Billy Howard - King of the cops/The disco cops Utgivningsår: 1976 Skivbolag: RCA Här är ytterligare en låt som egentligen är gjord som en medveten humorskiva, men som ändå känns som om den skulle platsa i den här avdelningen. Jag nämnde den i oktober när jag köpte den på Sundsvalls Skivmässa och våndades om huruvida den skulle Kultstämplas, men visst passar den. Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som främst är känd från TV-serien "Who do you do", men som 1976 fick chansen att ta sig in i en skivstudio och spela in en låt som såldes riktigt bra i England. Låten som används här är Roger Millers klassiker "King of the road", men här omvandlad till en parodi på 70-talets mest populära amerikanska TV-poliser. Och sett ur den synvinkeln så är det inte så speciellt. Det är egentligen inte mer annorlunda än Bosse Parneviks skivor runt samma tid, även om Billy Howard då är lite mer nischad i sina imitationer. Lite kunde han väl ha jobbat med historien än att ett antal fiktiva TV-karaktärer bråkar om vem som är kungen av TV-rutan. Här gäller det dock att kunna sina TV-snutar från förr för annars är man rätt borta här. Namnen man ska kunna är Kojack, Columbo, Cannon, McCloud, Ironside och Steve McGarrett, varav dom tre första är dom enda har koll på. Hur bra han är på dom tre andra kan jag alltså inte avgöra. Dom andra är väl sådär. Columbo klarar Howard väl av helt OK, däremot är det värre med Cannon där William Conrad är betydligt baskare och fylligare i rösten. Japp, det var Williams Conrad som senare på 80-talet blev känd som JL McCabe i "Rättvisans män" (Jake & The Fatman).
B-sidan är dock lite mer udda. För medan "King of the cops" blev en hit på Englandslistan så var det lite annat med uppföljaren, som lämpligt nog är satt som baksida på denna singel. Om vi nu bortser från den uppenbara anledningen till att låten floppade, att samma poliser en gång till ska vevas på skivtallriken när konceptet redan har gjorts och funkat en gång, så är tvisten här att man nu satt dom på dansgolvet. Sen, disco?! Det låter mer som någon sorts mer sorterad variant på glamrock om man hör till musiken. Men här blir det betydligt töntigare, när Columbo, Kojack, Ironside och andra tuffa TV-deckare ska försöka bräcka varandra i att ha den mest säljande och udda dansen som möjligt. Visst, låten är ju till för att göra dessa tuffingar riktigt löjliga, men det blir ofta mer pinsamt än roligt. Det finns ju grader i helvetet, som det heter. Eller vad sägs om Texasfödde McClouds dans, att likt en tjur ska man tvinga ner sin partner på golvet och binda denne (i det här fallet en hon) och ropa "Yuppiie!!!". Känns inte så jätte-PK med dagens mått idag och plötsligt känns lambada rätt fräscht på något sätt. Det är verkligen inte så ofta jag yttrar dessa ord, men här är det lägligt: Den här har inte åldrats jättebra!
Den här singeln är väl ingen jättekatastrof, men det är ett bevis på hur man kan datera ett skivsläpp genom att namedroppa namn som framtiden har noll koll på. Och hur man kan på det sätta dom i en situation, lika med dansgolvet, som man bara kan fundera på: Jösses, varför?! Vad är det här bra för egentligen? Hade vi i Sverige velat höra Parnevik eller Göran Gabrielsson härma Gunvald Larsson, Kurt Wallander, Roland Hassel eller Martin Beck förolämpa varandra till Swedish House Maffias musik? Jo, kanske ändå... en gång i alla fall...
Cliff Richard & The Young Ones - Living doll Utgivningsår: 1986 Skivbolag: WEA B-sida: (All the little flowers are) Happy När jag nu då har dryftat ämnet välgörenhet och musik så varför då inte löpa linan ut och skriva om en av de mer udda utgåvorna i genren. 1986 så skapades Comif Relief av komikerna Richard Curtis och Sir Lenny Henry med syftet att med hjälp av humorn dra in pengar till välgörande ändamål. 1986 så var en av dom mest populära komikergrupperna i England de galna karaktärerna i serien "The Young Ones" (som fick titeln "Hemma värst" i Sverige) som följde fyra anarkistiska helt olika ungdomar och deras problem med sin hyresvärd och dennes familj.
Hopp tillbaka till 1959 då filmen "Serious charge" spelades in, med Storbritanniens evige tonåring Cliff Richard i en mindre roll. Till den filmen så skapades låten "Living doll", en låt som Cliff från början inte alls ville spela in på grund av låtens stil. Men låten spelades in i alla fall och blev en stor hit. Sen kanske inte låten har åldrats jätteväl textmässigt om man ser till idag och känns väl inte heller som något som egentligen borde ha passat den prydlige och snälle Cliff Richard.
Men 1986 så kombinerade man denne sjungande svärmorsdröm med vilddjuren i The Young Ones för att sjunga denna låt för Comic Relif och resultatet blev att den nya versionen nådde samma plats på englandslistan som originalet, första plats. Det intressanta här är att serien då redanhade varit nerlagd i England i två år och serien av slutades med att gänget dog i en bilexplosion. Och den lite tvivelaktiga delen i texten tas faktiskt upp i låten: "I still think locking girls up in a trunk is politically unsound." "It's only a song, Rick." "Well, I feel sorry for the elephants." Ha ha ha! Rent musikaliskt skiljer sig inte originalet och 1986-versionen nämnvärt mycket, utan skillnaden är förstås att Mike, Nigel, Rick och den evigt gapige Vyv, genom ljudeffekter, gör allt för att störa och stöka i skivstudion medan Cliff sjunger låten innan dom kommer samman i en redig allsång. Jag har aldrig varit ett stort fan av The Young Ones, det lilla jag har sett av den, den är lite väl stökig för min smak, men den här versionen sticker ut så otroligt mycket att den faktiskt blir kul, och att det är en välgörenhetslåt märks inte ett spår. Men den är förmodligen något som fick flera av dom som gillade det stillsamma och lalliga originalet att höja på ögonbrynen, och det känns som om det kanske är bra om man har hört originalet eller känner till "The Young Ones"-serien något innan man hör den. Men kontrasten mellan stilarna, den stillsamme Cliffs "gulliga" låt och det överdrivet galna i seriekaraktärerna är likväl riktigt underhållande. Det här känns ju inte som urtypen av låt som ett gäng anarkistiska ungdomar skulle gilla egentligen. Och man tog också en 50-talsklassiker, förde fram den till en helt ny och yngre publik och gjorde den till en smått sensationell hit i 80-talets mitt. Som välgörenhetslåt är den i alla fall helt klart något utöver det vanliga.
EAV - Küss die hand, schöne frau... Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Columbia B-sida: Spitalo-A-La-Carte-Mix Dom tyska galningarna i Erste Allgemeine Verunsicherung är tillbaka i denna maxisingel. I oktober förra året så dök dom upp och försökte genomföra ett misslyckat bankrån för att ge mat till sin hund i "Ba-ba-bankrobbery". Här står inte förkortningen EAV utskrivet, men ingen har väl något emot att jag ändå använder detta kortare namn, som är oändligt mycket smidigare att skriva?
EAV är ju då ett humorgäng och många av deras släpp är försök till att vara medvetet komisk, och inte bara konstig och bisarr, som är lite av huvudmålet för den här kategorin. Men om bankrånslåten balanserade lite på gränsen så är den här lite mer rakt in i kategorins vedbod. I alla fall om man ser till den här maxisingelns omslag, men även vad gäller delar av texten. Låten i sig är långt ifrån lika catchy som "Ba-ba-bankrobbery", även om refrängen är helt OK. Men melodin är rätt tradig och enformig i övrigt. Texten handlar om kroggästen som möter Helga, en ensam dam som han lockar i säng hemma hos henne. Det finns en anledning dock till att han inte drar henne hem till sig. Det visar sig att mannen i fråga redan är gift och har sju barn och hund (om det är samma hund som i "Ba-ba-bankrobbery" framgår inte) och dagen efter när hon ringer så får han låtsas som att han aldrig hört talas om Helga, eftersom frugan ligger bakom honom. En lagom buskis-text som ska få oss att skratta till. Men jag är mer intresserad av textraden, och här är den översatt till engelska med Google: "Waiter, bring it to us now! Pommery, Pommeru, Push me and suck me! And because we are so lonely." Okej, jag vet nu att Google Translate inte är världens bästa källa, men det vore lite intressant och veta vad som menas med "push me and suck me" i det här läget, eller är det mina fantasier som spelar mig ett spratt?!
Vilket för mig osökt till omslaget. Den här utgåvan har då en serie som är publicerad på framsida och
baksida, där krogkillen gestaltas av en pingvin och Helga av en rosa säl med rosett på huvudet OCH NAKNA BRÖST! Nej, det går tydligen icke att se att det här är en hon-säl om hon inte har tydliga bröst ritade på kroppen! Och dessutom, en pingvin som stöter på en säl, hur full var den här fågeln egentligen och vill vi verkligen veta hur kvällen fortlöpte för detta minst sagt omaka par? Och givetvis kommer han hem till sin brödkavleviftande pingvin-hustru, som förstås också har ritade bröst, och deras sju småttingar som hånar honom med att skrika ordet "PIÖRP!", som jag inte alls vet vad det betyder. Om man tycker att Stefan & Krister är lite lätt utflippade och pinsamma, välkommen till Tyskland och dess buskis!
Videon måste också få en kommentar. Om man tycker en pingvin och en rosa säl är ett lite udda par, vad sägs om en mänsklig kvinna med rosa dress och golfbollar till ögon och en man i stor grotesk pingvinmask på huvudet? Den kärleken, den kärleken...
Ett svenskt musikaliskt geni med stor humor har tystnat. För det är så jag vill beskriva Michael B Tretow, som har somnat in 80 år gammal. Givetvis så är han känd för att ha rattat alla ABBA-skivorna samt mer därtill med medlemmarna. Men medan dom andra medlemmarna fortsatte sina äventyr ute i stora världen så blev Tretow en glad, jordnära och rolig man med skägg som hellre satt och trixade i studion. Han gjorde radiosignaturer till Tracks och Poporama, jinglar till Eldorado och sketcher till Metropol. Sketcherna var inte vilka som helst. Dom gjordes i studion med han själv alla görandes rollerna med förvrängda röster, egna ljudeffekter och allmänt galet stoj. Man visste aldrig vad som kunde hända och komma ut ur den studion. Ofta så var sketcherna väldigt skruvade och det finns flera favoriter där och en klassiker är "Elitgymnasten" från 1983, som kan ses som en parodi på 80-talets träningshets där man undrar hur mycket som blev kvar av gymnasten efter han var färdig.
Musikaliskt finns det mycket att fokusera på vad gäller Mr Tretow. Han rattade alltså alla ABBAs plattor och lyckades också få alla fyra medlemmarna, samt båda syskonen Glenmark, deras farbror Bruno, Ted Gärdestad, Maritza Horn och Ann-Louise Hansson, på plattan "Let's boogie" 1975, en på sin tid verkligen udda och speciell platta.
1981 satte sig Tretow och Ted Gärdestad i studion och i hemlighet skapade det som skulle bli det mystiska projektet Caramba. Sen tidigare har jag skrivit om den ännu lysande "Hubba hubba zoot zoot", sjunget på ett nonsensspråk och som är hur galen och rolig som helst! Jag erkänner med glädje, jag älskar den låten än! Och plattan med Caramba som följde är ännu en av dom galnaste plattorna jag äger, för att inte tala om jullåten "Hare christmas", den kanske galnaste jullåten i historien.
1986 fortsatte succén när det dök upp en musikalisk intervjusingel mellan en reporter och en gammal snurrig uppfinnare, som hade skapat en evighetsmaskin. Det var självklart den märkliga låten med Professorn betitlad "Den makalösa manikern" som blev en oväntad hit där låten blev en stor svensktoppshit och nådde otroligt nog tredje plats på trackslistan, kanske en av dom mest oväntade trackshitsen i historien. Men alla kunde snart låten och den gick varm överallt.
På 90-talet var det åter dags för producenten Michael B Tretow att göra entré när Magnus Rongedal och Lars-Yngve "Vasa" Johansson från Pontus & Amerikanerna parades för att bilda gruppen Big Money, ett roligt popband med texter och image som inte tog sig själva på för stort allvar, men som också blev en stor succé med låtar som "Amazing", "Rich and famous" och "Rubyslippers".
2001 drabbades Tretow av en stroke och det tragiska hände att alla hans minnen från ABBA-tiden försvann. Han arbetade med Agnetha Fältskogs "My colouring book" innan han avveklade sin studio "Garage de Garbage" och la ner sin karriär för gott.
Michael B Tretow var ett riktigt studioproffs som kunde skapa nästan vad som helst i en studio. Han mixade, producerade, skapade musikhistoria, redigerade, lekte, experimenterade och underhöll och han vågade göra det på sitt eget sätt och gå sin egen väg och det blev stort. Han var en glädjespridare som det finns få av i dagens musikvärld, så tack för allt du gett den svenska musiken och underhållningsvärlden, Michael B Tretow, och vila i frid!
EAV - Ba-ba-bankrobbery (English version??) Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Columbia B-sida: Ba-ba-bankrobbery (German version) Den här singeln är svårt att placera. Den är egentligen inte så fruktansvärt usel att den platsar i Kultstämplat. Samtidigt så är det ju kult så det räcker till och blir över. Och EAV är ju ett band med en stor fot i humorfacket. Alltså är det ju lite medvetet roligt och inte så dåligt att det blir kul. Inte mycket i alla fall. Men den sticker ut så pass mycket och har ändå en så pass stark aura av ostighet och kult i sig att den ändå funkar att kultstämpla likväl.
Nå, EAV är alltså ett österrikiskt band som startade redan under 70-talet. EAV står för Erste Allgemeine Verunsicherung (Första Allmänna Osäkerheten). Bandet var otroligt stor i dom tysktalande länderna med sin satiriska humorpop med en hel del synthinslag. Ofta var det saker i samhället som parodierades och hela tio av deras plattor nådde förstaplatsen på den australiensiska albumlistan, den senaste gången så sent som 2015. Men humor är ju ofta en färskvara och idag kan säkert flera av deras komiska inslag ses som lite märkliga.
Den här låten är enormt catchy och smittsam. Hör man låten en gång är det svårt att få den ur systemet på ett bra tag, men samtidigt är det det som ändå gör den så charmig. Musiken har en stadig och marscherande trumsynthgång och låten handlar om en man har grava ekonomiska problem och ser som sin enda lösning att göra ett bankrån. Men han visar sig vara helt värdelös på det och det blir inga pengar till voffsingen och honom, utan det slutar med att han öppnar ett bankonto istället.
Som sagt, jag borde skratta, skaka på huvudet och fundera på vad detta är, då sångaren/rapparen inte direkt är... jättebra på rap, och texten är tämligen skruvad. Singeln i sig har tre olika versioner, en på tyska, denna som heter "English version??", vilket betyder engelska med tyskbrytning och en "English-english verison", alltså en verison med fejkad brittisk engelska. Som sagt, upplagt för knas i kubik! Refrängen är ju också egentligen riktigt töntig, men det tar inte lång tid innan man sitter och gungar med och nynnar: "Ba-ba-bankrobbery! Ba-ba-bankrobbery! Ba-ba-bankrobbery! No money for nothing for woofie and me!" Och samtidigt maler dom nynnandes "ba-ba-ba-ba-ba"-kören i huvudet. Som sagt, den är riktigt töntig och man vill gömma huvudet, men det går inte för låten sitter där och man kan inte låta bli att gilla det! Sen om det är som en så kallad "guilty pleassure" eller om man verkligen gillar det är förstås en smak sak. Men catchy är den ju utan tvekan!
