Sommarplågor #53: U96 - Heaven

U96 - Heaven
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Guppy
B-sida: Heaven (French kiss version)
På min vägg i skivrummet hänger tavlor med fyra skivomslag, alla representerande dom genrer som betytt mest för mig genom livet. 10CC blev valet för 70-talet (jag kunde ha valt en soulplatta, men det gällde ju att omslaget ska se speciellt också), franska Indochine står för 80-talet, Benny Goodman jazz OCH U96 90-talet. Plattan med U96 är "Heaven", en eurodanceplatta som jag har starka minnen från när jag sände närradio sommaren 1996. Jag lär återkomma till hela plattan vid ett senare tillfälle.

Jag inser att jag har skrivit på tok för lite om U96 här. En enda gång har dom förekommit, när jag för 15 år sen skrev om plattan "Club bizarre", vilket jag beklagar djupt. För detta tyska projekt var och är en av mina favoriter från euro-eran på 90-talet, så självklart ska den här låten få sin plats bland sommarplågorna. 
     Året var 1996 och när den här låten kom så föll jag direkt. En riktigt pumpande eurotechnosound, med melodi använd från Cyndi Laupers "Time after time", och sångerskan Dea-Li som med en otroligt kraftig stämma sjunger en refräng som knockar. Jag minns att när låten spelades i P3s "Topplistan", på den här tiden presenterad av programledaren Magdalena Väpnargård, så lyste hennes ovilja till låten väldigt mycket igenom med just kommentaren att låten var "snodd" av "Time after time" och jag var sådär glad över det, för låten var ju min favorit då  (och Lauper har ju faktiskt fått låtcredit här). Som relativt nyblivet euro-fan, som jag var då, så var detta som snask för mig under den sommaren, även om U96 nu redan sen tidigare var en av få eurodance-akter som jag gillade under mina anti-år mot genren ett par år tidigare.

Och ännu är detta danceröj rätt in i vedboden och en låt jag mer än gärna lyssnar på än, liksom allt annat i deras katalog. Alex Christensen, som då var ansiktet och huvudmannen i bandet, är ju inte med längre. Däremot så omgav han sig med ett gäng osynliga producenter i bandet och dom har ju återupptagit U96-namnet igen och jobbade bland annat med Kraftwerks forne medlem Wolfgang Flür på ett flertal riktigt bra låtar som gjorde sitt bästa att låta som just Kraftwerk. Men dom kommer nog aldrig bli så starka och bra som dom var med Alex Christensen i spetsen, även om nu "Zukunftsmusik" är det kanske bästa dom har gjort i modern tid.

Sommarplågor #49: Scooter - Fire

Scooter - Fire
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Club Tool 
Andra spår: Fire (Extend emergency)/Choir Dance/Fire dub 1
Tyska Scooter är tillbaka igen och som jag tidigare sagt; det är ett band som verkligen blandar högt och lågt. Men innan 1997 så var det verkligen till 98 % lågt. Det är fortfarande inte mycket från bandets tidiga år som är jättekul. Men "Fire" var lite av genombrottet hos mig och passade som hand i handsken när jag åkte runt med MHFs turné mot rattfylleri och spelade musik över festivalområdena. H.P Baxter som vrålar ut för allt vad han kan:
"1-2-3 FIIIIIRRRRREEEE!!!!!!!"
Åtföljt av ett malande hårdrocksgitarrsolo som verkligen bryter igenom bandets technosound och skapar något riktigt speciellt med låten. Att blanda hårdrock och techno är ett recept som med rätt melodi och refräng kan skapa en höjdarlåt och en partyröjare deluxe och här har man verkligen det! Och inledningen är ju så lysande. En soft och tyst prata, åtföljt av Baxter som plötsligt bara illvrålar titeln. 

Det finns alltså idel sommarminnen med den här låten, men främst så lyser ett minne när turnén hade nått min hemstad Sundsvall. Jag satt på radioscenen med coverbandet vi hade med oss. Det var Sundsvalls Gatufest och The Hellacopters hade spelat i tältet bredvid vår scen och en av medlemmarna i coverbandet begärde:
"Du, spela lite hårdrock! Det kommer ju en massa hårdrockare förbi oss nu efter Hellacopters-konserten!"
Jag hade förstås ingen hårdrock med mig, det är ju som bekant inte min kopp av te, men han envisades:
"Men spela Scooter, dra på med lite "Fire!". 
Jag lydde och drog på med H.P Baxters ylande och coversångaren gick en bit bort och lyssnade och skrek sen:
"HÖGRE, STAFRIN, DET ÄR FÖR LÅGT!!!"
Jag vred upp volymen och tänkte "Kommer verkligen hårdrockarna vallfärdas hit för att vi spelar tyska Scooters insamplade gitarrmangel en gång, när vi efter kanske lägger på Robyn?!"
"HÖGRE, STAFRIN!!!!", vrålade han ännu en gång och motvilligt lydde jag och visste inte hur länge detta skulle hålla. Är detta bra för högtalare och förbipasserandes trumhinnor? Och mycket riktigt, det sprakade och sen dog ljudet helt. Slutsteget hade gått och sångaren hördes svära nerifrån åt det. Visst, jag kunde inte spela, men det var svårt att hålla sig för skratt åt det. Karma, karma...

Låten spelades mer än en gång till efter detta, på rimlig volym då förstås. Men ännu är det ett riktigt skönt ös när låten går igång. En av dom gånger då H.P Baxters ylande och en malande hårdrocksgitarr passat som allra bäst i en låt. 

Sommarplågor #44: Princessa - Vivo

Princessa - Vivo
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: EastWest
Andra spår: Anyone but you
Eurodisco på spanska hade en stor framgång sommaren 1997. För visst kan den här låten ses som lite av en lillasyster till den då gigantiskt stora "Bailando" med Paradisio, i alla fall om man ska se till soundet. Jag skulle kunna tänka mig att en del av framgångarna för den här låten låg i att Bailandos popularitet smittade av sig. 
     Princessa heter egentligen Monica Capel Cruz och kommer från Spanien och har därmed inget att göra med Prinsessa som rappade med Bingo Boys 1991 på deras hit "How to dance". Jag erkänner, jag trodde det också, men den Princessa är från USA. 

Jag har berättat i tidigare artiklar om låtar från sommaren 1997 att jag var på sommarturné som DJ, kom till Skellefteå och hamnade i juryn på Sommartoppen. En av låtarna som jag röstade på var den här och av dom som jag röstade på var denna också den enda som hamnade på listan (dom andra var Sash "Equador" och Katrina & The Waves eurovisionvinnare). Den här låten var ju som snask för mig! Tyvärr ramlade den också ur Sommartoppen veckan efter. Och givet var förstås att jag från MHFs lilla radioscen spelade den här singeln tämligen ofta. Lika givet var tyvärr att Princessa efter detta inte hade någon mer större hit. Däremot lyckades jag lite senare på Åhléns i Visby hitta CD-singeln till Princessas debut singel, den betydligt okändare, lugnare och suggestivare "Rojo y llanto", som också är att rekommendera!

"Vivo" är en solig, luftig och skön danspärla med en nynnande refräng som gnager sig in i hjärnan och som gör att det spanska språket inte är ett problem för att gilla låten. Det funkade ju bevisligen för Paradisio också. Skulle språket trots allt ändå vara ett hinder så finns låten på engelska som spår två. Och, nej, låten har ingen koppling till en viss matvarukedja som fanns på den tiden med samma namn som låten. Matkedjan finns inte längre medan låten lever kvar som en sommarpärla, även om den med åren hamnat i glömska och drunknat i den trots allt mycket populärare storasyskonet från Belgien! 

Sommarplågor #34: Sash! featuring Rodriguez - Equador

Sash! featuring Rodriguez - Equador
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: X-It
Andra spår: Equador (Equador Edit), Equador (Original 12"), Equador (Bruce Wayne Mix), Equador (Klubbheads Mix) och Equador (Future Breeze Mix)
Och nu en låt med en STARK nostalgikänsla! Sommaren 1997, som jag berättat tidigare, var jag på turné runt om Sverige i regi av MHF och spelade musik från en liten scen som stod intill den stora. Under vår tripp till Skellefteå och Skellefteåfestivalen så stämde dock inte mycket rätt och vi blev utkonkurrerade och nertryckta av nästan allt, inklusive P3, som hade sin sommarturné bredvid vår. Framför allt fick vi körförbud på lördagseftermiddagen i samband med att Gry Forsell och Petra Wangler sände Sommartoppen. Vi fick givetvis kapitulera och gick dit och tittade på sändningen. Men jag och en till från turnén hade stortur och fick plötsligt två lediga platser i juryn. Jag skulle få rösta i Sommartoppen! Nu var den sommaren inte den allra bästa musikaliskt, men en hel del favoriter fanns så klart. Jag var ju fortfarande nyförälskad i eurodance och att rösta på Princessas hit "Vivo" och Sash! låt "Equador" var förstås givet, tillsammans med Katrina & The Waves Eurovision-vinnare. Och givetvis föll både Sash! och "Love shine a light" ur listan och Princessa fick en ynka nionde plats. Morr! Nå, "Equador" var likväl min stora sommarfavorit den sommaren och jag tror att den och Paradisios "Bailando" var dom två låtarna jag spelade överlägset mest från radioscenen den sommaren, dag som kväll. 

Sash! har förekommit två gånger tidigare på bloggen (med plattan "Trilenium" och singeln "Stay") och bli inte förvånad om det händer igen. För på 90-talet var Sash! en av mina favoriter i den moderna dansgenren och det som fick mig att först gilla detta belgiska projekt var nog när jag hörde den här låten första gången. Då tyckte jag att den var klart bättre än Sash! tidigare singel, genombrottet "Encore un fois", med sin somriga atmosfär, melodislingan som satt som ett knytnävsslag och Rodriquez skrikande:
"DE ECUADOOOORRR!!!"
Låten bara satt i huvudet som ett gott sommartuggummi och är ännu en låt jag håller högt av sommarklassiker! På sommaren ska musiken vara enkel och okomplicerad och det är ju verkligen "Ecuador". Det är eurotrance/eurodance när den var som bäst under slutet av 90-talet och har ni chansen leta även upp svenske DJn Nekken och hans svenska kultvariant som kom i år, fast då förlagd i Sveriges andra stad, eller "GÖTEBOOOOORG". 

Sommarplågor #31: DJ Bobo - Chihuahua

DJ Bobo - Chihuahua
Utgivningsår: 2003
Skivbolag: BMG
Andra spår: Chihuahua (2002 XTN Remix)
För första gången på bloggen, DJ Bobo. Inte för att jag har något emot honom, eurodance är ju något jag gillar. Men det har inte blivit av så någon gång ska vara den första för även René Baumann från Schweiz. Han är ju mest känd från europerioden i 90-talets mitt med hits som "Somebody dance with me" och "Let the dream come true". Men ironiskt nog är detta inte från hans mest dansanta era utan från den tiden då han lite sökte efter att hitta en ny framgång. 

Det är också en av väldigt få gånger då jag skriver om sommarplågor från 00-talet, eftersom dessa inte var så många eller särskilt intressanta då. Här är vi nu vid år 2003 och titta på låtarna på Sommartoppen 19 juli:
- Miio & Daddy Boostin "När vi två blir en"
- Timbuktu "The botten is nådd"
- Evanescence "Bring me to life"
- Linkin Park "Faint"
- Beyonce & Jay Z "Crazy in love"
Det är inte så att man känner hur sommarkänslorna bara forsar när Evanescence deppiga operahårdrock är en av låtarna som placerade sig bäst och längst på Sommartoppslistorna det året. Jo, på tal om känslorna, Per Gessle hade ju alla sina känslor på en och samma gång den sommaren och den var ju förvisso helt OK.

Men vänta, på sjätte plats kommer DJ Bobo plötsligt och väldigt oväntat in på listan med en låt som satt som ett knytnävsslag i magen. I Sverige var det första gången på drygt sex år som DJ Bobo hade en rejäl hit i Sverige så även jag blev riktigt förvånad när jag hörde den sändningen, men glatt sådant. 
     För "Chihuahua" är en glad, struttig och härlig sommardänga av klassiska mått med visst släktskap med Lou Bega. En sån där lite charmigt småtöntig sak utan ett spår av en vettig text, men som man går och nynnar på vare sig man vill det eller inte och som tidningsrecensenterna stönar högljutt och undrar vad som är fel med svenska folket. Jag minns att sommartoppsprogramledarna då inte kunde hålla sig från att håna låten till slut. Men det är också en låt som det är svårt att inte le från öra till öra när den spelas. Sen kanske inte René Baumann är världens bästa sångare utan funkar bättre som flåshurtig eurorappare, men det spelar ingen roll. Detta är en av få gångerna när Sommartoppen lät riktigt sommar under sina sista år!

Sommarplågor #24: Robin Cook With Bluedream - Comanchero

Robin Cook With Bluedream - Comanchero
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Stockholm Records
Andra spår: Extended Mix/Oakfield Short Mix/Oakfield Extended Mix/Land Of The Sun
Per Gessle eller Gyllene Tider ses ju ofta som 90-talets sommarhitmakare, men lite i skymundan får man väl ändå också räkna in Robin Cook. Nej inte politikern och inte författaren utan aliaset för Jonas Ekfeldt. När man säger Robin Cook så är den låt dom flesta tänker på förstås hans version av Nik Kershaws "I won't let the sun go down" från 1996, en låt som tog sommar-Sverige med storm den sommaren och låten blev en av Sveriges mest säljande singlar det året. Men den är en historia för en annan gång. För här hade jag tänkt, eftersom jag är lite av nörd på dom där mindre hitsen, att istället nu ta upp om den där andra mer bortglömda sommarlåten som han hade ett år senare.

Men vi börjar i rätt ända trots allt, Jonas Ekfeldt var alltså bakom namnet Robin Cook och han satte en man vid namn Manuel Manci att vara frontman i projektet, även om Manci inte sjöng en ton själv. Robin Cook satsade på sommaren i sin musik med euroliknande musik med dansant prodd, toasting och lite latinostuk på melodin och väldigt ofta covers. På en annan senare singel stuvade han om Isley-Jasper-Isleys/The Housemartins "Caravan of love", vilket blev en flopp och han var snabbt sedd som en One-Hit-Wonder, och är väl det ännu av många. Men 1997 så kom en ny singel som också letade sig upp på Sommartoppen ett tag, om än inte riktigt lika länge som THE hit. Den här gången var det en cover på italienska MoonRays italohit från 1984  "Comanchero", fast med bensinfat och karibisk stämning. Undrar ni vem/vilka Bluedream är/var så är jag lika ovetande som ni.

Men den sommaren när jag hörde låten första gången så var jag DJ på MHFs turné mot rattfylleri och så fort som turnén nådde Sundsvall så störtade jag in på Skivbutiken och köpte singeln. Den var ju så grymt skön och somrig så man nästan tuppade och självklart vevade jag singeln ofta från musiktrailern på turnén! Och i mitt tycke är denna bättre än det rätt trista originalet, men jag antar att jag inte får medhåll från så många där. Men ännu är det sommar deluxe i Robin Cooks hits och jag minns ännu en bilresa på Borgholm 1997 i mörkret där "Comanchero" bara malde i mitt huvud och jag gillade faktiskt den öronmasken! Mer Robin Cook och Jonas Ekfeldt, numera doktor i juridik, kommer längre fram i Sommarserien när vi kommer in på hans riktiga sommarplåga.

Bad Boys Blue - My blue world

Bad Boys Blue - My blue world
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Mega Records
Betyg: 3/5
Bad Boys Blue 1988, ett band på dekis och utan riktiga framgångar. Och att göra eurodisco denna tid var nog inte en så lätt uppgift, eftersom nästan alla banden eller artisterna från tre år tillbaka i tiden, när genren blomstrade under 80-talet, alla antingen låg på botten av sin karriär eller, om det var ett band, hade splittrats. Bad Boys Blues karriär gick inte direkt spikrakt vid den här tiden, vilket förmodligen var anledningen till att bandets osynliga kärna, paret Tony Hendrik och hustrun Karin van Haaren beslutade att röra om i bandet. Trevor Taylor, som varit bandets sångare under dess storhetsperiod och hitsen "You're a woman" och "Pretty young girl", fick ta ett steg tillbaka och lämna över mikrofonen till tidigare bakgrundsmedlemmen John McInerney, vilket skapade irritation i bandet och detta skulle bli den sista plattan med Taylor, som mest stannade kvar av kontraktsskäl. 

Jag ska inte säga att Bad Boys Blue blev dåliga efter att McInerney tog över sången, dom har gjort kanonlåtar även efteråt, eller att Trevor Taylor är någon Frank Sinatra direkt i rösten, men någonstans är det något som fattas eftersom Taylor gjorde bandet ikonisk och gav dom sin stil med sin speciella sångstil. McInerney är en rätt dålig sångare som inte sticker ut nåt nämnvärt eller som ger bandet någon annan karaktär än att han är idag den enda kvarvarande medlemmen, både i bandet och i livet, av ett på sin tid klassiskt band i 80-talets eurodiscovärld! 

"My blue world" ganska mycket sammanfattar allt detta. Det är ett band som inte riktigt vet hur dom ska hitta tillbaka till framgången så dom byter sångare och tonar ner den pulserande produktionen och den lite melankoliska tonen i melodierna och gör dom mer till ett tyskt popband i mängden, vilket gör dom rätt bleka. Undantaget är singeln "A world without you (Michelle)" och "Rain in my heart" som mest påminner om det klassiska Boys Blue och är plattans klart bästa låtar, framför allt den förstnämnda som skapar mest hopp om bandets framtida kvalitet. Nu låter det som att jag sågar den har plattan, men den är inte så usel som jag får det att låta som. Jag är mer besviken över hur detta kunde ha varit om man fortsatt på samma spår som "A world without you (Michelle)", som är en skön eurodiscokaramell! 

Låtar som "Lovers in the sand", "Till the end of time" och "Bad reputation" (där Taylor faktiskt får låna micken igen) är helt OK låtar, men långt ifrån vad bandet är kapabel till och det är inte låtar som sticker ut alls eller som jag kommer att minnas när denna dag är slut. Mellan den här och deras mästerverk "Hot girls, bad boys" är det långt. Men jag gillar Bad Boys Blue och Hendrik/van Haarens melodier och låtarna funkar ändå så jag ger detta ändå ett godkänt betyg och den blir trots allt kvar i samlingen. Men dom har varit starkare!

Sommarplågor #12: Daddy DJ - Daddy DJ

Daddy DJ - Daddy DJ
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Sony Music/RKG Records
B-sida: Original Extended Mix
Här är då ett bevis på hur benämningen "Sommarplåga" var på väg att suddas ut allt mer för mig efter 2000 och under Sommartoppens sista år. Daddy DJ var en fransk DJ-trio där medlemmarna träffades under en ljudteknikerskola i Paris. Låten släpptes egentligen i mitten av 2000, men entrade Tracks och Sommartoppen först nästföljande sommar, 2001. Den sommaren var minst sagt öken musikaliskt och hiphop var det som folk tyckte var mest somrigt, med Shaggy och WyClif Jean regerandes hela sommaren, som på sensommaren skulle följas av D12 och Eminem. Ja, också var det den där stentråkiga låten om Clintan med Gorillaz, men det det är ju också i viss mån rap. Av någon anledning hade man dessutom satt störiga Grynet (minns ni henne, typ...?) att vara programledare. Gäsp! Det var inte som att man kände någon entusiasm att sätta på radion på lördagseftermiddagarna.

Egentligen är Daddy DJ en ganska banal låt med en rätt vattning och småtrist dansproduktion och texten är tämligen fånig, om den lille pojken, personifierad av en tecknad 13-åring kallad Kross, som vill följa med sin discjockey-farsa på jobbet och dansa han med. Men den hade det där som ändå lockade mig som då försökte hänga kvar i eurodiscons sista halmstrån, det var ju trots allt en eurodiscohit som var en sommarplåga. Och den var ju helt OK, även om den var mil ifrån den sköna och då totalt otrendiga 90-talsvarianten som jag normalt föredrog i genren. Låten "Daddy DJ" höll faktiskt hela sommaren på Sommartoppen och därefter så tvärdog intresset kollektivt vad gäller Daddy DJ. Uppföljarsingeln "The girl in red" var ett riktigt sömnpiller och idag är projektet Daddy DJ nästan bortglömt och några få kanske kommer ihåg låten med samma namn. 

Jag brukar inte fästa någon uppmärksamhet till att en låt har åldrats eller inte låter tillräckligt fräsch idag, men i det här fallet känns det inte som att den här låten har åldrats bra precis. Det är en OK låt, det står jag ännu fast vid, men jag kan tycka att produktionen och melodin låter än mer vattnig och färglös idag än 2001. Men singeln finns kvar i samlingen, mest av nostalgiska skäl som ett minne från då man nästan tappade intresset för aktuell sommarmusik, men hittade ändå en cool sommarhit att kunna heja fram på Sommartoppen. Det skulle komma ett par till såna de följande åren...

Bellini - Samba de Janeiro

Bellini - Samba de Janeiro
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Orbit Rercords
Andra spår: Samba de Janeiro Radio Edit/Club Mix/Vanity Backyard Remix/Peter Parker Remix
Jag skrev i Verve-artikeln för en vecka sen om en turné jag var med på sommaren 1997 och jag tänkte hålla mig kvar där. Vi skulle åka in till centrum och köpa skivor till studion. Verve-singeln "Bittersweet symphony" köpte jag som sagt och även den då senaste "Absolute dance". På den här samlingen, som ovanligt nog också innehöll mycket jag aldrig hade hört förr, så fanns den som skulle komma att bli det årets låt för mig. Jag försökte spela låten från festivalradioscenen på kvällarna, men exakt ingen reagerade här heller.

Lyssnar man på låten för första gången så kanske den känns för banal och enkel för att få denna totala glädjeyttring, men tyska Bellinis sambakaskad i ljuv förening med modern dansmusik i "Samba de Janeiro" är ju bara hur skön som helst. Brasilianska och europeiska trumrytmer i kombination med ett kultaktigt och småtöntigt blås som lika gärna skulle kunna vara hämtad från Herb Alpert eller Edmundo Ros. Jag föll knockad för detta på ett sätt som jag inte så ofta gjorde då. Jag sprang direkt när jag kom hem till Skivbutiken och köpte både singel och strax därefter platta.
Det är väl sällan jag så fullkomligt har spelat sönder en aktuell låt som jag gjorde då.

Bellini var tre tjejer och ett par tyska discjockeys där ena av dom, Ramon Zenker, skulle bli känd i ett annat band i dansgenren, Fragma. Alltså var Bellini egentligen mer av ett projekt i mängden innan discjockeyna gick till ett annat. Men 2014 kom ett nytt Bellini-album inklusive en ny version av "Samba de Janeiro", som inte alls är dålig den heller. Ingen årets låt-kandidat som originalet, men ändå. Tittar man på videon till låten så kan man se att Bellini lite ville skapa en ny Macarena-hype genom att försöka skapa en liknande dansfluga. Just det var det gudskelov ingen som kom ihåg...

Sommarplågor #10: Freestyle/Drömhus - Vill ha dej/dig

OK, nu ska vi försöka reda ut den här härvan i lugn och ro, för det kan låta lite rörigt i denna text. Den version som är främst förknippad med termen "Sommarplåga" numera är Drömhus version, men eftersom Freestyles version kom mitt i sommaren och blev etta på singellistan 14 augusti så vore det dumt att inte kalla den sommarhit och inkludera den. Dock har dom båda versionerna olika stavning på ordet "dej" i titeln.

Freestyle - Vill ha dej/Kom till mej
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: SOS Recording
B-sida: I want you/Isn't that fine

Alltså till originalsingeln, som bara den väcker mer frågor än svar. Freestyle var alltså det som senare blev Style, Christer Sandelin, Tommy Ekman och Gigi Hamilton, plus Anders Uddberg och Joakim Hagleitner. Om ni tittar på bilden här bredvid så ser ni en tjej till där, i mitten översta raden, hon var av någon anledning med på omslaget, men aldrig med i bandet. Men det gick ju bra för henne ändå, Kayo. För att komplicera till det ännu mer så passerar ännu ett ansikte förbi på omslaget till plattan, en tjej som aldrig heller var med i bandet, men som också skulle lyckas rätt bra i karriären, Diane Söderholm i housesysterduon DaYeene. Det är skönt att se att man var så noga på den tiden med att visa vilka som var med bandet.

Den här låten är släppt som en EP egentligen, med "Vill ha dej" och låten "Kom till mej" på A-sidan och låtarna på engelska på B-sidan. Freestyle hade släppt låtar på engelska innan den här singeln som floppat grovt, och visst drömde man om utlandet vilket förklarar dom engelska versionerna. Och "Kom till mej" är ingen dålig låt alls, men i jämförelse med den mer kända låten är den mycket mer albumspår än hitlåt, så dess närvaro som A-sida kan man ifrågasätta. Men eftersom "Vill ha dej" är superhiten så koncentrerar jag mig från och med nu på den.

För jag gissar att dom flesta har hört den här låten någon gång, en av dom stora svenska listhitsen genom tiderna. "Vill ha dej" är tonårslåten om hemliga kärleksfantasier vid skolbänken. När jag hörde låten första gången (som väldigt liten) så kändes låten lite ångestladdad på nåt sätt, för visst är det speciellt med den kittlande dramatiska inramningen i versen som verkligen gjorde att låten och texten kändes träffande om man var i den åldern. Jag tycker produktionen och låtuppbyggnaden är lysande och jag kan ännu höra den här låten ofta utan att den känns sönderspelad. Den träffar en sorts nostalgisk nerv från den tiden som texten beskriver. Kanske bland det bästa duon Sandelin och Ekman skapat i karriären. Sen om det är just den här låten som jag först plockar fram för att få sommarkänslorna är jag väl mer tveksam till...



Drömhus - Vill ha dig
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: Dr Records/CNR Music
Andra-Tredje spår: Vill ha dig - Extended & Ja må hon leva

Therese Granqvists a k a Drömhus version har en liten annan stavning på titeln. Medan Freestyle använder talsvenska på originalet och kallar den "Vill ha DEJ" så har det här blivit mer traditionell skrivsvenska och låten heter följaktligen "Vill ha DIG".

Att det kommer diverse covers på kända hits och lyser upp sommarlistorna är ingen ny företeelse precis utan snarare har det varit något av det mest kända och bästa recepten till en bra sommarhit. Drömhus var menat att vara ett försvenskande av genren "dreamhouse", men med åren så har Drömhus låtar snarare fått epiteten eurodisco på svenska i mångas ögon. Men jag har alltid gillat Drömhus musik. Therese Granqvist har en charmig och söt röst kryddat med sin utpräglade stockholmsdialekt och som fan av 90-talets dansmusik är det svårt att inte lockas av den pigga dansproduktionen. Alltså föll även jag för denna 90-talstolkning av Freestyles låt, som egentligen saknar det mesta som originalet var känd för. Det som på "Vill ha dej" är en mysig, kittlande och lite dramatisk låt om tonårskärlek är mer en somrig allsångspartylåt i Drömhus version, men där Therese lite naiva röst ändå hittar tonårskänslan. Freestyle själva hade nog inget emot det, eftersom Tommy Ekman finns i kören. Dessutom var låten lite av räddaren i nöden på den tiden, för som jag sa när jag skrev om Beastie Boys "Intergalactic" så var sommaren 1998 i det närmaste en ökensommar musikaliskt för mig, vilket gjorde att jag alltid fick hålla mina förhoppningar till den här låten varje lördag vid "Sommartoppen".

Tredjespåret på singeln vill jag gärna notera. Den användes en hel del när jag sände närradio, för när det skulle firas jubileum och födelsedag så var det grymt tacksamt att hitta denna inspelning av "Ja må hon leva" på skiva. Så många har det ju inte direkt gjorts i historien. Sen kanske det är en av de mer udda uppslagen till en "B-sida" jag varit med om.

2 Unlimited - No limits

Jag hade tänkt att invitera er till en stunds sann 90-talsnostalgi. En sån platta där man inte ska se så perfektionistiskt och noggrant på hur det är gjort utan lämna kraven och förståndet hemma och bara följa med på åkturen. Jag är ju då ett fan av 90-talets eurodancemusik och en av förgrundsgestalterna på 90-talet i genren var holländska 2 Unlimited. 2 Unlimited är egentligen discjockeyna Phil Wilde och Jean-Paul De Coster, men de syns aldrig utåt utan i sann anda som det var då så lämnade man det utåtriktade åt random sångare respektive rappare. I detta bands fall så var de mest kända gallionsfigurerna sångerskan Anita Doth och rapparen Ray Slijngaard.

Man hade mindre hit redan med första plattan och en del kanske minns hits som "Get ready for this", "Magic friend" och "The twilight zone". Men genombrottet kom med buller och bång 1993 då låten "No limit" knatade upp i englandslistans topp, vilket var rätt otroligt eftersom England var ett av få europeiska länder där den riktiga eurodancemusiken aldrig fick ett fotfäste på 90-talet. Men så var ju också sångerskan Anita Doth gudomligt snygg, det sticker jag inte under stolen med.
     Personligen så var det ömsom vin, ömsom vatten för mig vad gällde 2 Unlimited. "No limit"-hiten var väl rätt OK, uppföljaren "Tribal dance" gillade jag aldrig, men min knock kom med tredje singeln "Faces" som jag tyckte var kanonbra. Dansproduktionen satt riktigt skönt och Anita sjöng bättre än någonsin.

     Som alla följare vet så blev mitt förhållande till eurodiscomusiken allt bättre med åren och 1995 så sprang jag på ett billigt exemplar av deras storsäljande platta "No limits", på OBS i Sundsvall tror jag. Eftersom jag då precis börjat snegla allt mer åt den musiken så minns jag att det var lite vinna eller försvinna i köpet. Det kunde ju vara riktigt bra och priset var duktigt nersatt så jag chansade och köpte den.

Som sagt så ska man inte ha några höga krav på texter eller musik här, vi snackar ren och skär dansmusik som röjer från ton ett och till slutet. Men produktionen är ikonisk och jag älskar ju eurodiscons explosiva dansstil och ljudbild. Detta är som snask för mig och singelhits som "Maximum overdrive", "Let the beat control your body" och "Tribal dance", som jag lärde mig gilla med tiden, är riktiga guldkorn från 90-talets dansperiod! Lägg där till "The power age" och "Break the chain" och lyckan är fullkomlig.
     Normalt brukar man skohorna in två saker. Dels en långrad med olika dansmixar av singlarna, men glädjen är ännu större när jag upptäcker att det inte finns en enda mix på plattan! Dels ska många euroakter skohorna in en ballad som utfyllnad som ingen minns och som inte alls funkar. Jag vet det låter tråkigt, det är danslåtarna man vill ha och alla försök att bryta det förkastas, men många ballader från eurodiscoartister brukar vara riktiga sömnpiller. Men här funkar faktiskt balladen "Where are you now" riktigt bra där produktionen är stor, tillbakalutande och lite mystisk!
   
"No limits" är en dansklassiker för 90-talsfesten eller för det sanna eurofanet. Jag gillar faktiskt den här plattan väldigt mycket! Den är okomplicerad och enkel, men så otroligt häftigt och snyggt producerad! För visst kan man ibland inte få för mycket snask utan att få hål i tänderna... eller öronen i detta fall?
Ray och Anita lämnade 2 Unlimited 1996 och byttes ut av två stycken tjejer som ungefär ingen brydde sig i, Marion van Iwaarden och Romy van Oojjen. Jag ska inte säga att plattan "II" från 1998 är dålig, den har sin charm och sina poänger, men nog känns ett 2 Unlimited utan Ray och Anita rätt platt. Därför så återvände de båda till bandet 2012 igen och turnerar än. Smakprov här blir "Faces" och "The power age".

Sandra - Ten on one (the singles)

Jag fortsätter min vandring genom mina allra första skivköp. Även om jag hade köpt eller fått skivor/singlar sen 1986 så var min första och andra prioritering under mer eller mindre hela 80-talet radion, eftersom jag ju där kunde få mina favoritlåtar inspelade gratis. Jag vet, det låter lite likt hur mentaliteten är idag, fast med digitala medel, men det är en diskussion för en annan gång.

Den här skivan har jag redan berättat bakgrunden om, när jag skrev om mina två Sandra-skivor "Into a secret land" och "Mirrors" för två år sen. Dessutom så är jag väldigt sparsam med att skriva om samlingsskivor, men nu är ju ändamålet ett annat. 1988 så vaknade alltså mitt intresse för denna tyska skönhetsdrottning enormt när jag hörde "Everlasting love" och "Innocent love" på radion. Jag blev helt galen av hennes musik och beslöt mig för att köpa en skiva med henne, kosta vad det kosta ville. Så jag styrde kosan en kväll mot Thylins Skivbutik och kollade på Sandra-skivor. En samling skulle vara det bästa, med alla hennes hits så här långt, vilket var lika med singlarna från hennes enda två plattor som hon givit ut, "The long play och "Mirrors". Dessutom medföljde en gigantisk poster med bild på skivomslaget. Därför köpte jag "Ten on one (the singles)", tyvärr minns jag inte för vilken summa, men nya skivor då var inte riktigt så dyra som idag.

Jag minns ännu känslan när jag för första gången, utanför affären, tog ut skivan och kollade på den. Skivan gav lite statisk elektricitet från sig och jag höll en ny, glänsande och len vinylskiva i min hand, stirrandes på den svarta Virgin-etiketten. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, detta är en myskänsla man inte kan få på Spotify!

Den här skivan spelade jag raskt in på band, som jag sen har vevat ett par hundra gånger. Själva vinylskivan är därför fräsch och inte spelad så många gånger. Däremot kanske det märks på omslaget att den har 28 år på nacken.
Det finns ju en uppsjö av Sandra-samlingar som är utgivna efter denna och självklart är "Ten on one" inte ett måste om man inte är ett riktigt fan. Hennes "18 greatest hits" från 1992 är bara den ett bättre köp om man främst bara vill ha hennes samlade 80-talssinglar. Men om man däremot vill ha en samlad kollektion av hennes tidigaste hits från hennes två mest framgångsrika album så är det ett gott köp för skivan är ändå en fin samling med ett riktigt stiligt och sparsmakat omslag, och givetvis skön 80-talsmusik! Jag lär behålla denna skiva vilket fall som helst, eftersom det ändå är ett stort nostalgiskt skivsamlarminne för mig.

Så vad väljer man för Youtube-klipp när det gäller ett samlingsalbum? Jag tar två tämligen bortglömda låtar som inte spelas allt för ofta, "Hi! Hi! Hi!" och "Little girl".

Scooter - Call me mañana

Ibland kan en rätt använd lånad låt rädda en hel låt. En låt som Coolios "Gangstas paradice" hade inte varit i närheten så bra om man inte hade norpat hela melodin från Stevie Wonders "Past time paradice". Men tack var det är den idag ett klassiskt 90-talsörhänge i en genre jag normalt inte engagerar mig i alls. Det samma får sägas om tyska Scooter, som är ett band som har gjort en del riktigt bra låtar, men det brukar gå några år mellan varje bra låt. Jag som då normalt är ett stort fan av eurodiscomusiken har lite svårt för rapparen H.P Baxxters totala okontrollerande skrikande rakt ut åtföljt av löjligt pitchade sångröster som sjunger en uselt snodd refräng.
Men visst, "Fire" var en lysande sommarlåt, "Fasterharderscooter" röjer på bra och dom har gjort ett par låtar nu i modern tid som är riktigt bra, med titlar som "The sound above my hair" och "Imaginary battle".

Dessutom kan jag inte låta bli att som eurodiscofan i 2010-talet att ha en viss respekt för Scooter, även om deras låtkatalog är fylld av mindre bra alster. Euroband har sen 90-talet kommit och gått och dom har ändrat musikstilar, vilket har blivit deras kommersiella fall oftast. Men Scooter har alltid stått där stolt med sin eurotechno och gjort så i över 20 år, genom trender och stilförändringar i branschen, och dom lyckas ändå sälja och vara en av de största i sin genre. För mig förtjänar det någon sorts respekt, även om jag inte lyssnar på 80 % av deras låtar!

Min absoluta favorit är då "Call me mañana", en låt som är en höjdare mycket tack vare lånandet av en riktigt bra låt som melodi, technoikonernas technoikon, L.A Styles "James Brown is dead". 1991 kom denna klassiska danslåt och var både uppkäftig och stark med sin marcherande technodriv.
När "Call me mañana" kom 1999 så blev jag glatt överraskad från början, eftersom H.P Baxxter för en gångs skull inte skrek utan kontroll utan rappade i takt. Produktionen är häftig och lysande och låten bara matar på i fullt tempo. Det är en låt som inte är till för finsmakare eller grammisjuryar utan det är bara att luta sig tillbaka, lämna hjärnan utanför och vrida på. Jag minns ännu bussresorna till och från hemmet i 90-talets sista skälvande månader, då man satt tillbakalutad i sätet och bara vred på högsta volym på den bärbara CD-spelaren:
"...SO CALL ME MANAÑAAAAAAAAAA!!!!!"
Do-Do-Do-Do-Do-Do-Do-Do! Dunk! Dunk Dunk!
Scooter har alltså lyckats göra en handfull bra låtar efter det, men frågan är om någon av deras låtar kommer att vara fullt så lysande och skön som "Call me mañana".

Corona - Baby baby

Som synes så har jag bytt banner och logga på bloggen. Jag tyckte det var dags för en fräschare och jag hoppas denna ska följa med mig ett bra tag nu och att ni gillar den!

Nå, jag tyckte det var dags för lite 90-tal. Jag har skrivit om löjligt lite 90-talssinglar i Singeltipset så jag tänkte göra bot och bättring på det genom att skriva om en riktig euroklassiker. Det här är en låt som kom precis i den tiden då jag börjat omvända min åsikt om den här musiken till det mycket mer positiva, så detta var som vältajmad snask för mig och idag är den stor nostalgi från en tid då jag precis skulle börja Härnösands folkhögskola.
Corona var runt denna tid frontad av den brasilianska sångerskan Olga De Souza, men producerad och ägd av italienaren Francesco Bontempi. Bontempi var nära vän med Gianfranco Bortolotti, mannen bakom ett annat italienskt megaprojekt, Capella.
1994-95 var denna konstellations huvudår och genombrottet kom 1994 med låten "The rhythm of the night", som var en låt som jag inte gillade först. Sångerska här var en annan tjej, Giovanna Bersola, som jag tyckte hade en väldigt tillgjort hög röst. Men låten växte med tiden och snart så insåg jag att Corona var ett band som grovt bröt mot det jag hade svårt för då inom euromusiken; man hade ingen flåshurtig rappare som rappade om att gå upp på dansgolvet och partaja, utan man hade en vanlig sångerska med en vanlig catchig låt till en härlig dansproduktion! "Baby baby", nu med De Souza som sångerska, kom på våren/försommaren 1995 och när jag hörde den så föll jag direkt! Vilken helskön låt och underbar europroduktion. Dessutom hade jag insett att Olga De Souza var en lysande sångerska med en stark, mogen och egen sångröst! Det var bara att vrida upp volymen och njuta i sommarsolen! Men så var det ju inte första gången som Bontempi hade spelat in den. En av Bontempis olika artistnamn var Lee Marrow och under det namnet hade han 1991 producerat gruppen Joy & Joyce hit "Babe babe", som alltså är låtens original. Inget ont om originalet, den är OK, men här känns den väldigt tam och fattig i jämförelse med Coronas mycket mer rytmiska och effektfulla version.

Denna singel är en kul utgåva eftersom man får två legendariska euroklassiker på samma skiva. Förutom "Baby baby" finns också "The rhythm of the night" så det är bara att njuta av 90-talsklassiker i följd!
För den som undrar så ger Olga De Souza ut plattor ännu under namnet Corona, även om Francesco Bontempi inte längre är med.

Masterboy - Generation of love

Året här är i precis i början av 1996 och eurodiscovågen på listorna började att sakta ebba ut. Det dök in hits i genren på Tracks ännu, men dom blev inga jättehits som 2 Unlimiteds "No limit" eller DJ Bobo's "Somebody dance with me". Vid den här tidpunkten bodde jag i Härnösand och gick en mediautbildning och det är då som jag på allvar blir intresserad av denna genre. Jag berättade tidigare att den första riktiga europlattan jag köpte var Basic Elements "The basic injection", vilket följdes på sommaren 1995 av Basics andra platta "The ultimate ride". Men så långt var det främst Basic Element själva som var huvudmålet, men nu hade jag sett hur skön denna explosiva och rytmiska kaskad egentligen var! Jag ville nu ha mer av själva genren och spelade in från radion vid varje tillfälle som en låt av denna stil hördes.

Snart så befann jag mig i Sundsvall igen på tillfälligt besök och vandrade förstrött in på en skivaffär vid den här tiden som låg nere på Storgatan som hette CD-Mix. Dom hade en mindre rea den här veckan och jag tittade bland skivorna och upptäckte till min glädje att dom hade billigt pris på skivor med tyska eurogruppen Masterboy! Jag ville ju ha mer eurodisco och det kunde jag få med råge och köpte hela två plattor, dels den här, "Generation of love" från 1995 och dels plattan innan, "Different dreams", båda för 100 kronor styck. Båda plattorna visade sig vara riktiga höjdarplattor i genren, varav denna är något bättre, så därför väljer jag att skriva om den.

Masterboy är främst medlemmarna Tommy Schleh och Enrico Zabler samt på dessa plattor sångerskan Trixi Delgado och musiken är verkligen pumpande eurodisco i sin sannaste form. Om man på 90-talet skulle göra eurodisco så kontaktades gärna Masterboy, som då var producenterna på modet i genren. Detta år låg dom bakom bland annat Ice MCs platta.
När det gäller den här plattan så gäller det att koppla bort alla tankar på konstnärliga texter eller grammisnominerade melodier. Här gäller bara fullt ös, snygg technoproduktion och refränger som sitter som berg, även om Masterboys låtar inte har samma hitpotential i melodin som flera av dom andra stora namnen i genren. Men jag gillar det, det gör plattan väldigt spännande och lite speciell och ljudbilden är som gjord för storstadsnattens liv. Dessutom har man den goda smaken att bjuda på ett instrumentalt nummer, "Masterboy theme (the third)", där den svävande och pumpande produktionen för fritt spelrum i fem minuter.
Singlarna på plattan är dels titelspåret, "Anybody (movin' on)" och "Land of dreaming", varav det är en smärre skräll att den sistnämnda inte blev någon sommarplåga för den har alla indigridienser att bli en riktig reggaesommarhit som alla minns. "Anybody (movin' on)" är dock en riktigt skön danshit och bland andra låtar så är den lite mer luftiga "Baby let it be" riktigt bra och skulle lätt kunna ha platsat som singel. Som sagt, detta är ingen platta som platsar för Polarpriset, men det är en valdigt skön och dansant platta med en häfttig produktion som sitter! Dessutom måste jag premiera Trixi Delgado som har en väldigt kraftig och energisk röst för denna musik!

Mitt letande efter Masterboy 1996 stannade inte där i och med dessa två plattor. Förutom att jag besökte Luleå detta år och köpte Ice MCs singel "Give me the light", som dom också ligger bakom, så kom dom med en ny platta betitlad "Colours", fast nu med den inte lika skönsjungande Linda Rocco vid mikrofonen. Men trots det så var "Colours" också en höjdarplatta med många sköna hits!
Masterboy har inte släppt någon ny platta efter "Colours" eller en ny singel sen 2002 och någon annan information om bandet har jag inte hittat, så jag antar att dom har lagt ner verksamheten. Tommy Schleh skaffade sig en ny karriär under artistnamnet Klubbingman, som dock jag inte har varit lika imponerad över.
Men jag ska ändå erkänna att jag gillade Masterboy riktigt mycket, för det var ett band som kunde dansmusiken på sina fem fingrar och som lät och doftade äkta och skön 90-talseuro i varje ton, plus med Trixis sköna stämma!

Två spår väljer jag här, dels singeln "Anybody (movin' on)" och dels den instrumentala och sköna "Masterboy theme (the third)", som då är ett albumspår utan egen video.

Sommarspecial '97: Paradisio - Bailando

1997 är en väldigt speciell sommar för mig på många sätt och vis. Jag hade anmält mig till att vara en del av MHFs turné mot rattfylleri, Turné '97, som gick runt hela Sverige och festivalerna med en scen där vi hade ett covergäng och några dansare samt en radioscen som spelade festivalradio. Det var för den sistnämnda som jag var där, då jag var där som DJ, tillsammans med två stockholmare. På dagtid spelade vi lättare melodiradiopop och på kvällarna partymusik. Därför är musikminnena från sommaren 1997 väldigt många och härliga och det var svårt att sålla. Ska jag välja Scooter med "Fire", som jag tvingades spela på högsta volym till högtalarna gick sönder? Eller ska jag välja Sash med "Equador" eller Princessas "Vivo" som minne av när jag och en till från turnén fick vara med i juryn på Sommartoppen i Skellefteå? Eller Verves "Bittersweet symphony", som jag hörde första gången i Visby och föll som en fura och sprang direkt och köpte singeln för att spela låten över området? Jag har ju varit lite försiktig med att ta dom där allra mest sönderspelade sommarplågorna för varje år. Men jag tror jag gör ett undantag här och väljer den låt som är mest sommaren 1997, både för mig och alla andra. Jag talar förstås om Luc Rigaux och Patrick Samoy i belgiska Paradisio och låten "Bailando".

För mig som 1997 ännu var nykär i eurodiscomusiken så var det glädjande att höra att dansmusiken var tillbaka på listorna igen, för med ovan nämnda Sash, Princessa och Scooter samt Aquas första låtar och E-type så var euron (musiksorten, inte pengarna) här igen. Dessutom så bestod turnéfolket av en väldigt massa personer som mer än gärna drog på Basic Element på högsta volym. Ja, inte utan anledning heller då Basic Element var gästartister på vår turnéscen vid två tillfällen.
Jag spelade den här sommardängan från radioscenen om och om och om igen och gjorde det med glädje, för jag älskade det somriga eurodanssoundet, den spanska sången av sångerskan Marisa och melodin som satt som ett knytnävsslag. Självklart gick jag till närmaste skivaffär och köpte denna singel. Starkast minns jag en sen kväll på Borgholms Sol, Vind och Vattenfestival då feststämningen var på topp vid våran scen och jag fick ta emot låt önskningar från folk överallt och "Bailando" var den låt som önskades mest. Alla hade det kul, både folket på planen och jag vid DJ-båset.

Paradisio stämplas som en one-hit-wonder, men uppföljaren, "Vamos a la discoteqa", hamnade också högt på listorna i kölvattnet på "Bailando". Dessutom tycker jag att flera andra låtar av detta belgiska band borde uppmärksammas, som 1998 års låt "Passeo" eller 1999 års "Samba del diablo", ett par sorgligt bortglömda dansdängor! När man säger sommar och eurodisco till mig så hamnar Paradisio långt fram i mina tankar som en av dom skönaste banden! Faktum är att när alla andra på turnén, i slutet av resan, började känna sig spyfärdig på "Bailando" så fortsatte jag att glatt lyssna vidare. Den må vara en sommarplåga och den må ha spelats en miljon gånger på en sommar och hjärntvättat oss svenskar, men jag kan ännu inte få nog av denna sköna spanska dansdänga utan lyssnar på den gladeligen än. Andra spåret på singeln är en Discoteca Remix av låten, som vi snabbt kan lämna därhän.

Sommarspecial '94: Cool James & Black Teacher - Dr Feelgood

1994 var väldigt svår, eftersom det kom många rätt bra sommarhits detta år. Nordman, Crash Test Dummies, GES fotbollslåt och en skön soulballad med All-4-One, som jag älskade. Men 1994 var ju eurodiscoåret på 90-talet och det lyste igenom på Sommartoppen också. Jag har ju sagt förut att jag på den här tiden var rätt avig till genren och alla partylåtar om att gå upp på dansgolvet och partaja. Men undantag fanns ju och en av dom var en härligt luftig och somrig danslåt som regerade hela sommaren, Cool James & Black Teachers "Dr Feelgood"! Jag valde den för att den både var en låt jag diggade väldigt ofta och som dessutom var så tidstypisk på något sätt. Jag har egentligen inget speciellt minne till den låten utan det var en ashäftig låt jag älskade att lyssna på i vår sommarstuga denna rekordvarma sommar.

Cool James & Black Teacher hette egentligen James Dandu och José Mesena och började som en grupp som diggades stort på stockholmsklubbarna och bland discjockeyrna, men aldrig nådde hitlistorna. 1994 så kom då "Dr Feelgood" och jag tror att anledningen till den plötsliga framgången hette Pat Reiniz, som var både medkompositör och producent till bandet. Reiniz var svensk eurodiscos största namn 1994, vid sidan av möjligen Basic Elements Stefan Andersson, och låg också bakom Rednex framgångar på hösten.
"Dr Feelgood" är en klassisk eurodänga med en skön och dansant produktion och en refräng som sitter som ett knytnävsslag. Texten säger egentligen ingenting:
"Call him Doctor Feelgood
makes you feel good
Call him Doctor Feelgood
when the sky is blue"
Det är bara att lämna hjärnan åtsidan ett tag och njuta av produktionen och en brilliant hitmelodi. Jag får ännu lyckokänslor och sommarkänslor när jag hör den karaktäristiska synthslingan i början. Däremot var jag då på intet sätt ett fan av Rednex (snarare så var jag så anti-Rednex som det gick 1994) så jag får nog anse Cool James & Black Teacher som Pat Reiniz största mästerverk i karriären. Plattan "Zooming you" är förövrigt en riktigt skön och bra dansplatta, fylld med galant svensk dansmusik!
B-sidan på singeln heter "Again for love" och den kan man sakta glömma bort, vilket jag tror 99 % också gjorde. Det är en lugn reggaelåt som passerar i alla fall mig helt obemärkt och den känns lite malplacerad som andraspår på en röjig sommarplåga. Och jag vet, den vidrigt fula adressetiketten...brrr! Omöjlig att göra sig av med på ett pappomslag.

Bandet splittrades redan efter denna platta och Cool James omkom 2002 i en bilolycka i Tanzania.
1994 var en varm och skön sommar och en sommar som verkligen doftade riktig sommar på nåt sätt och till det var det skönt med en hitlista som hade både svalkande soulballader, udda indiepop, fotbollslåtar och häftiga danshits. Detta är nog 90-talets hitlistevärld när den var som mest klassisk.

Sash! - Trilenium

Jag kände att det var dags för lite nyare saker efter att ha botaniserat i gamla melodifestivalklassiker en längre tid. Detta är kanske den nyaste skivan jag har skrivit om hittills, vilket i och för sig inte säger så mycket eftersom den ändå är 14 år gammal. Jag har nämnt den vid ett par tillfällen; jag beskrev den lite kort i min beskrivning av mitt eurosamlande på 90-talet och den utnämndes till en av 00-talets bästa plattor för fyra år sen, men jag tycker det nu är dags att forska på allvar i Sash! platta "Trilenium". Nu är inte detta ett forum där jag kritiserar dagens musik, men nog kan man tycka att dansmusiken idag är väldigt tam och ointressant, helt utan vare sig rytm eller melodi. Annat var det vid millenieskiftet när trancemusiken växte sig väldigt stor på både dansgolv och listor, givetvis i en mer hitlistebaserad variant, men ändå. Jag prenumererade på Mr Musics danssamling Maximum Dance 1999-2001 (jag vet, Mr Music är en styggelse normalt, men Maximum Dance gav mig ny musik jag inte skulle ha hittat annars) och lyssnade allt mer på eurotrance och trance.

Belgaren Sash! (eller Sasha Leppesen) var en av dom stora i genren på listorna och hade varit det sen slutet

av 90-talet med "Equador", "Encour un fois" och "Mysterious times", alla klassiker i dansgenren! Men hur bra han än var innan så kom toppen 1999 när låten "Adelante" kom, ett dansmästerverk som är som en trestegsraket. Först den sköna inledningen med en fast och skön rytm, sen det lugnare dragspelspartiet i mitten innan den exploderar i en kaskad av tillbakalutande och sköna eurotrancetoner!
Därför var det en självklarhet att köpa hans då nya platta "Trilenium" någon gång och chansen kom 2000 när en mindre skivaffär vid hade på Storgatan här i Sundsvall då, CD Mix, lade ner och hade utförsäljning och rea under våren detta år.

"Trilenium" är en dansplatta som är otroligt snyggt producerad av herrar Ralf Kappmeier och Thomas Lüdke, och vacker i sitt hantverk. Produktionen är svävande och samtidigt väldigt dansvänlig med både starka melodier som sitter och små experimenterande trancelåtar som är intressanta. Däremellan så bryter han mönstret ibland med låtar som känns otroligt oväntade. För mitt ibland denna technoutblomning, vem hade väntat sig att hitta en gitarrballad, i form av hiten med Tina Cousins "Just around the hill". Helt plötsligt så flirtar Sash! väldigt mycket med bigbeat och breakbeat i den minst sagt experimentella, men överraskande lyckade "My kind of blues".
Men framför allt är det vacker dansmusik med låtar som inledande "Rock the block", den starka "Together again" och kanske framför allt den lysande "Le soleil noir", en av plattans höjdpunkter, som han gör med sångerskan Encore (Sabine Ohmes), som senare släppte en egen version av låten.
Tyvärr har den här typen av dansmusik hamnat gravt i skymundan av den stentrista house som Swedish House Maffia och Avicii har invaderat listorna utomlands med. Men Sash! gör ännu plattor och experimenterar tyvärr ibland med house han med, men återkommer ändå ofta till sitt svävande trancesound. Modernt kanske det inte är, men det är vackert och så otroligt snyggt och framför allt enormt njutbart.

Två låtar har jag valt från plattan och båda har faktiskt video. Dels en av världens skönaste danslåtar, "Adelante", och dels "Le soleil noir".

Sandra - Mirrors

Jag lovade när jag skrev om Sandras "Into a secret land" att jag också skulle skriva om skivan som förbigick den, en skiva som jag rankar som en av dom bästa plattorna någonsin. Skivan heter "Mirrors" och kom 1986. I min ägo har den varit sen runt 1991 då jag köpte den på Fyndlagret. Försäljningsmässigt fick dock singlarna från plattan en riktigt trög start och om man ser till trackslistan så blev det bottenplaceringar på listan genom hela 1986 och ett par singlar (varav en från debuten "The long play") missade även listan. Men 1987 släpptes balladen "Loreen" som singel och den blev till sist en riktigt stor hit, vilket pushade plattan än mer.

"Mirrors" har åter förstås Michael Cretu som producent, men till skillnad mot "Into a secret land" även Armand Volker, som också gav tyska bandet Münchener Freiheit sitt karaktäristiska sound. Det är alltså två klassiska och fantastiska 80-talsproducenter i samarbete! Produktionen är alltså helt fantastisk och är både svävande och vacker, men samtidigt poppig, snygg och väldigt hitmässig. Om jag ska fortsätta att jämföra

med "Into a secret land" så är låtarna på "Mirrors" omedelbarare och mer hitmässiga. Jag tror inte det finns en enda låt som inte skulle kunna tjäna som singel och samtliga nio låtar är svävande popdanspärlor med melodier som sitter som gjuten och som är ljuvligt sjungna av en otroligt vacker och ljus sångröst!
Lyssna bara på "You'll be mine", "Two lovers tonight" och framför allt "Mirror of love", som kanske är min favorit bland plattans låtar där Sandra och Hubert Kah snyggt duetterar i refrängen. Bland singlarna så är "Hi! Hi! Hi" (en av låtarna som missade trackslistan) sorgligt bortglömd och "Midnight man" börjar lite piggt poppigt för att blomma ut i en danskaskad i refrängen. Och jag för ju inte glömma "Innocent love", som jag lyssnade på nästan oavbrutet under en period på högstadiet.

Det är mycket sällan som man ger den europeiska dansmusiken under 80-talet den uppskattning den förtjänar och det är sällan en platta i den genren finns med på någon lista över de bästa plattorna någonsin. Men jag skäms inte. Detta är en både vacker och häftig platta som jag har älskat sen första spelningen. Sandra sjunger som allra bäst och Michael Cretus produktion är helgjuten! Sandra som artist förtjänar att lyftas upp mer och uppmärksammas för hon har en fantastisk sångröst.

Tre låtar har jag valt från denna, då den är en av mina absoluta favoriter. Dels "You'll  be mine" och "Mirror of love", som bara har ljud då dessa är albumspår, och dels "Innocent love".

Sandra - Into a secret land

När jag var tonåring hade jag en artist som stod ut från alla andra och den här gången pratar jag inte om Depeche Mode. Det var en sångerska som jag lyssnade på om och om och om och om igen. Jag kan inte svara på hur mycket hennes fagra utseende påverkade mig, det är möjligt att om hon varit tämligen ful så hade jag kanske tänkt annorlunda. Vadå, man var ju inte mer än manlig tonåring. Nu var hon inte ful utan en gudomligt vacker kvinna, Sandra, då Lauer, idag Cretu. Men nu, 2014, är det inte hennes yttre vi ska tala om utan hennes musik, för trots allt så älskade jag också hennes musik enormt mycket och gör så än. Fast när hon kom med "Maria Magdalena" så var jag så där engagerad. Visst, hennes två genombrottshits gillade jag, varken mer eller mindre, men entusiasmen dalade till runt våren 1988 då jag hörde hennes låt "Innocent love" och insåg hur otroligt skön den var i sin ljudbild! Och vilken underbar sångröst! Hennes version av "Everlasting love" vevades om och om igen på MTV. Sen bar det av ner till Thylins Skivaffär på Storgatan och köpa hennes samlingsplatta "Ten on one", som jag spelade cirka en miljon gånger bara under 80-talet. Jag var ett Sandra-fan av enormt stora mått!

Nu hade det varit lätt att skriva om den platta som jag utnämnde till en av mina favoritplattor någonsin, "Mirrors", vilket jag ska någon dag också (en försmak finns ju bakom länken i menyraden om bästa plattorna någonsin). Men den är köpt i något nyare tid. Den skiva jag tänker skriva om har jag mer nostalgi till, i och med att den är köpt ny när den var någorlunda aktuell.
I oktober 1988 kom en vacker och svävande låt som hette "Secret land" som jag självklart lyssnade på ofta och till det kom ett par singlar till och hösten 1989 kunde jag inte hålla mig. Jag hade flyttat till Sundsvall centrum precis då och kunde lätt slinka in efter skolan och köpa hennes årsgamla platta "Into a secret land". Ännu en platta som vevades hemma på repeat så ofta jag kunde. Nu ska jag inte bara till skriva Sandra och hennes röst. Det finns en faktor till som är väldigt viktig för Sandras musik och det är Michael Cretu, en av

80-talets kanske mest underskattade producenter. Han har producerat discohits inte bara åt henne utan även åt sig själv (minns ni "Samurai"?), Moti Special (minns ni eurohiten "Cold days, hot nights"?) och Peter Schilling (minns ni "A different story"?) samt andra mindre kända artister. Ja, också Enigma då förstås, men det är längre fram i historien. Michael Cretus discoproduktioner är svävande, kraftfulla och enormt snygga! Jag törs sticka ut hakan och säga att för mig är det väldigt få från 80-talet som överträffar Cretu i produktiv skicklighet!
Sen får man inte heller glömma den sångpartner som Sandra ofta har i refrängerna på sina låtar, som kryddar låtarna riktigt bra, Hubert Kah, som Cretu också försökte producera till en egen karriär, vilket dock inte riktigt lyckades.

"Into a secret land" skiljer sig lite från debuten "The long play" och "Mirrors" i och med att den är mer spacad och svävande disco än den kanske mer popdiscoinriktade föregångaren. Varför "Into a secret land" hamnade efter "Mirrors" i listan över dom bästa plattorna någonsin kan man ju fundera på, för egentligen är den här i paritet med föregångaren, men "Into a secret land" har inte samma slagkraftiga hitmelodier som "Mirrors". Men det är ändå så enormt vacker discomusik det här. Av singlarna är den egentliga första singeln "Heaven can wait" kanske en av 80-talets mest oförtjänt bortglömda hits! Den kom under sommaren 1988, då Tracks låg i vila och den mer partajiga Sommartoppen har aldrig varit Sandras område och den testades inte ens där, varvid låten förblev bortglömd här uppe. Men likväl är den ett 80-talistiskt mästerverk där Sandras ljuva röst och Cretus svävande ljudbild kombinerar varandra fantastiskt.
Låten "Crazy Juliet" ska också nämnas som en höjdarlåt liksom "Celebrate your life". Också självklart den pigga och glada singeln "We'll be together" där Kah och Sandra samarbetar otroligt snyggt med sina röster! Lyssna också på den vackra balladen "Just like diamonds".
"Into a secret land" är vacker disco som aldrig är tråkig utan både spännande, smekande och dansant på samma gång.

Sandra gör fortfarande musik, ömsom solo och ömsom som Enigma, även om musiken inte säljer i samma upplaga som förr i tiden, men Michael Cretu proddar fortfarande, Hubert Kah körar fortfarande och Sandras röst är fortfarande lika ljuvlig. Lyssna på till exempel hennes mer nya låtar som "Stay in touch" och "Infinite kiss". 
Sandra är så otroligt mycket mer än bara "Maria Magdalena" och kanske "In the heat of the night". Under 80-talet så var Sandra och Michael Cretu drömskt svävande dansmusik som i alla fall jag hade enormt svårt att lägga i från mig och som hade sin egen stil som man vågade hålla fast vid och ändå utveckla med tiden.

Jag har valt hela tre låtar från denna platta, dels singeln "Heaven can wait" i ett försök att höja låtens status även här i Sverige, dels album spåret "Crazy Juliet" (som därför då inte har någon video) och då singeln "We'll be together".