Diana Ross & Marvin Gaye - Diana & Marvin

Diana Ross och Marvin Gaye, två av soulvärldens största, som jag dock har rätt olika erfarenheter och åsikter om. Diana Ross är en artist jag inte är något jättefan av, även om jag som ung, och även idag, älskade den Michael Jackson-skapade hiten "Eaten alive". Men i övrigt har jag lite svårt för hennes röst, som tenderar att ibland låta som den försiktiga och rädda Sgt Hooks i "Polisskolan"-filmerna, samt hennes nästan överdrivna primadonna-stil. Diana Ross för mig var som bäst precis i början av sin solokarriär, de första åren efter skilsmässan från The Supremes och visst finns det ett par plattor från den tiden i min 70-talssamling. Marvin Gaye gillar jag desto mer. Här snackar vi en innovatör och mästare inom soulmusiken som vågar går sina egna vägar och göra det lysande. Men däremot så har det länge nu inte funnits annat än en samling och "Trouble man"-soundtracket i min samling av honom, främst av ekonomiska skäl eftersom Gaye-skivor från 70-talet är tämligen dyra numera.

Därför så känns det lite fånigt att erkänna att denna "Diana & Marvin" från 1973 faktiskt är mitt första Marvin Gaye-album på vinyl, som jag hittade nu i september på "Record Mania" i Stockholm. Ett sockersött album som dryper av kärleksförklaringar och ömhet på plattan. Men bakom mikrofonerna var det lite annorlundare. Detta var ett album som hade sina problem med skapandet. När Marvin Gaye hade sjungit duetter med kvinnor tidigare så hade två av lämnat Motown efteråt och den tredje, Tammi Terrell, avled efter deras samarbete och Gaye hade därefter sett det som ett dåligt omen att sjunga duett. När han till sist, 1972, gått med på duetten så kom han till skivstudion och började med att röka cannabis i Diana Ross närvaro och hon hade förbannat lämnat studion eftersom hon var gravid samtidigt. När hon dessutom var tveksam till delar av låtmaterialet och båda artisterna hade andra projekt samtidigt, inklusive Dianas dotters födelse, så beslöts det att Ross och Gaye skulle spela in skivan på var sitt håll och deras röster skulle sen mixas ihop. När man nu vet dessa förutsättningar och försöker koppla bort det så kan man till slut njuta av en platta som borde stämplas som lönnsirapssöt och för sliskig, men som egentligen är en uppvisning av romantisk soul och som trots den stora mängden ballader aldrig blir tråkig en minut. Detta kan var en av de bästa plattor som Diana Ross har gjort och även om Marvin Gaye kanske har gjort originellare album så är produktionen lysande och smekande. Singeln "You are everything" behöver väl knappast någon närmare presentation medan en favorit för

mig är tredje spårets "Don't knock my love", signerad Wilson Pickett. Detta var dock en av låtarna som Diana Ross inte alls gillade och frågade varför dom skulle spela in den där sången. Men låten doftar också mer Marvin Gaye med en mer funkig, dramatisk och spännande stil och musikalisk inramning. Och med dessa melodier och med denna lysande produktion och Ross och Gaye som trots alla samarbetsproblem ändå lyckas låta så sammansvetsade på platta så blir plattan aldrig tråkig utan den är en avkopplande och lysande stycke soulhistoria!

Plattan blev dock ingen jättesuccé och Gaye sa flera år efteråt att han nog borde ha tillmötesgått Diana mer och att det var lite av två bortskämda barn som skulle slåss om samma kaka, som i det här fallet var framgångens lön. Som smakprov väljer jag ovannämnda "You are everything" och "Don't knock my love".