Quincy Jones - ett geni som kunde allt!

När man säger soulmusik till mig så har jag många favoriter som jag ofta återkommer till. Jimmy Jam &  Terry Lewis, Curtis Mayfield, LA Reid & Babyface, Philadelphia Records, George Benson, Shalamar med mera med mera. Och när det gäller jazz så har ni som är läst denna blogg mer än några gånger sett att nästan hela spektrat finns här, från Benny Goodman och Stan Getz till Lennie Tristano, Count Basie och Clifford Brown. 
     Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin. 

När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalen

Chess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken.

Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra

jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne. 
     Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen. 

Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is

my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt!
     Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre?
     Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread". 

Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy! 

Al Jarreau - We got by

Al Jarreau - We got by

Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Reprise
Betyg: 3/5
Debuten hos en legend är alltid kul att höra och i det här fallet gäller det mannen med den gyllene rösten och gitarrspelet Al Jarreau, som är kanonbra på att blanda jazz och soul på ett bländande sätt! Nu är kanske inte detta album 100 % representativ för Jarreaus normala musik, den är något funkigare än vanligt, och när jag direkt efter köpet hörde några snabba småsnuttar av plattan så var jag, om sanningen ska fram, lite tveksam. 

Men småsnuttar och hela plattan är förstås två helt skilda saker och den här plattan är faktiskt bättre än jag först trodde, även om det på intet sätt är ett av Als bästa plattor. Dels tycker jag att rösten inte riktigt är så bra som jag är van att höra och dels är soundet lite stelt för mig. Men låtarna är ändå välgjorda och sköna och plattan har många bra höjdpunkter, inledande "Spirit" är riktigt bra´och svänget i "You don't see me" går inte att motstå. Det sköna blås som finns i den sistnämnda hade jag önskat mycket mer av på plattan. Vill man dock höra Jarreau nynna till gitarren som han gör så karaktäristiskt så är också andra plattor att föredra för det hade han inte utvecklat här än. Jarreau har många senare plattor som är bättre, men "We got by" är på intet sätt dock ett dåligt album även om den har vissa tveksamma låtar. Men framför allt så visar det på en hel del riktigt bra också och att det finns något här som skulle bli ännu starkare och större med åren. Jag kan nog tänka mig att höra denna platta igen, så den blir klart kvar i samlingen!

The Temptations - Wings of love

The Temptations - Wings of love
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Gordy
Betyg: 2/5
Jösses, detta var en besvikelse! För några år sen skrev jag om The Temptations och den kanonbra plattan "Sky's the limit" och skrev att bandet lyckades hitta nya formler för 70-talet. Föga visste jag då vartåt det barkade musikaliskt för legenderna. The Temptations blev ett band som Gordy och Motown styrde lite hur man ville med och gjorde The Temptations till ett band med långa märkliga låtar och melodier som bandet inte hade någon kontroll över. Detta får väl ses som kulmen på den eran, när producenten Jeffrey Bowen nu tog hand om bandet och började med att favorisera en bandmedlem före dom andra. Han föredrog sångaren Dennis Edwards  och ville egentligen att han skulle göra en soloplatta, men nöjde sig med att sätta honom som lead och dom andras ljudnivåer långt längre i bakgrunden.

Och resultatet blev detta. Sida A är en mer funkig sida som inte är dålig, låtarna är OK ändå, men som egentligen inte känns jätteengagerade eller speciella på något sätt, förutom möjligen en ändå riktigt bra singel, "Up the creek (without a paddle"). Det är inte funkgenrens starkaste kort om man säger så, trots att Sly & The Family Stone medverkar.

Sida B är den mer flummiga och långsamma sidan där låten "Mary Ann" är väldigt 70-talspsykedelisk och bland det flummigare och sämre jag har hört med detta band och balladen "Dream world (Wings of love)" är väldigt intetsägande! Sida B är tyvärr riktigt dålig och eoner från det spännande som "Sky's the limit" bjöd på. Betyget för ses som lite snällt ändå, eftersom dom mer funkiga låtarna på A-sidan ändå är lyssningsbara, om än inte jätteintressanta. Men tyvärr får jag säga att jag har svårt att se den här plattan kvar i samlingen. 

"Wings of love" floppade också grovt och snabbt tvingade The Temptations till sig ett nytt album, "The Temptations do the Temptations", där man ville ha full kontroll över låtarna. Men Motown och Gordy gjorde ingen promotion eller ansträngning för den plattan och släppte sen det legendariska bandet från Motown. 

The Isley Brothers - 3+3

The Isley Brothers - 3+3
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: T-Neck/Epic
Betyg: 3/5
Det är debut i många avseenden för detta band, vilket känns rätt fånigt att säga om ett legendariskt band som funnits sen 50-talet. Men det är första gången på bloggen för The Isley Brothers! Och för första gången officiellt på denna platta som en sextett också, eftersom det är det album titeln syftar på, de tre ordinarie medlemmarna plus tre nya. Dessutom var det första gången bröderna släppte en skiva på Epic Records. 

"3+3" är omnämnd som en av 1001 skivor man borde höra innan man dör, så det är bara att ta tjuren vid hornen och börja. Det fanns många sätt för dom gamla soulbanden från 60-talet att möta 70-talet på, men dom flesta valde att satsa på stråkar och ett visst discobeat, medan Isley-brorsorna drog på sig gitarrerna och blev mer rockfunkiga med en touch av soul i. Och det är gott nog så, detta är på intet sätt ett dåligt album utan betyget tre var på gränsen till en fyra. Men samtidigt så är jag ändå mer av en sweet soul-person och jag kan tycka att ibland är det lite för mycket gitarrer och dessutom tycker jag att Ronald Isleys lite sköra röst inte riktigt funkar helt perfekt i denna ljudbild. En ballad som "Don't let me be lonely tonight" är stundtals rätt trist.

