Åter igen är det dags att vända årsblad och blicka mot ett nytt år. Men först är det förstås en titt tillbaka till vad som skrevs i det år som gick. Skivsamlaråret 2025 kan beskrivas som ett rätt lamt år, kanske främst bestående av att andelen ställen att handla skivor här i stan numera inte är jättemånga, i alla fall om man förväntar sig dom ska sätta ut nytt hela tiden. Man börjar kunna skivaffären och dom två största och närmaste second hand-butikerna vid det här laget, samt skivmässa två gånger om året. Det har inte varit så mycket som har stuckit ut utanför ramarna i år, utan det mesta har varit lite av samma samma. Men helt uselt har det förstås inte varit. Det har förekommit en del riktigt spännande saker och i sedvanlig ordning har jag rangordnat dom tio bästa fynden för i år. Som vanligt är det inte alls omöjligt att dom som jag inte har skrivit om än dyker upp så småningom. Förstås så blir det även en titt på årets bästa låt! Därmed är det dags att göra bokslut över år 2025!
Något som jag velat hitta ett bra tag är plattor med Bix Biederbecke som spelar tidig dansmusik i en sorts pre-storbandstappning. Den här hittades i början av året och innehöll det mesta jag ville ha, Bix, Jean Goldkettes orkester och/eller Paul Whitemans band. Det är storbandens tidigaste tappning och det är riktigt snyggt, maffigt och välarrangerat, precis som jag ville ha det! "The undheard Bix" är nu heard och jag gillade det jag hörde väldigt mycket.
9 Billie Holiday 1933-1942 - The Jazz Collection (3CD)
Jag erkänner att jag inte är den som lyssnar allra mest på Billie Holidays katalog. Ju senare inspelningarna blir ju knarrigare blir rösten och ju svårare får jag för den. Enligt mig finns det bättre röster än Billie, som Ella, Sarah Vaughan och Monica Z, för att nämna några. Men därmed inte sagt att jag inte kan lyssna på hennes tidiga alster med Lester Young eller Teddy Wilsons orkester. Och hittar jag en trippel-CD-box med Lady Day's bästa år så köper jag förstås den, även om utgåvan är en box från italienska Giants Of Jazz. När Giants Of Jazz sätter ihop boxar så består dom oftast av tre enskilda plattor från deras katalog som dom tvinnat ihop till en stor utgåva. Det är inte några extra utgåvor, ett eget tema eller en speciell udda box. Men likväl är det en box med riktigt bra musik med dom allra bästa musikerna, en CD med random band där Lester Young spelar med, inklusive Billies egna band, som jag inte har en något med, en CD med Teddy Wilsons band och en med mer Billies band och annat. Lagom osorterat innehåll, men ändå klassisk jazz från de åren då Billie Holiday var som bäst enligt mig!
Betty Everett är främst känd som kvinnan som först populariserade "The choop choop song (it's in his kiss)" en gång på 60-talet, men som sen hade problem att hitta nya liknande framgångar. Den här plattan var hennes sista innan hon la karriären på hyllan och var arrangerad och producerad av en musiker som jag plötsligt under sensommaren hittade en hel del med, Gene Page. Inte långt utanför den här listan hamnade hans platta med forne Spinners-sångaren G. C Cameron, men ännu starkare var arbetet han gjorde med Betty på en platta som är fylld med smekande, sköna och vackra ballader och soulpärlor! Jo, visst är den här sista plattan med Betty Everett inte bara ett av årets bästa skivköp, utan även ett av årets guldkorn bland soulfynden, en underskattad klassiker!
Det fanns en gång ett 20-talsband jag hörde en låt med i radio när jag var ung och nybakat jazzfan och som jag sen ville höra mer med, men aldrig såg röken av på ett par decennier. Numera har jag mer med detta band än jag kunde tro och bandet är förstås William McKenneys bomullsplockare. Anledningen är förstås de två dubbelalbum med McKinney's Cotton Pickers som jag hittade i år med några månaders mellanrum. Och givetvis är det utgivet av en av mina favoriter, RCAs franska Black & White-bolag och deras Jazz Tribune med tidningstabloid-omslaget. Låten jag hörde då, "My black bird are blue birds now" finns här i en alternativ version och det är skivor med riktigt bra och intressant musik med detta idag underskattade band! Frågan är nu hur mycket mer med dom jag behöver, mer än något på stenkaka möjligen?
Det är inte så ofta jag köper soul från 60-talet, men Stevie från detta decennium finns det alltid plats för! Här möter vi en Stevie Wonder som är på väg att mogna till en man och som försöker utforska sina egna nya vägar. Det innebär förvisso en del covers, som dock görs på ett riktigt snyggt sätt. För endast en tjuga hittade jag denna pärla, som egentligen var värd en nolla till i summa.
5 The Dorsey/Sinatra Sessions Vol 1 & Vol 2
Jag ska inte utmåla mig som ett stor Frank Sinatra-fan, men det här året så har det praktiskt taget regnat skivor med den Sinatra jag helst lyssnar på, den unge "Frankie Boy" som sjöng med storbandsikoner som Tommy Dorsey och Artie Shaw. Dels fann jag en galant CD-box med fem skivor från Past Perfect Silver Line, men jag trots allt så sätter jag nog dessa plattor lite högre. Här är det RCA som har samlat Frank Sinatras inspelningar med Tommy Dorsey på tre dubbelalbum, varav jag hittade dessa fina två första i höstas. Det är avkopplande och mjuk vokal storbandsjazz av allra bästa märke!
Ett köp från årets sista veckor och ett drygt decenniums torka är över! Jag har äntligen hittat en ny platta med Jimmy Smith, efter att en gång köpt minst en platta per år med denne hammondlegend. Här är det Don Garner trio som ackompanjerar Smith och saxofonisten Al Cass och Smith spelar väldigt bra ihop! Det är möjligt att dom stundtals touchar farligt nära rhythm & blues på vissa ställen, men det är Jimmy och det är så otroligt svängigt och välgjort, precis som vanligt! Och jag gillar det!
En ung Björn Ulfvaeus och hans kompisar i Hootenanny Singers gör en av sina första spelningar på Bromma läroverk och är redo med inspelningsmaskinerna när dom får hjälp på scenen av grabbarnas egen bildlärare på Västerviks läroverk, Lars "Frosse" Frosterud, som nästan helt tar över föreställningen. Resultatet blir en spännande och idag svårhittad live-EP där ena sidan är en happening och en kul udda sak och den andra sidan mer normal Hootenanny-musik.
När man som jag gillar TV-seriesignaturer så förväntar man sig inte precis att hitta originaltemat till en serie på vinyl, i alla fall inte om det är gjort under 80-talet. Oftast var temat då till för att sälja en serie till TV-bolagen, varken mer eller mindre, inte främst en artist som gjort en låt till temat, även om undantag fanns förstås, som Miami Vice. Att därför hitta den här singeln med originaltemat till "Hill Street Blues", eller om man vill "Spanarna på Hill Stree, blev en jätteglad överraskning när jag grävde singlar på Vinylstallet i våras. Temat är för övrigt gjord av en veteran inom skapandet av signaturer samt en av medlemmarna i The Crusaders.
Deep Purple vinner detta år med en platta som egentligen officiellt räknas som en mellanplatta. Men att dels hitta Purple för 15 spänn på second hand tillhör verkligen inte vanligheterna och dessutom är det en platta som är riktigt bra! Ritchie Blackmore håller inte med mig och lämnade bandet efter plattans utgivning. Men att höra Jon Lord spela moogsynth och Glenn Hughes respektive David Coverdale vara riktigt bra som sångare är en av flera anledningar att lyssna på den här plattan, årets fynd 2026, Deep Purples "Stormbringer"!
ÅRETS LÅT Vad gäller ny musik så har det varit ett mindre spännande år där det på listorna har varit mycket av det vi hört redan, EDM, unga poptjejer i Taylor Swift-skolan, svenska låtsas-hiphopare, låtar som spenderar mellan ett halvår och ett år på listorna (eller dess amerikanska variant, äger hela top 10 med alla låtarna på sin platta) och latinoinspirerad partymusik. Jag låter 200 år nu, men det kanske vore kul med något som revolutionerade och överraskade (nej, jag menar INTE epa-tramsporrlåtar med Fröken Snusk). Men det har ändå funnits en del bra ny musik också och, tro det eller ej, en näve av dom har letat sig in på Digilistan också. Men annars har det åter igen varit elefanternas julafton för min del med kända namn som gjort riktigt bra saker eller överblivna låtar från plattor som kom under hösten 2024, samt en stor andel av discjockeys, som Alle Farben, Gabry Ponte, Ummet Ozcan eller Anyma. En trend i år för min del har varit remixare som Bob Shepherd x Da Clubmaster, Saint Tropez Caps eller Danceteria som tagit gamla soulklassiker och gjort dom i moderna riktigt bra klubbversioner. En del tragiska dödsfall har det varit, där The Alarms sångare Mike Peters enligt mig var en av dom sorgligaste. The Alarm gjorde ett par av årets bästa låtar, "Chimera" och "Outlier", och dom spelades in när Peters hade det som svårast med sin cancer. Starkt gjort utan tvekan!
Damerna har annars gjort bra ifrån sig med riktigt starka och kanonbra låtar och plattor från Marina, Sophie Ellis-Bextor, Felicia Takman, Amy McDonald och Ava Max. Men det är två killar som har gjort årets allra bästa låt. Ett band som under 90-talet försökte konkurrera med Oasis, Blur, Verve, Pulp och dom andra britpop-banden, men utan att nå upp i deras klass. 1997 splittrades dom, men när engelska Rialto återkom i år så var det med en låt som lånat mycket vackert från synthpopen och därigenom fått till en riktigt vacker, spännande och sentimental låt med ett sound och nynnande som sätter sig och en riktigt välgjord melodi. Under våren så lyssnade jag väldigt mycket på Rialtos "No one leaves this discotheque alive" och den blir därmed årets låt i år! Och därmed vill jag önska alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR, med hopp om ett riktigt spännande och bra skiv- och musikår 2026!
Kan ett årligt julspecial ett år vara en hyllning till en nyligen avliden artist? Borde den inte vara fylld med glitter, julens budskap, vinter, bjällerklang och glada låttexter om barn som leker? Jo, men ibland kan man ju gå ifrån traditionen något när en bra artist precis har dragit sin sista suck. Och det är ju inte så att Chris Rea inte har julanknytning. Så det är med avstamp just i hans jullåt som jag tar mig an denna hyllning!
För idag (22 december) somnade alltså den engelske sångaren Chris Rea in i en ålder av 74 år, en artist som jag dom senaste två decennierna har fått en allt större respekt och musikaliskt intresse för, idag gillar och köper skivor med när jag ser dom, och då var jag inte helt ointresserad förut heller. Här i Sverige är Rea numera främst känd för julåten "Driving home for christmas", som har vuxit sig allt starkare som en jullåt allt fler plockar fram i hemmen. Och det är en riktigt bra låt, även om jag har svårt att koppla Chris Rea som en artist att förknippa med ren julmusik. Han var så otroligt mycket mer än den låten och jag tror att nämner och spelar man delar av dom låtar som man främst hörde i radio förr så tror jag att fler kommer att inse det också.
När Rea spelades i radion på 80-talet så tyckte jag det var OK, varken mer eller mindre. Det var inte dåligt, men inget jag heller engagerade mig i. Han spelades tämligen ofta i radio, men nådde aldrig några stora listplaceringar i Sverige och det gjorde att man inte direkt lade låtarna på minne jättemycket. Inte förrän den lätt dystopiska låten "The road to hell" spelades i Tracks 1989 och jag insåg hur otroligt skön och vacker den låten var. Den grymt snygga mollaktiga slingan som gick genom låten, gitarrspelet och den vemodiga stämningen i melodin. Det här var ju bara vackert! Det är inte alls omöjligt att den låten får en egen introduktion här så småningom.
För det var just det som var Chris Reas styrka, stämningen! Få kunde skapa en sån avkopplande stämning med sin musik, med den lågmälda raspiga rösten, produktionen och gitarrspelet som han, med låtar som "On the beach", "Josephine", "I can hear your heartbeat", "Fool (if you think it's over)", "Julia", "I don't know what it is but i love it" och "Stainsby girls". Det är musik som smälter, flyter fram och får en att mysa och må bra av! Försök att ligga i en hängmatta en skön sommardag vid en inte allt för full sandstrand, lyssna på "On the beach" och inte känna dom allra skönaste sommarkänslor. Det är omöjligt! Men han kunde också gunga och rocka loss i någon sorts klassisk rock som ibland nästan touchade vid en lättare dansbandsaura, men ändå tillräckligt snyggt, eget och speciellt för att även jag skulle gilla det väldigt mycket, kanske främst då i låtar som "Let's dance" och min favorit i den stilen "Auberge". Det är svårt att sitta still till den den låten! Men han var ju inte helt främmande vid en rockigare stil, eftersom han ju var skolad och ett stort fan av den klassiska bluesen.
Chris Rea hade sin egen softa och mjuka stil med en eget slideguitarstil. Den kanske inte hamnade etta på listorna, men det var något så enormt skönt, relaxande och snyggt! Han satte sin egen prägel på musiken och hittade sin stil och publik och vågade även stå upp för det han tyckte var fel. Så för allt han gjort för musiken, för mina avkopplande stunder och dom otroligt vackra låtarna så tackar jag Chris Rea och må han vila i frid.
Och till det vill jag också önska alla en riktigt GOD JUL!
Åren rinner iväg och plötsligt är det dags igen för en summering av det år som har gått. Man kan väl säga att jazzvinyl, både i stora och små format, har dominerat året. Så mycket jazz som det har blivit i år är helt otroligt och även vad gäller jazz-EP's har det varit ett massivt år! Årets stora förlorare däremot bör klart vara 80-talsmusiken, där det är svårt att finna vettiga saker som man inte har och som är till lika vettiga priser. I och med att Sundsvalls innerstad bara har tre egentliga platser att köpa bra vinyl på, Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen), HK och Vinylstallet, så blir det förstås deras utbud som styr allt. Myrorna kanske någon frågar sig, men dom har ju flyttat på sig i år och skivavdelningen har minskat drastiskt på det nya stället. Synd är det, eftersom Sundsvall en gång hade så enormt många second hand-butiker/loppisar, men en efter en har dom stängt igen med åren. Annars har väl året mer handlat om hur länge till som vinylen kommer att hålla sin popularitet, i och med att CD-skivan är på uppåtgående igen och missnöjet växer bland många samlare/random skivsköpare över överpriserna i butikerna på vinyl, även second hand märk väl. Jag skrev en krönika för flera år sen om hur jag förutspådde att vinylboomen skulle få ett slut om man inte slutade att tro att allt vinyl är guld och desperat försökte höja priserna på kreti och pleti. Sen om CD-skivan får en samma boom och därmed samma behandling åter står att se. Jag tror i alla fall vi börjar se effekterna av det nu tyvärr, så det ska bli intressant och se hur allt detta kommer att fungera 2025.
En årslista över årets bästa fynd ska det i alla fall bli och den domineras till 50 % av jazzplattor och skivor hittade under våren och fram till sommaren. Hösten har varit väldigt lugn, men det kanske behövs också för att sortera och få någon ordning på allt man hittar. Nåväl, här är årets bästa köp under året, varav en del även redan har tagits upp på bloggen.
10 Pet Shop Boys - Hotspot
Det ska inte sägas att "Hotspot" är någon av Neil och Chris starkare plattor. Snarare är detta en mellanplatta som verkar villa gå åt lite olika håll. Men det är ändå en solid och helt OK Pet Shop-platta. Framför allt är den värd sin plats på listan när jag hittar denna fyra år gamla platta med favoriterna för enbart 20 kronor på Videodrome.
En av årets svängigaste plattor med mannen, myten och legenden Teddy Wilson och ett gäng häftiga musiker vid en maj-session i New York 1945. Red Norvo, Charlie Shavers, Wilson och Remo Palmieri bjuder på tidlös och klassisk småbandsswing av 40-talsstandard!
Ett av 60-talets ösigaste örhängen upphittades till sist i singelformat. Förvisso utan riktigt omslag, vilket kanske hade givit en än högre plats på listan. Men att ha Spencer Davies ikoniska "I'm a man" på singel är en ynnest och en stor glädje!
Art Farmer är trumpetaren som inte räds att gå sina egna vägar och skapa jazz av det mesta. Han har gett sig på den svenska musikskatten och här får barockens mästerverk en spännande ansiktslyftning. Och det funkar kanonbra, dessa nya arrangemang! Kanske årets mest spännande skivköp musikaliskt! 6 Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
Det tog emot att erkänna det. Hur mycket jag än älskar EWF's mest kända plattor "All 'n all" och "I am" så lyckades dom att ta sig ännu ett steg högre med plattan innan dessa. Filmsoundtracket som av säkerhetsskäl släpptes innan filmen och därmed kunde stå på egna ben från en floppande biopic. Och det svängde något så enormt och var otroligt snyggt!
5 Bennie Moten - The complete Bennie Moten Vol. 1/2, 3/4 och 5/6
Det regnade jazzplattor med 20-talsjazz på Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen) under årets sista månad. Och mest spännande var en trio dubbelalbum med den idag bortglömde Bennie Moten och hans band. Moten är annars mest känd som bandledaren som gav Count Basie både karriär och efter sin död sitt band, varvid The Count blev det han blev. Men att hitta hela tre kanonfina dubbelalbum med Moten, utgivna på RCA Black & Whites serie Jazz Tribune, var en otroligt fin skatt att hitta på skiva!
Jag har verkligen fått lysmäte på mitt intresse för jazzens tidiga period i år och här är ännu ett bevis på det. Tre stycken skivor i 10-tumsformat, en med Johnny Dodds, en med Bix Biederbecke och en med världens första riktiga jazzorkester, The Original Dixieland Jazzband, får ses som bland det intressantaste i genren. Både skivformatet och det faktum att dessa tre, och framför allt Original Dixieland Jazzband har dom äldsta jazzinspelningarna jag någonsin hört gör att dessa tre hamnar på en hög placering på denna årslista.
Ett band i spillror får i uppdrag av skivbolaget att ge ut en platta till och man väljer att ge ut en av sina sista livespelningar innan man splittras. Bandets olika advokater tackas till och med på skivomslaget. När jag visade albumet på diverse streamar på Vinyl Community så sas det att plattan egentligen var för överdubbad. Det kanske det är, men det låter likväl otroligt bra och snyggt! Man lyckas dölja sina träter väl för publiken och ge dom precis vad man vill ha och det är hur häftigt som helst!
Gregoriansk religiös musik är normalt inte det jag konsumerar mest, men när jag till sist efter 12 års letande efter att jag såg Vox Archangeli live i Hedvig Eleonora Kyrka till sist hittar en platta med dom och kan åter avnjuta deras och Danne Sundquists mästerliga blandning av deras kyrkomusik och mjuka elektroniska synthmattor så slog hjärtat lite extra! Självklart ett av årets bästa fynd!
Jag funderade länge på om jag skulle inkludera alla skivorna som årets fynd eller bara några eller kanske till och med bara en, den med Lars Gullin och Monica Zetterlund. Men till slut så valde jag att ändå se hela högen som ett stort årets fynd. Jag gick på Sundsvalls Retromässa i höstas och såg ett bord med en kvinna säljandes en hel del singlar. När jag grävde där så såg jag att det fanns väldigt mycket jazz där, och inte vilket som helst utan mycket Lars Gullin, en med Art Blakey's Jazz Messengers och en med Tommy Flanagan inspelad i Stockholm. Och allt för en femma styck. Kanonköp! Men min magkänsla sa mig att detta kunde vara något utöver det vanliga, så av ren nyfikenhet satte jag mig på Discogs och kollade. Alla var värd 100 kronor eller mer. Art Blakey var värd 230 kronor och Gullin/Monica Z hela 670 kronor. Detta brukar förstås inte påverka mig nåt nämnvärt, men visst är det ett fynd och riktigt kul att hitta värdefulla singlar för en spottstyver och visst är det värt att bli årets fynd 2024. Lägg till där också att det är riktigt fina Lars Gullin-EPs med höjdarjazz.
ÅRETS LÅT Numera är det ju också en tradition att jag utser årets låt, kanske enda gången på året då ny musik som oftast inte finns i fysisk format får komma fram. Musikåret 2024 har väl inte flödat över av nya spännande namn med intressant musik. Några namn som jag kommer att höll ögon och öron öppna för i framtiden finns det dock, som britpopens nya stjärna Jake Bugg, svenska electrotjejen TUVA, Jackie Mare, Towa Bird och Färöarnas stjärna Eivor, som jag sent om sido har lärt mig uppskatta. The Black Keys gjorde vad som kan vara årets album med sin häftiga 90-talsdoftande platta "Ohio Players". Men det har också varit lite av elefanternas julafton med många gamla favoriter som kom med ny kanonbra musik, Tears For Fears, Stevie Nicks, Pet Shop Boys, Travis, Johnny Marr och Thåström med mera. Dom som gjorde årets låt får också ingå i kategorin elefanter, för under året kom det ett album som
Indochine årgång 1985 från plattan "3"
hette "Babel babel" med dom legendariska fransmännen i Indochine. Deras klassiska 80-talsalster "Le péril jaune" och 1985-plattan "3" har redan passerat här på bloggen. Nu var det dags för Nicolas Sirkis och hans mannar att äntligen släppa nytt på platta och det gjorde man med en förstasingel som var något utöver det vanliga. "Les chant des cygnes" (Svanesång) var tänkt till fotbolls-VM, men den var så stark att den kunde stå på egna ben. För årets fotbollskör hördes i den här låten, som jag vevade om och om och om igen. En grymt härlig och skön new wave-aktig popdänga med en überstark refräng, precis vad jag behövde! Och det också med ett av mina favoritband från 80-talet! Därför blir Indochines "Les chant des cygnes" årets låt 2024!
Därmed är det dags att lägga året 2024 till handlingarna och öppna den tomma boken som det står 2025 på. Låt oss hoppas att detta är ett år med mycket mer nya, häftiga och bra skivfynd och musikupptäckter! Min önskelista är ännu inte tom på långa vägar så det finns mycket mer att hitta där ute. Så till nästa gång önskar jag er ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR! 🎇🎉🎊
Jag har tidigare skrivit mina tips på dom bästa jullåtarna i flera jultexter genom åren och det har sträckt sig från de mest vanliga klassikerna till dom lite mer udda sakerna. Och jag är ju ett fan av den traditionella julmusiken, med vackra körer, orkester och lite bjällerklang. Men jag hade tänkt att bryta mönstret lite denna gång. Jag har tänkt att ta upp det motsatta, alltså nämna några av dom allra hemskaste jullåtarna jag vet. Det handlar inte om låtarna som är då dåliga att skrattar när jag hör dom, dom hör ju hemma i Kultstämplat. Det handlar om låtarna som jag stänger av varje gång jag hör dom. Det handlar om låtarna som är i mina öron helt hiskeliga att lyssna på. En del av er kanske kommer att höja på ögonbrynen, men det antar redan gjordes av några av mina val till bästa jullåtarna för några år sen. Jag har hittat en näve av mina absoluta hatlåtar av julmusik och det är ju inte så ofta jag rantar här om låtar jag inte gillar, men det är ju jul bara en gång om året och någon gång ska man väl få göra något udda så håll till godo! Och dessa kan jag av förklarliga skäl inte visa några omslag till. Dom är dock inte rankade i någon särskild ordning, mer än utgivningsår. José Feliziano - Feliz navidad (1970) Det här är ju då en av dom mest spelade jullåtarna varje år och det är klart man kan lägga den på sönderspeladkontot, och det är klart att det är en av anledningarna till att jag helst aldrig vill höra låten igen. Men framför allt så är det en låt som jag har väldigt svårt att hitta någon form av julkänsla i och en av dom jullåtarna jag är absolut mest less på. Det låter mer som en sån där låt som man spelar om man skulle göra som Stig-Helmer i Sällskapsresan, åka till Mallorca och fira jul. Också slutar ju låteländet aldrig. Men det finns det ju fler låtar som inte verkar göra (jag tittar på DIG, Billy Swan).
Busungarna - Tomten, jag vill ha en riktig jul (1984) Om det inte vore för Tomas Ledin så hade vi faktiskt sluppit denna. Demon till låten kom in till Ledin och ABBA-gitarristen Rutger Gunnarsson på Polar, som båda tyckte att låten skulle göras av en barnkör. Alltså frågade Gunnarsson sin sjuårige son Rickard om han och några av hans klasskamrater ville göra låten. Resultatet blev en sån där låt som delar folk. Många tycker att den är sååå sockersöt och gullig, medan en del, jag däribland, tycker den är horribel! Det är alltid svårt att skriva om låtar där barn sjunger, för man får överse förstås med åldern, med att det inte låter proffsigt, med att texterna knappast är gjord för mig som målgrupp och så vidare. Men det finns förstås också sjungande barn som fungerar och det finns dom som inte alls fungerar (The Pinks, Heintje). Här är det då förmodligen Rickard Gunnarsson som sjunger och det låter otroligt falskt. Men framför allt är det alldeles FÖR sockersött med barnkören som sjunger om att få ha en riktig jul och tomten som man tror på. Det är säkert den där julen man själv drömde om när man var i deras ålder, men det finns gränser...
Slade - Merry xmas everybody (1984) 1984 var förmodligen det år i världshistorien då flest jullåtar kom. Det var klassiker som Band Aid och Wham och mindre roliga saker som Busungarna ovan och även glamrockarna Slade som önskade "Merry Xmas Everybody". Jag ogillar glamrock som det är och när Slade försökte ta den genren in i 80-talet, givetvis med Noddy Holders übergnälliga och hemska sångröst, så var det lite mer än jag tålde. Lägg där till en sorts allsångsaktig jullåt och min radio stängs av illa kvickt.
The Pogues & Kirsty MacColl - Fairytale of New York (1987) Här är det lite som att svära i kyrkan, för den här låten har sin väldigt stora och trogna fanskara som älskar låten. Men allvarligt, all respekt till Kirsty MacColls normala låtstandard, men att höra på en sorts "all join hands"-låt med en whiskyhes och halvpackad Shane MacGowen som brölar fram en sorts text från någon krog i London ger inte mig någon som helst sorts julkänsla. Jag kommer nog aldrig att se storheten i den här låten, även om låten har vuxit sig in i den svenska julen så pass att vissa skolor numera har den i sina luciatåg.
Jingle Cats - Silent night (1993) Låt mig först klargöra, jag är kattälskare och det har jag i blodet, för min mor är ett gigantiskt kattfreak. Så självklart var det givet att skivan med Jingle Cats skulle invadera det Stafrinska hemmet. Jingle Cats var ett projekt av producenten Mike Scalla och hur han tyckte det var en bra idé att ta autentiska kattjamningar, klippa dessa i melodiform så det låter totalt sönderredigerat och sen lansera dessa på skiva vore intressant att veta. Och för er som känner tacksamhet att ni är hundälskare, det finns en Jungle Dogs också. Jag känner lite hur man dör inombords och blodet fryser när jag hör dessa missar dra igång. Huvva! Basshunter - Jingle bells (2006) När "Boten Anna" hade spelats klart som mest så var det dags för Jonas Altberg att försöka hålla sig kvar på listorna och varför inte göra det med att technofiera en av jullåtarnas signaturmelodier, "Jingle bells". "Boten Anna" gillade jag aldrig. Den typen av hardcoretechno har mer basgång än melodi för mig och när man lägger den stilen på en traditionell julklassiker och låter Basshunter mullra fram: "Everybody say HO, HO, HO!!!" Då skakar i alla fall jag på huvudet och undrar vad det är jag lyssnar på. Band Aid 30 - Do They know it's christmas/Band Aid - Do they know it's christmas (2024 Ultimate Mix) (2014/2024) Band Aid 1 och 2 hamnade på plats 6 och 9 bland tidernas bästa jullåtar. Därefter har låten mjölkats två gånger till och dessa versioner har varit hemska slakter av en av julens bästa låtar. 2014 firade Band Aid 30 år och då samlade man ett gäng av den tidens populäraste musiker, varav jag, som då var helt ointresserad av aktuell musik, inte kunde bry mig mindre om 70-80 % av dessa. Vi har Chris Martin från Coldplay, Ed Sheeran, Ellie Goulding, One Direction, Sam Smith, Paoma Faith med flera. Bono var inklämd också för att få någon med koppling till originalet. Den versionen har ett blaskigt och tamt sound och är väldigt lättglömt, vilket jag tror gällde för dom flesta skivköparna också. Hopp till i år, för det är väl logiskt att avsluta i nutid. Det är verkligen inte ofta jag refererar till Aftonbladet, men Markus Larssons beskrivning av "Klotterplanket Band Aid" var verkligen ett riktigt skott i mål. Istället för att göra en ny version så har man plockat dom vokala insatserna från originalet och Band Aid 30 och mixat ihop dessa till en egen låt. Band Aid 2 verkar inte ha existerat av okänd anledning. Den nya mixen låter så sönderklippt och rörig att man har svårt att höra vem som är vem. Trots allt är det ju drygt 40 artister från två olika inspelningar som ska in. Det borde vara kul att höra George Michael och Boy George av årgång 1984 sjunga duett med Ed Sheeran och Chris Martin 2014, men det blir mest en salig och jobbig pyttipanna. Så, då har jag sågat lite jullåtar också. Men oavsett vad man gillar för jullåtar så kan man säga att dom berör på olika sätt. Jullåtarna som företeelse behövs. Dock så verkar det vara svårt för nya tidens jullåtar att ta sig in bland dom stora klassikerna "Tänd ett ljus", "Last christmas" och "All i want for christmas is you". Förmodligen för att inga låtar bevaras i dagens streamvärld, samt att dom inte sticker ut tillräckligt. Därmed säger jag bara "Everybody say, HO HO HO" och önskar jag en riktigt GOD JUL till alla!
Så var man där igen då. Ännu ett år är slut och det gamla ska sammanfattas. Det är dags för året 2024 att börja skriva i sitt oskrivna blad. Om jag ändå bläddrar tillbaka till 2023 så kan man säga att ur skivsamlarsynvinkel så var det väl inte det allra bästa året, i år heller. Våren och hösten räddade allt, för fram till april så var det bedrövligt och sommaren var långt under vad det brukar vara. Dom sista två månaderna har väl inte varit jättebra heller. Man kan spekulera förstås vad det beror på, att det är svårare att hitta det där riktigt intressanta just nu. Att jag är långsam? Att folk hellre försöker kränga sina skivor själv på nätet istället för att skänka dom till second hand, en teori jag tog upp redan för ett år sen? Ekonomisk kris? Något helt annat? Alla kan förstås stämma, men varför sitta och gråta över spillt mjölk. Det var helt enkelt ett riktigt mellanår och det kanske behövs för att komma ifatt med dom gamla fynden man har att gå igenom. Det intressanta är dock att det var en av dom riktigt få åren då jag har hittat mer CD-skivor än LP-skivor, vilket kommer att synas på årslistan nedanför. Men istället för att fundera över problem, låt oss se på det positiva. Vad har varit bra av det som köpts? Vilka är mina tio favoritfynd i år? Som vanligt så har jag valt att exkludera alla skivor jag har fått skickade till mig under året av Vinyl Community-medlemmar. Jag är så tacksam att jag inte vill gradera någon gåva utan se dom som lika mycket värda, även om förstås allt inte har varit min normala påse musikaliskt och vissa har varit sånt jag har längtat efter. Då så, dags att minnas samlaråret 2023...
Progressiv rock är normalt inte alls det jag går igång på. Och "Every good boy deserves favours" är inte tidernas mest melodistarka platta. Men det finns ju guldkorn i nästan alla genrer, det har jag fått lära mig om och om och om igen. Den här Moody Blues-plattan är klart ett sånt. Det här är ju då bandets mest progressiva platta, men samtidigt så är det så enormt snyggt och vackert skapat att man bara sitter och njuter. Och därför, samt lite också för att hylla det fantastiska genombrott bandet har haft i min samling i år, så hamnar den här plattan på listan!
Detta är inte ett fynd utifrån normala standarden. Det är ingen platta jag varit främmande för eller som jag velat ha tag på för att den är värd någonting. Jag har den sen förr, men inte i original och det har varit snudd på omöjligt att hitta den. Men när jag nu till sist har fått tag på ett exemplar av TLCs debut så är lyckan stor. TLC normalt var ju ett band i den normala streetsoul-genren, den mer coola med en del rap med, och inte ont om det. TLCs mest kända låtar är riktigt bra, utan tvekan. Och rap är det förstås här också, men detta är mycket mer funky och svängigt än något av deras senare alster. LA Reid & Babyface, samt Dallas Austin, har proddat och gett tjejerna en riktig swingbeat-fest á la tidigt 90-tal. Och tjejerna är tuffa, karismatiska och verkar ha riktigt kul när dom gör det här. En av den moderna soulgenrens bästa plattor!
8 Jimmy Smith - Got my mojo working (Singel, 1966)
Under en lång rad år så hittade jag minst en Jimmy Smith-platta per år, vilket har givit en rätt stor samling av denne orgelfantom numera. Det var ett bra tag sen dock som jag hittade något av värde. Antingen så är det saker jag redan har eller för dyr. Därför var den här singeln ett välkommet, om än litet, genombrott. Jag visste faktiskt inte att den fanns på singel när jag bläddrade igenom en hög nyinkomna singlar på Myrorna. Jag ska förvisso inte måla upp den här låten som min allra största Smith-favorit, men den har ett grymt gung och sväng och en Jimmy Smith är en Jimmy Smith, något att verkligen njuta av!
Årets enda köp av en bootleg blev en jazzdito, vilket inte är så vanligt. Bootlegs är ju normalt vanligast i popvärlden, eftersom det mesta inom jazzen på grund av dess ålder ges ut förr eller senare. Så även detta, men innan JazzView och andra bolag hann ge ut CD-upplagor med Fats Navarro och Tadd Damerons Royal Roost-inspelningar från 1948 så var Boris Rose framme och gav ut några hemligt inspelade versioner av konserterna på ett av alla sina åtskilliga bolag för bootlegutgivningar. Och då dessa också faktiskt skiljer sig på många punkter från dom inspelningar jag hade sen tidigare på ovan nämnda JazzView och svänget och ljudet är så pass bra så är det givet att den här plattan har sin plats på listan över årets fynd.
Morsans finaste, och även en av 70-talets finaste, funkplattor var den här med Mother's Finest, ett idag sorgligt bortglömt band som gärna experimenterade med en del rock i sitt sound. En platta med en grupp som jag hörde första gången som barn i radio och som nu hamnade i min ägo. Detta är ett sväng utan dess like och en platta som sticker ut i mycket annat som kom i soul- och funkgenren på den tiden. Bandet vågar ta ut svängarna och gå sin egen väg men ändå stå med en fot i den traditionella funken. Därför är detta något av det bästa från 70-talet jag hittade i år!
När man tror att man snart kanske har det mesta av det bästa med The Duke så dyker det alltid upp något som bevisar en fel. Här är en återgång till det tidiga och i den första dubbelalbumet så är det riktigt tidigt, bland det allra första som gavs ut med Ellington, då han ledde band som The Washingtonians och Harlem Footwarmers. Samt i den andra dubbeln inspelningar från Cotton Club-tiden. Detta är fyra skivor jazzhistoria där både Ellington började utvecklas och även storbandsjazzen. Franska CBS har givit ut en riktig höjdarserie som lyft upp dessa fantastiska inspelningar! Det finns förstås fler utgåvor i serien. Vill ha!
Den här hade kunnat vinna hela klabbet om det hade varit en originalversion på vinyl. Men jag brukar inte vara jättenoga med just det, men medge att omslaget på dessa nyutgåvor på CD från Motown inte ser jättehäftiga ut. Men likväl ska dom med, båda två, eftersom det är plattor jag har velat ha tag på så länge, men de har alltid varit så enormt dyra. Marvin Gaye i två olika känsloyttringar. Den första är en arg och protesterande Marvin, som ser hur illa samhället ser ut i USA i början av 70-talet. Den andra är en kärlekstörstande soullegend som trånar efter intima saker med sin kvinna. Tillsammans är detta lysande gjord soulmusik, smäktande, vackert och häftigt! En av årets få fem-poängare plockades fram till "What's going on", men som sagt, omslaget till Motowns Classic-serie drar ner det något på listan. Men en fjärde plats är verkligen inte dåligt heller!
3 Bo Hansson - Mellanväsen (CD, 1975)
Progressivt 70-tal på amerikanskt vis förut och här progressivt 70-tal på svenskt vis. Bo Hansson är också ett undantag från en genre jag normalt inte är jätteintresserad av, proggen. Men hans ljudlandskap med orgeln är verkligen bland det snyggaste som finns så givetvis införskaffar jag det när jag hittar något i skivväg som inte kostar multum med honom. "Mellanväsen" på CD visade sig normalt gå på ett par hundra på Discogs och Tradera. Vad vinylen går på vågar jag inte spekulera i. Jag fick den för en tia på en loppis vid Fläsians Camping så självklart borde detta ses som ett av årets bästa fynd! 2 Deep Purple - Perfect strangers live (3CD+DVD, 2013)
Deep Purple live inspelad 1984, låter bara det som en höjdare! Deep Purple live på en trippel-CD, där ena är en DVD med konserten. Låter helt fantastiskt! Deep Purple live på en trippel-CD oöppnad för en tjuga. Låter som en av årets allra bästa fynd! För det röjet och livekänslan och dessa tre skivor så hade jag kunnat betala mer också. "Perfect strangers" på en perfekt utgåva!
Det var väl rätt givet vad som skulle bli årets fynd i år. Plattan som alla hoppades på, men inte riktigt visste om den skulle komma när Andy Fletcher plötsligt avled i fjol. En splitter ny Depeche Mode-platta, fylld med ett väldigt mörker och mycket ångest i texterna efter Andys bortgång. Men med relaxande, mjukt och klassiskt synthsound. Också det där lilla ljuset i tunneln sist av allt i "Speak to me". Klart Depeche Mode ska bli årets skivköp! Fattas bara annat!
Så var det detta med årets låt. 2023 har faktiskt varit ett helt OK musikår, i alla fall för oss som lyssnar något bortanför P3 och Rix FM. Vad gäller musikbranschen i övrigt har det varit ett konstigt år där plötsligt två artister vardera vecka kan ockupera hela top 10 på Billboard med alla låtarna på sina plattor. Medan vi här i Sverige har en topplista där top 10 består till 80 % av låtar som har legat mer än ett halvår i topp. Hitlistorna har aldrig känts mer död än nu, tyvärr!
Men vad gäller musiken som har varit bäst så har det kommit överraskande mycket bra musik inom den mer tyngre musiken, där The Hives, som jag förut varit noll intresserad av, med sitt comebackalbum har visat sig vara bättre än någonsin! Också har jag fastnat för en låt med japanska fenomenen Babymetal, dom tre tjejerna som blandar traditionell japansk musik med västerländsk hårdrock. Och låten "Metali" visade sig vara långt bättre än jag kunnat ana! Också några riktigt bra låtar från Foo Fighters nya platta. Hjälp, vad händer med mig??? Nå, årets låt går i samma stil för Ghost kom med en riktigt bra cover-EP med två klassiska höjdarversioner av Genesis "Jesus he knows me" och Tina Turners "We don't need another hero", som kom ut bara någon vecka efter Tinas bortgång. Men i det här fallet är det den första som det gäller. Nu kanske någon tänker: "Men gillar du Ghost?!?!" Dom gjorde trots allt 2010-talets bästa låt med balladen "He is" och "Spillways" från förra året är också riktigt bra. Jag ska inte säga att allt är min smak, men dom har ändå visat sig att dom har en bredd mellan både ballader, mer melodiös rock och ren metall. "Jesus he knows me" är en grym klassiker i original med en av världens bästa videor, Phil Collins i toppform och en härligt drag. Men "Ghost" har lyckats att ta låten och göra den till sin egen med ett eget sound. Låten passar alldeles utmärkt i rocklandet och både förnyar och lyfter upp en ikonisk låt. Årets låt är alltså Ghost och deras version av "Jesus he knows me". Därmed lägger jag året 2023 åt sidan och vänder till 2024 och försöker skriva på det bladet från och med nu. Vad ska detta nya år innebära musikmässigt? Det är bara att vänta med spänning och se. Och under tiden önskar jag alla ETT GOTT NYTT ÅR!
Alexander O'Neal - My gift to you Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Tabu Betyg: 4/5 Det är jul och dags för den årliga julrecensionen, som i år kommer att gå i amerikanska tecken och en platta som har funnits med mig i många, många år. USA slår ju som bekant på allt när dom firar vad gäller stämning, ljus, glitter och mat, inte minst när det var 80-tal. Så med dom förutsättningarna tänkte då tidens skönsjungande soulgigant Alexander O'Neal att det var passande att släppa en julplatta, som dock skulle skilja sig från alla andra julplattor som brukade komma med stora körer, stråkar, kyrkliga toner och en stilla stämning. Mästerproducenterna Jimmy Jam och Terry Lewis kontaktades och även om skivomslaget ser väldigt finstämt ut så skapades en platta som både har dansanta rytmkaskader, vackra souljulballader och några enstaka julsånger med storband och stråkar. Spretigt? Kanske, men det kan funka om man gör det rätt och det tycker jag att man gjort här, men så är jag också ett fan av herrar Jam och Lewis.
Höjdaren på den här plattan är "Sleigh ride", som inte ska förväxlas med den klassiska jullåten med samma namn. Detta, liksom alla låtarna på första sidan, är originalskapelser av Jam och Lewis och den här "Sleigh ride" är grymt funkig och svängig. Komplett med bjällerklang så lyckas man göra en sorts julfunk som inte är av denna världen och där man plötsligt väver in några toner av "Jingle bells" i allt gungande! Alexander O'Neal har gjort mycket bra och han har en fantastisk röst, men jag undrar om detta inte är det bästa han gjorde! Och det går ju inte annat än njuta och mysa till snygga soulballader som titelspåret eller "Our first christmas" eller stråkarna och lugnet i "The christmas song (chestnuts roasting on open fire)". Man lyckas också skapa en svängig nyårslåt i "Thank you for a good year".
Plattan blev aldrig en kommersiell succé. Nu är ju jultid en rätt nischad och smal tidpunkt att göra musik till, men nog borde detta ha blivit en julsuccé på dom amerikanska skivdiskarna. För den som vill ha traditionell julmusik så är detta kanske inte riktigt rätt platta. Men man har lyckats ta dom traditionella julattributen dom bjällerklang, religiösa undertoner, julklappar och myspys tillsammans och sätta det i en för tiden ny och intressant elektronisk ljudbild med både romantik, grymt sväng och vackra soultoner som inramning. Jo, detta är en julplatta jag gärna återkommer till när jag har tid och möjlighet, men det underlättar förstås att man gillar 80-talets soulmusik för att uppskatta den fullt ut. Och med detta så önskar jag alla läsare en RIKTIGT GOD JUL! 🎄🎅
Det är dags att börja träna sig att säga 2023! 2022 är snart historia och det innebär en tillbakablick på året som har gått i form av det sedvanliga top 10 över dom bästa fynden från det gångna året. 2022 har om sanningen ska fram varit ett rätt svagt år. Mycket små 10 kronors här och var, men endast ett fåtal riktiga rejäla köp. Det har varit lite stelt med inflöde av nya saker på dom ställen som säljer skivor här, förmodligen för att Tradera, Discogs och annat lockar mer att sälja på. Dessutom så har det varit svårt att hitta saker bortanför jazzen som man inte har. Jag har sett många skivor jag redan har inom 80- och 90-talsmusiken, medan jazzplattorna har regnat in. Releasestakten var lite annorlunda i den gamla jazzeran än vad den sen blev under LP-epoken. 70-talsplattorna har däremot gått helt OK i år. Men därmed inte sagt att jag inte är tacksam över all jazz jag hittar. Jag blir förstås överväldigad och glad när jag hittar inspelningar som jag aldrig har sett eller diverse liveutgåvor här och var. Och i år har den stora trenden där varit Duke Ellingtons småband, vars skivor plötsligt har poppat upp med jämna mellanrum. Sundsvall har arrangerat ett par skivmässor i vanlig ordning och dessa är förstås ett väldigt viktigt och härligt andningshål vad gäller köpande av intressanta skivor. En second hand-butik här i Sundsvall gick i graven i år, men även om jag förstås sörjer ett ställe mindre att gräva på så var Magasinet det ställe i stan där det var minst inflöde av nya skivor på och de som inkom fick ett gravt överpris så saknaden är inte jättestor om jag ska vara ärlig. Det var svårare än någonsin att få ihop detta top 10 i år och hitta skivor som var värdiga att kallas för "Årets bästa fynd" och ettan är tämligen självklar. På detta top 10 märks då förstås jazzens övertag stort och det har också varit ett år då intressanta CD-skivor har blivit allt mer förekommande, allt medan diverse gårdsloppisar och second hand-butiker fortsätter att försöka locka skivsamlare med dyra priser på vinylskivor som egentligen inte är värd ett nickel. Som sagt, 2023 kan bli bara bli bättre... 10 August Strindberg - Fröken Julie
Längst ner en skiva som är en lite udda fågel, för jag tror det är första gången jag skriver om en teaterplatta, och jag är ingen storföljare av varken teater eller August Strindberg. Däremot gillar jag gamla svenska filmer och den här boxen kändes så speciell att jag bara var tvungen att köpa den, även om den såg lite sliten ut på omslaget. Strindbergs klassiska drama om den förbjudna kärleksaffären mellan Fröken Julie och hennes betjänt Jean är här framförd 1958 av Inga Tidblad och Ulf Palme. I perfekt skick är denna värd 300 kronor på Discogs och då detta dessutom är en riktigt udda sak att hitta på second hand så är det klart att den ska finnas här! 9 Morrissey - Ringleader of the tormentors
Morrisseys åttonde platta är mer rockig än på länge och dessutom från eran när Morrissey fick en gigantisk revival som soloartist efter att i ett par decennier bara varit sedd som The Smiths begåvade sångare. Så för en tia var det riktigt kul att hitta en begränsad utgåva av den här plattan. Bonusmaterialet som följer med kanske är något svagt. Förvisso flaggas det för både poster och bonus-DVD. Men postern är bara en större bild på skivomslaget och DVD:n innehåller videon till singeln "You have killed me" samt två backstage-filmer. Men likväl är det en kul och speciell utgåva av en riktigt bra artist som hittades för en väldigt låg summa och det belönas med en plats på listan. 8Maynard Ferguson & Chris Connor - Two's company
Här kommer vi till den första som jag redan har skrivit om i år och när jag hörde den så fick jag vissa aningar att den här nog borde ha en plats bland årets bästa fynd. För här möttes en av storbandsvärldens mest speciella ledare och en av dom mest bortglömda vokaltalanger i genren, Maynard Ferguson och Chris Connor. I en oförutsägbar och häftig storbandsupplevelse med fantastiskt arr av Ferguson och kanonsång av Connor så skapades en av dom allra bästa jazzplattorna någonsin! 7The Jazz Combo from "I want to live!" (LP)
Otroligt att en film visar sig ha så otroligt mycket bra musik i sig och ändå vara en film som inte är en musikfilm utan en film med en sorglig och tragisk historia i sig. Flera gånger under årens lopp har musik från filmen "I want to live", om en prostituerad som blir oskyldigt anklagad och dömd till döden för ett mord, förekommit. För det finns två skivor kopplad till den; dels Johnny Mendel's lysande soundtrack med ett stjärnspäckat storband, och dels denna med musik från ett mindre band ledd av Gerry Mulligan. Gruppen förekommer i filmen faktiskt och ända sen jag hittade en EP från den här skivan så har jag velat ha tag i den. Och sök och du skola finna, i år dök den upp och den levererade så klart med höjdarlåtarna från EP:n och ett par låtar till. En fantastiskt relaxande och skön jazzupplevelse helt enkelt! 6 Herbie Mann - Brazil Blues
Jazzflöjtisten Herbie Mann hade en väldigt nära kontakt med Brasilien och dess musik och gjorde ett antal plattor med bossa nova och samba. Och den här plattan har en stor plats i mitt hjärta, både av musikaliska och nostalgiska skäl. Musikaliskt är det hur kanonbra som helst. Det är snyggt, lättsamt och rytmiskt utan att skapa för stor karnalvalskänsla. Nostalgiskt så fick jag den här skivan kopierad på kassett i högstadiet av en lärarinna och den fick mig att själv börja intressera mig för musik av den här sorten. Och till sist, efter mer än 30 år och lyssnandes på kassetten många gånger, så hittade jag skivan till den och mindes plötsligt omslaget och dess utseende. För mig bland det bästa Herbie Mann har gjort i karriären. 5 Depeche Mode - 101
Den här plattan var inte direkt ny för mig utan mer av en uppgradering till en version i bättre kvalitet än den jag hade. Men en uppgradering jag länge velat göra, men överallt mötts av skivor som kostat mellan 200-300 kronor. Depeche är ett starkt namn på marknaden! Men till slut så fann jag den här dubbel-CD:n på Selånger Marknad i fint skick för en femtilapp. Den ikoniska liveplattan som även var en konsertfilm med samma namn och som var inspelad 1988 på Rose Bowl i Pasadena i Kalifornien, med Dave Gahan i toppform, samt även en passande hyllning till ett av årets sorgligaste dödsfall, Depeche Andy Fletcher! 4 Dick Twardzik - Complete recordings
I september skrev jag om ett av jazzens mest tragiska öden, den sorgligt bortglömde pianisten Dick Twardzik som spelade med dom stora, fastnade i drogträsket och dog under en turné med Chet Baker endast 24 år gammal. Twardzik släppte bara två plattor själv och dessa två släppte skivbolaget Lone Hill Jazz på en skiva, en riktigt bra skiva med en stil som liknar både Bud Powell och Lennie Tristano och som visar på att om Twardzik hade fått leva så vet man aldrig hur den karriären hade sett ut. 3Bunny Berigan's All-Stars - 1936 A demonstration of swing
Detta är en av dom mest speciella jazzplattorna i samlingen. För när man hittar radioutsändningar med jazz så är det i dom flesta fallen förstås konserter, men här så är det snarare frågan om en lektion. En lektion för tveksamma och dom som såg ner på jazzen om vad jazz och den då nya formen swing egentligen var. Lärare är Marshall Stearns och K. K Hanson och ett all-star-band ledd av vikarien Bunny Berigan och med både Bud Freeman och Teddy Wilson i sättningen står för den musikaliska demonstrationen. Och denna skola valde Alamac Records att släppa på vinyl för allmän lyssning och gav jazzfans en riktigt spännande och udda upplevelse och samlarobjekt! 2 The Alan Parsons Project - I robot/Pyramid/Eve/The turn of a friendly card (4LP-box)
Om man ska köpa plattor man redan har så är det förstås roligast att göra det i annorlunda former och det är ju detta sannerligen. För för en tia så hittade jag denna finfina box med fyra av The Alan Parsons Project's plattor, där tre av plattorna sen tidiga fanns i samlingen, men den här storslagna boxen är bara ett måste. Fyra klassiker från en av världens bästa producenter i en och samma utgåva, kan det bli bättre? Parsons som förövrigt spenderade 2022 till att släppa ett helt nytt album! 1 Chicago - Chicago at Carnegie Hall (4LP-box)
Ettan var alltså självklar för den lycka jag kände när jag på vårens skivmässa när jag hittade den här fantastiska liveboxen med Chicago för endast en tjuga var obeskrivlig! Jag hade del tre och fyra av den på ett dubbelalbum sen tidigare. Det albumet är numera utgallrat och ersatt av denna kompletta box med ett band i toppform som fick chansen att spela på en av dom största scenerna i USA och ville föreviga alla fem spelningarna där. Den här boxen är väldigt tung om man ska plöja sig igenom alla fyra skivorna på en gång, men det är samtidigt ett otroligt häftigt musikaliskt tidsdokument från ett av världens bästa och ösigaste band med musik som är helt fantastiskt. Det var givet att Chicago skulle ta hem första platsen i år! Också var det detta med årets låt. Musikaliskt så har det varit ett lite svagare år i år än 2021, som i mitt tycke levererade starkare låtar (i mina mått mätt alltså). Men synthmusiken från Tyskland har levererat starkt i år, med ett av dom i mitt tycke bästa banden just nu i toppform på sitt nya album. Jag talar om trion i Rroyce, som gör pumpande, energirik och stark synthmusik med starka melodier och sång. Deras "Paranoiac SL" och "Answers & Questions" är två av dom allra bästa låtarna i år! Dessutom har det åter förekommit skrällar med artister som jag aldrig trodde jag skulle gilla något med som ändå har släppt kanonlåtar i år. Jag talar om 90-talsrockband som jag då totalavskydde, som Skunk Anansie, vars "Can't take you anywhere" var en av sommarens bästa låtar, eller Foo Fighters, som släppte den lysande låten "Love dies young", detta precis innan deras tragedi då deras trummis Taylor Hawkins avled i en drogöverdos. Också den artisten som gjort den bästa låten i år var en artist jag inte alls var gillade. Under 00-talet var Little Jinder för mig mamma Åsas struliga och ointressanta dotter. Men när jag hörde singeln "Solnedgångar" i våras så började något hända. Den var ju riktigt skön och bra! Och den smällde det bara till med uppföljarsingeln "Brustna hjärtans klubb", en bitterljuv, sentimental, klassisk och vacker ballad som smekte i höstmörkret! Detta är ju bara vackert och helmysigt! Och detta gör att Little Jinders "Brustna hjärtans klubb" blir årets låt 2022!
Så därmed kan jag sätta punkt på året 2022 och öppna den ännu oskrivna bok som heter 2023 och förstås önska alla läsare
