Jag tror det har framgått med all önskvärd tydlighet för dom som har följt den här bloggen ett bra tag att radion har varit min kanske bästa vän vad gäller upptäckandet av ny musik och nya artister under mitt liv. Jag är ett stort fan av gamla radioprogram, främst förstås från 80-talet, men även diverse från dessförinnan och 90-talet går bra. För mig är det lycka att höra gamla Tracksprogram, Kulan I Luften, Metropol, Rakt Över Disc och andra klassiker! Till stor del förstås av nostalgiska skäl, men också för att få saker blir så mysiga, intima och fantasirika som via radio. Man har en helt annan frihet när man gör radio än när man står i en mastig TV-studio. Jo, jag har sänt radio, om än bara närradio, vilket jag gjorde under nästan tiotalet år mellan 1995-2004.
En gång i tiden så kunde man lätt hitta gamla radioprogram på kassett i second hand-butikerna. Jag minns i början av 00-talet när jag hittade en gigantisk hög med gamla Rakt Över Disc-band från 1983 eller en hög med Smokerings-kassetter som jag 1991 fann på en loppis här i stan, för att nämna några exempel. Men numera är det betydligt svårare, vilket mycket beror på att i den digitala eran så har dels antalet kassetter förstås blivit färre och dels för att second hand-butikerna numera har valt att klassa inspelade kassetter på samma nivå som brända CD-skivor, alltså sånt som man av upphovsrättsliga skäl inte kan sälja. Man har alltså sålt inspelade kassetter i eoner av decennier och efter 00-talet fått för sig att dessa är copyright illegala och får inte säljas. Ursäkta min franska, men det är mycket som är skitsnack i den debatten i mina öron. Därför är det P4 Plus som gäller nu för gamla radioprogram, samt när någon lägger upp på Youtube eller Mixcloud.
Nå, det var inte att hitta gamla radioprogram på kassetter det här skulle handla om, utan hitta radioprogram på skiva. För visst har diverse program blivit så stora att Sveriges Radio och diverse skivbolag har hittat ett sätt att klämma några extra kronor ur dom. Nu kan dessa ses som lite trista eftersom det är dock väldigt få av dom som innehåller riktiga radioprogram, utan till största del handlar det om att ge ut samlingsplattor med olika låtar som är typiska med programmet. Att ge ut hela radioprogram skulle bli alldeles för dyrt vad gäller upphovsrätt och betalning till medverkande. Eller...? I USA har man sen länge kommit längre och små bolag har gett ut gamla program, både med teater, komedier och med musik. Som synts i den här bloggen så finns det en uppsjö med jazzorkestrar som har spelat i radioprogram, var på man sen givit ut det. OK, det var en annan tid och andra regler då, men ändå.
Men om man nu fokuserar på Sverige så har jag valt att utesluta vissa saker och framför allt är det gamla barnprogram som Anita & Televinken, Grodan Boll, Mamma Mu, Klapp & Klang och olika utgåvor av Astrid Lindgrens sagor och andra liknande. Det är musikprogram som gäller här. Jag har också fokuserat på 80- och 90-talet, vilket gör att Tio I Topp-utgåvorna utelämnas, eftersom programmet lades ner 1974. Och Ancha's utgåvor med Leif "Smokerings" Andersson räknas inte heller in, eftersom dessa inte är utgivna av Sveriges Radio utan är random jazzlåtar med "Smokerings" inhyrd som pratare mellan låtarna. Men dom skivorna är och andra sidan redan nämnda här sen tidigare. Däremot har norska NRK givit ut en dubbel-CD med musik från Leif Anderssons och Knut Borges program "Swing & Sweet". Och nej, diverse utgivna radioteatrar tar jag inte heller upp.
Sen tidigare har jag skrivit om Eldorado och dom skivor som man gav ut med musik från det programmet, "Stjärnornas musik" och "Eldorado - äventyret fortsätter...", där övervägande av låtarna dessutom var specialgjorda till skivan och programmet och en del av låtarna blev också singlar, som Totte Wallins version av Evert Taubes "Stockholmsmelodi".
Det man överlägset hittar lättast ute bland skivbackarna är olika skivor som det står Svensktoppen på. Men däremot är det långt ifrån alla som är utgivna av Sveriges Radio, utan många är olika samlingar där man har använt Svensktopps-namnet som en hyllning och sen gett ut diverse låtar, inte alltid heller i originalversioner. Däremot har Sveriges Radio gett ut samlingar från Svensktoppen och dom vanligast förekommande är de dubbel-CD's som kom ut i samband med programmets 30- och 40-årsjubileum. Vill man ha programklipp skaffar man lämpligast boken "Svensktoppen i våra hjärtan", där en skiva med klipp medföljer.
Mer topplistor kanske? 1994, när Tracks firade 10 år, så gav Sveriges Radio ut ett par skivor med ettor från listans tre första år, 1984-87, kallad just "Ettor på Trackslistan". Här är det läge att ta upp med vad man kompletterar samlingen av diverse stora hits man ger ut med. Eldorado lät artisterna göra special skrivna låtar och Tracks-skivorna hade låtit Kaj Kindvall skriva några intressanta rader om vart och en av låtarna. Tio år senare kom det ut en hel box kallad "Tracks 20 år", en samling jag hade viss kritik kring när den kom eftersom den innehöll lite för mycket av låtar som var aktuella just då, alternativt några år innan, och mindre av dom klassiska hitsen, som ändå är Tracks för många fans. Man kan tycka vad man vill om det, men det kändes för mig mer som en hyllning till P3s dåvarande image än till Tracks som program. 1991, när Metropol, den legendariska fredagsunderhållningen med Niklas Levy och Ingvar Storm,
lades ner så kom det ut en dubbel -CD kallad "En epok i radion - Metropol 1982-1991" som innehöll diverse klassiska 80-talshits som spelats ofta i programmet. Till det medföljde en väldigt välgjord och intressant liten bok om programmets historia samt vad som hände under 80-talet. Beställde man skivan via TV-Shop så fick man även en bonus-CD med mer musik kallad "More Metropol". Men för dom som ville ha mer än bara musik så gavs även skivan "Smått och gott ur 1000 timmar/Metropol 1982-1991" ut, som innehåller främst olika sketcher, inklusive med Göte Johansson, signaturer och olika spaningar ur Spanarna. Och apropå Göte Johansson så finns det ju ett par skivor med honom som innehåller olika inringningar till Metropol. Skivorna heter "Det här är Göte Johansson" och "Golden hits". 1998 så var det planerat att komma ut en serie med CD-skivor med Rakt Över Disc och till att börja med så gav man ut en
med just titeln "Rakt Över Disc 1980", som innehåller musik från det årets program och diverse mellanprat och sketcher. En riktigt bra utgåva! Tyvärr tyckte inte den inte långt därefter nytillträdde chefen för svenska Virgin det, som med Sveriges Radio gav ut skivorna, varpå han drog ur pluggen på utgåvorna efter bara en skiva. Sorgligt slut på något som kunde ha blivit en rolig och udda CD-serie! Nej, alla reklamkassetter med Clabbe Af Geijerstam som spelar musik räknas inte, även om dom förstås också är bra. P3s humorprogram brukar ju ha en förmåga att komma ut på skiva i en eller annan form. På 70-talet gav Kjell Alinge och Janne Forsell ut skivor med sina lätt skruvade sketcher från radioprogrammet Hemma hos...("Hemma hos 1" och "Hemma hos 2") och även Michael
B Tretow valde att ge ut det bästa sketcherna från sitt program från 1986 Hystereo ("Hystereo Hi-Lites"). Men dom mest kända är förstås dom hela sex skivorna som gavs ut med Hassan, fyllda med busringningar till kreti och pleti. Nu ska jag villigt erkänna att deras humor inte riktigt är min stil så därför nämner jag dom lite mest i förbifarten, liksom andra skivor med P3s 90-talshumor med program som Rally och Glädjetåget (vars skivor främst innehåller Robert Gustafssons insatser i programmet).
Det här är ju då förstås något som är förknippat med den tiden då fysiska medier var något och alla lyssnade på radio. Det här var ju då på den tiden då radioprogrammen hade sin egen prägel, namn och stil och inte låter som svamlande karbonkopior av varandra och alla spelar samma digilistan-hits. Man vågade göra något eget och sticka ut, vilket gjorde att man mindes programmen och ville ha det som programmet gav ut, även om det bara var en samling med låtar. Vem minns ett program som heter P3, följt av ämne alternativt namn? När kommer skivan med "Eftermiddag i P3"eller "P3 med Navid Bavey"? Det mysiga och intima är ersatt med en sorts löpande band-princip som gör att radion blir opersonlig och något man har glömt till nästa dag och nästa avsnitt. Mer utgåvor radioprogram på platta och gärna MED radioinslag på.
Jag tror det framgår med all önskvärd tydlighet, men jag säger det ändå för säkerhets skull: Detta är på intet sätt en marknadsföring av tobak utan enbart ett dokumenterande av en era från en märklig tid med bra musik. För vi ska gå på show, radio show, en konstig show som är en del av USAs historia, på gott och på ont. En show som idag ses som ganska smaklös och konstig, men som då var en mer naturlig del av amerikansk media och underhållning, inte minst för älskare av jazz. Och det är intressant och se hur saker och ting förändras så drastiskt med åren. Detta med cigaretter och cigarettreklam till exempel. Idag så är cigarettreklam förbjudet i många länder och i Sverige så måste alla cigarettpaket ha varnande texter för att alla ska förstå att rökning dödar. Däremot på 30- och 40-talet så var reklam för cigaretter fullt normalt och som vilken annan reklam som helst, framför allt i USA. Men tänk er att ett cigarettmärke, vilket som helst, som Prince eller Marlboro, varje vecka skulle ha en show i svensk radio med ett populärt band spelande live medan sponsorn matade ut reklam för cigaretter och sa rakt ut hur gott och avslappnande det är att tända en cigarett av deras märke. Det skulle vara helt otänkbart idag och kanalen som sände det skulle vara under luppen på medias granskningsnämnd på en överskådlig framtid. Men i USA under storbandseran så var det helt naturligt, för där hade man "Camel Caravan", som var cigarettmärket Caravans varité-program varje vecka med band som Benny Goodman, Bob Crosby eller Casaloma Orchestra spelandes samtidigt som man hade diverse små sketcher emellanåt. Och visst känns det bisarrt hur konferencieren Ruppert Hughes, senare ersatt med Johnny Mercer, står och tackar alla rökare och säger seriöst att "det finns en svalhet och fyllig smak" och att piptobaken kallas "den nationella nöjesrökandet". Och programmets slogan, som upprepas flera gånger, är: "Let up and light up a camel!" Nej, jag har aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv!
Sen var det då musiken, som var det positiva. Sändningarna finns i massupplaga inspelade och många kan man hitta på både Youtube och Internet Archive. Men det har getts ut mycket på skiva också och förmig som även samlar gamla radioprogram och dessutom gillar jazz så är detta givetvis jättekul! Jag har tre skivor med material från "Camel Caravan", två med Benny Goodman och en med Bob Crosby. Den ena, ett dubbelalbum utgivet på Phontastic där Benny Goodman-entusiasten och jazzsamlaren Jerry Newhouse presenterar olika orkester, kvartett och trio-inspelningar med Goodman ("Jerry Newhouse presents: Benny Goodman, His Orchestra , Trio & Quartett 1938-39") är förvisso inte hela shower utan låtar från olika program. Dom andra är dock från samma serie utgivet av Jasmine Records på 1984. Den ena är två program med Benny Goodman, daterade 4 och 11 april 1939 och där plattan har titeln "Sing, sing, sing", och är riktigt rekommenderbar, förutom att i programmet från 11 april så är boogie woogie-pianisterna Albert Ammons och Meade "Lux" Lewis med, vilket jag kanske inte riktigt jublar av glädje åt. Dessutom är det mer reklam på denna skiva än den andra som jag ska komma till strax. Här är det alltså vad man föredrar, för båda showerna finns alltså på Youtube, men finns dom på skiva så är det för mig klart roligare. Den andra plattan har shower daterade 27 juni och 4 juli och då har Bings brorsa Bob Crosby tagit över som husband. Om jag får välja orkester så är Benny Goodmans band förstås klart starkare. Crosbys orkester är inte dåligt, men saknar det där lilla extra och speciella krutet i spelet. Dessutom så ska förstås det lilla bandet i bandet vara med även här och där Goodman har sin swingkvartett så har Crosby sina Bobcats, som dock är mer dixieland-orienterad än Goodman, och dixieland är en jazzgenre jag gärna kan vara utan. Jo, vi bjuds förstås också på den uttjatade Bobcats-hiten "Big noise from Winnetka" med vissling och allt. Sketcherna, kanske någon undrar, är dom roliga? Nej, det kan man inte påstå. På Crosby-skivan så består dom i att man driver en "Caravan Dixieland Music Shop" där folk ringer eller besöker för att antingen söka jobb eller beställa musik och några jättestora skratt bjuds det inte direkt på. Men humor sägs ju vara en färskvara också. Dock vill jag inte totalt såga Bob Crosby-plattan, betitlad "Suddenly it's 1939". Även om Crosbys storband inte känns jättehäftig i jämförelse med många andra band runt samma tid, som Goodmans, så är det ändå fullt godkänd storbandsjazz, med bra sång bland annat av Kay Starr och Helen Ward och det är ändå ett kul tidsdokument att ha som radiounderhållning. Men om jag trots allt ska välja någon av banden som för mig ger mest underhållning i "Camel Caravan" så är förstås Benny Goodman mitt klara val, men så har han varit en storbandsfavorit sen start så det är kanske inte helt oväntat. 1954 lades dessa program ner och sen dess så har som sagt synen förändrats något. Och dom flesta som ändå är förlorad i tobakens värld eller som kanske har en positivare syn på detta med att röka har ändå numera en förståelse och respekt för att cigaretter inte är den "the national joysmoking" som man en gång målade upp det som utan även är förenad med en stor fara. Men om man ändå kan överse med detta tidsdokument från tiden med cigarettreklam i radion som målade upp rökning som guld och gröna skogar och bara fokuserar på musiken som sådan så är dessa skivor riktigt kul att ha och ger jazzshower av nästan finaste kvalitet! Vill man ha ett reklamfritt alternativ så finns ändå Jerry Newhouse-plattan, som bara har musiken från "Camel Caravan".
Totte Wallin/Björn J:son Lindh - Stockholmsmelodi Utgivningsår: 1981 Skivbolag: Sveriges Radio B-sida: Stockholmsmelodi (City-Mix) När man samlar vinylsinglar så finns det få saker som är så roligt som när man hittar något man inte ens visste att det fanns utgivet i singelformat. Det är lycka i en liten ask och jag fick uppleva det igen i och med ett fynd nyligen på "Vinylstallet". Tidigare har jag skrivit om min fascination för radioprogrammet "Eldorado" och dess musik. Det var när Kjell Alinge hade avlidit för fyra år sen som jag skrev en krönika om programmet, dess skivutgivningar och förstås om Alinge själv. Ett av programmets utgåvor var ett album som kom 1982 som hette "Stjärnornas musik", ett speciellt album med mysiga och udda låtar till mesta del specialgjort för radioprogrammet. En av dom låtar som programmet spelade mest var Totte Wallin och Björn J:son Lindhs version av Evert Taubes "Stockholmsmelodi", en mysig och skön version som jag dock bara trodde var specialgjord för albumet och inget mer. Men till min glädje fick jag se att låten finns utgiven på vinylsingel!
Evert Taube skrev låten efter hemkomsten från en sex månader resa 1928 och i original är låten en tango. Och om man ska börja med texten så är den förstås en otrolig miljöbeskrivning som verkligen målar en vacker kvällsbild över Stockholm."Se hur hela Uppland står i lågor, kvällssol brinner bortom Solna skog!" Lägg där till Björn J:son Lindhs arrangemang som är gudomlig och tillsammans med Totte Wallins lite viskande pratsång skapar en verkligt skön och avslappnande kvällsstämning, och kanske till och med nattstämning. Detta är enormt vackert och kanske det bästa som Totte Wallin gjort, en artist vars musik jag håller på att lära mig mer om. Jo, Evert Taube i all ära, som kompositör och textförfattare var han fenomenal, men som sångare har jag svårt för honom och i det här fallet tycker jag att Wallins och Lindhs version är bättre än originalet. Den är i alla fall udda och tar Taube till en helt ny nivå! Lyssna och njut!
Glenn Miller And His Orchestra - The Chesterfield Shows December 24-1941 June 25-1942 July 14-1942 Utgivningsår: --- Skivbolag: Soundcraft Records Betyg: 4/5
En gång tidigare har Glenn Miller figurerat i bloggen, för drygt nio år sen, och jag skrev då att jag inte alls är förtjust i honom eftersom 50 % av hans katalog tillhör storbandsgenrens mest sönderspelade och tråkiga låtar. Ständigt dessa "In the mood", "Chattanooga choo choo", "Pennsylvania 6-5000", "String of pearls" eller andra storbandshits som nästan passerar easy listening-schlagergränsen? Det fanns en anledning till att jag tog ett break från storbandsjazz ett par år i skiftet mellan 80- och 90-tal och det var att dessa låtar mer eller mindre var det utslitna ansiktet för all storbandsjazz. Genren i sig började jag som bekant gilla igen, men min avoga inställning mot Glenn Miller har allt jämt stått sig.
Men det finns ingen regel utan undantag, det är lika bra man lär sig det, och i Glenn Millers fall heter dom radioshower. Jag älskar gamla inspelningar med livejazz och så funkar det även med Glenn Miller. Kanske främst då hans Chesterfield Shower eller hans sista I Sustain The Wings-shower, som gjordes för dom amerikanska trupperna i kriget. The Chesterfield Shows var ett populärt radioprogram som under många år hade Paul Whitemans band som husband och som sen ersattes av Glenn Miller. Fast på en tiden var sponsorerna mindre entusiastiska och trodde att Millers affisch-namn inte var tillräckligt starkt och man förstärkte i flera år med The Andrew Sisters. Vad fel man hade!
Dessa Chesterfield Shower på denna platta är från julen 1941 och sommaren 1942 och enda traditionella Miller-schlagern här är "(I got a gal in) Kalamazoo". I övrigt är det faktiskt en helt OK radioutsändning, blandat med ömsom cigarettreklam och ömsom motiverande krigsbudskap. Andra världskriget skulle göra sig påmint för orkestern på fler sätt också, eftersom flera av bandmedlemmarna skulle efter julsändningen 1941 rycka in i armén, inklusive sångaren Ray Eberle, som intervjuas av Glenn Miller i början av showen. Julsändningen är också unik eftersom inledningen av "Jingle bells" innehåller en av dom tidigaste exemplen på rap som jag har hört. Hur mycket innovatör Glenn Miller var inser man om inte annat här.
Det är ett hyggligt tryck i Glenn Millers band och bäst tryck tycker jag att låten "V for victory hop" får (sist i klipp nummer 2). Det är ett riktigt bra band här och helt OK sånginsatser, även om det inte är något jätteunikt. Men en riktigt bra liveplatta med tre historiska och tidstypiska amerikanska radioshower med storbandsjazz i trevligaste form! Fast det är klart, ni får ju stå ut med en del typisk USA-propaganda.
Paris France Transit - Paris France Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Sonet B-sida: Ego
Vad kul när man kan kombinera två av sina favoritintressen i en ljuv förening, skivsamlande och gamla radioprogram! Det kommer en redovisning från denna hösts upplaga av Sundsvalls Skivmässa inom kort, men ett av fynden där hade jag tänkt att lyfta fram med en egen artikel. För denna singel blev jag jublande lycklig av, kanske främst för att jag inte ens hade en aning om att den ens fanns som singel.
På 80-talet och 90-talets början så hette nattradion i Sveriges Radio "Stjärnornas musik". Det var inget speciellt mer än melodiradio i fin förpackning. Jag ska inte gå in närmare på själva programmet, men det var mysig nattmusik med hallåor som ibland var riktigt bra och ibland försökte på ett lite pinsamt sätt skohorna in radioövergångar mellan låtarna fast det inte passade.
Det unika med "Stjärnornas musik" var att man hade ett intro. Introt till nattradion då gjordes av franska Paris France Transit och hette påpassligt nog också "Paris France". Paris France Transit var egentligen en fortsättning på ett mer känt band från Frankrike, Space, som hade en jättehit med den tidiga synthlåten "Magic fly" 1977. Space var bildat av monegasken Didier Marouani och splittrades 1981. Marouani drogs in i en rättslig process om namnet Space med producenten Jean-Phillip Illiesco och fick ändra namnet till Paris France Transit (och vann tillbaka namnet Space 1990).
Och som ett fan av gamla klassiska radioprogram från Sveriges Radios historia så är det förstås en ynnest att hitta denna signatur på vinylsingel! För den till 80 % instrumentala "Paris France" är ett mäktigt synthepos med rymdaktigt och dramatisk melodi och ljudbild som gör lyssnaren engagerad. Sen kanske det blir lite antiklimax när en manskör börjar svagt sjunga låttiteln om och om igen, vilket känns kanske något malplacerat. Men har man som jag hört låten multum antal gånger så blir man snart van och tycker låten är lika skön ändå! Detta fynd kan nog sälla in sig på listan över årets bästa fynd när 2019 snart ska summeras, för detta är klassiskt och unikt!
Det lite roliga är att lika dramatisk och spännande som "Paris France" är, like piggt och glatt är B-sidans 100 % instrumentala "Ego", som också finns med på Paris Frans Transits självbetitlade debutalbum. Och jag bjuder gärna på båda låtarna här! Tyvärr finns "Paris France" på Youtube endast i sin lite längre albumversion, men den skiljer sig i övrigt inte från singelversionen nåt nämnvärt.
Jag börjar få vana nu att skriva hyllningar till olika personer, eftersom dom trillar av pinn en efter en. Knappt har nyheten om David Bowie svalnat så dör en av mina favoriter av programledarna i svensk radio. Så detta är lika mycket radioentusiaten i mig som skivsamlaren som nu vill hylla Kjell Alinge som tyvärr avlidit, 72 år gammal, och för att göra det väljer jag att först gå tillbaka i tiden till mina första möten med Kjell Alinges radioröst.
Det är söndagsmorgon under slutet av 80-talet. Jag är ett total musikfreak som tar alla möjligheter att spela in musik från radion och jag har just avlyssnat Svensktoppen, med Kent Finell. Där brukar trots allt flera av mina favoriter från trackslistan hamna och ligga några veckor och jag är nyfiken på hur dessa ligger på denna lista också. När programmet så är slut så säger hallåan:
"Vi har hört Svensktoppen, resultatet av omröstningen som presenterades av Kent Finell. Efter nyheterna blir det Eldorado - Äventyret fortsätter" i regi av Kjell Alinge."
Sen blir det några minuters programpresentation och sen nyheter innan Rubert Hines välbekanta signatur drar igång.
"ELDORAAADOOOO!!!!", ljuder det ur radion. En man med en väldigt viskande och mörk röst säger något för mig då helt obegripligt med någon sorts new age-liknande bakgrundsmusik. Mannen är Kjell Alinge. Men snart kommer det musik! Jag har aldrig hört låten och det är inte någon musik som skulle hamna på Tracks. Jag stänger av radion och går och sysslar med annat.
Hopp till våren 1993 och lördagar klockan 10.05. P3 har nästan helt stuvats om och favoritönskeprogram som "Lördagsbiten" har bryskt kastats ut från etern. Istället har man anlitat Kjell Alinge att presentera ett program som heter "På samma våglängd", som under 80-talet var lika med Eldorados hörna för önskemusik och som nu hade kavlats ut till ett eget program. Som den musiknörd jag är som ännu spelar in musik på kassettband så känner jag ett visst tvång att lyssna på det programmet, eftersom det ändå är ett önskeprogram som spelar bra musik. Men jag irriterar mig grymt först på Alinges totala utsvävningar där han både skriker och tramsar med lyssnarbreven. Fast snart så inser jag långsamt; det här är ju riktigt bra! Det är ju ett roligt och nyskapande sätt att presentera önskemusik:
"Det här brevet skulle egentligen ha blivit behandlat så hä... *ritch*... å fan, nu rev jag sönder det ändå..."
Det var brutalt och samtidigt väldigt underhållande!
Tre år senare så sänder jag själv radio i Härnösands närradio, där jag går Estetmedia på Härnösands folkhögskola. Det är en lätt nervös Stafrin som hittills hela tiden sänt kontrollerat och gärna med pratmanus där jag läser innantill exakt vad jag ska säga i mitt 15 minuter långa program "Stafrins Blandning". Programmet var en del av ett större ungdomsprogram som hette "Radio Exit", som sändes på fredagskvällarna. Den här fredagen så hade jag volonterat att sända hela "Radio Exit" helt själv, eftersom de ordinarie programledarna inte kunde. Jag inser att jag inte kan sitta och vara städad och kontrollerad. Det är trots allt ett ungdomsprogram en fredagskväll, "Radio Exit" brukar normalt vara rätt kaotiskt i etern och jag borde göra mer udda saker jag med. Plötsligt slår det mig att Kjell Alinge brukar ibland ha för vana i "På samma våglängd" att lämna mikrofonen en bit och skrika från andra sidan studion. Det ska jag också göra och säger plötsligt i sändning:
"Jag ska bara flytta mig en bit från mikrofonen här medan jag letar bland CD-skivorna..."
Jag förflyttar mig på min skrivbordsstol bort mittemot mixerbordet där hyllan med CD-skivorna finns och låter som Kjell Alinge i hans program i en minut innan jag återvänder till micken och fortsätter mitt faktaspäckade program.
På den vägen var det sen genom hela min drygt 10 år långa närradiokarriär. Mina största förebilder som radiopratare var Gunnar "Kulan i luften" Kugelberg och Kaj "Tracks" Kindvall, men den som fick mig att inse att program inte alls måste vara under ordnade former och att radion är ett medium där man trots allt är väldigt fri att göra lite vad man vill, det var Kjell Alinge. Därefter gjorde jag närradioprogram som mer än gärna fick sticka ut och vara lite smågalna och då fanns inte plats för några upplästa pratmanus!
Sen är jag alltid efter min tid och när jag nu har blivit äldre så har jag sen flera år tillbaka insett hur genialiskt Eldorado ändå var på sin tid! Framför allt var Eldorado kanske det mest avkopplande programmet som har funnits. Programmets motto var "Vi sänder i siden" och det är precis vad som jag gillar. Musiken var relaxande, smekande och ändå fräsch och ny och Kjell Alinges små flummiga tankeutflykter var förvisso inte alltid begripliga, men ändå väldigt underhållande och rofyllda! Jösses, vad jag har upptäckt många artister
som jag börjat samla skivor av tack vare Kjell Alinge och Eldorado, som Sniff n' The Tears, Johan Lindell, New Musik och Lio, tidiga 80-talsartister jag aldrig snuddat vid tanken att lyssna på förut, men som jag idag älskar, tack vare Kjell Alinges goda musiksmak och lysande förmåga att lugnt och stilla promota det som han anser är bra musik. Finns det något skönare att ligga på en klippa på sommaren, titta på vattnet och lyssna på ett "Eldorado"? Jag tror inte det.
Dessutom ett hedersomnämnande till två av hans program innan dess, "Café Midnatt", som verkligen var ett nattprogram med mjukt prat och riktigt mysig nattmusik samt det kortlivade "Fantasino" som var i liknande stil.
Kjells lekande med Janne Forsell i "Hemma hos..." har jag inte lyssnat lika mycket på, men på Sundsvalls skivmässa för X antal år sen hade jag turen att hitta deras utgivna skiva med sketcher ur detta program. En del sketcher är väldigt gapiga och lite över huvudet på mig, men så finns det riktiga guldkorn, som deras satir med lekprogrammen i TV och radio, "Melodicharaden", där Janne Forsell ska leda ett frågeprogram och Kjell Alinge ringer in och gråter ut om alla sina och världens problem och det slutar med att båda sitter och skriker på varandra i "direktsändning". Det är lysande, detta är unik och på sin tid nyskapande svensk humor!
Jag brukar ju skriva om skivor också och jag har två som jag vill förmedla, som en hyllning till detta radiogeni. Nu medverkar Kjell inte på dom, mer än som skivans producent, men det är ändå hans tydliga ande över "Eldorados" båda skivor, som släpptes 1982 respektive 1987.
Den första heter "Eldorado: Stjärnornas musik" och är fullständigt olik andra samlingsplattor som olika radioprogram släppt genom åren, som Tracks alla skivor och Metropols dubbelalbum. Här är det olika udda låtar som spelats i programmet och som skapats speciellt för radioprogrammet och därför inte finns på någon annan skiva än denna. Eller vad sägs om Totte Wallin & Björn J:son Lindhs väldigt udda och lågmälda version av Evert Taubes "Stockholms melodi", eller Eva Dahlgrens väldigt personliga och nakna version av Monica Zetterlunds "Sakta vi går genom stan" och klassikern, där Sam J Lundwall med Michael B Tretows lätta röstförvrängning berättar om "Elle dolores"? Självklart finns Adolphson & Falk här och ger oss hela fyra stycken av deras mest klassiska låtar, "Blinkar blå", "Mer jul", Bärande våg" och "Astronaut". Detta är en vacker och mästerlig platta som smeker vackert och som man kan drömma bort till.
Den andra skivan kom alltså fem år senare och heter "Eldorado: äventyret fortsätter...". Det är en inte lika mörk och nattlig platta utan den låter mycket ljusare, men fortfarande smekande och mjuk i musiken. Cornelis Vreeswijk ger oss ett par av sina sista låtar i livet, "I mina kvarter" och "Sommarkort" och Monica Törnell är riktigt bra i sin svenska version av Don Henleys "Boys of summer", "Jag kan se dig". Här finns dock ett par sänkare, Anne-Li Rydé skulle göra lysande dansanta versioner av gamla schlagers fem år senare, men den lätt discofierade versionen av "Min älskling du är som en ros" faller rätt platt och Adolphson & Falks försök till att rappa i "Vårrap" är mer komisk än bra. Men så finns här förstås huvudnumret, kultklassikern: när Ernst-Hugo Järegård med ett överdrivet dramatenagerande försöker tolka Styles "Dover-Calais"! Detta är stor och lysande komik mitt i 80-talet som både driver med decenniet och samtidigt hyllar det.
Men båda skivorna är ett måste för radiofreaks så som jag själv, främst för att dom lyckas framkalla den speciella rogivande stämning som gav "Eldorado" dess framgång och som är så typisk för Kjell Alinges program, och för att flera av dessa låtar är udda och väldigt svåra att få tag på annars.
Så jag skulle vilja tacka Kjell Alinge för alla nya musikaliska bekantskaper som hans program givit mig, för underhållningen och för allt han gav svensk radio under alla år!
Tre klipp bjuder jag på, dels den lysande sketchen "Melodicharaden" ur "Hemma hos"-skivan, Totte Wallins underbara version av "Stockholmsmelodi" och självklart Ernst Hugo Järegårds "Dover-Calais".
Ibland kan man bli överraskad av även de billigaste skivorna som man köper. För inte allt för länge sen skrev jag om dubbel-EPn med Erroll Garner och jag hade tänkt att rida på den vågen när jag är i andra andningen. För några år sen gjorde jag en sedvanlig beställning på Ginza och såg denna lilla CD med Erroll Garner. Jag tänkte väl inte så mycket om den utan beställde den mest för att den var billig, 10 kronor, och innehöll gamla inspelningar. Dock var den utgiven på ett riktigt lågbudgetbolag, Acrobat Music & Media.
Men vad som inte framkom av annonsen i Ginza var att den egentligen var, åtminsone till hälften, en utgåva av en radioshow som Erroll Garner, där han gästade Twelve Eighty Club Show på Station WOV i New York 1944. För mig som gillar gamla radioprogram och dessutom livejazz var detta ett riktigt guldkorn, inte
minst när programledaren, vars namn jag inte fått reda på, och Erroll Garner pratar och presenterar mellan låtarna. Roligast är när programledaren försöker sätta Erroll på pottan genom att ge honom ett test, improvisera fram en låt om radioprogrammet betitlad "Twelve Eighty Club Blues", och man hör på programledaren att han tror att detta kommer bli svårt för pianisten, som dock spelar en riktigt fin liten melankolisk blues rakt ur huvudet. Är karln ett geni eller vad?
Radioprogrammet är riktigt härligt, tillbakalutande och fantastiskt bra och samarbetet mellan programledare, pianist och musik är enormt bra!
Andra halvan av plattan innehåller studioinspelningar gjorda i New York 1945. Pianisten släpps ut i full frihetm ed ett gäng standardlåtar och han spelar dom verkligen på sitt sätt, eller vad sägs om den lite dramatiska men svala versionen av "All the things you are" eller den riktigt udda versionen av "I get a kick out of you". Jag kan verkligen också rekommendera hans sköna version av "Mood indigo" eller den riktigt häftiga versionen av "I can't give you anything but love".
Ibland kan alltså riktiga chansningar och mindre kända bolag ändå visa sig vara guldkorn! Denna skiva är verkligen rekommenderbar. Radioprogrammet är brilliant och avkopplande och låtarna är egna och riktigt snygga!
Tro det eller ej, men jag har hittat ett utdrag ur radioprogrammet, där Erroll Garner spelar Duke Ellington-klassikern "Take the 'a' train"! Från den andra delen, med studioinspelningar har jag hittat hans fina version av den klassiska Earl Hines-låten "Rosetta".
Under min uppväxt som jazzfreak så lyssnade jag flitigt på Sveriges Radios jazzradio. Där ska jag premiera och tacka SR. Utan den hade mitt jazzintresse svultit, eftersom det var det enda sätt jag visste så att få tag på jazz när jag var ung, innan jag började köpa skivor. Tyvärr har Sveriges Radio inte lyckats behålla detta med en riktigt bra jazzradio, men det är en diskussion i sig.
Varje söndag så lät man fyra program sända varje vecka med olika inriktningar, "Oerhört", med mer modern jazz, "Be bop spoken here", med bopjazz, "Jazz-å-du", med en väldigt blandad kompot av stilar och "Jesses Jazzbar", min favorit med den äldsta jazzen. När dessa lades ner efter diverse ruffel och båg 1991 så blev jag heligt förbannad, men mer om detta och turerna kring dessa program kan ni läsa om på min hemsida Retrogalaxen.
Men det program som genom alla år gett mig mest som jazzälskare är, som ni som läst mina jazztexter här förut förstått, "Smokerings" med Leif Andersson. Skåningen med sin skrovliga whiskeyröst som ändå, med sina engelska hälsningsfraser, lyckades låta väldigt amerikansk i sin stil. Men trots det så hade han aldrig varit i USA förrän 1988, när han gjorde en lysande programserie kallad "Smokerings goes west", där han gick på dom klassiska jazzgatorna i New York som nu var borta.
Söndagskvällarna var bokade innan man skulle på skolan dagen efter och genom Smokerings så lärde jag mig oerhört mycket om musiker, jazzstandards och jazzens historia och uppbyggnad. Leif Andersson var ett proffs som struntade i trender och nymoderniteter inom jazzen. Han körde sin stil från 1960 fram till sin död 1999, med fokus på storband och swingjazz, eller "Swing och sweet", som han själv sa. När Leif Andersson dog lämnade han ett stort tomrum efter sig inom jazzen i Sverige och i medierna.
Men han hann faktiskt också använda sin speciella röst med att sprida jazzen i fysiskt format också. Det finns ett antal skivor med Smokerings utgivna. Flera där han är konfrancier för olika konserter, men också där han presenterar låtar på i samma stil som radioprogrammet. Dom bästa, och mest Smokerings-liknande, är utgivna av lilla bolaget Ancha på 90-talet. Vad jag vet så finns det fyra skivor i just den här serien och jag har förstås alla. En röd platta betitlad "Marlow's theme", en svart platta kallad "Swing session", en blå som heter "Smokedreams" och den gråsvarta "Jazz à la carte". Han är inte lika informativ som i radioprogrammen här, men det är ändå ett genidrag att göra specialgjorda skivor med sitt radioprogram på, vilket gynnar både skivsamlaren i mig och samlaren av radioprogram!
Som sagt så är det mer av ava och på låtar i löpande band, istället för att ge intressanta fakta om artister och låtar. Dessutom förstår jag inte riktigt varför han envisas med att prata på engelska på flera av plattorna och på någon så pratar han både svenska och engelska mellan varannan låt.
Musikens kvalitet kan dock ingen ta ifrån. Bäst tycker jag att "Jazz à la carte" är som har bästa blandningen av storband och småbandswing. Här får man framför allt ett par riktiga höjdare, två låtar med svårhittade Boyd Raeburn, "Tonsilectomy" och "Forgetful", liksom både Lester Young, Coleman Hawkins, Carlie Shavers och Chubby Jackson.
Gillar man mer renodlade storband ska man lyssna in "Swing session"-skivan, som har flera av de största i en långrad, Harry James, Benny Goodman ("If i hade you"), en riktigt vacker Tommy Dorsey-låt kallad "After i say i'm sorry", Andy Kirk ("Jump, Jack, Jump") och Bunny Berigan ("Trees") samt senare även Duke Ellington och Woody Herman.
På "Smokedreams" finns en annan svårhittad klassiker, Charlie Barnets "Charleson Alley" och faktiskt också ett par mer moderna låtar, av "Smokerings" mått mätt alltså, med Gene Ammons och Charlie Parker. John Kirby är också riktigt kul att höra i "Blues petit".
På den röda "Marlow's theme" så finns också det klassiska sluttemat till programmet med just den titeln, mitt ibland en lång rad bland alla storbandsmästarna. Dessa har jag köpt på en mängd olika ställen under åren och jag minns inte vart tyvärr, men hittar man dom så kan man ändå skatta sig lycklig.
En liten kuriosa skiva hittade jag också 2000, när skivaffären CD-mix gick i graven här i Sundsvall, "Sophisticated swing", med Leif Andersson tillsammans med sin norske kollega Knut Borge. På norska NRK så sände dom två ett program som hette just "Swing och sweet" där dom båda på ett väldigt intressant sätt diskuterade jazz och spelade sina favoritplattor. Sen gav dom ut ett dubbelalbum med musik från dessa program, inklusive en liten kort introduktion först av allt av båda herrarna. Skivorna är uppdelade i olika set. CD 1 innehåller 30-talsjazz och CD 2 40- och 50-talsjazz och kan man bli gladare än när man hittar ett par Boyd Raeburn-låtar till här, inklusive hans lysande version av "A night in Tunusia", med kompositören själv, Dizzy Gillespie i sättningen? Eller varför inte också den rätt speciella "Boyd meets Stravinskij", som verkligen fullbordar den koppling mellan jazz och modern klassisk musik som Raeburn skapade med sin stil.
Om man bortser från att jag inte förstår anledningen till dom engelska påorna på Ancha-skivorna, så är detta ett måste om man gillar Smokerings, som jag. Det är ett fantastiskt tillfälle att kunna njuta av klassisk radiohistoria på skiva, gjord av jazzens husgud själv, kombinerad med speciell och fantastisk musik. Jazzen har mycket att tacka Leif "Smokerings" Andersson för och dessa skivor är ett stort bevis för det. Ett stort tack för alla klassika stunder vid radion när man upptäckte jazz som ung och hittade sitt tillhåll i etern som gav mig nästan allt.
När man försöker samla jazz på LP så stöter man oftast på en del artister med skivor som man gör exakt allt för att undvika. Trots allt, alla har sin beränsning när det gäller vad man gillar inom en viss genre och inte. När jag inte gillar en känd jazzmusiker så är det oftast av två anledningar, antingen så är det en musiker som spelats sönder i radio med samma låtar att man inte orkar se en samling till med dessa låtar eller så är det musiker vars stil är för modern för mig. Till kategori nummer ett hör Glenn Miller. När jag växte upp och börjar lyssna på jazz under slutet av 80-talet så var det samma låtar nästan hela tiden, Glenn Miller "In the mood", Glenn Miller "Chattanooga choo choo" eller Glenn Miller "American patrol". Skivor med mindre kända orkesterledare som också spelade de "klassiska" Glenn Miller-hitsen, "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och spelade man nån jazzlåt i radioprogrammen som inte var rena jazzprogram, som Radiosporten eller Melodiradion eller i "Ring så spelar vi" så var det... Glenn Miller "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och pratade man jazz med nån som inte var lika intresserad av genren som jag så fick man kommentaren:
"Jag gillar faktiskt en del jazz, Glenn Miller "In the mood" är bra!"
Troligen kunde man inga andra jazzlåtar. Till slut ledsnade jag helt och vägrade befatta mig med Glenn Millers musik. Aldrig mer dessa låtar som vevades om och om igen och det har stått sig sen dess. Tyvärr är Glenn Millersamlingar just den sort av jazz som det finns mest av på alla second hand affärer som säljer skivor. Men det finns dock ett få tal mindre kända Glenn Millerlåtar som är OK och jag ska erkänna att "Moonlight serenade" är den enda av dessa "eviga evergreens" som är bra, men i sin hel het är Glenn Miller lika underhållande som att se en nymålad vägg torka. Försök att hitta ett bra solo i Glenn Millers danslåtar.
Men det finns trots allt ett antal Glenn Millerplattor som är väldigt speciella och som jag bara kände att jag MÅSTE ha och den har kopplingar till mitt intresse för äldre jazzradioinspelningar, som jag berättade om när jag skrev om Count Basieplattan "Basic Basie" i somras. Under andra världskriget gjordes det mängder av radioshower för soldaterna, bland annat "Jubilee" som jag berättade om för ungefär ett år sen. Jag hittade en annan show på en auktionskammare i Sundsvall för några år sen och det är Glenn Millers radioshower "I sustain the wings" som han gjorde under andra världskriget när han fick en väldig inlevelse att få bidra i kriget på nåt sätt. Han var för gammal för att gå med i armén och flottan ville inte ha honom. Hans enda väg var att bli militärmusiker för det amerikanska flygvapnet.
Så han upplöste sitt populära band från hans civila liv och drev ett militärband som först spelade marschmusik med varierat resultat, eftersom de högt uppsatta militärerna inte var så intresserade av hans försök till mer jazzinfluerade versioner av de traditionella marschlåtarna. Så han bildade hans Army Air Force Orchestra som spelade i ett radioprogram som Miller sände för soldaterna som kallades "I sustain the wings". Miller var besviken dock på att han inte fick vara närmare där soldaterna kämpade och bandet flög över till England där man också spelade in skivor med bandet i Abbey Road Studion. Programmen man spelade in var propagandaskivor för amerikanska soldaterna där man även sjöng och pratade på tyska, vilket man också kan höra på dessa skivor och höra Glenn Miller prata tyska är rätt kul faktiskt.
De skivor jag har med "I sustain the wings" är också väldigt speciella eftersom en av dom innehåller inspelningar med det allra sista Glenn Miller gjorde i sitt liv, mellan september och november 1944.
Tyvärr spelas dessa uttjatade evergreens även här och på en av dom finns givetvis "In the mood" och "String of pearls", men eftersom det är lite speciella skivor och dessutom radioupptagningar så må det vara förlåtet här. Denna skiva innehåller dessutom en BBC upptagning där nyheten om Glenn Millers försvinnande kablas ut över USA.
På den andra skivan, vars upptagningar är gjorda mellan april och juni 1944, så är de flesta av Millers mest kända låtar inte med och det gör att den skivan känns roligare rent musikaliskt. Inledande versionen av "Flying home" är riktigt bra och skön och mycket mer av swing till skillnad mot Millers normala dansintriktade musik. Dessutom innehåller den också det av militärer uppspelade dramat om krigsfotografens vardag. Sen är det en hel del sköna och tillbakalutande ballader med stråkar och sång av Johnny Desmond, Bob Carroll och gruppen The Crew Chiefs.
Givetvis är detta amerikansk masspropaganda av stora mått, men ändå underhållande och avkopplande och en kul tidsbild från en epok i amerikansk historia, kombinerad med skön storbandsjazz. Då spelar det ingen roll att man får lida sig igenom lite "In the mood".
"I sustain the wings" pågick till december 1944 när Glenn Miller skulle ta sin show till Frankrike och hans plan plöstligt försvann spårlöst. Det fanns olika teorier om vad som hade hänt och än idag vet ingen vad som hände musikerna mer än att Glenn Miller med största sannolikhet dog. Dock är "I sustain the wings" för mig Glenn Millers största välgärning för jazzen. Ett guldkorn om man som jag älskar gamla amerikanska jazzshower från radions tidiga år.
Jag har inte hittat något klipp från just de radioprogram jag har på skiva, men däremot andra "I sustain the wings"-sändningar från andra plattor och en av dom har jag lagt med här. 15 minuter storbandsjazz, direkt från radion 1944.
Det är sommar och jag vet att jag har legat på latsidan med nya skivor, men, vad kan jag säga, jag har semester. Beklagar för dröjesmålet, men nu blir det fortsättning och jag hade tänkt att skriva om ett fenomen som jag tror drabbar de flesta skivsamlare nån gång; One Hit Wonder-fenomenet bland second handaffärer. Ni vet när man lyckas hitta en skiva på en liten loppis, som och andra sidan är en kanonplatta som man bara måste ha. Problemet är att man sen springer på den loppisen om och om igen i flera år utan att sen hitta nåt som ens är i närheten av den utan får åter nöja sig med Pelle Karlsson, James Last och Vikingarna från Stefan Borsch tid. Men man är envis; har man hittat nåt bra där så tror man att det nån dag kanske kan komma nåt dit. En sån loppis finns ute i Svartvik, utanför Sundsvall. Den loppisen ligger vid Svartviks Herrgård och är öppen varje sommar och för ca fem år sen hade jag stortur att hitta denna roliga skiva med Count Basies orkester där. Skivan innehåller nåt som jag gillar skarpt inom jazzen, radioupptagningar från amerikansk radio med äldre jazz, i detta fall alltså Basies band från 1937-38, och kostade 10 kronor. Sen har jag gått dit varje år och inte hittat nåt som kommer nära denna härliga storbandsplatta.
Radioupptagningar lockar förstås en inbiten radionörd som mig, men jag gillar också stämningen på dessa "airchecks". Det är äkta, live och geniun jazz med den där extra lilla touchen av den amerikanska jazzhistorien i direktformat!
Count Basie är en orkesterledare som jag först var lite tveksam till. Som pianist är Count Basie verkligen ingen höjdare. Hans småklinkande på nån ton här och där vinner knappast några pianotävlingar och eftersom jag anser att pianot är en av de viktigaste instrumenten i en jazzorkester så stirrade jag mig blind på hans usla spelstil. Till och med Basie själv har sagt vid ett tillfälle att han inte är någon pianist alls utan solostiskt sett duger mest till att vara komp. Däremot om ger han sig av jazzvärldens kanske bästa musiker som spelar så tight och vältrimmat att orkestern lyfter låten till höjder som få andra storband klarar av! Detta upptäckte jag så småningom och idag är Count Basie utan tvekan, fortfarande en medioker pianist, men en av jazzvärldens allra bästa storbandsledare. Medan storband kom och gick, sprack, ombildades, fylldes på med medlemmar och stökade på spelningarna så var Basies band en av de mest stabila i jazzhistorien och en av de mest omtyckta att ha med. Sen kan jag tycka att hans inspelningar på 60-talet, då han försökte sig på nån sorts tramsig underhållningsmusik och filmmusik, är riktigt dåliga, men det är en annan sak.
Denna skiva är utgiven av märket Phontastic som givit ut ett antal riktigt fina och bra jazzplattor genom åren utan att hamna bland jazzsamlarnas mest värdefulla märken. Inspelningarna är från två tillfällen, dels ena sidan som är från Meadowbrook, Cedar Grove i New Jearsey i november 1937, och dels sida två som är från CBS Studios i New York. För att få den rätta känslan så har man från skivbolagets sida valt att inte tvätta och göra inspelningarna nya utan behålla som dom lät på 78-varvsinspelningarna från då.
I Basiebandet finns de klassiska Basiemusikerna, Buck Clayton, Lester Young, Freddie Green, Walter Page, Earl Warren och sångaren Jimmy Rushing. De kvinnliga sånginslagen sköts i New Jearseysändningen av Billie Holiday och i New York av Helen Humes. Bland låtarna finns de klassiska Basienumren "Motens swing", "One o'clock jump", "Boogie woogie blues", "Every tub" osv, där endast "One o'clock jump" förekommer vid båda tillfällerna. Men hur många gånger dessa låtar än förekommer på alla de liveinspelningar som finns utgivna med Basie så är de lika lyssningsvärda varje gång! Och "Lady be good" med Lester Young på tenor är alltid en höjdare, där saxofonisten visar varför han var en av jazzens mest uppskattade och nyskapande musiker! Jimmy Lunceford-numret "Rhythm in nursery rhymes" och "Dinah" är två andra riktigt sköna låtar!
Så ibland lönar det sig verkligen att besöka de små loppisarna på landsbygden för man vet aldrig vad som kan gömma sig i deras ofta rätt osorterade lilla skivlåda. Denna är en härlig live och av bandet välspelad Basieskiva i dess geniunaste slag som visar att även om Basie inte var nån solist ändå var värd sin plats som ett geni som orkesterledare.
Två spår har jag hittat härifrån. Den första med radiopresentation och den andra klippt. Helen Humes sjunger "Song of the wanderer" och Basiebandet röjer i sin klassiska "One o' clock jump".
Under andra världskriget så fanns det ett väldigt omtalat radioprogram i USA som hette Jubilee. Det var ett program specialgjort för att underhålla färgade amerikanska soldater under andra världskriget. Flera av dom sändningarna bevarades för eftervärlden och många av jazzvärldens giganter spelade på dessa shower för att underhålla trupperna i Europa. Serien pågick ända till 1953 och 1948 så dök den enda svensken upp i Jubilee, Åke Hasselgård. Hasselgård, född i Sundsvall, var under 40-talet svensk musiks största utlandsexport och han blev så uppmärksammad att även Benny Goodman blev imponerad på svenskens swing och Hasselgård ingick i Goodmans septett under sina sista år. Åke var ju inget gångbart namn utomlands så i USA blev han Stan Hasselgard. Hasselgård hade stora planer på att bilda sitt eget amerikanska band när han 1948 omkom i en bilolycka bara 26 år gammal och jazzvärlden hade förlorat en blivande världslegend. Sen har det gått många olika sidohistorier och sägner om vad somegentligen orsakade olyckan. Det finns rykten om att Hasselgård egentligen blev mördad av saxofonisten Wardell Grey, för att Hasselgård hade ett förhållande med Greys dåvarande flickvän, men egentligen var han ihop med June Eckstein, musikern Billy Ecksteins exfru. Några hävdar också att det var Benny Goodman själv som mördade Hasselgård i avundsjuka och rädsla att svensken skulle bli bättre än han själv, men inget blev klarlagt och bilolycka är den officiella dödsorsaken.
Nå, denna skiva innehåller alltså Hasselgårds framträdanden i Jubilee under sitt sista levnadsår. De två sista låtarna på platta, "Swedish pastry" och "Mels idea", inspelade under sommaren 1948 med Goodman, Grey, Mary Lou Williams, bassisten Clyde Lombari och trumslagaren Mel Zelnick, är också de sista inspelningarna Hasselgård gjorde innan sin död. Skivan är utgiven på det svenska kanonbolaget Dragon och av dess ständige nestor Lars Westin som dessutom som vanligt skrivit en bra historisk text på baksidan av fodralet, om Åkes framträdanden i Jubilee.
Denna skiva är köpt på Myrorna här i Sundsvall för ca 2 år sen och den är ett historiskt mästerverk där Åke verkligen får både lysa själv som klarinettist och som sidopartner med Benny Goodman. "Swedish pastry", som känns nästan som Hasselgårds signaturmelodi, dyker upp vid två tillfällen, liksom "Mel´s idea", och han gör även en väldigt häftig version av Duke Ellingtons "C jam blues". Lyssna även på när Hasselgård får chansen att hälsa hem till dom svenska lyssnare som hörde sändningen på tysk radio via kortvåg, först på svenska inför en frågande programledare Gene Norman, och sen på engelska.
Detta är inte bara en kanonplatta rent musikaliskt, det är en historisk platta också där man får möta Åke live med dom stora stjärnorna och dessutom höra det sista han gjorde på skiva, allt sänt i klassisk amerikansk radio. En värdig hyllning till en av svensk jazz allra största!
Ett spår har jag lyckats hitta från plattan så det blir den, där Benny Goodman också är med, "Swedish pastry".
Benny Goodman har alltid varit en av mina favoriter inom jazzen, i alla dess musikaliska former. Möjligen kan man fundera kring hans person som orkesterledare för detta musikaliska geni var en hemsk diktator inom bandet. Det berättas om hur han bestraffade saxofonisten Wardell Grey inför publik genom att köra ut honom från bandet under pågående konsert och ta hans saxofon och behålla den konserten ut, då Grey spelat en ton fel.
Att gilla Benny Goodman och vara skivsamlare är kanske en av världens lättaste uppgifter. Det finns väldigt mycket Goodman-plattor i loppisbackarna, så mycket att man verkligen får sålla bland vad som är vettigt och vad som är ointressanta hitsplattor. Jag har haft tur att genom åren hitta allt ifrån spännande småbandsplattor och liveinspelningar från både 30-tal till 60-tal till storbandsplattor av bästa märke. Men den platta som jag håller som min favorit är inte köpt på en second hand. Denna skiva, ur serien "Jazz Years", hörde jag första gången 1986 då jag, 11 år gammal och helt nybliven jazzfreak, trollbunden hörde ett program i radion med Goodmans konsert i Stockholm 1950. Där såddes mitt frö som Goodmanfan. Sen tog det ca 8 år innan jag hittade konserten på CD på varuhuset OBS! skivavdelning för 60 kronor. Gissa om jag var lycklig!
Konserten, som är i sin helhet och inte klippt, är inspelad i Konserthuset i Stockholm och indelad i två delar. Den skulle nämligen inspelas för radion samtidigt och spår4 till spår 12 är inspelad för dåvarande Riksradion. Resten är fortsättning av konserten för livepubliken. Därför är det rätt kul när Goodman börjar med sin signatur "Stompin´at the Savoy" samt två låtar bara för att sen spela om signaturen, med introduktion av Folke Olhagen, när radiosändningen går igång, hälsa alla välkomna en andra gång och fortsätta konserten sen.
Musiker här är förutom Goodman på klarinett också Roy Eldridge, trumpet, Zoot Sims, tenorsaxofon, Toots Thielemans (som Goodman här kallar "Jean"), gitarr och munspel, Dick Hyman, piano, Charlie Short, bas och Ed Shaughnessy, trummor. Dessutom medverkar Nancy Reed i duett med Eldridge i en version av "Let me off uptown". Resten av plattan är underbar swing och en fantastisk livekänsla. "The world is waiting for the sunrise" rivs av i en av de svängigaste versioner jag hört, "Air mail special" sitter som gjuten och versionen av "After you´ve gone" är ännu nostalgi för mig från mina första jazzår! Och Toots Thielemans munspelsversion av "Stardust" är helt fantastisk.
Detta är för mig kanske bland det bästa som givits ut med Benny Goodman och swing när den är som absolut bäst. Bättre än så här kan knappast livejazz på platta bli. Det är aldrig förutsägbart en minut för ena sekunden spelar Thielemans, nästa får Dick Hyman spela två nummer alldeles själv för att sen göra ett fantastiskt nummer med bandet. Det är bara att luta sig tillbaka, njuta och låtsas att man sitter i främsta raden på Konserthuset.
Här har jag tyvärr gått bet på att hitta klipp från just denna skiva. Men istället så hittade jag en annan lite kul goding. "After you've gone" ska det bli ändå, men i en annan version, nämligen den som är med i Walt Disneys film "Make mine music" från 1946. Ett riktigt kul Disneyklipp till skön musik!
Denna platta tog det mig 20 år att få tag i. Inte just kanske DENNA skiva, men en skiva med den här orkesterledaren, Boyd Raeburn. Raeburn var en storbandsledare i USA som aldrig nådde upp till de stora på 40-talet, Benny Goodman, Count Basie och Duke Ellington. Han gjorde en för tiden mindre kommersiell variant av storband som experimenterade väldigt mycket med olika stilar och som inte följde någon mall. I orkestersättningen kunde man hitta både valthorn och harpa. Närmast kunde han jämföras med Stan Kenton. Kritikerna älskade Raeburn och menade nåt nytt hade kommit till storbandsvärlden. Men skivköparna var kräsnare och föredrog mer dansbar jazz. 1949 så fick han ekonomiska problem och färre engagemang och la storbandskarriären på hyllan.
Trots att han aldrig sålde särskilt mycket så fick Raeburn ändå en hel del engagemang vid nattklubbar och hotell och en hel del av dessa spelningar spelades in för radio. 1988 så var jag en 13-årig nybliven jazzälskare som lyssnade flitigt på ett jazzprogram i radio, "Smokerings" med Leif Andersson. I ett av dom programmen så presenterade han ett special kring just Boyd Raeburn med ett antal inspelningar från Hotel Lincoln i New York. Jag blev totalfascinerad av Raeburns musik och stil. Speciellt hans version av "Speaklow", som jag än anser är en av de bästa jazzinspelningar nånsin som gjorts. En skola för hur bra storband ska låta!
Sen dess har jag letat efter en hel platta med Boyd Raeburn utan att ens vara i närheten av det. Förrän 2008 när jag på Sundsvalls skivmässa mötte en utställare med mycket jazz där denna liveplatta fanns. Gissa om jag dansade ner för parkeringen när jag skulle hem sen!
Denna skiva är också från en radioupptagning, från Los Angeles 1946, och glädjande nog är den också helt oklippt, med presentatör och allt. En annan av Raeburns allra bästa nummer är hans version av "A night in Tunisia". I upptagningen från Hotel Lincoln jag hörde 1988 är Roy Elridge med på trumpet. I denna inspelning är det kompositören själv, Dizzy Gillespie, som gästar. Andra hörbara nummer är balladen "Picnic in the wintertime", sjungen av David Allen, "Tonsillectomy" och en annan Raeburn klassiker, "Boyd Meets Stravinsky". Samt en väldigt udda sorts jazzsymfoni kallad "Tone poem in four movements", som kanske inte är det mest vanliga jazznumret i världen, men väldigt spännande att lyssna på.
Boyd Raeburn var värd en större plats på jazzkartan för de fantastiska arrangemang och den sköna stil som han spelade. För en gångs skull hade kritikerna mer rätt än folket. Men kanske så var det som man sa: Han var så långt före sin tid att publiken aldrig var redo.
Några klipp från just denna skiva har jag inte lyckats att hitta, men däremot så kan ni njuta av två av dom fyra delarna av "Tone poem in four movement", i detta fall låtarna "Dalvatore Sally" och "Hey look, i'm da-ancing".
Dessutom en sex minuter kort, men intressant, dokumentär om Boyd Raeburn.
