Att jag skulle sitta här och skriva den här hyllningen hade för drygt 15 år sen känts rätt surrealistiskt. Men här är jag nu och ska hylla en av jazzrockens allra rivigaste och skönaste röster, David Clayton-Thomas, som avled för ett par dagar sen 84 år. Jag skulle kunna koppla detta till ett annat dödsfall från samma band som skedde för ett par månader sen, nämligen svenske Jojje Wadenius. Men nu ska jag inte låtsas som att Wadenius musik med Made In Sweden var min kopp av te riktigt utan hans tid i Blood, Sweat & Tears var för mig den svenske gitarristens bästa.
Första gången jag hörde och noterade Blood, Sweat & Tears var i ett avsnitt av mitt favoritprogram, Kulan I Luften. Året var 1987 och låten "Lisa, listen to me" från "B, S & T 4" spelades (en platta som just nu i skrivande stund snurrar) och jag tyckte väl inte det var uselt, men inget jag kände jättestor engagemang för. Blood, Sweat & Tears förblev ett band som jag närmast förknippade med den flummigaste delen av 70-talet, en del jag var tämligen ointresserad av. "Spinning wheel" var en låt jag inte alls gillade, men som jag lärde mig uppskatta för drygt 10 år sen. Men med åren växte intresset för "Lisa" och för ett antal år sen så ville jag utforska den jazzrock jag gillade med Chicago än mer vilket förde det mig till just Blood, Sweat & Tears och jag insåg att jag hade haft så fel i alla år. Detta svängde nåt så enormt! Och i detta nu så har jag bandets alla album, och förstås även dom från eran där Clayton-Thomas inte var med och Jerry Fischer tog över mikrofonen. Dom plattorna är väldigt underskattade och inte alls dåliga heller, och det är främst dom där Jojje Wadenius (RIP) är med.
Men David Clayton-Thomas var ändå den klassiska rösten i B,S & T! En röst som både kunde riva i ordentligt och vara mjuk och innerlig. Han hade en stor variation av stilar och röstlägen i sin röst. Visst,
han har gjort soloplattor också, vilket var anledningen till att han ett kort tag lämnade bandet, och jag har haft en av dessa, men jag var väl sådär imponerad av låtmaterialet på den. Det är i Blood, Sweat & Tears, låtarna han gjorde till dom och med det karaktäristiska blåset och groovet som han gjorde sig bäst och kom bäst till rätta. För han hade likväl ett väldigt sinne för melodier och komposition och en riktigt bra röst! 1980, efter det lite mer annorlunda albumet "Nuclear blues", så splittrades bandet och Clayton-Thomas fortsatte sin solokarriär. Promoters försökte lansera det som ett nytt Blood, Sweat & Tears, men Clayton-Thomas ägde ju inte namnet till bandet. Först 1984 lyckades man förhandla ett avtal att han fick turnera med bandnamnet. Och jag ska inte låta en platta förstöra allt. Det är klart att om jag ser en annan David Clayton-Thomas-platta så ska jag ge den en chans också. Men fram till dess så väljer jag att lyssna på dom klassiska låtarna och albumen som skapades och sjöngs av en man med en väldigt variation, kraft och med känsla för både blues, soul och jazz och som nu är borta! Tack för all musik och vila i frid, David Clayton-Thomas!
The Guess Who - Flavours Utgivningsår: 1974 Skivbolag: RCA Betyg: 4/5 Jag älskar när en jag har köpt en skiva mer eller mindre på chansning och det visar sig vara en höjdare! Den här fann jag på Vinylstallet för ett drygt år sen och hade i stort sätt bara hört låten "Dancing fool" förr, som finns på den här plattan, men beslutade mig ändå för att införskaffa den då den ändå var billig. Det visade sig vara en jackpot!
The Guess Who är ett kanadensiskt band som har varit med sen 60-talet och vars främsta framgångar kom i skarven mellan 60- och 70-tal och låtar som "American woman". Just den låten kan jag leva utan. Den här plattan är dock utgiven lite längre in i 70-talet, när karriären började dala en del. Det var då som sångaren Burton Cummings och dom andra drog ner på tempot något och gjorde musik med mer blandning av singersong-writer, 70-talsrock och AOR-stil. För "Flavours" är en platta som både river och smeker och har inte alltid dom enklaste vägarna till en stark melodi. Lyssna bara på "Diggin' yourself" eller "How down time". Det här är ett album som ena stunden är lugn bluesrock och nästa en snygg poplåt med rockkrydda. Men allt både passar och fastnar ändå. Den enda nackdelen är den avslutande 8 minuter långa och sega "Long gone", men plattan i övrigt är en överraskande bra och snygg platta med häftig prodd och välgjorda melodier! Uppföljaren "Power in the music" kan jag också rekommendera och det är inte omöjligt att den någon gång poppar upp här också så småningom.
Boys Brigade - Boys Brigade Utgivningsår: 1983 Skivbolag: EMI Betyg: 3/5
Det har gått drygt två och ett halvt år sen jag gjorde en Singeltipset Deluxe, avdelningen jag gör då och då där jag lyfter fram ett gäng blind buys som jag har gjort på sistone, och där skrev om kanadensiska Boys Brigade och en singel jag hittade vid namn "Melody". I den texten skrev jag att det inte skulle bli lätt att hitta plattan och när jag nu till sist hittade den, för en krona på Vinylstallet för några månader sen, så vore det kanske kul med en liten uppdatering. Är den lika bra som singeln hintade om?
För att rekapitulera lite så var Boys Brigade ett new wave-band från Kanada som släppte en enda platta innan man blev osams och upplöste bandet. Sångaren Malcolm Burn sen gick vidare och blev en stor grammisvinnande producent till artister som Bob Dylan, Patti Smith, Emmylou Harris och Iggy Pop. Boys Brigade blev då inte något av 80-talets new wave-band man talade om direkt. Den här plattan kom från en del av världen som inte alls hade synthgenren som sin främsta prioritering och där många andra band i Europa redan hade sprungit långt förbi.
Men detta är inte alls dåligt! Det är riktigt bra, även om det saknas en riktig hitlåt på plattan. Men det är snyggt producerat och det finns riktigt spännande och bra låtar här, även om jag kanske stör mig lite på Malcolm Burns förmåga att ibland leka Lou Reed och plötsligt få för sig att försöka pratsjunga i någon vers. Jag gillar energin och melodin i "Into the flow" och avslutande "Anger (the hunter)" är riktigt skön! Detta är kanske inte den mest perfekta eller starkaste plattan i sin genre, om man jämför med dom engelska och australiensiska plattorna som kom vid samma tid, men det är ett habilt och riktigt bra hantverk som ändå inte är långt borta alls från en fyra i betyg. Det är riktigt synd att det inte blev mer plattor än den här, för det hade varit väldigt intressant att höra hur Boys Brigade av model 80-talets mitt hade kunnat låta. Plattan blir klart kvar i samlingen! Och eftersom det här bandet inte är så vanligt förekommande så bjuder jag på tre smakprov från plattan.
I juli varje år i Holland sen 1976 så anordnas en jazzfestival som kallas "Northsea Jazz Festival", de första 30 åren i Haag innan den flyttades till Rotterdam. Många är de jazzlegender som har spelat på denna en av världens största jazzfestivaler och den är också känd för att alla former av jazz får plats här, vilket inte är så vanligt i dagens jazzvärld.
1980 så spelade Norman Grantz, jazznestorn som grundade både Verve och Pablo, in flera konserter från Northsea Jazz Festival och gav ut dessa på sitt bolag Pablo. En av de bästa i min mening är denna med Oscar Peterson som jag köpte helt nyligen på Sundsvalls nya skivaffär "Vinylstallet". Här har han sällskap av gitarristen Joe Pass, som gör en lysande insats, och danske basisten Neils Henning Orsted Pedersen samt även Toots Thielemans på munspel. Denne belgare kastade mellan genrerna verkligen. Samma år, 1980, spelade han in den mer soulfunkiga "Velaz" tillsammans med Quincy Jones på plattan "The dude" (starkt rekommenderbar) och här spelar han jazzstandards med en av världens bästa pianister.
Jag har i två tidigare artiklar om Oscar Peterson, dels om den fenomenala soloplattan "Tracks" och dels 78-varvsskivan "Little white lies"/"Lover", hyllat honom för hans förmåga att med ett underbart pianospel kunna vandra mellan jazzens olika stilar och få det att låta så smekande skönt varje gång och denna är inget undantag. Detta dubbelalbum är ett av Pablos bättre skivsläpp där Peterson och Thielemans samarbetar lysande ihop, inte minst på "Straight, no chaser" för att inte tala om deras respektlösa och samtidigt fräscha och underbara version av Duke Ellingtons "Caravan"! Jag brukar vara rätt konservativ när det gäller jazz och är si sådär förtjust i jazzorkestrar som saknar trumkomp och att till det blanda in munspel borde kännas märkligt, men här känns allt helt rätt och musiken blir plötsligt luftigare och mer avkopplande! Min beundran för Toots musicerande har ökat enormt de senaste åren och detta tycker jag befäster honom som en av jazzens mest speciella och fräscha musiker! Och jag kan inte beundra Joe Pass sköna gitarrspel nog här!
Om jag ska ha någon kritik så är det i så fall något som musikerna inte rår för. Dels är det lite märklig indelning på plattan där delar av albumet är tonade mellan låtarna och delar är i sin helhet. Dels så låter det lite konstigt där Oscar Peterson först i skiva två presenterar Toots Thielemans som sin gästmusiker efter att han varit fenomenal hela plattan igenom innan dess. Jag fick titta två gånger för att försäkra mig om att jag inte lagt på skivorna i fel ordning. Men, detaljer, detaljer, kan man säga också, för musikaliskt är detta en udda, fräck och samtidigt väldigt skönt avkopplande livekonsert där alla musiker ger allt och livekänslan är enorm!
Jag är i ett litet 1994-stim just nu, i och med att jag också hyllat det året i en film på min Youtubekanal, så jag hade tänkt att passa på att fortsätta att stämma i bäcken med att presentera en av det årets stora låtar.
Den här låten delar folk lite i olika läger idag. Antingen hatar man den eller som gillar man den. Musikvideokanalen VH1 hade den med överlistan av dom sämsta låtarna och tidningen Rolling Stone i listan över dom mest irriterande låtarna någonsin. Men samtidigt så hade låten en gigantisk popularitet en gång i tiden och fortfarande står jag fast vid att låten är ett härligt örhänge med en skön stämning och galen text.
Kanadensiska Crash Test Dummies räknas numera som en klar one-hit-wonder genom sin sommarplåga som hade den minst sagt udda titeln "Mmm mmm mmm mmm". Men så var detta ett band också som skrev väldigt udda låtar, allt framfört av sångaren Brad Roberts. Brad Roberts sångstil är minst sagt udda med sin lite släpiga och halvdrogade basbarytonstämma, men den blev väldigt karaktäristisk för bandets lite speciella image.
"Mmm mmm mmm mmm" var en låt som jag blev glad över när den kom. Det var förvisso en låt med en udda och galen text, men låten i sig var lite hypnotisk, sval och avkopplande i den väldigt varma sommaren 1994. Texten då, som sagt, var väldigt svår att glömma, om dom tre olika barnen som hade var sina riktigt speciella handikapp, som sen följdes av en nästan helt obefintlig refräng där Brad Roberts bara nynnade:
"Mmmmmmmm mmmmmmmmmm...."
Men ändå gnagde den sig in i folks hjärna som ett tuggummi och höll hela sommaren. Låtens produktion var så svalkande och skön att den smälte löjligt bra in i den svenska sommaren! Varför låten sen efter det har blivit så baktalad vet jag inte, men udda låtar som är lite galna och som sitter som ett slag i magen brukar bli spottkoppar av den senare generationen. Men jag lyssnar mer än gärna fortfarande på denna 90-talsklassiker, som både svalkar och samtidigt ger ett leende på läpparna. Dock har allt Crash Test Dummies gjort efter det mer eller mindre glömts bort, om man inte bor i Kanada då där bandet hade en trogen fanskara 90-talet ut. Jag ska villigt erkänna att jag inte heller tycker att bandet gjort något mer som fastnat eller känts speciellt. Deras speciella cover på XTCs "The ballad of Peter Pumpkinhead" var lite småkul, men originalet kändes fräschare ändå. Dom andra två spåren på CD-singeln, "Here i stand before me" och liveupptagningen av bandets debut "Superman's song" är OK, varken mer eller mindre, men inget som fastnar. Numera så är Brad Roberts ensam med bandet, men släpper musik då och då.
Men för att ändå lyfta upp detta band lite mer så bjuder jag hela två låtar här, för när jag gjorde en liten research på Youtube så hittade jag förstås singeln, men också en riktigt kul och udda version av "White christmas" från 2002, som jag tycker känns kul att bjuda på när det snart bara är en månad kvar till tomten kommer.
Det finns vissa artister som nuförtiden släpper skivor totalt i det bortglömda, men som ändå är ihågkomna för att ha varit en av sin tids allra största. Det är ändå väldigt kul att gamla stjärnor inte glöms bort helt, även om det också vore kul om deras nuvarande alster spelades ens hälften lika mycket som Lady Gaga, Taylor Swift och Rihanna och allt vad det heter (vad man åldrades 10 år plötsligt av att lägga till "och allt vad det heter").
En typisk artist som nästan aldrig hörs med något nytt numera och som aldrig nämns vad gäller händelser i musikbranschen av idag, men som ändå har sina trogna hitlåtar som spelas med jämna mellanrum är Bryan Adams. Och jag vet, antingen tycker man att han är en riktigt bra artist som skrivit flera klassiska låtar eller så tycker man att han är bara är smör-smör-smör och jag tillhör absolut den första delen, åtminstone framtill hans karriär 1992. Mer sen om vad jag gillar hans senare äventyr. Men man vet ungefär vad man får om man lyssnar på Bryan Adams. Ballader som går hem stort, den klassiska amerikanska rockgitarren och den raspiga rösten. Det är möjligt att Bryan Adams är rätt förutsägbar på vissa punkter, men jag gillar det. Han har ändå en förmåga att skriva låtar som sitter där, som är väldigt snygga, kombinerat med en rockkänsla som känns riktigt speciell och skön. Han kan ösa på i en väldigt skön fart lika väl som han kan gunga som få och på ett snyggt sätt förklara sin kärlek med ett soft piano och en gitarr.
Lite så kanske jag kände ett tag att jag hade mättnat på honom under flera år, men nu dom senaste åren har mitt intresse för Bryan Adams musik ökat stort! "Heaven" är en barndomsklassiker från mina första tracksår som jag aldrig kan höra mig less på, "Run to you" är en klassiker, rockgunget i "Can't stop this thing we started" är underbart och "Thought i'd died and gone to heaven" är en bortglömd favorit. Dessutom har han gjort en av dom bästa jullåtarna i modern tid, "Christmas time"! Jag erkänner dock att "Summer of '69" kanske är i mest sönderspelade laget.
Jag skulle kunna ha valt vilken Adams-skiva som helst, både "Reckless" och "Waking up the neighbours" är klassiker, men jag valde faktiskt, lite otippat, en av hans mest bortglömda plattor, "Into the fire" från 1987, som jag helt odramatiskt köpte på Fyndlagret i stan för en massa år sen. För mig har detta trots allt alltid
varit den bästa Bryan Adams-plattan, kanske just för att den är så friare på något vis än dom andra plattorna, som ändå är så beroende av Adams hits och förmåga att skriva slagkraftiga rockdängor och snyftarballader. "Into the fire" har ingen "Heaven" eller "Summer of '69", utan är i en tuffare och rakare rockstil som inte alltid sitter som ett knytnävsslag i magen. Normalt brukar en platta där artisten stegar tillbaka från det mest kommersiella bli rätt platt, men här har Bryan Adams ändå lyckats med att skapa en platta som känns mer speciell och har starkare melodier just för att den inte är lika kommersiell i sin stil.
När jag först hörde första singeln "Heat of the night" 1987 så undrade jag direkt om detta verkligen var det bästa Adams gjort. Då tyckte jag att den var en OK, men rätt underlig bluesrocklåt som inte alls var lika stark.
En annan låt jag hörde under sommaren, "Only the strong survive", var en kul rocklåt, som inte heller nådde upp i hitkaliber. Men som vuxen har jag lärt mig att se klarare på den här plattan, som jag idag tycker är helt kanon! "Only the strong survive" är en riktig rockklassiker som öser på i varje ton på ett fantastiskt sätt! För mig är den helt i klass med "Summer of '69" vad gäller hitpotential.
Jag gillar den mer eftertänksamma "Remembrance day" som är speciell och avslappnande i sin låtstruktur. Jag gillar också pianot i den lugna "Victim of love" och gitarren i "Hearts on fire", en annan skön rockröjare. Som sagt så känns det som en mognare Bryan Adams, vars gitarrspel ändå är lätt igenkännligt, men där melodierna har fått en friare form och känns mer avslappnande. Var det månne därför som den här plattan glömdes snabbt bort, ända till dess att det kom en Kevin Costner-film och räddade hans karriär igen? "Waking up the neighbours" är en mycket lättare och snärtigare skiva, men trots allt också en röjig och väldigt skön platta!
Däremot så tappade jag helt intresset 1993 då han kom med några ballader som var, och ännu är, till och med för sega och smöriga för mig, i "Please forgive me" och duetten med Rod Stewart och Sting i "All for love" som jag aldrig kunde med, eller rockvalsen "Have you ever really loved a woman" som var ett annat lågvattenmärke. Men nu har mitt intresse för Bryan Adams, när han var som bäst, alltså vaknat på nytt och den här plattan är ett bevis på hur lysande kompositör han ändå är. Den har inga jätteklassiker som alla kan innan och utan, men en skiva där Adams fått leva ut som musiker på ett annat sätt!
Jag har valt två låtar från plattan, dels den fullständigt bortglömda singeln "Victim of love" och den ösiga "Only the strong survive", som jag faktiskt inte hittat någon riktig video på, men låten kan man ju ändå njuta av.
Jag skrev tidigare när jag tog upp Oscar Petersons LP "Tracks" för ett par år sen att det är relativt svårt att hitta soloplattor med Oscar. Därför är det riktigt kul att kunna presentera en 78-varvsskiva med en solospelande Oscar Peterson. Eller nästan i alla fall, det står "Oscar Peterson piano solos" på etiketten, men Major Holley medverkar i bakgrunden på bas.
Jag tänkte också bespara er om hur jag hittade den för jag har lite mer problem med att minnas vart jag köpt alla stenkakor under de senaste åren, i jämförelse med fullängdsplattorna där jag har lite mer koll.
Den här 78-varvsskivan är inget original tyvärr, utan en svensk utgåva på Karusell. Men likväl ett musikaliskt storfynd, inspelad i maj 1950 i New York under övervakning av den legendariske producentern och jazznestorn Norman Granz.
Två spår förgyller denna skiva, låtarna "Little white lies" och "Lover". "Little white lies" är ett väldigt spännande stycke som har en latinoliknande melodi som plötsligt övergår i ett otroligt sväng ett tag innan Peterson återgår till den mer rytmiska melodin. Efter 1.30 så är det ett otroligt skönt solospel av honom där han lyckas att låta lite likt Lennie Tristano på vissa ställen.
Andra spåret "Lover" är ett snabbt och fartfyllt nummer som svänger enormt och där Peterson spelar helt perfekt och lysande helt utan paus. Major Holleys bas hörs för övrigt fint i bakgrunden, men stör inte alls utan dom kompletterar varandra riktigt bra.
Oscar Peterson spelade inte in mycket där han själv var ensam i fokus, som jag noterade vid artikeln om "Tracks", därför känns det riktigt kul att ha hittat denna pärla. Peterson flyger fram på ett mästerligt sätt över tangenterna och det är som ljuv sammet för öronen. Kort sagt pianojazz när den är som allra bäst!
Jag hittade "Little white lies" så denna intressanta låt bjuder jag denna gång på! Håll till godo!
