soulballader som träffar. Även om 80-talets soulmusik med mycket synthar delar soulfans i två delar så är detta riktigt snygg geniun 80-talssoul och funk, väl värd att upptäckas mer än bara för ett barndomsminne!


The Sound Of Harlem - Volume 1 (Årtal okänt)

Jag har de senaste åren genom olika skivfynd haft möjligheten att upptäcka och lyssna på en lång rad mindre kända jazzband som hamnade långt i skymundan av giganterna. Självklart är det en ynnest att få möjligheten att höra på mindre känd jazz än de vanliga låtarna man hör titt som tätt, men det är också en chans att få upptäcka musiker som bär på sin jazzhistoria, men som det aldrig talas om.
     Samtidigt finns det en jazzhistoria där nämns en väldigt massa band som man aldrig hör något av senare, nämligen den jazz som spelades i Harlem under 20- och 30-talet. Harlem då var en stadsdel att akta sig för, men som samtidigt lockade väldigt mycket. För samtidigt som det spelades otroligt mycket jazz så var det hög kriminalitet och droganvändande i New Yorks ghettoområde. Det var här många jazzorkestrar samlades på olika klubbar och barer och försökte spela skjortan av varandra till sent på natten. Många musiker, som Duke Ellington och Louis Armstrong lyckades att röra sig vidare i karriären, medan många namn alltså förblev bortglömda.

Skivbolaget JazzDocument, som jag vet exakt ingenting om, har släppt en serie plattor med intressant äldre jazz och flera i serien "The Sound Of Harlem". Detta är den första volymen, med överfört material från stenkakor från bolag som Varsity Records, Vocalion, Brunswick och Columbia. På den här första skivan, som jag hittade för tia på Record Hunter, mitt ibland allsköns loppisrat, samsas fyra band. I själva orkestrarna finns förstås välbekanta namn, som Henry "Red" Allen, Billy Taylor, Albert Nicholas, Frank Newton och Dicky Wells, men bandnamnen och orkesterledarna är en annan sak, och en del bandnamn skäms inte för sig heller. Eller vad sägs om "Alex Hill And His Hollywood Sepians" eller "Six Men & A Girl", vilket är ett annat namn på en septett ledd av Mary Lou Williams, en av den tidiga jazzens få kvinnliga musiker. Här finns också de mer normalt betitlade Benny Morton And His Orchestra och Teddy Hill And His Orchestra. Detta är en alldeles förträfflig utgåva med mindre känd jazz gjord mellan 1934 och 1940. Dessutom finns endast en låt som är att klassas som en normal jazzstandard, när Williams septett spelar "Tea for two". I övrigt är det bara mindre kända låttitlar.
     Att välja en favorit av dessa fyra orkestrar är förstås jättesvårt, men jag gillar väldigt mycket Teddy Hills orkester och väljer därför dennes egen komposition "Uptown rhapsody" från 1936 som smakprov! Med tanke på att dom riktiga swingbanden, som Count Basie och Benny Goodman var enormt stora kanske detta låter lite daterat för sin tid, men ack så charmigt och svängigt!