Däremot så går det inte att komma ifrån att det är ett mycket snyggt hantverk, snygga melodier och bra riv. "If you were there" är en riktigt bra låt där soulmusiken lyser bäst igenom och deras mer funkrockiga uppdatering av Seals & Crofts klassiker "Summer breeze" är faktiskt kanonbra och häftig med snyggt gitarrsolo! Ett fullgott alternativ till ett redan riktigt bra original! Så just nu blir det ett medelbetyg, men om jag lyssnar igenom plattan ett par gånger till är det klart möjligt att jag smälter ännu mer och gör den högre. För detta är rakt igenom bra gjort och riktigt skön produktion, trots att jag nog inte kommer ifrån att Ronald Isley inte låter som en "rockare" någonstans. Men skivan blir klart kvar i samlingen!

Tower Of Power - Ain't nothin' stoppin' us now

Tower Of Power - Ain't nothin' stoppin' us now
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5
Först kom Chicago och långt senare Blood, Sweat & Tears, men jag har aldrig riktigt kopplat med Tower Of Power. Någonstans tyckte jag väl att Chicago var bra på allt och Blood, Sweat & Tears har ett jazzigt och soulaktigt flyt som är lysande, medan TOP var stelare och hade sämre blås än ovan nämnda. Men om det trots allt ligger jazzrock från 70-talet mitt framför ögonen när man står böjd över en låda med CD-skivor där man får plocka gratis hur många man vill så är det klart att man tar dom. Jag nämnde förut att jag var på en gårdsloppis i området där jag bor och fick där med mig 30-talet CD-skivor gratis och denna var av en dom, tillsammans med två andra skivor med TOP, men dessa var av nyare datum. Jag kände att om man ska försöka lära känna ett 70-talsband så är det kanske bäst att börja just där.

Mina förutsättningar när det gällde Stephen Kupka och hans mannar var alltså inte jättebra. Men kanske har mina åsikter nu svängt något för den här plattan var riktigt lysande. Jag behövde nog bara lyssna in mig ordentligt på TOP. Jag tycker att blåset här är riktigt bra och funkigt ös blandas på ett jätteskickligt och bra sätt med svala klockrena soullåtar som "By your side" eller "It's so nice". Och det är väl nästan också så att stilen i de två senare låtarna är den jag gillar allra bäst. Sen är det kanske möjligt att jag ändå kommer att se Chicago och BS&T som mina främsta band i genren likväl, troligen av ren vana och för att jag kan dom lite bättre, men det kanske ändrar sig i framtiden. Efter att ha hört den här Tower Of Power-plattan så kommer det nog absolut att komma fler plattor med dom i samlingen. Detta gav helt klart mer smak! Skivan blir klart kvar i samlingen! 

Daft Punk - Random access memories

Daft Punk - Random access memories
Utgivningsår: 2013
Skivbolag: Sony Music
Betyg: 3/5
Jag ska erkänna att jag alltid haft lite svårt för Daft Punk förut. Det är bandet som på 90-talet hade låtar som lät riktigt bra de första 30 sekunderna, men hade samma loop som vevades i drygt fyra minuter utan en tillstymmelse till ändring. Deras låtar kändes som ett enda långt vinylhack ibland.
   
Men så stod jag på ICA en dag 2013 och man hade någon av dessa enformiga otyg som heter reklamradiokanaler i högtalarna och låten "Get lucky" spelades och det slog mig att detta är ju faktiskt helt OK. För nu hade Daft Punk lärt sig göra melodier och hade dumpat de värsta houseljuden. Jag inlyssnade mig också på uppföljaren "Lose yourself to dance", som också var en grymt skön låt med sång av Pharell Williams! Därför kändes det riktigt spännande när jag på Erikshjälpen hittade deras platta "Random access memories" och beslutade mig för att köpa den. Min första och enda Daft Punk-platta, så här långt ska jag säga, för man vet ju faktiskt aldrig...

Om man loopade samma melodi om och om och om igen på bandets tidigare alster så är det helt annorlunda här. Den här plattan lutar ibland till och med åt ambient music-hållet och ibland får man små tankar till Jean Michel Jarré, för att i nästa sekund dra igång med ett skönt dansbeat som doftar 70-talsfunk och disco. Normalt brukar jag vara lite allergisk mot när man försöker göra lägga en modern danstouch på 70-talsdisco, för det tenderar att låta väldigt plastigt (se Sheena Eastons "Fabolous"), men här är det luftigt, svävande och skönt gjort. Detta är så bra att, och här kommer jag nu till lite av plattans nackdel, jag önskar att man låtit hela plattan låta som "Get lucky" eller "Lose yourself to dance", för på vissa ställen skulle det ha behövts mer tryck i låtarna. Det tenderar ibland att bli lite småtrist. Samtidigt är detta oerhört välgjort och snyggt och på flera ställen också innovativt. Hur ofta hör man en till låt förklädd intervju, vilket låten "Giorgio by Moroder" egentligen är (det är alltså Giorgio Moroder som pratar i låten)? Daft Punk sjunger ju förstås inte med sina egna röster utan har robotröster vilket inte heller är särskilt vanligt att höra i kärleksballader, som i "Within'". Lyssna också på den underbart oförutsägbara och mäktiga "Touch" med sång av låtskrivaren Paul Williams, som skrivit många av 60- och 70-talets klassiker.
     Detta är trots allt en riktigt avkopplande, snygg och skön vandring genom olika stilar och känslostämningar, som har sina brister, men som ändå visar att Daft Punk med värdighet blivit ett band att hålla utkik efter och ta mycket mer på allvar igen! Skivan blir kvar i samlingen!

Casino Lights - Recorded live at Montreaux, Switzerland

Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 2/5
Vi ska gå på konsert och en av de mest legendariska jazzfestivalerna, i Montreaux. Och så långt är det förväntansfullt. På papperet låter det som en rätt spännande sammansättning, Al Jarreau, Randy Crawford och David Sandborn. Också Yellojackets, som jag mest hört talas om, men knappt hört nåt med. Robben Ford är visst här också, en annan musiker jag inte engegerat mig knappt alls i, kanske för att han numera främst är placerad i bluesrockfacket, som inte alls intresserar mig.

Tyvärr tycker inte jag att detta levererar riktigt som jag hoppats på. Hela a-sidan domineras av duon Jarreau/Crawford och Randy Crawford är som vanligt helt fantastisk med sin röst och bär hela
lyssnarupplevelsen för mig. Ja, Al Jarreau är också en höjdare normalt, men problemet är att låtar som inledande "Your precious love" känns rätt trist och småseg, trots Jarreau och Crawfords vokala insatser. "Who's right, who's wrong" är riktigt bra och Randy Crawfords legendariska version av John Lennons "Imagine" kan man inte höra sig less på. Originalet är grymt uttjatad, men Randys version lyser upp i mina ögon och öron! Ja, a-sidans duettdel med detta par Crawford och Jarreau får godkänt, även om den kunnat vara mycket starkare totalt sätt.

Yellowjackets imponerar inte nåt nämvärt mig på mig. Jag har hört andra band i samma genre som svänger mycket bättre i så fall. David Sandborns två stycken på b-sidan är OK, men inte mer eller nåt mer speciellt. Jag hade velat ha en stark melodi och kanske lite sång där. Avslutande jazzfusionballaden med Neil Larsen och Buzz Feiten kan vi lämna obemärkt. Den gör inget för plattan alls.

Nja, jag hade förväntat mig mer av denna platta. Publiken och musiken känns lite avslagen på nåt sätt. Här räddas den främst av Randy Crawford. Om det räcker för att behålla skivan får vi se i framtiden. För nu så tror jag ändå att min Randy-samling ändå blir glad av ett tillskott. Men det är nog också en helt annan upplevelse att se dessa musiker spela än att bara höra konserten på vinyl. Så därför tycker jag att vi gör det istället...

The Brothers Johnson - Light up the night

Får jag lov att presentera min favoritplatta just nu! Den här är så lysande att den nästan omedelbart efter köpet får en egen artikel istället för att trängas med två andra plattor i den snart kommande "Månadens bästa fynd". Jag hade förut knappt hört något av Brothers Johnson, innan jag hörde dom på ett avsnitt av klassiska "Soultrain" på Youtube med låtar från en tidigare platta. Jag gillade mycket det jag hörde och hittade snart den här plattan från 1980, "Light up the night".

Brothers Johnson är mycket riktigt också bröder, George och för ett par år sen avlidne Louis Johnson som 1975 tillsammans släppte sin första platta och snart blev ett av de skönaste banden inom 70-talets soul och funk. På den här plattan finns eliten och störst av dom alla är producenten, Quincy Jones, som knappt hunnit skapa ett par andra mästerverk i genren, Rufus & Chaka Khans "Masterjam" och Michael Jacksons "Off the wall", innan nästa höjdare spelades in. Michael har också bidragit på den här plattan i form av låten "This had to be" där han också hörs i bakgrunden. Quincy Jones var också brödernas hovproducent och rattade i stort sätt alla album de gjorde under karriären. I övrigt hörs även Totos Steve Procaro, Heatwaves Rod Temperton (flitigaste kompositören här) och Paulinho Da Costa i sättningen.

Detta svänger grymt. Denna platta släppte ifrån sig en hit, dansrökaren "Stomp" som är just en riktig dansklassiker där fötterna har väldigt svårt att vara stilla. Titelspåret är också en riktig höjdare och sida ett är
en klart mer dansvänlig del av plattan. Men bröderna klarar också med beröm godkänt också ballader, som Rod Tempertons båda "Treasure" och "All about the heaven", även om det kanske också finns starkare låtar i denna mjukare stil. Dessa låtar är riktigt sköna, även om de kanske inte griper tag jättedjupt som till exempel Thelma Houstons "Don't make me pay (for another girls mistake)", för att bara nämna en av 70-talets bästa soulballader.
   
Men jag blev också riktigt glad åt "Smilin' on ya" som är en ren njutbar instrumental funklåt med Jerry Hey på trumpet och med den perfekta tillbakalutade och svalkande gunget. Här finns allt som en platta i genren ska ha och på sida två har man dragit åt handbromsen på tempot och gör den lite mjukare. Men det är inte till någon nackdel alls. Jag gjorde en Youtubefilm nyligen där jag presenterade tio av de mest perfekta plattorna någonsin, album där alla låtarna faktiskt är lysande och jag kan känna att det är lite synd att jag redan gjort den filmen när jag lyssnat på den här. För den här plattan är ett bortglömt mästerverk inom soul och funk, där svänget och groovet är enormt, produktionen av Quincy är så lysande som det går och där det ryms många stämningar och stilar, både dansanta funkklassiker, mjuka ballader och ett par coola och svala instrumentallåtar. Min favoritproducent just nu är nog Quincy Jones som nästan aldrig misslyckades under 70- och 80-talet att skapa den grymmaste och skönaste ljudbilden inom soul och funk! Och för mig blir det absolut att leta fler plattor med Brothers Johnson!

Här blir det två favoriter, dels hiten "Stomp" och dels hela 8 minuters liveframträdande från Capital Theatre 1980 av instrumentallåten "Smilin' on ya".

Prince - en modig funkmästare är borta!

Man blir ständigt påmind nuförtiden om att den musik man växte upp med och de artister som fostrade ens musikaliska intresse inte är för evigt. Många av oss som var barn på 70- och 80-talet har den senaste tiden upplevt våra idoler försvinna en efter en, från David Bowie, George Martin och Maurice White till Kieth Emerson, här i Sverige Kjell Alinge och Glenn Frey, och nu kanske det största fallet Prince, som dog för några dagar sen 57 år gammal. Min haka var nere i golvet när jag läste detta på text-TVn, för Prince, likt David Bowie, är en artist som alltid fanns där när jag växte upp. Sen ska jag också erkänna att likt Bowie så har min koll på Prince senaste verk, efter 1996 års "Chaos and disorder", varit rätt dålig. Men det hindrar inte mig från att minnas och hylla en artist som under 80- och 90-talets första hälft gjorde enormt många fantastiska låtar och plattor som bland annat fostrat mitt intresse för soul och funk. Även om han inte röjt fram på hitlistorna som under glansdagarna så är hålet efter Prince Roger Nelson enormt stort just nu!

Det som främst kommer in i mitt huvud när jag hör namnet Prince är en av de funkigaste artisterna någonsin, tack vare hans legendariska Minneapolis-sound, samt originalitet och mod, förmågan att gå emot strömmen och göra det som faller honom in. Tittar man på dagens löjligt strömlinjeformade musikbransch så har i alla fall jag svårt att hitta någon som i alla fall musikaliskt vågar experimentera och gå sin egen väg som Prince gjorde. Och ofta tittade vi frågandes på varandra och undrade:

"Är karln riktigt frisk? Hur kan han göra så där?"
Det blev gravt sexuella låtar med texter som fick många att rodna. Men visst var han frisk och visst visste han vad han gjorde! Det blev musik som inte lät som något annat och det var i de flesta fallen lysande. För det som många av dåtidens superstjärnor som Prince, Michael Jackson, Madonna och David Bowie (där Madonna tragiskt nog är den enda av dessa fyra som ännu är i livet) är att de vågade både att hålla ett finger uppe och kolla vart vinden blåste, men ändå gå motströms och göra det på sitt eget personliga och speciella sätt, som gjorde att det ändå lät som något helt nytt. Visst hade även Prince en lågperiod då det blev mer experimentellt än bra och för mig var det runt 1992 när han släppte låtar som "My name is Prince" och "Sexy MF" som i mina ögon är lågvattenmärken.

Sen kom perioden med The Symbol, som enligt han själv skapades enbart för att Warner Brothers använde hans Prince namn mot hans vilja. Men vi stod och tittade frågandes om det hade slagit runt. Men likväl kom det lysande musik, som "The most beautiful girl in the world", som enligt mig är en av de mest avkopplande och romantiska låtarna under 90-talet, eller vad sägs om textraden:
"You're the reason why God made a girl!"

Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp denna text. Jag skulle kunna ha skrivit om mina favoritalbum med Prince, men det vore inte alls lätt eftersom jag har lättare att få en kamel genom ett nålsöga än att hitta musikaliska smakprov från dessa på Youtube. Men inom kort kommer jag ändå att skriva om en av dessa, eftersom jag nu känner att jag inte kommer att ha plats med den här, "Diamonds and pearls" från 1991. På min Youtubekanal gjorde jag ett topp tio över mina favoritlåtar av detta musikaliska geni och om ni klickar på länken uppe i menyraden kan ni se den. Men jag kan också delge den här, fast med något mindre motiveringar. Så för att hylla Prince musikaliska gärning så kommer här mina tio favoritlåtar av honom. En del kanske tittar storögt och undrar vart de allra största och mest älskade låtarna finns, men jag vill som alltid lyfta fram alternativ och inte bara de mest sönderspelade klassikerna.

10 Dirty Minds (från "Dirty minds", 1980) - Listans äldsta låt. Från en Prince-platta som kanske tillhör hans mest kontroversiella vad gäller texter, men både låten och plattan "Dirty minds" är så otroligt välgjord och funkig att den på intet sätt kan förbises!
9 Sexuality (från "Controversy", 1981) - Detta var nog den allra första låt jag hörde med Prince. Jag minns att jag hörde låten på radion runt 1984 och spelade in den och tyckte den var otroligt skön! Det bandet gick sen både sommaren 1984 och 1985. En otroligt dansant och skön rytm och produktion!

8 The most beautiful girl in the world (från "The beautiful experience", 1994) - Som jag sa ovan är detta ett bevis på hur vacker, soft och romantisk en Princelåt också kan vara!
7 Money don't matter 2 nite (från "Diamonds and Pearls", 1991) - Ännu en ballad av den mest avkopplande sorten som varit med mig ända sen jag hörde den första gången.
6 Batdance (från "Batman, 1989) - Kanske det bästa beviset på Prince experimentlusta och oförutsägbarhet. Den här låten är som att åka i en berg- och dalbana med överraskningar hela tiden längs vägen. Med alla filmklipp och låtens uppbyggnad så vet man aldrig hur detta mästerverk slutar!
5 I wish U heaven (från "Lovesexy", 1988) - Den här låten upptäckte jag på MTV, genom dess snygga video med texten som rullar fram med tecken för diverse ord och två tjejer som hamrar frenetiskt på trummorna. Den har en rytm och en melodi som sitter där, som är lysande och som funnits med mig sen tonåren!
4 Get off (från "Diamonds and Pearls", 1991) - När den här låten kom så tyckte jag att det var en lite för udda sång för mig som inte riktigt visste vart den var på väg. Men ju mer åren gick ju mer insåg jag hur genialt detta var. Frågan är om inte detta kanske är det funkigaste och mest spännande Prince har gjort, med en viss orientalisk touch.
3 Controversy (från "Controversy", 1981) - Prince gör, precis som Michael Jackson år senare, upp med sin mediabild och gör det med en av de mest dansanta och skönaste låtarna i sin katalog! Produktionen är lysande och texten lika så!
2 Diamonds and pearls (från "Diamonds and Pearls", 1991) - Detta är för mig Prince allra bästa ballad. Den är så snygg att jag i alla fall får gåshud när jag lyssnar på den. Produktionen är mästerlig och melodin både svalkar och sticker ut.
1 When doves cry (från "Purple rain", 1984) - Japp, jag har ställt de något sönderspelade "1999" och "Kiss" och den enligt mig överskattade låten "Purple rain". För mig har nog alltid min favoritlåt av Prince varit "When doves cry" som är ett 80-talsmästerverk inom soul- och funkgenren. Jag älskar produktionen och melodin är så snygg att man bara gapar! Den doftar 80-talsfunk hela vägen och det är lysande!

Därmed så vill jag bara säga, tack Prince för alla musikaliska stunder och den glädje du givit med din musik och  för att du vågade göra musik ingen annan vågade! Du kommer att bli saknad, mycket saknad!
Och det finns faktiskt en låt av dom på listan som jag faktiskt kan visa och spela, "Batdance", som i första hand ägs av Warner Brothers eftersom det är en filmlåt.

Earth, Wind & Fire - I am (Hyllning till Maurice White)

Åter igen, det är tydligen ingen hejd just nu, en skiva till som är kopplad till en fantastisk artists död! Jag fick faktiskt en mindre chock när jag såg att Maurice White, ledaren, producenten, sångaren och grundaren av en av de bästa soul- och funkbanden i historien, Earth, Wind & Fire, hade dött, 74 år, efter en lång tids sjukdom. Jag skrev ju om mästerverket "All 'n all" i april förra året och jag tycker det passar att hylla en soulkung med ett annat mästerverk från hans grupp. Maurice White har beskrivits som en rätt tuff person att jobba med som skulle ha saker gjorda som han ville det. Philip Bailey har sagt  i en intervju jag hörde att han egentligen ville sjunga mer snabba låtar, men White ville att han skulle hålla sig till balladerna med sin falsettröst. Men det krävs en tuff person för att vara ett geni i musikbranschen och White kunde funkmusiken på sina fem fingrar! Som producent var han fenomenal med det fantastiska blåset och tillbakalutande ljudbilden som ändå svängde enormt. Som sångare var han riktigt bra till de snabbare discofierade funklåtarna och melodierna var lysande. Sen fanns det förstås stunder då bandet sviktade, inte minst efter 90-talet då låtarna inte riktigt var lika starka. Men en sån kung på att få ett band att låta så gungande och ösigt med sitt blås finns det få av idag och jag rekommenderar starkt en av bandets senaste låtar, "My promise", som är en tillbakagång till den funk som bandet var känd för! En sak är säker: Maurice White kommer att vara MYCKET saknad idag!

Jag hade alltså tänkt och skriva om uppföljaren till monstersäljaren "All 'n all", "I am", en platta som öser på i samma stil som föregångaren och som har producerat minst lika mycket klassiker, eller vad sägs om den sugande balladen "After the love has gone", där Philip Bailey är lysande i refrängen. En lika stor klassiker är "Boogie Wonderland", en låt jag tyckte var lite löjlig och inte alls var förtjust i först, men som med mitt gryende intresse för 70-talets musik vuxit kraftigt till en av discogenrens bästa hits! Men så finns här förstås en av deras allra skönaste klassiker, "In the stone", alltså TV-serien "Lorrys" signatur för er som letar i minnet just nu.
     Missa inte heller funkkaskaderna "Can't let go" och "Let your feelings show" eller den mjukt gungande "Star". Min favorit av de låtar som inte är singlar är den enormt häftiga instrumentala "Rock that!"! Här sitter man och gungar nästan hela skivan igenom, för detta är en av genrens funkigaste plattor! Det enda som gör

att jag trots allt kanske lite håller "All 'n all" lite högre är att den är lite mer improviserande och fantasifull och denna lite mer tillrättalagd där man vet precis vad skivköparna vill ha. Men låtarna är så otroligt snyggt gjorda att jag ändå mer eller mindre sätter "I am" i nästan samma paritet som föregångaren.
Som vanligt när man skriver om Earth, Wind & Fires plattor så kan man inte heller utelämna deras fantastiska skivomslag och "I am" är inget undantag. Kolla till exempel på det enormt snygga mittuppslaget, som vanligt fylld med mystiska tecken och en enormt häftig teckning på bandet. Det bästa sättet att få med det mesta av mittuppslaget är att publicera denna bild från min hyllning till Maurice White på min Youtube-kanal (gå gärna in dit också om ni vill se hela min nuvarande samling av av Earth, Wind & Fire-plattor).
"I am" är ett stort bevis på att Earth, Wind & Fire låg en bra bit före sina konkurrenter i funkfacket, med en egen och dominerande stil och med underbar stämsång som man inte hittar på många andra ställen. Maurice White var en legend inom soul och funk och hans musik och bidrag till musikvärlden kommer att fortsätta att spelas och njutas av en lång tid framöver! Nu får han till sist vila i sitt "Boogie Wonderland"!

Hela tre låtar tycker jag vi kan hylla Maurice White med, dels singeln "In the stone" i en skön liveupptagning, dels "Rock that!" och till sist samma live upptagning, fast nu med "After the love has gone"! Tack för allt gung, Maurice!

Level 42 - Staring at the sun

Det har gått 6 1/2 år sen jag skrev en lång och noggrann hyllning till ett av mina absoluta favoritband, Level 42, och den som minns den artikeln är att gratulera. Jag tyckte därför att det var dags att åter påminna om Europas kanske skönaste och funkigaste band, med ett unikt sound tack vare Mark Kings fantastiska bas. Det finns en platta som är gravt underskattad och som förtjänar en uppsträckelse, "Staring at the sun" från 1988. Själva skivköpet är åter ett magiskt ögonblick i tonåren, när jag 1989 gick till den sen länge saligt nedlagda skivaffären Thylins, som låg mitt på torget här i Sundsvall på 80-talet, och köpte skivan ny. Framför allt så var det så få gånger man hade råd att köpa nya skivor när man var 14-15 år att det blev en gyllene stund när man bestämde sig för att öppna plånboken. Men alla dessa ögonblick, när man kunde vandra in och köpa en sprillans ny LP-skiva i skivaffären, komma hem, plocka ur skivan och känna den glänsande ytan på en helt fräsch vinylskiva är magiska ögonblick. Detta kan vara något att lära sig i dagens Spotify-tider då man i praktiken bara kan gå ut och plocka vilken låt som helst från det eviga internetträdet...

Däremot minns jag när jag la på skivan på skivtallriken för första gången och blev rätt konfunderad av den. Jag tyckte den inte var dålig då, men inte alls lika stark som "Running in the family". Jag var kanske lite för ung för den då, för visst är "Staring at the sun" en mycket mer vuxen platta på flera sätt och vis. Det är nog därför som det tog flera år innan jag insåg att den här plattan är så mycket bättre än jag först insåg. Plattan har också fått lite dåligt rykte med åren, i jämförelse med deras tidigare alster, men som sagt så förtjänar den nu att få lite beröm.

Som sagt så skiljer sig den här en del från de tidigare rätt synthbaserade plattorna, och då kanske främst "Running in the family", som jag, som ni kanske vet, rankar som en av dom bästa plattorna någonsin. Därför ska jag inte ens försöka att jämföra dom båda för då hamnar "Staring at the sun" i skuggan (men det gör och andra sidan alla Level 42-plattor). Den här skivan är mycket mer naken och avskalad från 80-talets första halvas synthar och föregångarens mer kommersiella låtuppbyggnad. Men likväl så är den funkig och bandet känns ändå igen. Mark Kings bas är där och gunget, Mike Lindaups falsettröst och keyboard med. Dessutom är detta den första plattan utan bröderna Boon och Phil Gould (även om den tidigare har varit med som textförfattare till sex av låtarna) och med dom nya medlemmarna Alan Murphy och Gary Husband.

Plattan har en svaghet dock och det är låten och singeln "Tracie", som trots den fina texten till Mark Kings gamla flamma är alldeles för lallig och lite fånig för att platsa i den lite mer experimentella och jazziga stil som omger dom andra låtarna.
     Däremot så är plattans huvudsingel "Heaven in my hands" en helt fantastisk funkskapelse som svänger från första till sista tonen och en av mina absoluta favoritlåtar med bandet! Likadant så är plattans andra singel, balladen "Take a look", gravt oförtjänt bortglömd. Det är en otroligt vacker låt som har plattans kanske snyggaste och skönaste refräng.
    Lyssna gärna också på den grymt funkiga "Over there" och Mike Lindaups svala sololåt "Silence". Den senare har också en av plattans vackraste texter om hur svårt ensamhet kan vara, men hur kärleken alltid ändå hittar till dessa människor. Sen gillar jag också det relaxande och tillbakalutande titelspåret och den mer än sju minuter långa "Man". Det finns alltså gott om godsaker på denna platta, som kanske kräver ett par lyssningar men som växer till en platta som både är gungande och ösig till max och väldigt vacker till ljudbild och melodi!
   
Nu var plattan då för svår för den generella skivköparen och den blev aldrig någon storsäljare utan efter detta så blev det utför för bandet. Men Level 42 finns alltså än och turnerar och släppte 2013 EPn "Sirens", som jag ännu inte har hittat tyvärr. Till dess så sätter jag gärna på denna underskattade pärla en gång till som både smeker och river på samma gång och som är en fantastiskt prov på jazzig funk i dess bästa märke. Som bevis på detta tänkte jag vräka på med hela tre låtar, dels dom fantastiska singlarna "Heaven in my hands" (i en liveversion från 1991) och "Take a look" samt den vackra "Silence".

Peaches & Herb - 2 hot

Jag kände för en resa in i den amerikanska 70-talssoulen igen! Den här skivan har jag nämnt som hastigast, under min text om min resa till Gävle förra sommaren. Skivan är nämligen köpt där, på second hand-butiken Redo och var då ett blint köp där jag inte hade en susning om vilka Peaches & Herb var. Det visade sig att instinkten sa mig rätt! Denna platta från 1978 är en riktig skön och svalkande soulupplevelse.

Själva bandet, Peaches & Herb, bildades redan 1968 och höll på att helt försvinna två år senare, då Herb, den manlige sångaren i duon, Herb Fame, valde att satsa på att bli polis i Washington istället. Peaches då hette Francine Hurd Barker, och "Peaches" var ett smeknamn hon haft sen barn.
1976 så valde Herb Fame att satsa på sitt band igen och valde Linda Greene som den nya Peaches, vilket

blev den mest kända konstellationen med det namnet. Peaches & Herb gör smäktande och dansant soul som har mycket stänk av romantik då paret sjunger oerhört bra ihop på ett kärleksfullt sätt. Denna deras fjärde album, "2 hot", har en sockersöt lyster, men med en funkig discokula under och det är oerhört snyggt gjort! Framför allt gillar jag balladen och hiten "Reunited" starkt där paret sjunger väldigt bra ihop! Dessutom kan man inte annat än älska "Four's a traffic jam", både för den eleganta titeln, men också för den underbara och känslosamma pratsekvensen i inledningen!
Men allt är alltså inte bara sockersött här utan låtar som "All your love (give it here)" är häftig funkkaskad och i inledande "We've got love", med sin starka refräng, så åker discokulan fram.

Detta är en riktig fröjd för öra och sinne. Den både svänger, river och smeker och duon sjunger fantastiskt tight och bra tillsammans med Herb Fames lite falsettliknande röst och den mer förföriska rösten hos Linda Greene. Dock splittrades den här duon 1983 då Herb beslutade sig för att återvänta till polisen och sen dess har han använt sig av idel "Peaches" därefter. Linda Greene gjorde tre gospelplattor innan hon lämnade branschen.

Men ibland så är det tillfälligheternas spel. På samma sätt som förra året, då jag hittade Peaches & Herb på en second hand en sommardag i en mellansvensk stad, Gävle, så lyckades jag hitta en till med samma grupp under en ny tripp till en mellansvensk stad denna sommar, i detta fall Hudiksvall. I detta fall var det uppföljaren till den här, "Twice the fire" från 1979, men till min besvikelse så är den inte ens i närheten vad gäller melodier och produktion utan är en väldigt trist och intetsägande platta. Därför rekommenderas den här varmt i första hand, för den lyckas kombinera det mesta som man behöver för en skön och avkopplande musikstund i den slickade och mjuka 70-talssoulen! Men vem vet, åker jag till en ny mellansvensk stad till nästa sommar kanske en till platta med duon dyker upp i en skivback...

Jag kan inte låta bli att bjuda på tre låtar från den här plattan, dels hiten "Reunited" och dels den funkiga "All your live (give it here)", men jag vill gärna få med den relaxande balladen "Four's a traffic jam" också.

Earth, Wind & Fire - All 'n all

En stor del av skivsamlandet har alltid varit skivomslaget och den konstart det trots allt det är att hitta ett lagom säljande och fyndigt omslag som man ska minnas till en skiva med 10-12 låtar med kanonmusik.
Så även jag. Skivomslag är en vetenskap för sig och allra bäst är förstås när omslaget är till en platta som är en helt perfekt musikalisk skapelse också. Då är plattan en fulländad platta på alla sätt och vis, både för ögon och öra. Under 70-talet var detta kanske inte allt för lätt och många av dom mest kultstämplade och sämsta skivomslagen kommer från detta decennium, titta bara på bloggen "Katastrofala omslag", vars länk ni hittar i länklistan nedanför. Men så finns det klara undantag också och ett av dom som verkligen är riktigt smaskigt ögon- och örongodis är Earth, Wind & Fires platta "All 'n all" från 1977.

Om vi börjar med omslaget så är det utvikningsbart så att man får full bildkoll. Den tecknade bilden är så otroligt maffigt och snyggt att man tuppar, med utspacade rymdversionen av det antika Egypten. För att inte tala om innersidan av dubbelomslaget, med den mörka stämningen där pelare med tecken omringar en bok i det hotande mörkret. Jag kan lätt säga att detta är en av dom snyggaste skivomslag jag har sett!

När det gäller musiken så har jag haft ett lite smygande intresse genom åren för Earth, Wind & Fire och till slut fick jag erkänna att bandet var det kanske härligast funkigaste 70-talsbandet som fanns och idag är bandet en självklar del av mitt 70-talsintresse! Denna skiva är köpt på numera saligt nedlagda Harvest

Records för en flera år sen och redan vid första spelningen av skivan så föll jag handlöst för den enormt snygga produktion som finns här där den totala funkkänslan som ljuder från första till sista tonen även när det är en lugnare låt. Lyssna bara på en sån ösig jazzfunkkaskad som "Runnin'" där bandet nynnar i bakgrunden och saxofonisten Don Myrick sen drar igång med ett riktigt häftigt solo till ett komp som bara öser! Låten är ett riktigt mästerverk på nästan 6 minuter! Vill man sen ha mer funk som bara öser på så är singeln "Jupiter" ett självklart val, med ett otroligt blås i inledningen!
     Sen har jag alltid varit svag för singelhiten "Fantasy" som är en av dom snyggaste och mest stämningsfulla funkballader som finns! Detta möjligen åtföljt av låten "Would you mind" som är otroligt avkopplande och skön!
     "All 'n all" är kanske en av dom snyggaste och häftigaste soul- och funkskapelserna på platta som skapats där allt sitter perfekt och man kan aldrig få nog! Produktionen är mästerligt gjord av sångaren Maurice White och det är svårt att sitta still! Då är det tur att man kan direkt lägga på uppföljaren, "I am" från 1979, som är minst lika snygg och skön, samt vacker i sitt omslag!

Earth, Wind & Fire finns än, till ingens förvåning, och Maurice White och Philip "Easy lover" Bailey är fortfarande i täten för den stora andelen medlemmar! Deras senaste platta hette "Holiday" och kom förra året, 2014. Earth, Wind & Fire i sin moderna stil är inte dålig, det svänger fortfarande och är snyggt, men efter att bandet kom tillbaka 1987 så var man inte riktigt samma funkgiganter som på 70-talet. Men man kan ändå inte ta ifrån det faktum att Earth, Wind & Fire är några av dom häftigaste och skönaste funksoulband som funnits och som svänger på ett sätt som väldigt få gör och deras blås är helt enormt! "All 'n all" är ett stycke tidlöst mästerverk som aldrig är still utan är en njutning för smaklökarna, så väl som för ögonen!

Låtvalen känns rätt självklara. Dels "Fantasy" och dels den långa och aldrig tråkiga "Runnin'"!

Stevie Wonder - Songs in the key of life

Så här nära jul så känns det helt rätt att skriva om en platta som är nästan helgonförklarad och med all rätta också. Jag skriver väldigt ofta om bortglömda artister och plattor, men nu, kors i taket, tänkte jag ta upp en platta som räknas som en av dom stora plattorna i musikhistorien. Det är en platta med låtar som än idag spelas ofta i radion och som räknas som några av dom mest odödliga soullåtarna i historien. Jag talar då om Stevie Wonders klassiska dubbel-LP "Songs in the key of life" från 1976. Stevie Wonder röst har jag alltid högaktat och under mina glada musikdagar 1985 så gick "Part-time lover" från "In squared circle" varm.
Däremot så tog det många år innan jag lärde mig att gilla hans äldre material också, men till slut fick även jag kapitulera. Stevie Wonder är en soul- och funkkung utan dess like och med en musikalisk kunskap och genialitet som spränger alla gränser! Idag är han en av mina stora favoriter inom soulmusiken! Han kan smeka skönt med dom varmaste kärleksballaderna, tala med hjärtat till dom som har det svårt och samtidigt ösa på med världens drag i en riktig funkklassiker, och allt detta medan han samtidigt också då är blind.

Plattan tog lite mer än ett år att göra och då hade Stevie nyss skrivit historiens största skivkontrakt, ett gigantiskt kontrakt med Motown på sju år där han fick full kontroll över allt han gjorde. 130 personer jobbade med albumet och Stevie slet dag och natt, ibland utan att vare sig äta eller sova. Bland dessa 130 fanns namn som Herbie Hancock, George Benson, Minnie Riperton, Deniece Williams och Michael Sembello

"Songs in the key of life" lånade jag först på biblioteket i mitten av 90-talet och kopierade av på kassett, men dum som man var då så spelade jag bara in dom bästa låtarna, eftersom plattan var nog så lång. Så småningom, för undefär 10 år sen, såg jag hela skivan på Harvest Records här i Sundsvall, inklusive den

bonus-EP som följer med plattan (innehållandes fyra extra låtar) och köpte den direkt. Sen dess har jag hört plattan några gånger och den känns lika fräsch och häftig varje gång! Singlarna är ju klassiker ut i fingerspetsarna, "Sir Duke" med sitt karaktäristiska blås, "Isn't she lovely" tillägnad Stevies dotter Aisha, den råfunkiga "I wish" och balladen "Pasttime paradice", som norpades av Coolio och blev monsterhiten "Gangsta's paradice" 1995.
Lägg där till den underbara instrumentala jazzfunkkaskaden "Contusion", den sköna och svalkande "Summer soft" och balladen "Knocks me off my feet". Normalt brukar jag inte vara så förtjust i låtar som vandrar över 7-8 minutersgränsen, men i det här fallet så är låtar som "Love's in a need of love today" och "Black man" såna rytmiska mästerverk att tiden står still och man tänker inte alls på det. Men om ni ska köpa plattan, se till att bonus-EPn är med, för för mig känns albumet inte komplett utan den.

"Songs in the key of life" är både tidstypisk i sin funkiga ljudbild, men samtidigt tidlös eftersom den än idag passar öron i alla åldrar. Texterna behandlar både stor kärlek och viktiga samhällssaker på 70-talet. Dessutom är plattan väldigt oförutsägbar och man vet inte från ena låten till det andra vad karln ska hitta på. Det är många plattor som står strax utanför listan över dom 10 bästa plattorna någonsin (som ni kan läsa i en länk ovan), men denna är absolut en av dom!

Plattan blev en gigantisk framgång och bara en platta hindrade den från att bli 1976 års mest säljande album i USA och den har ni också kunnat läsa om här, alltså Fleetwood Macs "Rumours".
     Stevie Wonder gör inte så mycket plattor längre, men spelar vid 64 års ålder ännu en del och har inte allt för sällan två var sina barn, nyssnämnda Aisha och sonen Keiland, med sin på sång respektive trummor. Japp, han är "bara" 64 år år fast det gått så lång tid. Stevie Wonder är en av dom artister som alltid tycks vara där och alltid finnas, oavsett om han släpper nytt material eller inte. Han har gjort en sån inverkan på folk med sin musik och sitt engagemang för andra och med den genialitet som han har att skriva starka låtar att han känns odödlig!

Jag väljer tre låtar från denna platta, det är ju ändå ett dubbelalbum. Dels singeln "I wish" i en liveupptagning från Tokyo 1982, dels den instrumentala låten "Contution" i en liveupptagning och dels balladen "Knocks me off my feet", också det live.