William Freestyle - Sverige Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Scranta B-sida: Fårfarmaren Den här erkänner jag att jag hade funderingar på vart den skulle platsa. "Kultstämplat" är ju normalt till för sånt som är så dåligt att det är roligt, men riktigt så illa är det inte så den borde inte platsa här. Men samtidigt är det egentligen så bisarr och udda låt att den på något sätt ändå hör hemma här. Och "kult" är det ju ansett som. Vad göra? Jo, jag tummar lite på reglerna i denna kategori och väljer ändå in William Freestyles deklamering om Sverige av årgång 1982. William Freestyle, född Wängström, kan man säga mycket om, men för den som vill veta mer om själva personen så rekommenderar jag att ni googlar fram det avsnitt av Kalle Linds podd Snedtänkt där han intervjuar denne man. Men han har både titlarna discjockey, entreprenör och producent på sitt visitkort, bland annat. Om William Freestyle har lyssnat mycket på en annan William av något större kändisstorlek, vid namn Shatner, vet jag inte. Men förutom att vara med som kapten på Star Treks Starship Enterprise så gav Shatner även ut diverse skivor där han med löjligt överdriven inlevelse läste texter till kända låtar på sitt sätt. Om jag hittar någon av Shatners skivor så kommer dom upp i denna kategori utan tvekan. Men jag får väldigt mycket känsla av en svensk version på Shatners inläsningar när jag hör detta. För Freestyle sjunger inte, inte på någon av låtarna på hans platta utan det är läsning som gäller och han gör det med ett något överdrivet tryck i rösten och läsandes innantill med relativt obefintligt agerande. Egentligen är ju detta riktigt komiskt och dåligt gjort. Till komp har man dessutom dansbandet Limmericks, som väl egentligen endast är känd för sin medverkan här. Dom nådde inte ens i närheten av samma framgång som ett annat dansband, vars sångare hörs i kören här, Sten Nilsson från Sten & Stanley. Dansbands-Sverige har alltså gått man ur huse för att stötta William Freestyles pratlåt om Sverige, till tonerna av Donna Fargos gamla patriotiska slagdänga "United States Of America". Bara den idén, att för att göra en låt om det svenska samhällets tillstånd använda amerikanarnas patriotepos är väldigt intressant. I Freestyles version är det dock kanske inte direkt en patriotisk hyllning utan snarare en gravt ironisk text om situationen i samhället i det tidiga 80-talet, en text som det är väldigt svårt att inte skratta på allvar åt. Allt låter på papperet riktigt konstigt och märkligt, men det är svårt att ändå inte gilla detta. Och låten har sin trogna publik som gillar låten än och en del anser att låtens text passar lika bra idag, men hur det är med det är en diskussion för ett annat forum. Sen har många istället anammat den version som kom lite senare samma år, där Eddie Meduza gjorde låten i ny version. Meduza har ju med sina tramserier fått något av en svensk nationalskattsstämpel ute i landsbygden och hans version kan jag klara mig utan. Vänder vi på singeln så hittar vi en lite sorglig berättelse kallad "Fårfarmen" om fårfarmaren som ständigt dumpas av allehanda tjejer fast han hela tiden försöker utveckla sig med tiden med nya jobb och titlar. Alla problem börjar med att tjejen lämnar en lapp med texten: "Dra åt helvete bonnjävel, jag har hittat en akademiker!" Enligt William Freestyle själv är detta självupplevt och Frank Sinatras gamla megahit "My way" har här fått en helt ny text och innebörd. Åter igen är detta faktiskt roligare än det borde vara. Musikaliskt och framförandemässigt är ju detta riktigt konstigt och långt ifrån bra. Freestyles mullrande stämma som överdramatiskt läser texten borde snarare leda till ett pinsamt skratt. Men det är samtidigt en komisk och satirisk text och gjord med en sån glimt i ögat att det är svårt att ändå inte gilla detta. Kultstämplad är den alltså, men kanske inte riktigt på det sätt som normalt är gängse här...
Travellin' Strawberries - Songs from The Julekalender Utgivningsår: 1994 Skivbolag: EMI Betyg: 4/5 Min sedvanliga julrecension kommer från en skiva jag fick av min vän Kjell i Norge i år. Jag har ju tidigare detta år skrivit om för oss diverse mindre kända norska artister och skivor. En till text av samma sort kommer under 2023 kan jag lova och jag hade tänkt redan nu att knyta an till det lite grann. För det blir en väldigt speciell norsk julplatta som är kopplad till norsk TV. Vi i Sverige är ju inte dom enda som har traditionen med julkalendrar på TV. Man har det i Norge också och 1994 hette det årets julkalender där helt enkelt "The Julekalender" och handlade om tre tomtenissar som letar efter en nyckel. Till det var det också mycket musik skapad av tre av manusförfattarna själva, den för tillfället skapade gruppen "Travellin' Strawberries". Dom tre i bandet,Tore Johansen, Erling Mylius och Ivar Gafseth, spelade även med i 60-talsbandet Difference. Serien har blivit exporterad till både Danmark och Finland, dock aldrig Sverige av någon anledning, och fått kultstatus i hemma i Norge.
Musiken låter lite som en blandning mellan Triple & Touch och Galenskaparna & After Shave, lagom galet med sin egen musikaliska humor. Självklart är det lättare att förstå texterna om man har sett TV-serien, men musiken är fullt njutbar ändå. För Travellin' Strawberries leker lite och gör diverse parodier på musikgenrer och blandar hejvilt engelska och norska i texterna. I Sverige talar vi ju om "svengelska" när man blandar svenska och engelska i samma mening och här är det mer typ "nongelska" (låtom oss uppfinna ett nytt ord), vilket kanske framgår av titeln på serien, "The Julekalender". Nu kunde detta ha varit både tramsigt och barnsligt, men det är faktiskt riktigt underhållande och gjort med en kul glimt i ögat. Här förekommer pastischer på bland annat dansband, barbershop, hårdrock, blues och country samt en småkul bossa nova-verison av "Mary's boychild". Titlarna är också tämligen udda, med namn som "It's hard to be a nisseman", "Spikk a bitte little", "The playdåse" och "The deilig news blues". Just nu tycker jag ändå detta är roligt och trivsamt, sen kanske jag inte förstår alla referenser i texten när jag inte sett kalendern och jag plockar nog inte fram den jättemycket efter jul. Någon bjällerklang och annat för att höja julkänslan finns dessutom inte heller. Men jag är snäll och ger den ett bra betyg när det ändå är underhållande gjort med glimt, trivsam humor och riktigt bra gjord musik! Och med detta ber jag att få önska alla läsare av denna blogg🎄 EN RIKTIGT GOD JUL! 🎅
Det är aldrig kul när en person som har varit med en under nästan hela ens uppväxt lämnar oss, och nu har Sven Melander gått bort. Sven Melander var en av dom roligaste komikerna när jag växte upp som lyckades med timing och hade förmågan att vara snabb i replikerna och naturligt rolig i sitt sätt att vara.
