Scotch - Delerio mind Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Beat Box B-sida: Man in the man Året är 1985 och mitt intresse för popmusik en bubblar i mig. Jag hör någonstans en stuffing discolåt som inleds med en operasångare som lallar hela tiden. Och jag tycker att det låter så udda och häftigt! "Delerio mind" heter tydligen låten. Senare på sommaren så är 10-årige jag sommarbarn i Bergeforsen och tonårsdottern till familjen jag är hos har en massa kassettband med Tracks och Kaj Kindvall inspelade, där "Delerio mind" med italienska Scotch är inspelad. Ja, jag har ju nämnt allt detta en otaligt massa gånger här så jag behöver väl inte ta upp allt det igen. Men ett evigt sommarminne från tiden när 80-talets popmusik blev mitt liv är det likväl! Scotch kan man tro var en duo, men det var fler medlemmar involverade, men Vince Lancini och Fabio Margutti var dom två frontpersonerna i bandet. Det var ofta kul och party när Scotch gjorde låtar. Operasångare i den här låten och en envist hostande person i gruppens tidigare ännu större hit, "Disco band", och det var väl det som gjorde att Scotch förblev en av 80-talets italodiscos populäraste namn, även långt efter att genren dött ut på listorna. Man vågade göra det där lilla udda som stack ut i låten. Den här låten blev ju då en stor hit här i Sverige, och även i dåvarande Västtyskland, med en första-plats på Tracks precis innan sommarlovet. Detta var ju då en bedrift man upprepade ett år senare med låten "Mirage", så som ni förstår så finns det anledning att återkomma till Scotch i senare Sommarplåge-artiklar. Däremot så känner jag att "Mirage" har stått sig något bättre hos mig genom åren. Jag tycker ännu att "Delerio mind" är en riktigt bra låt och sommarklassiker och nostalgin från sommaren 1986 flödar på högvarv när jag hör låten, men jag har kanske hört mig lite mätt på den numera, till skillnad från "Mirage" som i regel aldrig hörs i offentligheten. Men en klassiker är en klassiker och en bra låt är en bra låt och "Delerio mind" är en gigantisk del av min sommar 1985 och nya kärlek, popmusiken, med synthar!
Snap - Cult of Snap Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Logic B-sida: Blasé blasé När man säger Snap! så säger dom flesta "Rhythm is a dancer" och det är en bra låt som kanske kan dyka upp i ett senare "Sommarplågor", men jag är också rätt mätt på låten vid det här laget och har flera andra låtar med projektet som jag sätter före och högst upp hamnar nog den här singeln.
Dom personer som främst är förknippade med Snap! är förstås dom som också hörs på ovan nämnda jättehit, rapparen Turbo B och sångerskan Thea Austin. Men som med som flesta dansprojekt så är det två osynliga producenter som är i bakgrunden. Ovanligt osynliga i det här fallet för flera av eurobandens discjockeys och bakgrundspersoner som Torsten Fenslau (Culture Beat), bröderna Boer (2 Brothers On The 4th Floor) och Enrico Zabler and DJ Tommy Schleh (Masterboy) på 90-talet nämndes ändå då och då, men namnen Michael Münzing och Luca Anzilotti är väldigt undangömda. Det är då alltså dom som är personerna som skapade Snap!. Sen efter "Rhythm is a dancer" så bytte man frontfigurer ofta så låt oss hålla oss till originalen, alltså Turbo och Thea.
"Cult of Snap" var då tredje singeln från debutalbumet "World power" och för dom som tror att Turbo B och Thea Austin bara var i bandet för att se coola ut så har dom faktiskt varit med och skrivit låten. Det här är en oerhört catchy låt med en jättecool ramsa som gnager sig in i hjärnan. "Zoobahey, agowaheya! Zoobahey, agowaheya! Ago, ago agowaheya!" Allt ackompanjerat av afrikanska rytmer som blandas med då tidens sköna housedancemusik! Jag tycker den här låten är hur häftig som helst och är en av dom låtar där volymen åker upp när jag hör den. Soundet och groovet är ju grymt! Det tidiga 90-talets dansmusik när den är som grymmast! Så grym att den blev nr 29 på min årslista för 1990.
För dom som undrar, Snap! finns fortfarande, även om man inte släpper så mycket nytt nuförtiden. Men electro-swing-låten "Jumping!" från 2008 är riktigt bra och rekommenderbar. Men lika bra och cool som "Cult of Snap!" kommer varken den eller någon annan Snap!-låt bli.
A-ha - The sun always shines on T.V Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Warner Bros B-sida: Driftwood Det var inte så länge sen som jag skrev om A-ha's "Take on me", som en del av min lilla serie om 80-talets stora hitsinglar och det är väl inte mer än rätt då att jag även tar upp bandets andra megahit. Tyvärr har den här med åren kanske lite bleknat lite efter "Take on me". Det finns flera som även hävdar att A-ha var ett "one-hit-wonder" med "Take on me" som deras enda hit. OK, jag kan förstå möjligen i USA, men A-ha kan knappast sägas vara ett band med en enda hitlåt! Den här låten, "The sun always shines on T.V", klådde till och med "Take on me" i England och blev etta där.
Låten ska ha spelats in under ett inte så roligt tillfälle, då bandet låg nerbäddade i campingsängar i skivstudion med hög feber och influensa. Tur då att det inte framgår på inspelningen för personligen så hör jag långt mycket hellre på den här än "Take on me", som då är mer av en nostalgisk klassiker för mig. Här har Alan Tarney verkligen gjort sitt kanske största mästerverk som producent, med en übermäktig och stor produktion av discoformat med mycket atmosfär och skön stämning, och körerna i låten är fantastiska! Det här är nog A-ha's bästa och häftigaste låt någonsin, med Morten som tar i för allt vad han är värd.
Jag minns när jag jobbade på en second hand-butik runt 2011 och vi hade den kommersiella radiokanalen Radio Guld gåendes i radion. Radio Guld var en kanal som spelade musik från 50-80-talet hela tiden och en del av låtarna, som jag har nämnt tidigare, spelades så mycket per dag att jag tröttnade helt på dom och sen aldrig ville dessa höra igen. Nu var det så att kanalen uppmanade i en duell mellan två låtar varje vecka lyssnarna att ringa in och rösta på vilken av dessa två man ville skulle in i spellistan och i rotation. En av låtarna en gång var just A-ha's "The sun always shines on T.V". Och jag, som alltid älskat 80-talet och velat att det decenniets musik ska spelas mycket mer av bad om att låten INTE skulle vinna och spelas i Radio Guld. Anledning: Om jag flera andra låtar jag tidigare tyckte var bra kunde totaldala hos mig för att jag var enormt trött på att höra dom 3-4 gånger per dag så ville jag INTE att detta skulle ske med den här fantastiska låten som jag älskade. Då vet man att en kanal gått i stå och envisas för mycket med sina låtar, när man inte vill höra sina favoriter där i rädsla att förlora dom som just favorit. Ett problem jag gissar att många andra delar även i dagens reklamradioskval!
Det är dock intressant att tänka sig att U2's Bono har sagt att låten var en stor inspirationskälla när bandet skrev sin hit "Beautiful day" 2000.
Pet Shop Boys - It's a sin Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Parlophone B-sida: You know where you went wrong 2018 så släppte Ghost en version av Pet Shop Boys klassiker "It's a sin" på den begränsade deluxe versionen av sitt album "Prequelle". Den nådde snart internet och åtta år senare är låten mer officiellt släppt till allmänheten. Det är faktiskt en riktigt bra version, och det föranleder mig till att introducera originalet på bloggen som en del av min serie där jag skriver om megahits och klassiker.
Pet Shop Boys skrev låten redan 1982 och spelade in en demo till låten tillsammans med producenten och artisten Bobby Orlando 1984, men det var först 1987 som låten fick sin mer bekanta stil. Texten är hämtat från intryck Neil Tennant fick i en katolsk skola han gick på och han har sagt att den inte alls är tänkt att vara seriös utan mer som ett internskämt där låten tog 15 minuter att skriva.
Lik väl har låten ett otroligt mäktigt sound med psalmliknande melodistämmor, åskknallar, ekon och diverse körljud. Producenten Julian Mendelsohn och Pet Shoparna har verkligen gått all in i viljan att skapa ett redigt kyrkosound och man lyckas att göra något för tiden väldigt eget och ändå så passande för listorna att folk bevisligen vill höra det mer och mer av. För än till idag räknas detta som en av bandets absolut största hits i karriären! Det här är för min egen del en låt som jag har delade tankar om numera. För det är en magnifik låt och skapelse och som Pet Shop Boys-fan en megaklassiker av gigantiska mått, utan tvekan. Däremot så är det inte den låt av bandet jag helst lägger på idag eftersom jag känner mig rätt mätt på den efter att ha hört den av och till ända sen den marscherade in på trackslistans första plats i augusti 1987. Men precis som med många av dessa klassiker på 80-talet så kan man vara less på låten, ända till dess att den spelas och man skiner upp och plötsligt gladeligen minns sitt 80-tals radioinspelningar när man tryckte ner play och rec på bandspelaren när den önskades i "Lördagsbiten" eller "Upp till 13". Det är nog bra att Ghost har kommit och putsat upp låten i sin egen rockiga stil och gjort den på nytt, så länge som folk inte glömmer var den kommer ifrån och vilken mästerlig och egen skapelse originalet är. Så hur mätt jag än är på den så bugar jag mig i vördnad till Neil och Chris för en otrolig låt och ett bländande sound!
Och är någon nyfiken på hur demon lät så är den bifogad med länk nedanför! Ja, den låter lite annorlundare...
Madonna - Into the groove Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Sire/Warner Bros B-sida: Shoo-Bee-Doo Då det talas om att det ska komma ett nytt Madonna-album i år så tar jag en megaklassiker igen, den här gången en låt med nostalgikänsla deluxe! Det låter kanske lite nördigt, men det var den här låten som var "Veckans raket" på den allra första trackslistan som jag spelade in och hörde på. Och jag gillade låten direkt. Vilket härligt drag i låten! Jag klev omgående in i groovet!
Låten är som bekant hämtad från filmen "Desperately seeking Susan" (i Sverige "Susan, var är du") med Madonna och Rosanna Arquette. Madonna beslöt sig för att använda låten till en dansscen i filmen, men låten hamnade inte på soundtracket, eftersom hon var kontrakterad till Warner Brothers och soundtracket kom ut på ett bolag ägd av Universal. Dessutom kom låten inte ut som egen singel i USA utan var bara b-sida till maxisingeln av Madonnas singel "Angel". Men låten blev ändå en megahit där, efter att man givit ut "Angel"-singeln med båda låtarna krediterade på omslaget. I övriga världen släppte man dock singeln som vanligt och det blev en världshit av gigantiska mått. Med åren har ju då "Like a virgin" blivit låten som den tidiga Madonna ännu är mest förknippad med, men försäljningsmässigt kan man säga att där och då fick hon sin dittills största hit.
Jag föll alltså direkt för låten och spelade in den vid varje tillfälle. Jag till och med frågade på skolans engelska-lektion vad låttiteln betydde och min lärare Stellan försökte kämpande förklara vad ordet "groove" betydde. Och ännu så blir jag fylld med stor glädje och nostalgi när jag hör det häftiga introt till den här låten (singelversionen alltså), vilket en 15:e plats på min lista över 1985 års bästa låtar är ett bevis på. Det finns så oerhört mycket bra att välja på när det gäller fröken Ciccones katalog, men bland som absolut högsta är den här ikoniska danspärlan från det gyllene året 1985!
Berlin - Take my breath away Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Columbia B-sida: Radar radio Min lilla serie om ökända och i viss mån kanske lite för spelade 80-talssinglar fortsätter med kärlekstemat som splittrade hela bandet. Berlin var ett riktigt bra synthpop-band under det tidiga 80-talet, ett av få i USA. Frontade av sångerskan Terri Nunn så gjorde man briljanta singlar som "The metro", "Dancing in Berlin", "Masquerade" och "Sex (i'm a...)", vars text fick låten bannlyst och omdiskuterad. Dock lyste dom kommersiella framgångarna med sin frånvaro.
På en annan av deras singlar, "No more words", så jobbade man tillsammans med Giorgio Moroder som producent och Moroder är ju också en mästare vad gäller filmmusik, så när han fick i uppdrag att skriva musik till filmen "Top Gun" med Tom Cruise 1986 så hade han Berlin i tankarna till kärlekstemat, en stor och mäktig ballad betitlad "Take my breath away". Låten spelades in och blev en gigantisk hit, men bandet var riktigt oense om låten. Terri Nunn såg det hela som en gigantisk chans att nå ut till en bredare publik, medan John Crawford och dom andra bandmedlemmarna var väldigt besvikna på att bandet knappt hade gjort något i låten. Den andra Moroder-låten, "No more words", var ändå komponerad av Crawford, medan den här var mer eller mindre Moroders egen låt med Nunn på sång. Den efterföljande plattan "Count three and pray" floppade grovt och bandet splittrades, skyllandes allt på den stora genombrottshiten. Sen dess har bandet dock återförenats och även släppt nya plattor, och "Take my breath away" lär man inte bli fri från.
Som jag sa tidigare så gillar jag synthpop-bandet Berlin en hel del och tycker att bandet är riktigt underskattat. Och "Take my breath away" är en helt OK och snygg ballad med ett mäktigt sound av Moroder. Att ha den i singelsamlingen är en självklarhet. Däremot är jag kanske något mätt på låten och lägger hellre på "The metro" eller" Dancing in Berlin" numera, eller varför inte "Like flames" eller någon annan låt på det riktigt underskattade "Count three and pray"-albumet. Men "Take my breath away" är likväl en snygg balladklassiker från 80-talet som har sin rättfärdiga plats i pophistorien och som jag på den tiden inte alls hade något emot att höra när den önskades i Lördagsbiten eller spenderade vecka efter vecka på Trackslistans första-plats. Jo, visst finns det även en viss dos av nostalgi även här som man inte kommer ifrån...
A-ha - Take on me Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Warner Bros B-sida: Love is reason Jag vet att jag ofta försöker undvika dom där allra lättaste och vanligaste låtarna som alla redan har hört hur många gånger som helst. Någonstans vill man väl inte slå in alla öppna dörrar. Men samtidigt så finns det väldigt många singlar i min singelsamling som ändå är enorma klassiker och som trots allt är riktigt bra eller i alla fall helt OK och som ändå borde ha sin beskärda del av plats i den här bloggen, även om dom inte är "Sommarplågor". Så därför hade jag tänkt att ta upp en del av dom där gigantiska 80-talshitsen som många förknippar med decenniet. Dom där som är ett måste när man ska sätta ihop "The best of 80's" och som fanns med när alla skivbolagen skulle göra en samling från decenniet.
Och givetvis är den bästa låten att starta med hiten som förde upp Norge på dom utländska hitlistorna. När någon säger A-ha och "Take on me" så blir min första tanke: "Men snälla, "Take on me" i alla ära, men A-ha har gjort så många andra låtar som är originellare..." Den är sönderspelad och uttjatad, det kommer man inte ifrån. Samtidigt så är det ju en bra låt, det går inte heller att ändra på. Och hur uttjatad jag än tänker att den är så förvandlas jag när låten spelas. Då är jag tillbaka till dom där soliga lördagseftermiddagarna hösten 1985 när jag hörde på mina första tracksprogram och låten gjorde sin vända på top 10 där. Låten är ändå nostalgi och en galant liten popklassiker och därför så kommer jag inte ifrån den, även om jag egentligen hellre vill höra "Manhattan skyline", "Train of thought", "Crying in the rain", "Forever not yours" eller någon annan mindre A-ha-hit som inte spelas ens i närheten antal gånger.
Men om vi tar det från början, "Take on me" utgavs egentligen 1984 och var då producerad av New Musiks frontman Tony Mansfield. Den versionen blev inte alls någon hit och blev till exempel bara trea hemma i Norge. Dock i kölvattnet på låtens genombrott 1985 så kunde man höra den här originalversionen i radions önskeprogram om någon klåpare bakom spakarna valde att lägga på fel singel. Och originalversionen är faktiskt tamare ochriktigt långt under "the version" i kvalitet. Managern Terry Slater tipsade sen om att låta producenten Alan Tarney, som dittills främst varit känd dels genom sitt eget band Tarney & Spencer och dels genom sounden på Cliff Richards och Leo Sayers plattor, göra om "Take on me". Och så skapades norsk pophistoria, där låten så småningom blev etta på både USA- och Englandslistan och teamet A-ha/Tarney skulle hålla i tre plattor framåt. Som sagt så blir jag alltid gladare när andra A-ha-låtar spelas. Men ändå så blir jag nostalgisk och ler inombords när "Take on me" väl spelas, för det är ändå en riktigt snyggt slipad popdiamant. Inte världens bästa engelska logik i titeln, men det förlåter man lätt... Så var det detta med val av videoklipp. Den tecknade videon är förvisso ett stycke musikvideoklassiker i sin skapelse, men 98 % av er har garanterat sett den någon gång. Så jag gör som radioproducenterna förr och väljer fel version, för originalvideon till låten från 1984 har säkert inte visats sen dess, om den ens visades då.
The Shamen - Ebeneezer goode Utgivningsår: 1992 Skivbolag: Coma Records B-sida: Ebeneezer goode (Shamen Dub) För drygt tre år sen så skrev jag en krönika om så kallade "guilty pleasures". Låtar som man av någon anledning skäms lite för att man gillar och nämnde då att det finns den normala meningen av frasen (låten är lite pinsam rent allmänt och/eller låter egentligen för daterad) och det finns den mer etiska meningen, alltså att låtens text eller image är så pass olämplig i ens ögon att man inte borde gilla den. Den här låten ingår nog för många i den kategorin, för låten är en av dom mer kontroversiella låtarna textmässigt som gjordes under 90-talet. Skottska gruppen The Shamen började som en psychedelisk punkgrupp i slutet av 80-talet, till väldigt fås uppmärksamhet. Sitt genombrott fick man först när man anammade dansmusiken i början av 90-talet och fick hits med låtar som "Move any mountain" och "L.S.I". Sen då så kom den här låten, som blev bandets största hit med en andra plats på Englandslistan, vilket lite ironiskt skedde samtidigt som man hade en antidrog-vecka i England och låten dessutom blev bannad från BBC.
Om vi då börjar med det positiva, låten är catchy, nåt så otroligt catchy. Refrängen gnager sig in i hjärnbalken, kombinerat med ett häftigt dansbeat och driv! Rapparen Mr C är dessutom snabbare i truten än många andra jag har hört. Låten som skapelse, sound och melodi är galant snygg och skön och för det gillar jag låten starkt. Den till och med blev nummer 11 på min lista över dom bästa låtarna 1992.
Så kommer vi då till det oundvikliga, texten. "Ebeneezer goode" har ju med åren fått stå ansikte för moderna drogpositiva texter i poplyriken. Den har ju en hel del referenser till droger och glada drogbudskap, även om den officiella texten är dock sagt att lyda: "Eezer good, eezer good" Men snabbt så fick låten den mindre lämpliga tolkningen: "E's are good, e's are good!" Eller: "E's sublime, E makes you feel fine" "E" är alltså en slang för drogen ecstacy. Eller vad sägs om frasen efter refrängen: "Has anybody got any Vera's? Looovely!" Och "Vera" är då en slang för marijuana. Detta har bandet försökt förklara på flera olika sätt. Man har förstås förnekat alla drogliberala ord. Men man har också sagt att det härrör sig från en man man träffade en gång som sa ovan nämnda saker och som man ville skriva en låt om. Fast att The Shamen var drogpositiva stod ändå klart, vilket om inte annat framgick av en intervju i Aftonbladet runt denna tid då man sa att: "Vi dricker inte alkohol alls! Vi tuggar svampar..."
Så det moraliska hade ju varit att bara bojkotta låten helt och jag stödjer förstås på intet sätt textens innebörd. Numera när det har gått drygt 32 år sen låten skapade stor diskussion så kan man ju dock titta tillbaka och tänka: "Det har ju funnits många låtar som har haft samma referenser, inte minst under slutet av 60-talet och början av 70-talet." Det stämmer, men är förstås inget som rättfärdigar dessa texters innebörd. Men nu är låten gjord och den är samtidigten enormt häftig och störthäftig dansklassiker modell deluxe som jag inte alls kan låta bli att lyssna på, texten till trots. Om inte annat kanske man kan använda texten och låten till att lära folk om droger.
Rod Stewart with The Temptations - The Motown song Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Warner Brothers B-sida: Sweet soul music (Live) 1991 var ju, som jag tidigare sagt, ett år med mycket bra sommarmusik och en låt som då funkade helt OK på Sommartoppen var Rod Stewart, som tidigare under året hade omfamnat sin skotska bakgrund i hiten "The rhythm of my heart". Nu skulle han ta sig an en tämligen bortglömd filmlåt som 1986 gjordes av Larry John McNally till den lika bortglömda filmen "Quicksilver" med Kevin Bacon. Idag tror jag många förvånat reagerar med: "Vad är det här en cover, och inte av en gammal soulklassiker???" Men Rod gillar Motowns soulmusik jättemycket (inte långt innan hade han ju sjungit "This old heart of mine" med Ronald Isley) och kontaktade legenderna i The Temptations, som har förekommit ett antal gånger här på bloggen, och lät dom agera doakör till honom i hans version av låten. Resultatet blev en trevlig sommarhit som inte gjorde någon fluga förnär och en av Rods större hit i den modernare tiden.
Det är fortfarande en helt OK låt och visst finns det nostalgi till den från lyssnandet på Sommartoppen i familjens sommarstuga i Örnsköldsvik den sommaren. Men med åren så kanske den inte har hållit kvaliteten lika bra som andra låtar den sommaren, och andra låtar från Rods material har sprungit förbi den.
Elvis vs JXL - A little less conversation Utgivningsår: 2002 Skivbolag: RCA/BMG Andra spår: Elvis Presley - A little less conversation Det var inte alls planerat, tro det eller ej, men nu är det så att den här sommarplågan släpps på dagen 48 år efter Elvis Presleys död. Tajming är A och O ibland. Men Elvis Presley hade en enorm renässans i popularitet 2002, vilket kröntes med en ny listetta världen över. Sommaren 2002 valde den holländske discjockeyn Tom Holkenberg, mer känd som Junkie XL eller JXL, att ta sig an den svåra uppgiften att fråga Elvis organisation om det var godkänt att remixa om en av hans låtar. Ingen annan hade fått godkänt förut och för första gången valde man att säga ja. Ett unikt ögonblick!
På sin tid så var låten en av Presleys mindre kända hits och med i den idag tämligen bortglömda Elvis-filmen "Live a little, love a little" 1968. Egentligen var den till och med en b-sida till en annan låt från filmen, "Almost in love". JXL lyfte alltså låten enormt med sin version, som spenderade en hel månad på Englandslistans första plats.
Jag har sagt det förr, jag är inte direkt Elvis Presleys allra största fan och ska väl inte heller påstå att originalet är någon av hans bästa verk. När då den här versionen dök upp med en riktigt rolig blandning mellan rockabilly och ett bigbeat-liknande sound så hoppade jag till av glädje. Detta är ju bara häftigt och JXL har verkligen dragit på alla kranar på en gång i detta mästerliga soundet som för tankarna lite till både Fatboy Slim och Apollo 440 light. Det är glatt, roligt, upplyftande och tar Elvis till en helt ny dansvärld! Sommaren 2002 var väl inte någon av dom mest ihågkomna för egen del, men den här låten fick den i alla fall att röja skönt!
Låten blev alltså etta på listorna över Europa och när en samling med Elvis listettor pressades ut till hösten så hade man givetvis i sista ögonblicket klämt in den här låten också. Som sagt, tajming, tajming...
Scooter - Fire Utgivningsår: 1997 Skivbolag: Club Tool Andra spår: Fire (Extend emergency)/Choir Dance/Fire dub 1 Tyska Scooter är tillbaka igen och som jag tidigare sagt; det är ett band som verkligen blandar högt och lågt. Men innan 1997 så var det verkligen till 98 % lågt. Det är fortfarande inte mycket från bandets tidiga år som är jättekul. Men "Fire" var lite av genombrottet hos mig och passade som hand i handsken när jag åkte runt med MHFs turné mot rattfylleri och spelade musik över festivalområdena. H.P Baxter som vrålar ut för allt vad han kan: "1-2-3 FIIIIIRRRRREEEE!!!!!!!" Åtföljt av ett malande hårdrocksgitarrsolo som verkligen bryter igenom bandets technosound och skapar något riktigt speciellt med låten. Att blanda hårdrock och techno är ett recept som med rätt melodi och refräng kan skapa en höjdarlåt och en partyröjare deluxe och här har man verkligen det! Och inledningen är ju så lysande. En soft och tyst prata, åtföljt av Baxter som plötsligt bara illvrålar titeln. Det finns alltså idel sommarminnen med den här låten, men främst så lyser ett minne när turnén hade nått min hemstad Sundsvall. Jag satt på radioscenen med coverbandet vi hade med oss. Det var Sundsvalls Gatufest och The Hellacopters hade spelat i tältet bredvid vår scen och en av medlemmarna i coverbandet begärde: "Du, spela lite hårdrock! Det kommer ju en massa hårdrockare förbi oss nu efter Hellacopters-konserten!" Jag hade förstås ingen hårdrock med mig, det är ju som bekant inte min kopp av te, men han envisades: "Men spela Scooter, dra på med lite "Fire!". Jag lydde och drog på med H.P Baxters ylande och coversångaren gick en bit bort och lyssnade och skrek sen: "HÖGRE, STAFRIN, DET ÄR FÖR LÅGT!!!" Jag vred upp volymen och tänkte "Kommer verkligen hårdrockarna vallfärdas hit för att vi spelar tyska Scooters insamplade gitarrmangel en gång, när vi efter kanske lägger på Robyn?!" "HÖGRE, STAFRIN!!!!", vrålade han ännu en gång och motvilligt lydde jag och visste inte hur länge detta skulle hålla. Är detta bra för högtalare och förbipasserandes trumhinnor? Och mycket riktigt, det sprakade och sen dog ljudet helt. Slutsteget hade gått och sångaren hördes svära nerifrån åt det. Visst, jag kunde inte spela, men det var svårt att hålla sig för skratt åt det. Karma, karma...
Låten spelades mer än en gång till efter detta, på rimlig volym då förstås. Men ännu är det ett riktigt skönt ös när låten går igång. En av dom gånger då H.P Baxters ylande och en malande hårdrocksgitarr passat som allra bäst i en låt.
Take That - Pray Utgivningsår: 1993 Skivbolag: RCA/BMG B-sida: Pray (Acapella) Låt oss prata pojkband. Hela 90-talet var ju full av dom. Hette dom inte New Kids On The Block och Take That så var det Backstreet Boys, Boyzone, N-Sync och Westlife. Ett antal till ett band ihoppressade unga killar som hade looken och som med bakåtslickat hår, tvättbrädemagar och tighta kläder skulle sjunga sockersöta låtar för att locka en ung kvinnlig publik. Följaktligen var jag inte målgruppen och jag var aldrig intresserad av dessa band heller. Jag ska inte säga att det lät uruselt och hemskt, men det var nåt så in i nordens färglöst och tradigt och stack inte ut en millimeter. Sen fanns det väl enstaka låtar av en del av banden som ändå faktiskt var OK. "Larger than life" är ännu Backstreet Boys med hästlängder bästa låt och dom enda två riktigt bra av NKOTB är "Tonight och "Step by step". Men lägg på någon av deras normala ballader och jag somnar nästan direkt. Nej, pojkband är normalt verkligen inte min påse!
Men som sagt, undantag finns i allt och för mig har Take That alltid varit det. Ja, jag menar bandet där Robbie Williams startade! Jag ska verkligen inte säga att allt med Take That är jättebra heller. Även deras ballader är grymt såsiga pekoral som jag kan leva utan. Men det Manchesterbandet har som gör dom ett steg bättre än dom andra är den där kopplingen med 70-talets souldiscovärld, som gör att låtar som "It only takes a minute", "I found heaven", "Relight my fire" och "Could it be magic", förvisso alla covers, faktiskt är riktigt snygg och svängig popsoul, ofta med både blås, synthar och stråkar! Därför så blev jag faktiskt riktigt glad när jag hittade ett gäng av deras singlar på Erikshjälpen i Hudiksvall för ett antal år sen, och dessutom på vinyl!
Högst av deras låtar har dock nästan alltid "Pray"tronat från 1993 års "Everything changes". En låt som förvisso är mer lagd närmare åt balladhållet, men som ändå smeker skönt i örat med sitt softa sound och sina stråkar, förvisso synthbaserade stråkar, men ändå riktigt snygga stråkljud. Melodin är också en anledning till att låten är bland genrens bästa guldkorn, med en lite lätt melankolisk vers och en riktigt bra och positivare refräng. "Pray" har en brittisk 70-talspop-aura om sig som är kanonbra och stark och som, tillsammans med ovan nämnda låtar, gör att Take That är undantaget som bekräftar regeln om att pojkband var bland 90-talets tråkigaste företeelser. Dom här grabbarna hittade faktiskt något som ofta ändå stack ut bland allt annat slätstruket!
Alphaville - Big in Japan 1992 A.D Utgivningsår: 1991 Skivbolag: WEA B-sida: Big in Japan (The Mix) Det har gått tre och ett halvt år sen jag skrev om Alphavilles "Big in Japan", som en del av Sommarplågor nr 22 (en av tre stycken låtar den midsommaraftonen) och när nu Alphaville plötsligt ligger på listorna igen, tack vare att David Guetta och Ava Max återanvänt "Forever young", så känns det rätt passande att damma av den första stora hiten från albumklassikern "Forever young" igen. Jag ska inte säga att den nya versionen av balladen är usel och Guetta och Ava Max har gjort en hel del bra saker, men det här känns som en basic återanvändning/sampling som man försöker rida på och som blir en axelryckning. Jag hade föredragit om Alphaville hade gjort en egen ny vända på listorna med en ny låt. Men detta är väl bättre än inget, antar jag...
Men nu är det inte "Forever young" det ska handla om utan den förra gången som Alphaville tog en gammal låt, stuvade om den och det blev en oväntad listcomeback. Året var 1992 och man skulle släppa sin första samlingsplatta, var vid tyskarna tog sin klassiska "Big in Japan"-låt och satte den i en sorts techno-land med tillägget "1992 A.D". Självklart var det en sorts medvetenhet att dansmusiken var på stor frammarsch på dom europeiska listorna det året och det var lämpligt att göra låten i den stilen. Fast ändå är låten en väldigt udda fågel vad gäller hitlistor. Låten är en sorts technodriv som går genom hela låten och Marion Gold som hörs mumla fram något då och då och den klassiska refrängen kommer med endast valda fragment av sången. Det låter med andra ord väldigt mycket som den där 12"-mixen som endast spelas på dansgolven, men som i regel aldrig hörs i radion, än möjligen i Rakt Över Disc. Och normalt brukar jag inte vara så förtjust i det, vilket är en av anledningarna till att jag inte köper så mycket maxisinglar.
Men här är det så otroligt rätt och låter kanonhäftigt! Det pulserar skönt och har en grymt trancetechnostämning, men ändå i en sorts lättare melodisk form. Sen kanske det hade varit roligt med lite mer sång i låten, än bara de fragment av "Big in Japan" man nu får. Men totalt är detta en riktigt häftig dansexplosion som kanske inte låter så mycket Alphaville, men det behövs inte när det är så här bra. Och den är i mina öron klart bättre än David Guettas nuvarande "Forever young"-cover.
Pet Shop Boys - Go west Utgivningsår: 1993 Skivbolag: Parlophone B-sida: Shameless Detta är en av få gånger då A- och B-sida får nästan lika stor plats i samma artikel. För den här B-sidan är kanske en av dom bästa i sin sort. A-sidan är väl dock bekant för många. Pet Shop Boys valde 1993 att som andra singel från sitt album "Very", fortfarande enligt mig en av världens bästa plattor, ge ut en ny cover. Den här gången var det Village Peoples hit från 1979 om att åka till USA och satsa på sina drömmar som fick sig en välbehövlig omsminkning. Nej, jag är inget stort fan av originalet, eller något annat med Village People heller för den delen. Men här är ett tillfälle när man har tagit ett mediokert original och gjort något riktigt stort av det. "Go west" har fått ett mäktigt, dansant och fräscht Pet Shop-sound, där också små delar av Pachelbel's stycke "Canon" är inkluderad. Man har tagit fortbollskören och gjort något riktigt häftigt med den. Det är klart att detta skulle bli en jättehit och tracksetta! "Go west" är en stor Pet Shop Boys-klassiker som man kan höra mycket på!
B-sidan då finns inte på "Very", men den borde har gjort det. Den borde till och med ha släppts på singel enligt mig för den har verkligen, liksom "Go west", den där hitpotentialen för att bli en megahit. "Shameless" är en låt som på ett rakt och satiriskt sätt driver hejdlöst med människans desperata jakt på berömmelse och hur man är beredd på att göra precis vad som helst för sina 15 minuter i rampljuset. Ett budskap som utan tvekan nästan än mer är aktuell idag än det var 1993, innan alla dokusåpor, influensers och dejtingprogram. Refrängen är lysande och soundet är riktigt passande till låtens karaktär. Neil Tennant sa som kommentar till låten i texthäftet till bandets B-sidessamling "Alternatives" 1995 att man skulle vilja ha gjort en video till låten innehållandes dockmakarna i "Spitting Image". Dock har den framförts live och ett sånt framträdande bjuder jag på förstås. Personligen tycker jag låten är så häftig och kanonbra att den blev årets låt 1993! Två låtar på samma singel som visar upp ett bands storhet på att skapa mäktiga och starka hits! Hur ofta ser man det?
Sound Of Music - Blue magic woman Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Alpha Records Andra spår: A pretty lovesong Som av en händelse så är det ganska bra precis 15 år sen jag skrev om Sound Of Musics debutplatta, som jag ännu tycker är en av 1986 års snyggaste svenska plattor. Så vad passar bättre då än att låta bandets sommarsingel från plattan, "Blue magic woman", bli sommarens sista sommarplåga för 2024. Serien rullar förstås på nästa år igen, men för nu så går allt tillbaka till vanligt igen sen.
Sound Of Music var alltså första bandet för Nanne och Peter Grönwall, senare Peter's Pop Squad, senare One More Time, senare Nanne solo och senare One More Time igen (japp, dom återförenades för ett år sen). Sound Of Music, som också hade Angelique Widengren med, har numera blivit nästan bara ihågkommen för deras två melodifestivallåtar "Eldorado" och "Alexandra", men dom var ju så mycket mer under sin relativt korta existens. Den här låten, bandets tredje singel, var på sin tid en relativt stor hit, med flitiga radiospelningar och en 11:e plats på Tracks, som troligen hade blivit högre om inte sommarlovet kommit i vägen. One More Time har ju haft en hel del låtar som kretsar kring mystik, svensk folktro och olika väsen i texterna, men lite kan man väl säga att det började redan här. En taktfast drivande schlagerdiscopärla med spännande och mystisktljud och sound och en låt om att bli dumpad för någon som kan vara en häxa. Egentligen så är det här kanske inte en sommarlåt precis, men ibland räcker det som sagt med ideliga spelningar vid sätt tillfälle för att en låt ska växa till en sån. 1986-87 så hade vi här i Sundsvall ett närradioprojekt som hette Sundsvalls Semestertryck och där vevades den här låten flitigt. Så flitigt att när man på det allra sista programmet skulle räkna ihop den samlade poängen från sin egna lilla topplista som man hade haft under sommaren så blev den här låten lite oväntat etta och blev kallad sommarens låt. För riket spelade det kanske inte sån stor roll för i det hela klådde Eurythmics, Wham, Bananarama och Freda den stort i alla fall, men en liten kul och udda seger blev det ändå. Ännu är detta förstås en sommarpärla för mig, men så är ju hela plattan totalt en höjdare. Det är möjligt att jag har spelat låten lite för många gånger genom åren och att några andra Sound Of Music-låtar från gruppens två plattor har sprungit om den, men självklart är den en nostalgisk klassiker och ett stycke vackert gjord poplåt som lyckas skapa något spännande i sitt arrangemang och ljud.
Fancy - L.A.D.Y O Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Mega Records B-sida: Don't know how to cool it Det är svårt att fatta det, för mindre än en månad sen fyllde euroartisten Fancy 78 år. Och här sitter man själv snart 50 år och minns när han 1985 fick nästan hela Europa på dansgolven och hade tre stora top 5 hits på Tracks. Dom flesta minns ju tyske Manfred Alois Segieth (Fancys riktiga namn) för "Slice me nice" och en del minns också uppföljaren "Chinese eyes". Tredje singeln däremot är mer bortglömd, trots att den hamnade relativt högt på Tracks och spelades flitigt under sommaren.
Men "L.A.D.Y O" är för mig en del av mina första stapplande steg som popnisse under våren 1985 (för att under sommaren explodera fullt ut) och visst ler jag stort av nostalgi när jag hör denna glada discodänga. För om dom två något större singlarna innan hade en stark aura av dramatik i sitt sound och arrangemang så är det här en mer glad somrig 80-talsdanspärla, kanske det mest somriga som Fancy gjorde i karriären. Man ska också komma ihåg att 1985 fanns det inte ännu något Sommartoppen som kunde pusha upp sommarhitsen ännu mer. Men 1985 är ju som bekant ett av mina favoritår inom popmusiken och för mig är det här en skön sommarklassiker deluxe som hörs alldeles för sällan och som visar på hur bra Fancy var rent musikaliskt under 80-talet! Han kanske var relativt värdelös på videor, för dom såg väldigt amatörmässiga ut, till och med för att vara 80-talet, men musiken var spännande, Fancys röst var lite mystisk och cool och låtarna satt som smäck!
Alanis Morissette - Ironic Utgivningsår: 1996 Skivbolag: Maverik/Warner Bros Andra spår: You ought know (Acoustic/Live)/Forgiven (Live)/Not the doctor (Live)/Wake up (live) Precis som Suzanne Vega så känns Alanis Morissette intesom en artist som borde förknippas så mycket med ordet "Sommarplåga". Men 1995-1996 så var hon så het med sitt genombrottsalbum "Jagged little pill" att allt hon rörde vid blev till guld och givetvis så blev en av hennes hits från plattan en hit under sommaren 1996, trots att den egentligen inte låter somrig för fem öre. Men spelas en låt tillräckligt mycket en sommar så växer den till slut in i årstiden, oavsett om den har en refräng som exakt alla kan nynna på eller, som i detta fallet, är en rockigare singer-songwriter-låt från 90-talets mitt.
"Ironic" var då tredje singeln från plattan och handlar om livssituationer där ödets ironi spelar in. Jag ska erkänna att på den här tiden så var jag långt ifrån ett Alanis-fan. Hon hade pushats upp enormt i medierna och bland recensenterna och jag hade svårt att förstå varför, när låtarna inte fastnade alls hos mig utan jag såg som som svamliga flummiga rocklåtar. Men "Ironic" var ett stor undantag. Den här låten fastnade med en klart tydligare och bättre melodi och skön stämning i låten. Och trots att den är långt ifrån somrigt allsångsvänlig så lyckades låten överleva alla veckor på Sommartoppen detta år och jag tyckte den var helt OK hela tiden! Det fanns somrigare låtar, men "Ironic" var en skön rockhit varken mer eller mindre.
Sen skulle det ta drygt 10 år innan jag till sist hörde hela plattan "Jagged little pill" och insåg hur fel jag hade haft det. Plötsligt så såg jag att detta var just så bra som recensenterna sa då och jag började LÅNGT efter alla andra även gilla dom andra stora hitsen, "You oughta know", "Hand in pocket", "Head over feet" och "You learn". Det är inte omöjligt heller att hela den plattan kan dyka upp här någon dag. Sent ska syndaren vakna... välkommen till min värld!
Crystal Waters - Gypsy woman (She's homeless) Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Murcery B-sida: Tell me 1991 var ett år då jag lyssnade och hämtade otroligt mycket inspiration från Metropols "Flipp eller flopp" och en vårkväll så satt jag spänd på ett få fyra nya precis släppta låtar recenserade av juryn, som då bestod av Niklas Strömstedt, Pontus "& Amerikanerna" Holmgren och journalisten Anna Björkman. När den här låten så spelades så var en enig jury överens om att låten skulle bli en jättehit och Anna Björkman, som hört låten innan, var övertygad om att låten skulle bli årets sommarplåga. Och den hade ju potential till det egentligen. Nu blev det dock inte så, en viss Pelle Almgren snodde den titeln. Den kom inte ens in på Sommartoppen och nådde en åttonde plats på svenska singellistan. Men spelades gjorde den, en gigantisk hit i England var det och en sorts sommarplåga utan att nå dom astronomiska höjderna på dom svenska listorna blev den.
Crystal Waters har musikbakgrund så det räcker och blir över. Hon är släkt med jazzsångerskan Ethel Waters och hennes far spelade i det legendariska Philly-husbandet MFSB. Men det var när hon såg en väldigt uppsminkad kvinna med fina svarta kläder som visade sig vara hemlös som den här låten kom till henne. Hooken i låten var redan klar och när det är sommar så är det ju främst det som lockar folk, hur välment texten än är (ja, ofta annars också tyvärr). Så den sommaren gick många engelsmän, och en del svenskar med för den delen, och groovade och nynnade: "La-la-di-la-di-daaao, La-la-di-la-di-daaao, La-la-di-la-di-daaao" På den tiden blev jag nyfiken på låten och tyckte den var helt OK, men den drunknade snart något i mina sommarfavoriter 1991, OMD, REM, Wilmer X och så vidare. Dom låg ju trots allt på Sommartoppen, Crystal Waters gjorde inte det. Men visst tycker jag ännu att detta är en skön låt med ett bra groove och en löjligt stark hook. Det är ett riktigt charmigt och coolt nostalgiörhänge från den engelska dans- och husmusikens bästa era. Sen kanske det finns andra låtar i samma genre från den tiden som känns ännu bättre i sound idag.
Crystal Waters kunde detta nästan ha blivit en one-hit-wonder om inteden italienske discjockeyn Alex Gaudino plötsligt hade dykt upp 2003 och lockat med Crystal att sjunga på låten "Destination Calabria" som tre år senare med en mix med en annan låt blev en gigantisk hit och hur bra jag än tycker hemlös-låten än är så tycker idag nästan att hennes jobb med Alex Gaudino är än bättre.
Suzanne Vega - Luka Utgivningsår: 1987 Skivbolag: A & M B-sida: Night vision Nej, ingen behöver oroas eller vänta längre! Det är klart att den eviga serien om sommarplågor fortsätter även 2024, även om jag var lite senare i starten i år. Men det finns många kvar att beta av och jag tänker i år även inkludera några sommarplågor från 70-talet, även om jag har exakt noll nostalgisk koppling till dom och ordet "sommarplåga" knappt förekom på den tiden. Och den här gången ska jag försöka se till att det kommer upp minst en sommarplåga i veckan här.
Men till att börja med ett löfte som jag uttalade för några månader sen när jag skrev om Suzanne Vegas singel "Tom's diner". Jag sa då att "Luka" skulle dyka upp bland sommarhitsen förr eller senare och jag låter ord övergå till handling och börjar med den. "Luka" är då från samma platta som "Tom's diner", "Solitude standing" och tar upp ett ämne som inte används så ofta inom popmusikmusiken, barnmisshandel. Suzanne Vega har steg för steg i karriären avslöjat bitar av vad som inspirerat låten, från att i början säga att det handlade om en random kille hon såg stå bortglömd på en lekplats till att 2021 till sist avslöja att låten egentligen handlar om henne och förhållandet till sin styvfar och att namnet Luka var valt för att dölja hennes identitet i låten.
När låten "Luka" dök upp på Sommartoppen 1987 och blev en stor hit där så förstod jag först inte riktigt vad som lockade folk att rösta upp den när den i praktiken egentligen är så långt ifrån en sommarhit i både text och sound som det går att bli. Men snart så föll även jag för det avkopplande och svala gitarrpopsoundet och Suzanne Vegas lugna sångröst och när låten spelades i önskeprogrammen i radio så åkte inspelningsknapparna på bandspelaren ner. Däremot är "Luka" ett bevis på att en sommarlåt inte alltid behöver ha en refräng som upprepas till max, ett sound som är enbart gjort för beachpartyt och en låt som varenda en går och gnolar på till leda. Det räcker ibland att bara ha en riktigt bra låt, en text som folk kan engagera sig i och göra till det ett riktigt snyggt gitarrbaserat popsound. Det kommer exempel på fler såna låtar här under sommaren i denna kategori. "Luka" blev etta på Sommartoppen, tvåa på försäljningslistan och trea på Tracks och gav Suzanne Vega välförtjänt sin största hit i karriären. För övrigt finns det en uppföljarlåt till "Luka", som utspelar sig senare i livet med karaktären Luka som vuxen. Låten heter "Song of the stoic" och kom 2014.
