Paul Hardcastle - Three

Paul Hardcastle - Three
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Hardcastle records/Trippin 'N' Rhythm Records
Betyg: 3/5
Namnet Paul Hardcastle väcker en speciell känsla hos mig. En känsla av nostalgi och trevnad. För dom som följt den här bloggen vet att denne brittiske multiinstrumentalists självbetitlade debutplatta var den allra första plattan jag någonsin köpte för egna pengar och dessutom en av dom första plattorna jag skrev om i denna blogg 2009. Jag älskade Vietnamlåten "19" och dom ljudeffekterna och samplingarna som den låten hade och samma med uppföljaren "Just for money" om det stora tågrånet på 30-talet. Sen tog det ett litet tag innan jag vande mig vid dom jazzsouliga låtarna på plattan, men än idag är det här en av dom viktigaste och bästa plattorna jag äger.

Därför är det alltid lite speciellt när jag väl hittar Hardcastles senare verk på platta. För han har fortsatt göra musik och är riktigt stor inom den genre som kallas "smooth jazz", en sorts blandning mellan soul och jazz, och som i Hardcastles fall även har en nypa synth i sig. Han har gjort hur många plattor som helst i den genren, i olika serier, namn och projekt. Sen låter dom flesta plattorna tämligen lika oavsett om serien heter Jazzmasters eller Hardcastle, men det är en annan sak. I USA så brukar hans plattor få en bra placering på den amerikanska jazzlistan för album.

Och det ska jag ge honom, han kanske har lämnat samplandet från "19" långt bakom sig, men han har hittat sin stil, står för det och har fortsatt med det oavsett, även om det kanske inte doftar 80-talsljud om soundet. Om man lyssnar på albumspåren på den ikoniska debutplattan och låtarna här så är det inte jättestor skillnad, mer än att dom värsta 80-talssyntharna är avskalade. Han har sin nisch och står för det. Sen kan man diskutera musikens totala kvalitet. Paul Hardcastle jobbar mycket med stämning, ett mysigt soulljud, jazziga solon och loopar och det är en väldig mysstämning, stundtals lite musik som skulle platsa i en romantisk kärleksscen i någon Hollywoodfilm. Det är väldigt snyggt, slickat och avkopplande mysmusik, men där det är knappt någon vettig melodi till, inte ens på dom fåtal låtar där sång hörs (gjord av Helen Rogers). Det är verkligen låtar för att skapa en skön stämning, vilket dock funkade bättre med 80-talsplattans stora synthiga ljud än på den här mer svala soulsoundet, där det kan bli lite tradigt i längden ibland. Plattan skulle ha mått bra av något som stack ut, även om man gör små tappra försök med örngottsviskningar och asiatiska ljud i "Zen warrior". Men plattan är mysig, avkopplande och snygg och jag gillar Paul Hardcastle som musiker och den blir kvar, även om plattan skulle behövt något extra för att man ska minnas låtarna. Upp till THE Paul Hardcastle-album når den förstås inte! Fun fact: Det avslutande spåret på 1985-plattan, "Rainforest", inleder plattan här, fast i en nyare version. Den här varianten är inte dålig heller, men ligger förstås en bra bit från originalet. 
     
Barnen är för övrigt med och hjälper till också. Då 9-åriga dottern Maxine hörs sjunga på ett spår och sonen Paul Hardcastle Jr är med och spelar gitarr här. Det är lite sorgligt dock med facit i hand. Han dog nämligen i en bilolycka 35 år gammal i början av 2026, alltså för bara ett par månader sen. 
       

Earl Klugh - Nightsongs

Earl Klugh - Nightsongs
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Capitol Records
Betyg: 4/5
Earl Klugh är en gitarrist som har förekommit en gång tidigare, för nio år sen då jag hade hittat hela fem plattor samtidigt med denne legend. Och det ger vid handen att 1985 var ett späckat år för Klugh. En av skivorna jag köpte då var "Soda fountain shuffle" och tidigare i skarven 1984-85 kom också den här, som dock går i en lite annan stil än ovan nämnda. 

Earl Klughs normala stil är att på ett mästerligt sätt kombinera jazz och soul och ut kommer brygden som kallas smooth jazz, en genre som är grymt skön och relaxande, men kan också svänga enormt. På den här plattan så finns det dock bara ett par låtar som egentligen låter som klassisk smooth jazz-Earl. "Nightsongs", köpt på Sundsvalls skivmässa i höstas, är lite vad titeln säger, musik för nattetid, eller som Leif "Smokerings" Anderson skulle ha kallat det, "Songs for summer evening", fast instrumentalt. Plattan börjar att Klugh sitter ensam mol alena och spelar "Ain't misbehavin'" i en av dom mer softare varianterna jag har hört av låten. I övrigt så är det en hel del gästspel av en stor stråkorkester ledd av arrangören Don Sebesky, men även en mer normal jazzgrupp, samt att Toots Thielemanns dyker upp med sitt munspel på låten "Night song". Ett antal filmlåtar finns också här, från rullar som "The Pawnbroker", "The Outsiders". Picnic" samt "The look of love" från "Casino Royal".

Det kan tyckas på papperet att det här är en platta som spretar och far mellan kammarjazz, stora orkesterverk och soulig smooth jazz, men egentligen så är det ett album som är en riktig fröjd för öron och sinne och som avslappnar och smeker. Arrangemanget med stråkar är galant och otroligt snyggt och väldigt passande för den tid på dygnet titeln skvallrar om. För den som vill ha något annat än Klughs normala souljazz-stil är detta något som sticker ut. För mig som gillar båda är det ett bevis på Klughs storhet, hur mångsidig han är och hur underskattad och lite omtalad han idag. Plattan vann för övrigt en amerikansk grammis 1985 för bästa instrumentala pop-platta. Det var den verkligen värd!

Paris France Transit - Paris France

Paris France Transit - Paris France
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Sonet
B-sida: Ego
Vad kul när man kan kombinera två av sina favoritintressen i en ljuv förening, skivsamlande och gamla radioprogram! Det kommer en redovisning från denna hösts upplaga av Sundsvalls Skivmässa inom kort, men ett av fynden där hade jag tänkt att lyfta fram med en egen artikel. För denna singel blev jag jublande lycklig av, kanske främst för att jag inte ens hade en aning om att den ens fanns som singel.

På 80-talet och 90-talets början så hette nattradion i Sveriges Radio "Stjärnornas musik". Det var inget speciellt mer än melodiradio i fin förpackning. Jag ska inte gå in närmare på själva programmet, men det var mysig nattmusik med hallåor som ibland var riktigt bra och ibland försökte på ett lite pinsamt sätt skohorna in radioövergångar mellan låtarna fast det inte passade.

Det unika med "Stjärnornas musik" var att man hade ett intro. Introt till nattradion då gjordes av franska Paris France Transit och hette påpassligt nog också "Paris France". Paris France Transit var egentligen en fortsättning på ett mer känt band från Frankrike, Space, som hade en jättehit med den tidiga synthlåten "Magic fly" 1977. Space var bildat av monegasken Didier Marouani och splittrades 1981. Marouani drogs in i en rättslig process om namnet Space med producenten Jean-Phillip Illiesco och fick ändra namnet till Paris France Transit (och vann tillbaka namnet Space 1990).

Och som ett fan av gamla klassiska radioprogram från Sveriges Radios historia så är det förstås en ynnest att hitta denna signatur på vinylsingel! För den till 80 % instrumentala "Paris France" är ett mäktigt synthepos med rymdaktigt och dramatisk melodi och ljudbild som gör lyssnaren engagerad. Sen kanske det blir lite antiklimax när en manskör börjar svagt sjunga låttiteln om och om igen, vilket känns kanske något malplacerat. Men har man som jag hört låten multum antal gånger så blir man snart van och tycker låten är lika skön ändå! Detta fynd kan nog sälla in sig på listan över årets bästa fynd när 2019 snart ska summeras, för detta är klassiskt och unikt!

Det lite roliga är att lika dramatisk och spännande som "Paris France" är, like piggt och glatt är B-sidans 100 % instrumentala "Ego", som också finns med på Paris Frans Transits självbetitlade debutalbum. Och jag bjuder gärna på båda låtarna här! Tyvärr finns "Paris France" på Youtube endast i sin lite längre albumversion, men den skiljer sig i övrigt inte från singelversionen nåt nämnvärt.

Herb Alpert - Rise

Herb Alpert - Rise
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: A & M Records
Betyg: 2/5
Denna platta fick jag en rekommendation på av en vän på Youtubes Vinyl Community. I en av sina filmer talade sig Paul, med Youtubepseudonymen BarakaPDub, sig varm om denna platta. Nu är mitt förhållande till Herb Alpert kanske inte den allra bästa. "Whipped cream"-plattan är hyffsad och dom låtar han gjorde under soulikonerna Jimmy Jam & Terry Lewis producentskap 1987 var helt OK. Men annars så har jag alltid tyckt att många av Herb Alperts låtar är karbonkopior av hans största hit, "Tijuana taxi" från 1965, som var kul dom första tio gångerna man hörde den. Men Paul sa att detta var annorlunda från vad de låtarna var och med tanke på årtalet på plattan så fann jag ingen anledning att betvivla just det. Så jag hittade plattan på en gårdsloppis i stan och till sist har jag tagit mig mod till att avlyssna och bedöma detta.

Och visst, om nu målet är att det ska låta så lite "Tijuana taxi" som möjligt så, visst, det gör det. Det är trendriktig 70-talsdisco i grunden på flera av låtarna och det är aldrig fel. Men plattan spretar lite väl mycket där det också ibland svävar ut i filmmusikliknande alster och titelspåret "Rise" skulle kunna platsa som signatur till en tidsenlig TV-serie. En helt OK låt, men den föregås av en sorts märklig fanfarliknande sak kallad "1980", som känns enormt malplacerad. Och körsången i "Love is" är riktigt hemsk. Latinoballaden "Angelina" är enormt mjölkig och tam.
     Men samtidigt så är det alltså några grymma instrumentala discolåtar här med bra gung. Så jag blir lika splittrad som plattan i vad jag ska ge för betyg. Nja, jag tror jag hellre fäller än friar här. Jag hade hoppats på en skön discoplatta med trumpet, men det blev en viss besvikelse där flera låtar inte platsar och/eller inte håller måttet. Lite mer groove hade inte skadat. Mitt ibland detta så finns det en del ljusglimtar dock och det, samt att skivan var en lite udda rekommendation från Vinyl Communityn, gör att skivan trots allt blir kvar i samlingen, för nu i alla fall.