Diana
Ross och Marvin Gaye, två av soulvärldens största, som jag dock
har rätt olika erfarenheter och åsikter om. Diana Ross är en
artist jag inte är något jättefan av, även om jag som ung, och
även idag, älskade den Michael Jackson-skapade hiten "Eaten
alive". Men i övrigt har jag lite svårt för hennes röst, som
tenderar att ibland låta som den försiktiga och rädda Sgt Hooks i
"Polisskolan"-filmerna, samt hennes nästan överdrivna
primadonna-stil. Diana Ross för mig var som bäst precis i början
av sin solokarriär, de första åren efter skilsmässan från The
Supremes och visst finns det ett par plattor från den tiden i min
70-talssamling. Marvin Gaye gillar jag desto mer. Här
snackar vi en innovatör och mästare inom soulmusiken som vågar går
sina egna vägar och göra det lysande. Men däremot så har det
länge nu inte funnits annat än en samling och "Trouble man"-soundtracket i
min samling av honom, främst av ekonomiska skäl eftersom
Gaye-skivor från 70-talet är tämligen dyra numera.
Därför så känns det lite fånigt att erkänna att denna "Diana & Marvin" från 1973 faktiskt är mitt första Marvin Gaye-album på vinyl, som jag
hittade nu i september på "Record Mania" i Stockholm. Ett
sockersött album som dryper av kärleksförklaringar och ömhet på
plattan. Men bakom mikrofonerna var det lite annorlundare. Detta var
ett album som hade sina problem med skapandet. När Marvin Gaye hade
sjungit duetter med kvinnor tidigare så hade två av lämnat Motown
efteråt och den tredje, Tammi Terrell, avled efter deras samarbete
och Gaye hade därefter sett det som ett dåligt omen att sjunga
duett. När han till sist, 1972, gått med på duetten så kom han
till skivstudion och började med att röka cannabis i Diana Ross
närvaro och hon hade förbannat lämnat studion eftersom hon var
gravid samtidigt. När hon dessutom var tveksam till delar
av låtmaterialet och båda artisterna hade andra projekt samtidigt,
inklusive Dianas dotters födelse, så beslöts det att Ross och Gaye
skulle spela in skivan på var sitt håll och deras röster skulle
sen mixas ihop. När man nu vet dessa förutsättningar och försöker
koppla bort det så kan man till slut njuta av en platta som borde
stämplas som lönnsirapssöt och för sliskig, men som egentligen är
en uppvisning av romantisk soul och som trots den stora mängden
ballader aldrig blir tråkig en minut. Detta kan var en av de bästa
plattor som Diana Ross har gjort och även om Marvin Gaye kanske har
gjort originellare album så är produktionen lysande och smekande.
Singeln "You are everything" behöver väl knappast någon
närmare presentation medan en favorit för
mig är tredje spårets
"Don't knock my love", signerad Wilson Pickett. Detta var
dock en av låtarna som Diana Ross inte alls gillade och frågade
varför dom skulle spela in den där sången. Men låten doftar också
mer Marvin Gaye med en mer funkig, dramatisk och spännande stil och musikalisk
inramning. Och med dessa melodier och med denna lysande produktion
och Ross och Gaye som trots alla samarbetsproblem ändå lyckas låta
så sammansvetsade på platta så blir plattan aldrig tråkig utan
den är en avkopplande och lysande stycke soulhistoria!
Plattan
blev dock ingen jättesuccé och Gaye sa flera år efteråt att han
nog borde ha tillmötesgått Diana mer och att det var lite av två
bortskämda barn som skulle slåss om samma kaka, som i det här
fallet var framgångens lön. Som smakprov väljer jag ovannämnda "You are everything" och "Don't knock my love".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar