Nytt i samlingen - Maj 2023

The Moody Blues - Every good boy deserves favour
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Threshold
Betyg: 4/5

Mitt utforskande av The Moody Blues går vidare. Jag skrev ju när jag i mars tog mig an om bandets 80-talsplatta "Long distance voyager" att jag fått ett gäng plattor med detta legendariska band av mina vän Kjell i Norge och att jag därmed har beslutat mig för att utforska deras musik mer. Den här är dock inte en gåva från Norge utan den här plattan införskaffade jag mig på egen hand. 

Nå, den här plattan är, till skillnad från "Long distance voyager" en större utmaning. Mitt intresse för den klassiska proggrocken är väl inte skyhög och den här anses vara bandets mest progressiva. Men om man då jämför med många andra i genren, typ Yes och tidiga Genesis, som kan vara mer flummiga och konstiga, så är detta ändå mer lättlyssnat och något så enormt snyggt gjort. Arrangemangen är otroligt vackra och välgjorda och det är flera fina saker som byggs upp till något stort och mäktigt. Jag är dock också ett fan av starka melodier och vad gäller det så är väl inte detta den starkaste plattan för det. I det fallet är "Long distance voyager" klart jämnare och bättre. Men det är ändå klart lyssningsbart, kraftfullt och otroligt vackert gjort. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig dras med i den svävande och mäktiga musiken, så plattan blir kvar i samlingen med god marginal! 



Heaven 17 - Pleasure one
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Virgin
Betyg: 2/5

Jag läste en väldigt intressant kommentar på Youtube i samband med den här plattan helt nyligen. Personen i fråga hade sagt till Heaven 17s sångare Glenn Gregory och sagt att 1986 års platta "Pleasure one" var dennes favoritalbum av bandets katalog, var på sångaren hade tittat på fanet "som om han kom ifrån en annan planet". Normalt brukar bandens egna åsikter om deras plattor idag rätt sällan gå hand i hand med vad jag anser om dom, men i det här fallet så får jag nog instämma med Glenn Gregory.

"Pleasure one" var Heaven 17s sätt att, i en tid när synthvågen hade kraftigt ebbat ut, försöka hitta nya vägar och då blev det att skala ner antalet synthar så mycket som möjligt. Heaven 17s stora karaktär har ju annars varit att skapa nya spännande melodier för den brittiska new wave-vågen. Vi minns väl alla "Temptation" eller den experimentella "Crushed by the wheels of industry". Eller varför inte låtarna från mitt favoritalbum med bandet, "How men are" från 1984? Med synthar funkar bandets låtar helt perfekt och tar fram något eget och unikt i genren. Utan synthar däremot så blir det rätt blekt och även om "Pleasure one" inte låter dålig utan är i överlag helt OK proddad så känns den ändå ointressant och småtrist. Singlarna "Contenders" och "Trouble" känns väldigt vattniga i jämförelse med ovan nämnda låtar och på endast två låtar, "If i were you" och "Somebody", svänger bandet på allvar. Huruvida denna platta blir kvar eller inte har jag inte bestämt än. Det är möjligt att jag kanske behåller den ett tag som ett sorts avslut på min Heaven 17-samling och då det ändå finns några riktigt bra spår. Men det är också en stor chans att den gallras bort med tiden. För detta var ändå en liten besvikelse och ett bevis på hur 80-talets gamla klassiker snabbt föll bort en efter en efter synthmusikens förfall i 80-talets mitt.



Sven-Ingvars - Nio liv
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: NMG
Betyg: 4/5

Sven-Ingvars får inte många chanser på den här bloggen så håll i hatten. Den där plattan borde jag inte gilla, av många anledningar. En av dom är det faktum att mitt intresse för bandet i sig är tämligen lågt. Hur klassiska dom än är så är jag löjligt less på deras totalt sönderspelade "Kristina från Wilhelmina", "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske" eller "Ett litet rött paket". Sven-Erik Magnussons glada och gemytliga värmländska och Sven-Ingvars alltid så leende, äktsvenska och hemtrevliga blandning mellan dansband och 60-talsschlagerpop börjar kännas lite som en parodi på sig själv. Samtidigt är jag ju också lite allergisk när ett band inte törs stå för sin genre, vilken genre det än vara må. Jag är absolut inget dansbandsfan, men stå hellre för att man är ett dansband även när det är lite motgång för genren, än att vända kappan efter vinden, svika fansen och sälja sig till mammon för att verka lite hipp i musikerkretsar. Det är lite gränsfall på det här, för det var runt denna tid som Sven-Ingvars vände ryggen från dansbanden och sa sig vara ett rockband redan från början.

Men så kom då den här plattan och då blir det mer bryderi, för titta på listan av kompositörer som har bidragit till den här plattan: Peter LeMarc, Plura Jonsson, Nisse Hellberg, Per Gessle, Niklas Strömstedt, Dan Hylander, Py Bäckman och Staffan Hellstrand! Dessutom är det Lasse Lindbom som har proddat. Jag säger bara WOW! Eliten har gått man ur huse för att lyfta Sven-Ingvars ur dansbandsträsket. Så när jag såg den här plattan så fick jag lite vibbar till ett liknande fall som jag köpte för ett flertal år sen, Jerry Williams "Kung i blodet", som kom samma år, och där alla låtarna var av Peter LeMarc och plattan i mitt tycke Jerkas ÖVERLÄGSET bästa någonsin! Så nyfiken över vad dessa svenska rockikoner kan göra med ett band som Sven-Ingvars köpte jag plattan. 

Jag ska inte säga att plattan är perfekt och betyget hänger lite på gärdsgården, men faktum är ändå att detta är det klart bästa Sven-Ingvars någonsin har gjort. Men det är så klart för att rockeliten lyfter bandet på sina stolta kompositörs- och textvingar och med Lindboms sound. För LeMarc och Plura har förstås gjort höjdarlåtar, Nisse Hellberg har gjort några riktigt häftiga Wilmer X-doftande låtar och Staffan Hellstrands "Du är så olik" är kanonbra. Sen är kanske inte Py Bäckmans "Älskar du mig", Dan Hylanders "Gör det igen" och Gessles 50-talspastisch "Marie Marie" några jättehöjdare och det är lite svårt att få Sven-Erik Magnussons snälla solskensröst att passa till den här formen av rock på svenska av modell 90-tal. Men här finns ändå så pass mycket som är bra, spännande och välgjort att plattan totalt känns riktigt bra! Det är ett stort steg från "Två mörka ögon" och "Wilhelmina", men det är också ett bevis på hur mycket bra svenska singersong-writers vi har att det klart funkar att höra Sven-Ingvars göra dom här låtarna också. Som experiment är detta klart godkänt och plattan blir kvar i samlingen!



The Supremes - The Supremes
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Motown
Betyg: 4/5

Hela två plattor med 70-talets The Supremes har trillat in den här månaden, båda från tiden då bandet var på nerförsbacke i karriären. Här hade det gått 2 1/2 år sen förra plattan eftersom tjejerna haft lite bråk med Motown om marknadsföringen av gruppen som inte helt varit till belåtenhet efter att Diana Ross lämnat gruppen. Detta gjorde att två av medlemmarna, Jean Terrell och Lynda Laurence, hoppade av bandet och fick ersättas av nya medlemmar. Mary Wilson var ensam kvar av originalgruppen och det brukar ju inte vara ett framgångsrecept normalt på ett bands fortsatta karriär. 

Men jag tycker ändå att The Supremes vid det här stadiet, fri från Diana Ross och söndertjatade 60-talshits samt med väldigt snyggt arrangerad soul med sköna stråkar, är gravt underskattad och riktigt bra! Den här plattan har kanske inga megahits av modellen "Baby love" eller "Stop! in the name of love", men är istället bra anpassad till sin tid och låter soundmässigt kanonhäftigt. "He's my man" blev ändå en hygglig discohit det året och tjejerna lyckas blanda galanta souldiscolåtar med snygga ballader. Tyvärr även "This is why i believe in you", som doftar lite väl mycket gospel för sitt eget bästa, men totalt sätt ett riktigt bra och avkopplande soulalbum. Det låter kanske inte klassiskt The Supremes, men istället otroligt vackert! Skivan blir klart kvar i samlingen.



TLC - Oooooooohhh - On the TLC tip
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: LaFace/Arista
Betyg: 4/5

Den här plattan har jag velat ha tag på i en originalversion i en hel evighet nu. Jag har den på en sånt där skum bootleg/piratutgiven kassett, köpt på den tiden då man inte hade fullt samma skivkoll som idag. För jag minns när jag runt denna tid, 1992, första gången hörde T-Boz, Left-Eye och Chilli i TLC, och var ännu nykär i soulgenren sen ett par år tillbaka och blev helfrälst i "What about your friends" och "Ain't 2 proud 2 beg". Jösses, vilket sväng! Detta var alltså några år innan TLC drog ner på tempot och blev stor med mjuka Babyface-ballader som "Waterfalls", "No scrubz" och "Unpretty". LA Reid och Babyface var fortfarande überfunkiga här och Dallas Austin var också med på ett hörn. Inget ont sen om tidigare nämnda jättehits med TLC, dom är också helt OK, men den här mer bortglömda tiden med gruppen är deras klart bästa.

Jag är ju då inget jättefan av hiphop och rap, men här funkar det riktigt bra eftersom groovet är så skönt som det nu är med ovan nämnda producentgiganter bakom rattarna och det svänger riktigt häftigt! Tjejerna är hur coola som helst, men också klart charmiga. Plattan är en uppvisning i soul från 90-talet när den var som bäst och ösigast och blir självklart kvar i samlingen!