Sidor

torsdag 8 november 2018

Månadens bästa fynd - Oktober 2018 (Peter LeMarc/Woody Herman och V-Disc/ABBA/Miles Davis)

En liten vändning efter ett par månaders stiltje blev det till sist i oktober. Jag har inte ännu skrivit om skivmässan i början av månaden, men det kommer, jag lovar. Men utöver det så var oktober en riktigt bra månad med många intressanta fynd, inklusive en hel del storbandsplattor. Därför tar jag mig friheten att skriva om fyra fynd.

Peter LeMarc - 17 sånger - LeMarc sjunger LeMarc (2005)
En dag för cirka 13 år sen så låg Peter LeMarc i en tandläkarstol med en massa instrument i munnen. Radion stod på i bakgrunden, som det brukar göra hos tandläkaren, och plötsligt spelades en av Peters egna låtar. Artisten förstod att han inte kom någon vart, med tandläkarutrustning i käften och en hand rotandes därinne så han var tvungen att genom lida sitt gamla verk. Det enda han kunde göra var att börja fundera på hur han skulle ha arrangerat låten om han hade gjort den idag. På så sätt föddes idén till ett album där han sjunger nya versioner av sina egna hits.

För mig är detta fynd historiskt, för i och med denna så har jag till sist komplett vad gäller Peter LeMarcs fullängdsalbum, alltså alla skivor! Därmed inte sagt att detta är hans bästa album eller att låtarna är bättre än originalen. Det är en riktigt bra platta, inget snack, men inte hans bästa. Här har LeMarc skalat av låtarna väldigt mycket och kvar är bara en röst, en gitarr och en svag synth som ger ljud av sig då och då. Texterna och Peters LeMarcs röst har lyfts fram på ett helt annat sätt än originalen, vilket är tacknämligt! Samtidigt så är många av originalen låtar som gjorde att jag började lyssna på Peter LeMarc och jag gillar ju LeMarcs 80- och 90-tal väldigt mycket, så självklart så kan jag inte sätta detta före dom riktiga versionerna. Men detta är ändå avkopplande, tankvärt och riktigt bra! LeMarcs texter lyser nog inte starkare än dom gör här, vilket "Vägen (låter oss längta)" från den"vita" plattan från 1987 får visa på här.


Woody Herman - Woody Herman on V-Disc volume 2 (Årtal okänt)
Under andra världskriget så stod storbandsledarna nästan på kö för att på något sätt stödja dom amerikanska soldaterna. Glenn Miller spelade direkt för trupperna och många framträdde i showen "Jubilee" som sändes via radion till trupperna. Ett annat sätt var att ge ut låtar på bolaget V-Disc. V-Disc (där V förstås stod för "Victory"), startat 1941 och nedlagt 1949, var ett skivbolag endast skapat för att förse amerikanska trupper med musik under kriget. Därefter blev V-Disc skivor en enorm samlargrej, eftersom den amerikanska staten och FBI försökte konfiskera och förstöra alla taper och skivor direkt efter krigets slut.

Gudskelov så lyckades man inte förstöra alla skivor och det finns en hel del samlingsskivor med musik från V-Disc-åren, skivor med musik som ändå sticker ut på sitt sätt, även om det kanske vilar ett viss mått av traditionellt överdriven amerikansk patriotism över dom. Denna skiva innehåller då V-Disc-inspelningar med Woody Hermans band, långt ifrån alla dock, med sång av Woody själv och på ett spår Frances Wayne. När man vet förutsättningarna med dessa inspelningar så är det så klart så mycket 40-tal över låtarna som det går att bli och det är riktigt bra och snygga arrangemang, befriat från övervägande av Hermans mest kända låtar. "Caldonia" finns här i en riktigt bra version och jag har alltid varit svag för låten med den lite udda titeln "Ah, your father's moustache".

Man kan också säga några ord om bolaget som gett ut skivan, Joyce, ett Florida-företag som stämdes av de stora skivbolagen för att ha gett ut skyddat material på skivor och slutligen dömdes att ge tillbaka all piratmaterial. Men totalt sett ett kanonalbum med bland det bästa Woody Hermans band hade att erbjuda i en intressant tid. I följande klipp får ni två låtar från plattan på samma film, "Laura" och "I wonder".


ABBA - Summer night city
(1978)
Jag ska inte på något sett se mig som ett stort ABBA-fan. Jag har sagt förut att jag är mer förtjust i medlemmarnas musik innan ABBA-tiden. Men det går inte heller att förneka gruppens influens på musikvärlden och att det finns en näve ABBA-låtar som ändå är ruskigt bra! Och min kanske största ABBA-favorit har alltid "Summer night city". Medlemmarna själva skulle nog inte hålla med mig eftersom den var nära att inte släppas på singel. Medlemmarna var missnöjda med låtens mixning och slutgiltiga resultat. Trots det blev låten ändå en jättehit och etta på svenska hitlistan, deras sista.
     "Summer night city" är dock en discorökare på ett helt annat sätt än deras mer lalliga och trivsamma andra alster. Den har en fenomenal discoproduktion, en strålande melodi och en grymt skön och spännande stämning i låten! Därför blev jag förstås jättelycklig av att hitta singeln med "Summer night city" på Erikshjälpen för en femma. Detta kan vara ABBA som allra bäst, "Dancing queen" och annat till trots!


Miles Davis - Sketches of Spain (1960/1987)
Jag har tänjt på mina gränser enormt de senaste åren vad gäller Miles Davis musik. Från att i stort sätt bara lyssnat på hans tidigaste allster så har jag svalt i mig "Porgy & Bess" och "Kind of blue" och faktiskt uppskattat dom på ett helt annat sätt än jag gjorde under mina första jazzår. Och att kolla upp den klassiska "Sketches of Spain" var också en självklarhet, eftersom jag numera gillar Miles samarbete med orkesterledaren Gil Evans otroligt mycket. Jag har ännu inte hunnit höra hela av denna CBS Jazz Masterpiece-utgåva, men tillräckligt för att inse att jag nog haft fel i alla år om den också. Plattan var från början tänkt att bara vara Davis och Evans som tog sig an det klassiska spanska stycket "Concierto de Arajunez", men ju mer dom fortsatte att lyssna på spansk folkmusik och klassisk musik, ju mer kom tanken att göra en hel platta med spansk musik på sitt eget sätt.

Och det är verkligen på ett eget sätt. "Sketches of Spain" må vara flera spanska stycken, men låter ändå som en sorts spännande symfonisk jazzplatta som förför, hypnotiserar och lugnar. En oförutsägbar platta där man aldrig vet hur nästa ton ska börja eller sluta, men som ändå har tydliga jazzharmonier som sitter klockrent.
Sen är det väl ytterst tveksamt om jag tänjer så mycket mer på Miles musik, för det som återstår är hans psykedeliska freejazz och avant garde-jazzperiod som jag har enormt svårt för. Men detta var riktigt spännande musikaliskt möte!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar