Sommarplågor #40: Crystal Waters - Gypsy woman (She's homeless)

Crystal Waters - Gypsy woman (She's homeless)
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Murcery
B-sida: Tell me
1991 var ett år då jag lyssnade och hämtade otroligt mycket inspiration från Metropols "Flipp eller flopp" och en vårkväll så satt jag spänd på ett få fyra nya precis släppta låtar recenserade av juryn, som då bestod av Niklas Strömstedt, Pontus "& Amerikanerna" Holmgren och journalisten Anna Björkman. När den här låten så spelades så var en enig jury överens om att låten skulle bli en jättehit och Anna Björkman, som hört låten innan, var övertygad om att låten skulle bli årets sommarplåga. Och den hade ju potential till det egentligen. Nu blev det dock inte så, en viss Pelle Almgren snodde den titeln. Den kom inte ens in på Sommartoppen och nådde en åttonde plats på svenska singellistan. Men spelades gjorde den, en gigantisk hit i England var det och en sorts sommarplåga utan att nå dom astronomiska höjderna på dom svenska listorna blev den.

Crystal Waters har musikbakgrund så det räcker och blir över. Hon är släkt med jazzsångerskan Ethel Waters och hennes far spelade i det legendariska Philly-husbandet MFSB. Men det var när hon såg en väldigt uppsminkad kvinna med fina svarta kläder som visade sig vara hemlös som den här låten kom till henne. Hooken i låten var redan klar och när det är sommar så är det ju främst det som lockar folk, hur välment texten än är (ja, ofta annars också tyvärr). Så den sommaren gick många engelsmän, och en del svenskar med för den delen, och groovade och nynnade:
"La-la-di-la-di-daaao, La-la-di-la-di-daaao, La-la-di-la-di-daaao"
På den tiden blev jag nyfiken på låten och tyckte den var helt OK, men den drunknade snart något i mina sommarfavoriter 1991, OMD, REM, Wilmer X och så vidare. Dom låg ju trots allt på Sommartoppen, Crystal Waters gjorde inte det. Men visst tycker jag ännu att detta är en skön låt med ett bra groove och en löjligt stark hook.  Det är ett riktigt charmigt och coolt nostalgiörhänge från den engelska dans- och husmusikens bästa era. Sen kanske det finns andra låtar i samma genre från den tiden som känns ännu bättre i sound idag.

Crystal Waters kunde detta nästan ha blivit en one-hit-wonder om inte den italienske discjockeyn Alex Gaudino plötsligt hade dykt upp 2003 och lockat med Crystal att sjunga på låten "Destination Calabria" som tre år senare med en mix med en annan låt blev en gigantisk hit och hur bra jag än tycker hemlös-låten än är så tycker idag nästan att hennes jobb med Alex Gaudino är än bättre. 

Dario G - Carnaval de Paris (RIP)

Dario G - Carnaval de Paris
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: Eternal
Övriga spår: Carnival de Paris (SRS Mix)
Jag har ju skrivit om diverse dödsfall då och då och hyllat artisterna, men i dom flesta fallen har det varit antingen äldre artister eller artister med en lång karriär. När det gäller det här fallet, dansartisten Dario G, så är det en artist som i Sverige främst är känd för en enda hit, men som var värd oändligt mycket mer än vad det blev. Dario G, från 1999 och framåt lika med engelsmannen Paul Spencer, avled för en vecka sen av cancer i en ålder av 53 år. Sina största framgångar hade Dario G dock när projektet var en trio och den största framgången kom när man lånade från den klassiska "Life in a northern town" av The Dream Academy från 1985 och av den skapade låten "Sunchyme" 1998. Låten stack ut från mycket annan dansmusik då med sin sampling och sina afrikanska rytmer blandat med moderna housebeats. Och det var det som var så speciellt med Dario G, att man vågade blanda många olika rytmer och stilar och skapa något nytt som ändå svängde grymt. 

Låten jag dock har valt är låten som skapades till fotbolls-VM i Frankrike 1998. Släng dig i väggen, Ricky Martin, kan jag bara säga! "Carnaval de Paris" är en rytmkaskad utan dess like som har sin grund i den brasilianska sambamusiken med sina trummor, men som samtidigt hämtar influenser från flera av de i VM deltagande ländernas kulturer. Här hörs också, förutom brasilianska trummor även spanska gitarrer, franskt musettedragspel och skotska säckpipor, till exempel. Jag tycker det här svänger som bara den och när jag hör den brukar volymen åka upp! Den är aldrig tråkig eller förutsägbar och man vet aldrig vart låten ska ta vägen. Det enda man vet är att följer man rytmen så är man inne i en multikulturell berg-och-dal-bana.
     Huvudlåten till 1998 års fotbolls-VM var ju Ricky Martins "Copa de la vida", en låt jag aldrig har varit särskilt förtjust i. För mig är det mer drag i Dario Gs samba-explosion "Carnaval de Paris"! 

I Sverige var intresset för låten iskallt. Däremot så lyckades den mycket bättre i andra delar i Europa, inklusive England, och lagom till fotbolls-VM 2002 i Japan-Sydkorea så gjorde då soloprojektet Dario G om låten till "Carnaval 2002", den här gången komplett med skrålande fotbollskörer och givetvis en del andra instrument, passande länder som då var aktuella i mästerskapen. Också detta är en riktigt skön låt, även om originalet förstås är ett strå vassare. 

Dario G hade inte någon mer större framgång. Paul Spender sadlade 2001 om till den mer eurotrance-liknande stilen som framgångsrikt skapat namn som Sash!, ATB och Alice DeeJay, vilket även det fungerade riktigt bra. Plattan "In full colour" och låtar som "Dream to me" är sorgligt bortglömda guldkorn i genren. Men Dario G föll i glömska och 2023 meddelade Paul Spencer att han hade tarmcancer och 17 juni 2024 avled han. När Paul Spencer var som mest aktiv och bäst så var han kanonbra och vågade blanda influenser från olika håll och delar av världen och förvandla det till något grymt fräckt och häftigt som sällan hörts inom house och dance-genren! RIP Dario G! 

Kultstämplat: Mora Träsk - Små grodorna (Hip hop remix)

Mora Träsk - Små grodorna (Hip hop remix)
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Mora Träsk Musik
B-sida: Små grodorna (Bonus Jumps)
Det är inte ofta vare sig Mora Träsk eller "Små grodorna" finns på bloggen, men och andra sidan var det 1990 också första och enda gången den kombon fanns på Svensktoppen och när den här låten gjorde entré så undrade både jag och Kent Finell "Vad är detta?!". Mora Träsk är alltså duon, med forna lågstadieläraren Leif Walter i spetsen, som åker runt och underhåller barn med ramsor och lekar och kanske inte minst "Tigerjakten", som väl är deras signum. Och för mig som aldrig har gillat den här typen av sång- och danslekar, inte ens när jag var barn, så är bara synen av vuxna och barn som hoppar som grodor runt en stång på midsommarafton och sjunger "Små grodorna" något av det pinsammaste som finns. Nu kanske någon säger:
"Men du är väl inte målgruppen för den här låten?"
Det är här som den här remixen kommer in. För jag är trots allt inte här egentligen för att såga vare sig "Små grodorna" som företeelse eller Mora Träsk, även om jag kanske har lite svårt för Leif Walters numera patenterade eviga dammsugarförsäljarleende. 

1989-1990 så blev housemusiken med rap väldigt stor under en kort period och att då göra dansversion av en barnklassiker som "Små grodorna" är väl i sig inte en helt oväntad eller underlig idé. Men Mora Träsk är ju egentligen sprungen ur proggrörelsen och när individer som man märker egentligen inte har sån überkoll på genren plötsligt får för sig att göra dansmusik så brukar det inte bli det bästa resultatet. Här rappas det lite, det sjungs förstås "Små grodorna" som är lustiga att se, men framför allt är det även tomma stunder med en houseloop då inget händer, mer än lite för tiden trendiga "Wow" och "Yeah"-samplingar. Ja, så brukar det väl låta...? Men då drar vi väl plötsligt på med lite "Smoke on the water"-sampling av Deep Purple, som om det riffet inte var söndersamplad redan då. Och självklart finns ju en anledning till att groddjuren är lustiga att se, enligt andra raptexten:
"Grodorna på månen kan hoppa flera mil
men grodorna i träsket kör helst omkring i bil.
Dom glider in på disco och dricker mer än te
och när dom hoppar hem är dom lustiga att se."
Heja! En lätt dold hint om fylla i en uppoppad barnvisa av barnens favoriter. Kudos till att grodorna i alla fall inte tog bilen hem till träsket. 

Det känns inte lite som om man har tagit allsköns möjliga saker som man hört ska finnas i en rap/house-låt och skohornat in det lite här och var osorterat i en barnlåt utan att ha riktigt koll och ut kom en tämligen pinsam version som nog inte direkt gjorde vare sig barn- eller dansgenren en tjänst. Men Mora Träsk är nog lustiga att se i alla fall och lite kul skulle det vara om någon satte på denna en midsommarafton på 2020-talet istället för den vanliga varianten för att se vad barnfamiljerna skulle göra då.

Sommarplågor #23: Soul II Soul - Back to life (However do you want me)

Soul II Soul - Back to life (However do you want me)
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: 10 Records/Virgin
B-sida: Back to life (However do you want me) Instrumental
Den engelska klubbscenen på 80-talet hade en mindre fanskara i Sverige i storstadsområdena, men den slog väl inte så jättemycket på listorna här, med några få undantag och denna får väl ses som ett av dom. 1989 fattade jag aldrig vad Soul II Soul handlade om, och då hade jag haft MTV och Sky Channel i TVn i nästan två år. Den sommaren så tyckte jag att deras i dag klassiska sommardänga "Back to life (however do you want me)" var rätt tråkig och en del av den lika tråkiga sommarmusiken som kom denna lika regniga och tråkiga sommaren. Vad var det för somrigt med denna? Som sagt, då fattade jag aldrig att detta var så trendigt som det gick, den engelska housesoulen, här också med en grav reggaetouch. Nu har jag och trender aldrig varit något som gått hand i hand genom livet, men ibland tar det lite lång tid för mig att inse vad andra ser. Det kom fler Soul II Soul-singlar och långsamt började jag tycka att Soul II Soul var riktigt bra faktiskt. Idag tycker jag förstås att detta är hur bra och somrigt som helst och Soul II Soul och Jazzie B är det sena 80-talets sköna och svala dansklubbsgiganter!

Caron Wheelers röst i Soul II Soul var alltid kanonbra och har ni chansen så kolla in hennes soloplatta "UK Blak" från 1990. Dessutom vill jag lyfta fram dom fantastiska stråkarna och stråkarret från Reggae Philharmonic Orchestra! Denna sommarhit gungar skönt och är coolt som ett riktigt gott glas iste en varm sommardag (ja, jag älskar iste).  Den blev inte så långvarig på Sommartoppen dock, fyra veckor med plats sex som bäst, men av dom sommarlåtar som kom 1989 så är det nog den, Dag Vag och Orups regnlåt som har överlevt bäst genom åren. Så att sommaren regnade bort har inte påverkat den det minsta. Idag är den lika solig, somrig och vacker som många andra av dom mest klassiska sommarhitsen från förr.

Jack 'n' Chill - The jack that house built

Jack 'n' Chill - The jack that house built
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Virgin/10 Records
B-sida: The jack that house dubbed
Engelsk hus-musik syns allt för sällan på bloggen. Låt mig därför presentera en av pionjärerna i genren. Året var 1987 och helt nya dansljud dök upp på engelska klubbar och även på engelska hitlistan. Jack 'n' Chill var en av alla dessa DJs/Producentgrupper som blev kända för en låt och sen försvann nästan omedelbart. Inom housegenren från den här tiden finns det många hits och nästan lika många grupper till. Vlad Naslas och Ed Stratton var Jack 'n' Chill som i praktiken bara gjorde två singlar och sen splittrades.

Titeln "The jack that house built" är en parodi på en engelsk gammal ramsa som hette "The house that Jack built" och låten är en nästan helt instrumental hypnotisk dansorgie med en grymt skön produktion med diverse mindre effekter här och var och en melodi som tar en med på en spännande musikalisk resa. Med andra ord en riktig höjdarsingel från en av musikens mest underskattade genrer idag! Singeln hittades i singelrean på "Vinylstallet" under mellandagarna. Givetvis finns det alltså mängder av engelsk dansmusik från dessa år att upptäcka och hitta i singelbackarna!

Bamboo - Bamboogie

Det finns flera gånger i mitt liv när jag har stött på låtar som jag inte borde gilla, som tidigare gått emot allt sunt förnuft av vad jag tyckt har varit bra musik och som jag ändå till slut accepterat som en låt som jag ändå inte kan låta bli att gilla. Några av dansmusikens mest irriterande och tjatiga trender under 90-talets andra halva och 00-talets första del, främst från England, var den där man samplade refrängen av en gammal känd låt, vevade den ett oändligt antal gånger och la på ett hippt housesound som komp. Ni minns väl Bucketheads "The bomb" från 1995 (med refräng lånad från Chicagos "Street player") eller när trenden kom tillbaka i samband med Eric Prydz slakt på Stevie Winwoods "Valeri" i "Call me". När man har hört refrängen ca 8-9 gånger och det bara gått 1 1/2 minut av låten så börjar man titta på räkneverket och undra hur mycket det är kvar.

Men 1998 kom en till sån låt som ändå stack ut och som gjorde mig, efter en del om och men förvisso, intresserad. Låten var gjord av engelske discjocken Andrew Livingstone under namnet Bamboo. Livingstone var producent och hade bland annat legat bakom 70-talsljuden i Take Thats cover av "Relight my fire" fem år tidigare. Bamboo var ett experimentellt houseprojekt som höll väldigt kort tid, i stort sätt bara två singlar. Låten i fråga, "Bamboogie", hade lånat sin refräng från KC& The Sunshine Bands "Get down tonight" från 1975, vilket inte heller borde ha borgat för att jag skulle köpa låten.

Men "Bamboogie" har en produktion som sitter som ett knytnävsslag och en otroligt häftig låtuppbyggnad. Jag gillar verkligen hur trumpeterna successivt hela låten igenom bygger upp för den kitchiga refrängen och låten sitter perfekt ihop, trots att den egentligen bara haft två delar. Den borde stämplas som enormt tjatig, men jag kan inte låta bli att älska den här låten och dess skapelse. Detta är på tok för skönt och snyggt gjort! Denna singel köptes ett par år efter dess utgivning på, tror jag, Fyndlagret.

Dessutom är videon riktigt skön, där man satt ihop X antal klipp från olika tecknade svartvita 30-talsfilmer.
Den maxisingel jag har av låten innehåller dessutom två mixar, som vi kan lämna därhän, och en ny låt som heter "Vegas", som egentligen bara är en fräck dansloop utan melodi.

Jag kommer att skriva om en del bortglömd och fräck dansmusik som kom under 90-talets slut och 00-talets början som mot alla odds fastnade på min hjärna och i min samling.

Adamski - Killer

För ungefär ett år sen hade jag en serie där jag presenterade ett gäng olika one-hit wonders, artister som främst haft en enda hit och sen har man knappt sett röken av dessa. Adam Tinley tillhör den skaran också, i alla fall här i Sverige. Ja, Adam Tinley är alltså mer känd som Adamski. I England nådde han faktiskt plats sju på englandslistan med sin andra singel, "The space jungle", så jag antar att han i hemlandet inte är helt one-hit wonder. Det är lite knepigt det där när man ska räkna en artist till detta snöpliga öde.
Adamski var en vithårig liten producent som norpat sitt artistnamn efter UFO-fanet George Adamski. Entrepenören Paul Smith tog med Adamski till Englands dansmusikscen och resten är historia.

Men likväl så säger alla "Killer" när namnet Adamski nämns, oftast med efterföljande information att det ju var låten där Seal började sin karriär. 1990, då låten kom, så var dansmusiken verkligen i förändring och housemusiken tog över allt mer. När då "Killer" kom mot slutet av sommaren så var det verkligen något helt annorlunda som tog sig in på listorna, och till sist englandslistans tron. Och när jag första gången hörde låten, vilket var i höstens första Tracks det året då den plötsligt kommit in på sjätteplats, så satt jag undrande vid apparaten och tänkte lite:
"Vad är detta för något?"
För låten saknar ju den lite slagkraftiga melodin som sitter som ett knytnävsslag, titeln nämns knappt alls och istället domineras låten av en drömsk symfoniliknande instrumentaldel, och jag älskar det! För mig blev "Killer" med tiden som snask som jag verkligen ville svälja i mig! Och självklart är en stor del av det Seals förtjänst också, som med sin röst lyfter låten. Om man till exempel lyssnar på George Michaels liveversion från 1993 så är den en rätt kul specialattraktion, vilket den förmodligen var tänk som också, men hur bra George Michaels röst är så hade han inte kunnat lyfta originalet på det sätt Seal gjorde 1990.
För mig är det ett lyckligt möte mellan den drömska brittiska acid house-scenen och en för tiden ny form av synthpop och det är enormt vackert, med en mästerlig produktion!

För Seals del så vandrade det på och han har fortsatt göra lysande musik, inte minst hans solodebut av Trevor Horn med "Crazy", "Future love paradise" eller "The beginning". En lite nördig kuriosa, i "Killer" finns en textrad som lyder:
"Racism in amongst future kings can only lead to no good, and besides, all our sons and daughters already know how that feels"
En del av er kanske känner igen den raden nu från Seals "Future love paradise", som han lånade raden till.

För Adamskis del så var "The space jungle" en rätt kul låt, trots allt, men plattan "Doctor Adamski's Musical Pharmacy" har jag just skippat iväg för den var en stor besvikelse som vandrade iväg åt alla möjliga håll, men där alla låtarna hade det gemensamt att melodierna var trista som titta på nymålad färg torka.

B-sidan är ett instrumentalstycke som heter "Bassline changed my life" som är rätt snygg, men tämligen ointressant och känns verkligen som utfyllnad till en känd A-sida.

Blue Pearl - (Can you) Feel the passion

Jag hade tänkt att runda av sommarserien om one-hit-wonder-artister som var värda ett bättre öde på listorna, även om jag på intet sätt kommer sluta skriva om dessa artister. Det kommer förstås att dyka upp fler med tiden, var så säker. Men när nu sommaren närmar sig sitt slut, vilket känns fånigt att säga med tanke på det underbara väder som plötsligt lagt sig över landet, så är det dags att ändå göra en paus i själva serien. Det hade jag tänkt att göra med ett band som var en mindre del av den engelska housemusiken på 90-talets början. Lyssnar man på den här låten så ligger dom inte långt ifrån trance och rave, men deras mest kända låt var ändå mer klubbhouse än techno. Gruppen i fråga är Blue Pearl och när man säger deras namn så säger alla unisont "Naked in the rain" från 1990. Den låten, hämtad från ett eminent album, som jag kanske skriver om en dag, betitlad "Naked", är en spännande, hypnotisk och suggestiv dansklassiker som spelas alldeles för sällan.

Blue Pearl var amerikanska sångerskan Durga McBroom och engelske musikern Youth (Martin Glover). Båda var inga duvungar i branschen. McBroom hade varit körsångerska åt Pink Floyd (vilket David Gilmour och Richard Wright gengäldade med att hjälpa till på en del spår på "Naked") och Youth har förekommit en gång tidigare i Skivguiden, som en del av 80-talsbandet Brilliant tillsammans med KLFs Jimmy Couty och June Montana.
Durga McBroom har en väldigt spännande, kraftig, djup och sensuell sångröst som förför på dansgolvet till den mäktiga produktionen. Men tyvärr blev "Naked in the rain" bandets enda riktiga hit och "Naked" nådde blygsamma plats 58 på englandslistan. Väldigt tråkigt för det är en väldigt spännande och skön platta. Uppföljarsingeln "Little brother", till exempel, är att rekommendera.

Därefter kom ett antal singlar, men inga fler album. En singel som jag tycker är en av deras skönaste är en låt från 1991 som får räknas som den som närmast räknas som en hit efter mastodontsuccén "Naked in the rain", "(Can you) Feel the passion", men den nådde ändå bara plats 14 i England och ingenstans i övriga Europa. Amerikanarna hade bättre koll dock och dansade så mycket till den att den trots allt blev etta på deras danslista. "(Can you) Feel the passion" är en hypnotisk danskaskad med en matande, häftig och skön ljudbild och Durga McBroom som ömsom viskar och ömsom använder sin kraftiga röst i en häftig refräng. Låten kan alltså räknas som en tidig och lättsammare form av rave och techno, men ändå med en liten stänk av soul-house i kanterna. En sak är säker, det är svårt att sitta still när man hör låtens grymma produktion och McBrooms röst! Om man också tänker på Youths tidigare samarbete med Jimmy Couty så kan man inte låta bli att tänka lite på KLF när man hör låten.
B-sidan på singeln är också kul, även om man inte minns den så mycket efter att pickupen lämnat skivan. Det är en svävande instrumental danslåt med titeln "I'm on to you" som är trogen sin tid!

Jag kommer nog att skriva om "Naked" i en senare artikel så jag ska väl inte orda så mycket nu om bandets framtida öden och äventyr ännu, men jag kan ju också rekommendera en annan dansant sen singel med bandet som inte alls lyckades, "Mother dawn"! Blue Pearl var ett band som hade det som krävdes för att bli kvar i toppen under 90-talets brittiska houseera, och kanske längre, sköna melodier, grym produktion och en kanonhäftig sångerska, men som ändå drunknade i den stora enda hiten dom hade. Därför är det mig en glädje att kunna återuppliva den häftiga "(Can you) Feel the passion.

Hithouse - Jack to the sound of the underground

Det finns vissa låtar som bara fastnar nästan direkt när man hör den för första gången. Så skedde 1989 när jag såg på MTV och hörde en danslåt som verkligen lockade mig. Det var en houselåt med samplingar och en produktion som var helt otroligt häftigt. Videon var förvisso hemsk, men det var en annan sak.
En lördag så skulle jag dessutom, som vanligt vid dessa år, höra på Tracks, som var det första för året. I det programmet så testades denna låt och inspelningsknappen åkte upp! Vilken häftig låt! Låten var med belgiska Hithouse och låten "Jack to the sound of the underground" och den skulle INTE komma in på trackslistan, vilket måste vara en av 80-talets största skandaler! Själv var jag dock rätt långsam med att köpa singeln, vilket inte alls berodde på bristande intresse eller nåt utan för att jag inte hittade singeln förrän på Sundsvalls skivmässa våren 2011 (och minnesgoda läsare kanske minns att jag skrev om låten lite då också).

Hithouse var lika med Peter Slaghuis, som också var ansiktet i Videokids, som 1985 lät Hacke Hackspett rappa i den urcoola "Woodpeckers from space". "Jack to the sound of the underground" är fräck, skön och med ett oemotståndligt sound som aldrig är tråkigt utan där det händer saker hela tiden, men på ett riktigt snyggt sätt. Refrängen sitter som ett slag i magen och låten är kanske en av de bästa i sin genre. En riktig dansklassiker som spelas alldeles för sällan i medierna idag! B-sidan är en så kallad "Fake mix" av låten och eftersom jag är ointresserad av olika former av dansmixar så kan vi lämna den där hän.
Svenskarna vände dock alltså låten ryggen, medan engelsmännen hade bättre koll och fick upp låten till 4:e plats på englandslistan.

För Slaghuis skulle karriären inte gå riktigt lika bra. Hans släppte ett helt album, som faktiskt tyvärr inte alls är i närheten så bra som singeln, och omkom i en bilolycka 1991 när han i för hög hastighet körde rakt in i en lastbil. Tråkigt slut för en spännande artist som bjöd på två av 80-talets roligaste och skönaste dansplågor. "Woodpeckers from space" är riktig lysande nostalgi från barndomen, medan "Jack to the sound of the underground" är en av dansgenrens mest bortglömda mästerverk.

Faithless - Insomnia

Inom dansgenren finns det ju låtar som har melodier som varenda 5-åring kan sjunga med i och som sitter som ett knytnävsslag. Det finns också instrumentala låtar som man inte alls minns efteråt, men man ändå drömskt lyssnar på, också finns det låtar som har det där geniala uppbygget som man bara gapar över. En sån är en houseklassiker från 1996 som på sin tid fick många att klia sig i huvudet. Den var verkligen originell i sin uppbyggnad, men ack så genial. I en intervju med bandet själva var den först bara tänkt som en utfyllnadslåt, men blev ändå den jättehit som det dansades flitigt till detta år. Jag talar om London-gruppen Faithless och deras numera klassikerförklarade "Insomnia". När låten kom, 1996, så föll även jag för låten nästan pladask och dess udda sound. Faithless i sig, som lade ner verksamheten 2011, är ett band som jag tycker gjorde kanonbra danssinglar och har gjort många bra låtar ("Take the long way home", "God is a DJ", "Salva mae", "We come 1"). Låtarna är drömska och vackra och en fröjd för örat. Däremot var deras album monstertråkiga, enligt mig, där singlarna i regel aldrig var i singelversion utan 5 minuter längre och dom andra låtarna tämligen ointressanta. Därför hyllar jag den låt som för mig, och troligen för dom flesta, kanske är mest Faithless.

"Insomnia" börjar lite kusligt med en skum och drömsk inledning innan rapparen Rollo förklarar sina sömnproblem. Framför allt är denna lite kittlande textrad intressant:
"Let me dream about making mad love to my girl on the heath,
tearing of tights with my teeth"
Produktionen är förförisk och samtidigt pumpande, som en klocka som räknar ner, och till slut exploderar låten i en trancekaskad som är riktigt häftig, kanske låtens häftigaste del. Detta är kanske en av dom mest oförutsägbara danslåtarna som har släppts, men samtidigt så är den medryckande och vacker.
Tyvärr finns den i ett otal massa mixar, bara på denna singel finns det två radioversioner och tre mixar. Som alla som följer denna blogg vet vid det här laget så är jag ogillande till långa mixar helt utan melodi, så därför blir det förstås den äkta och riktiga radioversionen här.

M/A/R/R/S - Pump up the volume

Detta är en låt med ett konstellation som inte finns, eller snarare som upplöstes innan låten ens kommit ut. M/A/R/R/S är ett samarbete mellan dom engelska banden A.R. Kane och Colourbox som dock havererade mitt under inspelningen av låten. Bandens båda arbetsmetoder gick inte alls att kombinera och det slutade med att ena bandet fick göra sin del och sen skicka till den andra som fick klistra ihop låten färdigt. Som namn tog man första bokstäverna i dom båda bandens medlemmar.
Resultatet blev den engelska housemusikens stora genombrottslåt under 80-talet "Pump up the volume" och skulle jag rabbla alla låtar som på nåt sätt är samplade i låten så skulle det ta på tok för stor plats. I England blev låten en av 1987 års största hits. Och här märker man hur jag har utvecklats i smak vad gäller 80-tal. 1987, när låten kom, så förstod jag inte alls låten. En halvinstrumental låt utan melodi som bara malde. Men med åren så växte den enormt och idag är låten ett stycke genialiskt musikhistoria. Den är skönt hypnotiskt gungande, udda och aldrig tråkig, passande en genre som är i sin intressantaste och mest utvecklande period.
"Pump up the volume" är en klassiker jag kan höra hur många gånger som helst utan att tröttna på den.
B-sidan på singeln, "Anitina", är en komposition i huvudsakligen citerad A.R Kane och är helt OK som andraspår.
Videon till låten är rätt speciell och kanske inte så spännande, men här är den ändå. Musiken är ju trots allt lysande!