Han började som journalist och blev en folkhems-clown som gärna spelade halvfull och hade mycket spritskämt (Berra i Sällskapsresan, Werner & Werner, Rulle) och som "växte upp" och visade sig i "På spåret" vara en oerhört intelligent och smart person och han fortsatte programledare, med sidojobb som musikal- och revyartist. Jo men, visst minns vi programmen, Nöjesmaskinen, Nöjesmassakern, Tack För Kaffet, Stina med Sven, Upp Till Bevis, Melodifestivalen 1994 och det kanske mindre lyckade Sitt Vackert. Jag minns att han fick väldigt blandat mottagande när han på 00-talet tog över programledarjobbet i Snacka Om Nyheter, men även om ingen förstås kunde ersätta Stellan Sundahl och det var diverse tabbar här och var så tycker jag ändå att Sven var ett underhållande, underskattat och bra val att driva programmet vidare.
Och visst finns Sven på platta också, annars kanske inte denna hyllning hade platsat just här. Klassisk svensk humor är ju som bekant också en av mina kärlekar, även om inte mycket av det har fått så mycket plats här som jag hade velat. Jag har redan skrivit om kockarna Werner & Werners speciella julskiva (Melander med Åke Cato), i två utgåvor finns sketcherna från TV-programmet "Nöjesmassakern" och dessutom en skiva med sketcher med raggarkaraktären Steve Me' Lloyden från "Tack För Kaffet". Jag ska inte påstå att alla sketcher kanske har hållit tidens tand, men dom är roliga, klassiska och härliga barn av sin tid!
Sven Melander var en komiker och mediepersonlighet som jag gillade, växte upp med och vars repliker, skratt och humor jag kommer att sakna! Tack för alla skratt och vila i frid, Sven Melander!
Thomas "Fats" Waller - Volume 1 Utgivningsår: 1982 Skivbolag: NEC PVLS VLTRA Betyg: 3/5 Fats Waller är en artist som jag har haft lite blandat intresse för. När jag var yngre så var Fats Waller en musiker jag gillade en hel del, mycket på grund av hans förmåga att med leken göra något speciellt av jazzen. Då var det nytt, speciellt och kul! Problemet är jag ledsnade till slut när det blev FÖR mycket lek och numera har Fats sen flera år tillbaka varit ett namn som jag knappt alls lyssnar på, just för att jag tycker att det bara blev lek, "Jazz, jazz, jazz" och nästan tramssång, när jag mycket hellre ville höra orkestern eller hans pianospel. För spela piano kan han, utan tvekan! Min favorithistoria om Fats är när han var bjuden på ett privat party och han blev tillfrågad av exakt alla om han inte ville spela något och han inte alls var sugen och tackade vänligt men bestämt nej! Men när någon lite lockande satte fram ett glas whiskey på pianot åt den allt jämt alkoholglade pianisten så svepte han den i ett nafs och spelade så fingrarna glödde. Det gäller att hitta den rätta moroten.
Nå, det har alltså inte blivit så mycket Fats Waller i samlingen på sistone eftersom hans skojfriska och svamliga orkesterstycken är nästan det enda jag har hittat med honom. Jag har länge sagt att ska jag skaffa något med Fats så ska det vara antingen hans tidiga inspelningar på orgel, vilket jag har två plattor av, och/eller hans soloinspelningar. Och då får väl den här räknas som rätt nära ändå trots allt. Förvisso så både sjunger och skojar han på många låtar, men eftersom han ändå är ensam vid pianot här så tycker jag inte att det är så farligt utan snarare lite lagom krydda till hans fenomenala pianospel som ändå lyfts fram stort här. Detta är snarare en rätt imponerande och kul inspelning från 11 mars 1935 då skivproducenten verkar ha släppt lös Waller i studion och gett honom full frihet att göra nästan vad han vill. Och då flyger han fram över pianot, han sjunger, det är "Jazz, jazz, jazz" och han även introducerar låtarna och plötsligt förvandlas skivinspelningen nästan till en sammanhängande studiokonsert. Men han spelar också ett antal riktigt bra solonummer med bara pianot! Samt att han får på ett fåtal ställen lite hjälp av Rudy Powell på klarinett och saxofon.
Jag har inte ändrat åsikt om Fats och hans skämtanden vid pianot. Jag har hört mig less på dessa och vill höra MUSIKERN Fats Waller mycket mer än underhållaren. Men den här plattan var riktigt bra faktiskt och avkopplande. Ingen orkester utan bara pianisten Fats som bjuder på sig själv i en egen lite show i skivstudion och det funkar överraskande bra! Bland det bästa jag har hört med Fats på mycket länge!
Jhonny Springer Bort Sig - Var é Jhonny? Utgivningsår: 1988 Skivbolag: OL Pop Låtar: Tänd på OL/Tiomilanatt/OL-smycket/De kontroller jag aldrig fann
Är ni precis som jag som får minnen av hatkärlek när ni tänker på orientering och minns alla gymnastiklektioner på skolan under höstarna när ni skulle pinas ut i skogen och slita vid en karta för att få dom där stämplarna på kortet som gjorde att ni kunde gå hem igen? Låt då förre SM-mästaren i sporten, Arto Rautiainen (1968-2004), försöka ändra den åsikten då. För det var bland annat han som låg bakom bandet med det märkliga namnet Jhonny Springer Bort Sig, där medlemmarna hade märkliga smeknamn som Jalle, Birken, Chamo, Jason och The Lion. Jag vet inte om så är fallet, men bandnamnet skulle kunna vara en parodi på på den tiden aktuella Johnny Hates Jazz.
För denna EP är väl tänkt att vara någon sorts komisk parodiplatta, vilket gör att den lite pendlar på gränsen för "Kultstämplat", som bekant egentligen är hållpunkten för skivor som inte är menade att vara roliga, men ändå är så usla att dom blev det. Men detta är en så pass bisarr platta att jag ändå vill inkludera den.
Det exemplar jag har hittat är tydligen unikt, eftersom det är signerat och är nummer 19 i ordningen. Det är tydligt redan här att bandet inte tar sig själva på så jättestort allvar. Av någon anledning stavar man namnet "Jhonny", för att få en sorts unik touch på det hela. Texterna på låtarna står på skivans baksida på engelska trots att bandet sjunger på svenska och låttitlarna också står skrivna på svenska. Ööööh... OK, låter logiskt, någonstans...
Medlemmarna kan verkligen inte alls sjunga och man verkar medvetna om det också, men kunde inte bry sig mindre. Däremot gillar jag den spännande uppmaningen längst ner:
Den är faktiskt rolig på riktigt! Tack för tipset! Jag hade aldrig tänkt på det annars...
Låtarna är covers på kända svenska låtar, fast med texter som alla handlar om orientering och det är här det blir komiskt. Produktionen och musiken säger jag inget om, man gör sitt bästa att låta så nära originalen som möjligt. Låtarna som man valt är:
-"Tänd på OL" (Ebba Grön "Ung och kåt"). Här övergår det som hittills verkat vara knasig humor med roliga uppmaningar på omslaget till ett pinsamt försök till PR för sporten orientering. Här blir översättningen grymt rolig. Bandet sjunger att man vill springa mellan posterna och "klippa av ärmarna" (gissningsvis på tröjan, varför nu det skulle vara bra), korta dom precis som eliten. Men på engelska har den fått den mer morbida översättningen: "I only wanna run between posts Cut off my arms Shorten them just like the elite"
Plötsligt får jag en bild av orienteringssporten jag aldrig tänkt på, med armlösa idrottsmän som springer runt i skogen över stock och sten med karta och kompass i munnen. Nu blev orientering genast mycket intressantare!
- "Tiomilanatt" (Adolphson & Falk "Blinkar blå"). Man fortsätter att visa hur våldsam och rå orienteringen är där man nu sjunger om nattävlingarna. "Se här kommer det en sönderslagen kille Han är täckt med gyttja och lampan hans är svag Han orkar inte hänga fast han gärna ville Han har sabbat alla chanser för sitt lag"
MMA känns plötsligt som en sport för skolbarn.
- "OL-smycket" (Sven-Ingvars "Ett litet rött paket"), en sockersöt låt om ett möte i orienteringsskogen, men där sångaren blir grymt hjärtekrossad. Inte för en annan orienteringskille då, utan drömtjejen ville hellre hänga med sitt lag. OK, orientering är alltså inte bara en fysisk plåga utan även en emotionell sådan. Men så har jag också känt, fast då var jag 13 år och gick i högstadiet.
- "De kontroller jag aldrig fann" (Peter Lundblad "Jag tänker på dom ibland"). Här lär vi oss att man även blir förvirrad, långsint och bitter av orientering: "Jag tänker på dom ibland, dom kontroller jag aldrig fann"
Anledningen är att han ser HENNE och blir kär, men när han kommer fram är kontroll fyra inte där och plötsligt är han vilse. Tydligen måste kartan visa en annan skog och kompassen vara trasig.
Så, nu ska jag alltså vara övertygad om att orientering är en kul sport. Bittra och förvirrade löpare med krossade hjärtan och avhuggna armar som sönderslagna och leriga inte klarar av att hänga. Med all respekt så tror jag att jag väljer schack istället. Det känns mycket tryggare...
Utgivningsår: 1960 Skivbolag: ARR (Arkens Rundradio) Titlar: Bugle Call Rag/Putte och Simon/Jumping at the woodside
Den här singeln som jag köpte på Sundsvalls skivmässa igår (rapport kommer inom kort) lämnar mig med ett gigantiskt frågetecken, men samtidigt med ett skratt. Orkestern heter "Glenn Müller And His Famous Band Of Renown Kansas City Seventeen Orchestra". Singeln är inspelad 1962 i Uppsala Universitets Aula och är troligen med någon skojfrisk studentorkester. Jag säger troligen för samtidigt kan det också vara något helt annat och jag hittar absolut ingen information om den. Men "Arkens rundradio" var/är uppsalastudenternas närradio. Än mer mystisk och komisk blir skivan när man läser musikerna, där alla är parodier på riktiga jazzmusiker, eller vad sägs om Esse Gillespie (Dizzy Gillespie), Rat Anderson (Cat Anderson, fattar ni? Råtta/Katt), Ess Ess Svensson (J J Johnson), Glenn Müller (Glenn Miller), Beronius Splonk (Thelonius Monk), Harry Corny (Harry Carney), Pommy Frités (Tommy Potter) och min personliga favorit, Nej Jones (Jo Jones)? Dessutom finns sångkvartetten "Njurstenarna" med, där Anita O'Månson (Anita O'Day, troligen också med någon blink-blink till jazzfreaket Lasse O'Månsson) och Elsa (Ella) Fitzgerald sjunger. Cornet Holeman skulle kunna vara Ornette Coleman, fast han var dels inte så känd 1960 och är dessutom inte trumpetspelare. Resten av namnen får jag sitta och försöka klura ut med tiden för där går jag bet och information om musikernas riktiga namn lyser med sin frånvaro. Den som har något förslag efter att ha läst i bilden nedanför eller har övrig information om singeln är förstås välkommen med en kommentar.
Musiken är det inget fel på. Det är inte världens bästa storband, men helt OK versioner av "Bugle call rag" och "Jumpin' at the woodside" och med liteVictor Borge-liknande skojiga improvisationer och stickspår emellanåt. Plötsligt börjar pianisten Beronius Splonk att glida över i klassiska melodier av olika slag till publikens fniss. Liveljudet lämnar dock en del att önskar tyvärr. Men det är kanske en av de mest mystiska skivor jag har köpt och bara för dess rent humoristiska sida så blir den förstås kvar. Tyvärr så är den förstås så mystisk att den inte finns på Youtube så något smakprov finns inte, men dyker den upp så kommer jag förstås att lägga in den!
Jag köpte faktiskt en julskiva redan i juli, tro det eller ej. Jag fick idén att göra en "Kultstämplat" som årets julskiva, för något annat skulle jag inte kunna tro att detta skulle vara. Jag har nämnt detta projekt en gång tidigare, när Sven Melander och Åke Cato försökte rida på framgångarna för deras gemensamma humorprogram "Nöjesmassakern". Och jag erkänner, jag älskade den serien, jag har DVD-boxen med alla avsnitten och Werner & Werner var riktigt roliga med sina ordvitsar om mat. Men där till att vilja höra dom sjunga "Vår julskinka har rymt" är steget långt. Herre jösses, vad pinsam bara den låten är. I karaktär är Sven Melander och Åke Cato rent bedrövliga sångare, vilket förmodligen är medvetet gjort, men ändå väldigt enerverande att lyssna på... i en låt. Tänk då en hel platta.
För var det verkligen det vi behövde 1988, en hel platta med Werner & Werner, deras falsksång och Mats Wester och Billy Butts schlagerproduktion modell lågbudget? Japp, det är Mats "Nordman" Wester som började sin karriär med att producera Werner & Werner!
Som så många andra komiska karaktärer under 80-talet som försökte sig på att ta steget från TV-rutan till skivtallriken, som Svullo, Ronny Jönsson, Kurt Olsson med flera, så funkar det allra bäst i lagoma doser och i just rutan. Mellansnacket kunde ha varit höjdpunkten, men det blir på sin höjd några fniss. Konstigt nog blir det aldrig så där riktigt roligt. Omslaget är då mycket roligare, med julgrisen sminkad som en av medlemmarna i Kiss.
Men musiken...! Ska man skratta eller gråta åt deras version av julplågan "Tomten jag vill ha en riktig jul" där man istället konstaterar "Tomten, du är så otroligt ful", givetvis komplett med en mobbande barnkör? Och i deras rapversion av "Bjällerklang" så framgår det att man hånglar under fällen, japp, ordagrant. Dessutom så kändes det helt rätt tydligen att plåga oss en gång till med den förrymda julskinkan, i REMIXAD DISCOVERSION, med ekoeffekter! Åke Cato-Werner hotar till sist att sjunga "White christmas", men Sven Melander meddelar att skivan är slut, vilket jag tror Bing Crosby är väldigt tacksam för.
Detta är verkligen inte bra! Låtarna är gravt komiskt pinsamma och mellansnacken, som jag trodde skulle ändå vara skivans höjdpunkt, var en besvikelse. Det kan vara en av de sämsta julskivorna jag hört, men den kommer ändå vara kvar i samlingen. Givetvis för att jag då älskar när det är så pinsamt och uselt att man bara vågar höra med ett öra, men också som kuriosa för att jag gillade "Nöjesmassakern". Men jag sätter hellre igång DVD-boxen en gång till än att spela skivan på jularna. Det går trots allt precis lika bra med selleri...
Med det så vill jag önska alla läsare EN RIKTIGT GOD JUL!
Det är inte lätt att börja en sån här text. Att försöka säga något om en person där alla redan har sagt det mesta. Men likväl kan detta vara en av de tyngre minnestexterna jag har skrivit. För en av mina stora idoler inom humor och komik har gått bort, Hasse Alfredson i en ålder av 86 år. Jag har skrivit en gång tidigare, i en av mina allra första texter på bloggen, om mitt intresse för Hasse Å Tage. En del saker kan jag ha tagit upp redan då, men jag hoppas ni har överseende med det.
Jag är uppväxt med Hasses humor, från början kanske inte så mycket Hasse Å Tage, för Tage Danielsson kom in i bilden för mig långt senare i mer vuxen ålder. Hasse har alltid funnits på något vis. Men om Tage var den eftertänksamma, lugna och finurliga så var Hasse Alfredson den mer spralliga, som ändå hade fötterna på jorden. Den typen av komiker jag gillade som barn och som sen har följt mig genom livet. Jag brukar säga att som barn hade jag tre komiker som jag älskade mest av allt, Lasse Åberg, Magnus Härenstam och Hasse Alfredson. Av dessa är det nu bara Lasse Åberg kvar i livet.
Jag erkänner, jag är ett stort fan av Hasse Alfredson, åtminstone hans komiska och humoristiska sida. Eftersom jag är usel på att läsa skönlitterära böcker så har jag aldrig kommit mig för att läsa hans böcker och Hasse Å Tages filmer, samt Hasses egna, har jag aldrig lärt mig förstå, men jag ska försöka se igenom dom, jag lovar.
Hasse Alfredson hade en förmåga att ta upp de väsentliga sakerna och linda in det i en glad och rolig komik och en satir som inte allt för ofta skulle kunna funka på mycket i dagens samhälle likväl. Dessutom hade han en fantasi som var utan dess like och en förmåga att använda ord på ett sätt som är enormt! Hans humor och sätt att linda in ord har inspirerat och influerat även mig.
Det hela började en sommardag 1983 då jag, 8 år gammal, var sommarbarn i Docksta, några mil från Örnsköldsvik. Jag bodde hos en trevlig familj som hette Wiberg och nyfiket kollade jag en gång på deras skivsamling. Någon av föräldrarna i familjen visade mig en skiva som hette "Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar" och förklarade för mig vad Lindeman var, vem Hans Alfredson var och satte på skivan. Jag kommer att ta upp mer om skivan längre ner, men jag blev så glad av den att jag fick den inspelad på ett kassettband (som jag har kvar än, förutom LP-versionen). Jag lyssnade på bandet om och om och om igen och kunde till slut flera av Lindemännen på plattan utantill.
Jag kom tillbaka till Sundsvall och lekte Lindeman med mina kompisar på fritids.
"Den där svanen då som kommer hem... från SLAKTARN!"
Både jag och min kompis Håkan kiknade av skratt när jag försökte härma Hasse Alfredsons agerande. Därefter hördes Hasse då och då på barnprogrammen i TV och 1986 hörde jag honom för första gången i "På minuten" i radio med Lennart Swahn. Stig Järrel i all ära, men då tyckte jag att Hasse var bäst, eftersom "På minutens" improvisatoriska stil förde tankarna till Lindeman.
På den vägen har det varit sen och så småningom så lärde jag mig älska hans och Tage Danielssons revyer minst lika mycket, men dessa kan ni läsa mer om på länken ovan i min text om dom. Här hade jag i första hand tänkt att skriva om tre Hasse Alfredson-skivor som jag håller som några av mina personliga favoriter.
Hans Alfredson sjunger Blommig Falukorv och andra visor för barn Jag säger det direkt, detta är inte originalutgåvan. Den kom 1965 och heter "Hasse Alfredson nästan sjunger för barn", utan detta är en lågprisutgåva som Svenska Ljud gav ut senare. Däremot så var jag alltid lite reserverad till Hasses barnsånger, kanske för att flera av dom var rätt sönderspelad och jag som barn tyckte att det var lite tramsigt. Men som den samlare av Hasse Å Tage som jag ändå är så valde jag att köpa den här plattan rätt nyligen och insåg sen att detta faktiskt var en riktigt smart och rolig barnskiva. Visst, "Blommig falukorv" och "Styrman Karlssons äventyr" är uttjatade, men likväl så gick jag och nynnade på "Ska vi byta?" flera veckor efteråt. För detta är ändå en barnskiva som inte är som alla andra. Den är inte på något sätt fjantig eller tillrättalagd på barnens lägsta nivå, utan den är rakt på och väldigt lätt och rolig. Hasse har lyckats göra en barnskiva som tar barnen till en högre nivå, inte som i första hand sänker sig ner till barnen. Sen kanske de tre sista låtarna, som Hasse själv beskrev som "porr för barn", som lägger sig på en kiss- och- bajs-nivå kan te sig rätt tramsiga, men ändå kan jag inte låta bli att le lite roat åt dom, fast jag alltid varit allergisk mot den sortens humor. Sen ska man förstås också ge en stor eloge till Bengt-Arne Wallins arrangemang som verkligen tar genren barnvisor till nya höjder!
Hasse Alfredsson: "Tusenkonstnären" Detta är en samling sketcher från Hasses tid med Povel Ramel, utgivna på Sonets underbolag Spotlight. Jag har aldrig varit en stor Povel-fan så därför blev jag glad när jag stod vid en skivback och hittade en skiva med Hasse Alfredsson och diverse sketcher jag aldrig hört talas om. Jo, en har jag hört, tillsammans med många andra, "Guben i låddan" med Martin Ljung. Ni vet, "Herr Larsson har inget kööörkooort!!!" Lite söndertjatad, men en klassiker jag spelade in på band redan på fritids.
Annars så älskar jag sketchen "Artisttjänst Knaprig" med Hasse Alfredson som talangscout och Martin Ljung som envis sökare som läser den ena märkliga dikttiteln efter den andra ("Närke, Närke, mitt födelseNärke") .
Men min stora favorit är så titelspåret, "Tusenkonstnären", där Povel ska försöka få Hasse att göra något utöver det vanliga som artist och båda är otroligt lysande och roliga! Kanske en av mina favoritstunder med Povel också.
Lindeman på nya äventyr bland älgar och isbjörnar
Det vore fel att inte ta med skivan som startade allt och som jag hört miljoner gånger. Jag har förstås mer eller mindre alla dom klassiska Lindeman-skivorna, men av naturliga själ håller jag denna som min favorit. Hasse Å Tage ensamma med publiken på "Gula hund" och deras förmåga att improvisera den ena galna situationen efter den andra. Här finns Örnbetvingare Lindeman ("Jag hade ju inte påsen i örat, jag hade påsar under ögona ju"), Enslingen Lindeman ("Då var det lite för tidigt att stiga opp och lite för sent att somna om"), Färghandlare Lindeman ("Då stryker man ut salvan på golvet, också ramlar man, också får man armbrott"), Statisen Lindeman ("Va, vill ni nu igen?") och Hästspecialisten Lindeman (och hästen Joan som bara ville till grannens hingstar). Jag kan höra på dessa hur många gånger som helst och blir lika road varje gång! Hasse kanske göra några av sina bästa och roligaste karaktärsstilar på sina Lindemän här, inte minst Statisen, där han busar rejält!
Tyvärr finns ingen Lindeman från den här plattan upplagd på Youtube, men jag har till dess jag hittar en istället valt en annan klassiker, Kaninjägaren på Gotland, Nimerod Lindeman!
Hasse kommer att lämna en stor tomhet efter sig, eftersom det är få idag som kan den här förmågan att ta ett stort allvar och en seriös åsikt och framföra den på ett sånt roande och komiskt sätt att både underhållningen och budskapet går in. För mig har han alltså alltid funnits sen jag var liten och därför vill jag tacka Hasse Alfredsson för den humor och den komik som han gett mig och oss alla i alla år och hoppas att han tillsammans med Tage, och gärna resten av deras gamla gäng som inte är med oss längre, som Gösta Ekman, Lena Nyman och Gunnar Svensson, nu återförenats och har det riktigt roligt, var de än är!
Jag börjar få vana nu att skriva hyllningar till olika personer, eftersom dom trillar av pinn en efter en. Knappt har nyheten om David Bowie svalnat så dör en av mina favoriter av programledarna i svensk radio. Så detta är lika mycket radioentusiaten i mig som skivsamlaren som nu vill hylla Kjell Alinge som tyvärr avlidit, 72 år gammal, och för att göra det väljer jag att först gå tillbaka i tiden till mina första möten med Kjell Alinges radioröst.
Det är söndagsmorgon under slutet av 80-talet. Jag är ett total musikfreak som tar alla möjligheter att spela in musik från radion och jag har just avlyssnat Svensktoppen, med Kent Finell. Där brukar trots allt flera av mina favoriter från trackslistan hamna och ligga några veckor och jag är nyfiken på hur dessa ligger på denna lista också. När programmet så är slut så säger hallåan:
"Vi har hört Svensktoppen, resultatet av omröstningen som presenterades av Kent Finell. Efter nyheterna blir det Eldorado - Äventyret fortsätter" i regi av Kjell Alinge."
Sen blir det några minuters programpresentation och sen nyheter innan Rubert Hines välbekanta signatur drar igång.
"ELDORAAADOOOO!!!!", ljuder det ur radion. En man med en väldigt viskande och mörk röst säger något för mig då helt obegripligt med någon sorts new age-liknande bakgrundsmusik. Mannen är Kjell Alinge. Men snart kommer det musik! Jag har aldrig hört låten och det är inte någon musik som skulle hamna på Tracks. Jag stänger av radion och går och sysslar med annat.
Hopp till våren 1993 och lördagar klockan 10.05. P3 har nästan helt stuvats om och favoritönskeprogram som "Lördagsbiten" har bryskt kastats ut från etern. Istället har man anlitat Kjell Alinge att presentera ett program som heter "På samma våglängd", som under 80-talet var lika med Eldorados hörna för önskemusik och som nu hade kavlats ut till ett eget program. Som den musiknörd jag är som ännu spelar in musik på kassettband så känner jag ett visst tvång att lyssna på det programmet, eftersom det ändå är ett önskeprogram som spelar bra musik. Men jag irriterar mig grymt först på Alinges totala utsvävningar där han både skriker och tramsar med lyssnarbreven. Fast snart så inser jag långsamt; det här är ju riktigt bra! Det är ju ett roligt och nyskapande sätt att presentera önskemusik:
"Det här brevet skulle egentligen ha blivit behandlat så hä... *ritch*... å fan, nu rev jag sönder det ändå..."
Det var brutalt och samtidigt väldigt underhållande!
Tre år senare så sänder jag själv radio i Härnösands närradio, där jag går Estetmedia på Härnösands folkhögskola. Det är en lätt nervös Stafrin som hittills hela tiden sänt kontrollerat och gärna med pratmanus där jag läser innantill exakt vad jag ska säga i mitt 15 minuter långa program "Stafrins Blandning". Programmet var en del av ett större ungdomsprogram som hette "Radio Exit", som sändes på fredagskvällarna. Den här fredagen så hade jag volonterat att sända hela "Radio Exit" helt själv, eftersom de ordinarie programledarna inte kunde. Jag inser att jag inte kan sitta och vara städad och kontrollerad. Det är trots allt ett ungdomsprogram en fredagskväll, "Radio Exit" brukar normalt vara rätt kaotiskt i etern och jag borde göra mer udda saker jag med. Plötsligt slår det mig att Kjell Alinge brukar ibland ha för vana i "På samma våglängd" att lämna mikrofonen en bit och skrika från andra sidan studion. Det ska jag också göra och säger plötsligt i sändning:
"Jag ska bara flytta mig en bit från mikrofonen här medan jag letar bland CD-skivorna..."
Jag förflyttar mig på min skrivbordsstol bort mittemot mixerbordet där hyllan med CD-skivorna finns och låter som Kjell Alinge i hans program i en minut innan jag återvänder till micken och fortsätter mitt faktaspäckade program.
På den vägen var det sen genom hela min drygt 10 år långa närradiokarriär. Mina största förebilder som radiopratare var Gunnar "Kulan i luften" Kugelberg och Kaj "Tracks" Kindvall, men den som fick mig att inse att program inte alls måste vara under ordnade former och att radion är ett medium där man trots allt är väldigt fri att göra lite vad man vill, det var Kjell Alinge. Därefter gjorde jag närradioprogram som mer än gärna fick sticka ut och vara lite smågalna och då fanns inte plats för några upplästa pratmanus!
Sen är jag alltid efter min tid och när jag nu har blivit äldre så har jag sen flera år tillbaka insett hur genialiskt Eldorado ändå var på sin tid! Framför allt var Eldorado kanske det mest avkopplande programmet som har funnits. Programmets motto var "Vi sänder i siden" och det är precis vad som jag gillar. Musiken var relaxande, smekande och ändå fräsch och ny och Kjell Alinges små flummiga tankeutflykter var förvisso inte alltid begripliga, men ändå väldigt underhållande och rofyllda! Jösses, vad jag har upptäckt många artister
som jag börjat samla skivor av tack vare Kjell Alinge och Eldorado, som Sniff n' The Tears, Johan Lindell, New Musik och Lio, tidiga 80-talsartister jag aldrig snuddat vid tanken att lyssna på förut, men som jag idag älskar, tack vare Kjell Alinges goda musiksmak och lysande förmåga att lugnt och stilla promota det som han anser är bra musik. Finns det något skönare att ligga på en klippa på sommaren, titta på vattnet och lyssna på ett "Eldorado"? Jag tror inte det.
Dessutom ett hedersomnämnande till två av hans program innan dess, "Café Midnatt", som verkligen var ett nattprogram med mjukt prat och riktigt mysig nattmusik samt det kortlivade "Fantasino" som var i liknande stil.
Kjells lekande med Janne Forsell i "Hemma hos..." har jag inte lyssnat lika mycket på, men på Sundsvalls skivmässa för X antal år sen hade jag turen att hitta deras utgivna skiva med sketcher ur detta program. En del sketcher är väldigt gapiga och lite över huvudet på mig, men så finns det riktiga guldkorn, som deras satir med lekprogrammen i TV och radio, "Melodicharaden", där Janne Forsell ska leda ett frågeprogram och Kjell Alinge ringer in och gråter ut om alla sina och världens problem och det slutar med att båda sitter och skriker på varandra i "direktsändning". Det är lysande, detta är unik och på sin tid nyskapande svensk humor!
Jag brukar ju skriva om skivor också och jag har två som jag vill förmedla, som en hyllning till detta radiogeni. Nu medverkar Kjell inte på dom, mer än som skivans producent, men det är ändå hans tydliga ande över "Eldorados" båda skivor, som släpptes 1982 respektive 1987.
Den första heter "Eldorado: Stjärnornas musik" och är fullständigt olik andra samlingsplattor som olika radioprogram släppt genom åren, som Tracks alla skivor och Metropols dubbelalbum. Här är det olika udda låtar som spelats i programmet och som skapats speciellt för radioprogrammet och därför inte finns på någon annan skiva än denna. Eller vad sägs om Totte Wallin & Björn J:son Lindhs väldigt udda och lågmälda version av Evert Taubes "Stockholms melodi", eller Eva Dahlgrens väldigt personliga och nakna version av Monica Zetterlunds "Sakta vi går genom stan" och klassikern, där Sam J Lundwall med Michael B Tretows lätta röstförvrängning berättar om "Elle dolores"? Självklart finns Adolphson & Falk här och ger oss hela fyra stycken av deras mest klassiska låtar, "Blinkar blå", "Mer jul", Bärande våg" och "Astronaut". Detta är en vacker och mästerlig platta som smeker vackert och som man kan drömma bort till.
Den andra skivan kom alltså fem år senare och heter "Eldorado: äventyret fortsätter...". Det är en inte lika mörk och nattlig platta utan den låter mycket ljusare, men fortfarande smekande och mjuk i musiken. Cornelis Vreeswijk ger oss ett par av sina sista låtar i livet, "I mina kvarter" och "Sommarkort" och Monica Törnell är riktigt bra i sin svenska version av Don Henleys "Boys of summer", "Jag kan se dig". Här finns dock ett par sänkare, Anne-Li Rydé skulle göra lysande dansanta versioner av gamla schlagers fem år senare, men den lätt discofierade versionen av "Min älskling du är som en ros" faller rätt platt och Adolphson & Falks försök till att rappa i "Vårrap" är mer komisk än bra. Men så finns här förstås huvudnumret, kultklassikern: när Ernst-Hugo Järegård med ett överdrivet dramatenagerande försöker tolka Styles "Dover-Calais"! Detta är stor och lysande komik mitt i 80-talet som både driver med decenniet och samtidigt hyllar det.
Men båda skivorna är ett måste för radiofreaks så som jag själv, främst för att dom lyckas framkalla den speciella rogivande stämning som gav "Eldorado" dess framgång och som är så typisk för Kjell Alinges program, och för att flera av dessa låtar är udda och väldigt svåra att få tag på annars.
Så jag skulle vilja tacka Kjell Alinge för alla nya musikaliska bekantskaper som hans program givit mig, för underhållningen och för allt han gav svensk radio under alla år!
Tre klipp bjuder jag på, dels den lysande sketchen "Melodicharaden" ur "Hemma hos"-skivan, Totte Wallins underbara version av "Stockholmsmelodi" och självklart Ernst Hugo Järegårds "Dover-Calais".
Jag erkänner, det här var en av dom knepigare artiklarna att skriva. Hur ska jag skriva utan att snudda vid det jag redan har skrivit om och upprepa mig, samtidigt som jag verkligen vill hylla den här personen? Så om ni tycker att jag upprepar mig från när jag skrev om Magnus & Brasse när Brasse Brännström dog i augusti förra året så hoppas jag att ni har överseende med det. Det är lite svårt att skriva något om Magnus Härenstams produktioner utan att nämna Brasse. För mig var Magnus Härenstam en stor komiker och en av mina absoluta favoriter genom hela mitt liv, och nu är han inte längre med oss. Cancern tog honom till slut, 73 år gammal. Det känns overkligt! Magnus har alltid funnits på nåt sätt i medierna och på scenerna. Jag såg honom i "Fem myror", "Jeopardy", "Lagt kort ligger", "Fredrikssons fabrik", "Svenska Sesam" mm mm. Han fanns alltid med in i det sista och han var alltid lika glad och rolig! Jag tror det kommer framgå av texten att jag är ett stort fan av denne komiker!
Jag fick äran att se honom live på Tonhallen här i Sundsvall när han var en del av stand-up-turnén Big Comedy. Om man jämförde honom med dom andra som var där, Magnus Betnér, Adde Malmberg, Lennie Norman och David Batra så var han lite långsammare och äldre i sin humor utan att vara dålig, men jag är idag oerhört tacksam att jag fick chansen att se honom live!
Magnus Härenstam fick alltid spela den mer seriösa rollen i showerna och på scen medan Brasse var den naive slarvern, men om man ska tro hans sommarprogram från 2006, som jag plöjde igenom igår, så var det tvärtom privat. Vill man ha riktigt roliga minnen om practical jokes mellan skådespelare bakom scenen så rekommenderar jag att gå in på radiogodis.se och lyssna.
Det jag gillade med Magnus var hans förmåga att plocka upp det som var aktuellt och trendigt och göra det på sitt eget sätt och driva med det på ett väldigt hjärtligt sätt. Han tog i och gnällde överdrivet med sin ljusa och härligt gnälliga röst och fick till poängerna på ett lysande sätt. Samtidigt så verkade han vara en väldigt trevlig och glad person med både hjärta och hjärna som alltid hade lätt till skratt.
När Brasse Brännström dog så skrev jag om skivan "Levande på Nya Bacchi", men det finns en annan skiva som är ännu mer förknippad med duon. På jobbet så brukar jag och några till där ofta prata och citera sketcher från den numera klassiska "Varning för barn" från 1976. Därför känns det helt rätt att skriva om den nu, även om det tog ett tag innan jag började gilla den. När jag var yngre och tittade på skivomslaget och två fullvuxna män som sitter vid ett vidrigt och skitigt bord och titeln är "Varning för barn" och där man sjunger om att ta sig ett glas och svära så fick jag bilden av att det var något liknande Eddie Meduzas snuskplattor.
Men självklart är "Varning för barn" ett humoristiskt mästerverk, inspelad på Restaurant Trägårn i Göteborg just 1976. Här är några av dom mest klassiska sketcherna som finns och där Magnus och Brasse ger allt. Vi har "Svordomsvisan" där man på ett nytt sätt lär folk att skälla ut någon med orden: "Bondlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit! Pottsork, snuskiga stork, din ruttna rot, din fulla kork!" Magnus briljerar som Hinke Berggren i klass 5 A som försöker hålla ett fackmöte för barn där han klagar på ett klassiskt Härenstam-sätt på hur barnen har det svårt idag. "Vi dras med strejkbrytare i organisationen, och jag tänker du närmast på syrran! Hur kan du gå ut med hunden och städa rummet under pågående konflikt?! Jävla svartfot!" Sen får vi förstås inte glömma mina två stora favoriter. Dels när två amatörer får i uppdrag att landa ett flygplan i "Flygkaptenerna", där vi får veta att "världen" inte har någon flygplats och att det pågår en tävling där vinnaren får komma fram och landa. Men framför allt "Manuscensorerna", som kittlar dom lite förbjudna tankarna, där Magnus och Brasse fått i uppdrag att plocka bort all snusk och synd ur medierna och hittar dom mest underbara krystade sexanspelningarna. "Varning för barn" har fullfart från början till slut och är en skrattfest av sällan skådat slag och innehåller varm och rolig satir på ett annorlunda sätt! Kanske en av dom bästa humorskivorna som givits ut! Dessutom finns den att se numera också. Jag fick i julklapp för fem år sen äran att få den utkomna dubbel-DVDn där "Varning för barn" är en av showerna ("Det är serverat" är den andra). Vilken helt fantastisk känsla att få se dessa sketcher man är uppväxt med framföras på scen!
Självklart så går det inte att låta bli att nämna "Fem myror är fler än fyra elefanter". Alla dom tre som lärde
oss 70-talister att läsa och räkna är nu borta och dog också alla av cancer. Men då när det gick så var jag frälst i två barnprogram, dels "Fem myror" och dels den svenska versionen av "Sesame Street", "Svenska Sesam", båda innehållandes Magnus Härenstam. I den senare spelade han den spattige och hypernervöse "Dirren" som alltid slog sig och hans sekreterare Millejor (Lill Lindfors) fick sjunga "Tullelille"-sången för att det skulle bli bra igen. Men ännu får jag förstås gåshud av nostalgi att höra "O-låten", "Internationella Igelkotten Ivar", "J-dans på Jussis Café" eller höra Magnus, Brasse och Eva tjafsa om huruvida man kan ha korv i julgrannen i "Finaste granen i stan". "Fem myror" tog en allvarlig sak och förvandlade det till lek och plötsligt gick det lättare att lära sig läsa och skriva!
Jag vet att det är fånigt att tacka döda kändisar, men jag skulle ändå med en liten tår vilja tacka Magnus Härenstam för det han gjort för svensk humor och underhållning! Sverige har blivit ett gladare land tack vare Magnus och Brasse. Dom må vara borta bägge två nu, men någonstans sitter dom väl förenade igen och gör practical jokes för varandra.
Precis som när jag skrev om Brasse så väljer jag tre klipp här med, två från plattan och en bonus. Dels "Barnombudsmannen" och dels "Flygkaptenerna", båda hämtade från DVD-utgåvan. Men som en liten bonus så finns hans standup från Big Comedy utlagd, så självklart vill jag låta Magnus Härenstam få full frihet alldeles själv där han berättar om hur det är att bli äldre.
