Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5
Vi ska gå på konsert med eliten av jazz! En på många sätt historisk konsertinspelning med många tragiska öden och sista-gånger, men också förstås riktigt bra musik! Norman Grantz har givit ut den här boxen med fyra skivor på sitt bolag Pablo. Jag vet att jag har gett det bolaget både ris och ros. Som jag sa när jag skrev om Oscar Peterson-skivorna från Skivmässan senast så är det ett skivbolag som ofta ger ut plattor med äldre jazzmusiker som inte får plats på så många andra bolag i den då allt mer popifierade musikbranschen. Och för det applåderar jag Grantz. Han trodde på och vågade satsa på den äldre jazzmusiken på 70-talet! Dock är det flera av musikerna som inte riktigt håller måttet om man jämför med deras gyllene dar från förr. Snarare tenderar en del av dom att låta väldigt gamla, trötta och oengagerade. Därför så är jag med försiktig med Pablo-utgåvor. Men det finns ändå en viss typ av plattor som Pablo ändå är snäppet bättre på och det är liveinspelningar, för dom gav ut mängder med bortglömda liveupptagningar från framför allt 60-talet som är riktigt bra och det här är en av dom!
Den här boxen är då inspelningar från tre av Jazz At The Philharmonics konserter i USA 1967 och huvudattraktioner dessa kvällar var Oscar Peterson, Duke Ellingtons orkester och Ella Fitzgerald med både Ellingtons band och egen trio. Inspelningarna har dock alltså lite svarta sorgkanter kring sig eftersom det är tre sista-gånger som rör plattan. Om vi tar det lättaste först, det är sista gången som Ella Fitzgerald och Duke Ellington spelade ihop, som dom hade gjort på ett antal plattor och konserter under 60-talet. Inget dramatiskt kring det, det blev bara inte mer av samarbetet och dom båda fick annat för sig.
Sen är det här också dom sista inspelningarna någonsin med Coleman Hawkins, som vid det här laget var så nere i sin depression och alkoholmissbruk att han efter den här spelningen helt ägnade sig åt drickandet och dog av leverskador två år senare. Här framträder han med Oscar Peterson, två låtar med dennes trio och en med Ellington-bekantingarna Johnny Hodges och Paul Gonsalves och lyssnar man noga hör man Hawkins muttra innan "Sweet Georgia Brown":
"I guess i've gotta go through with it"
"That's right!"
Skiva tre innehåller också en inspelning med Ellingtons orkester av Billy Strayhorn betitlad "Blood count", som var det sista Strayhorn någonsin skrev. Faktum är att han skrev den på sjukhuset där han behandlades för sin cancer och det är tragiskt att höra Duke introducera låten och Strayhorn som:
"He is a little bit under weather and in the hospital..."
Han skulle aldrig komma därifrån, varvid man kan ifrågasätta konsert-datumen som står noterade här, 28 juni-1 juli, eftersom Strayhorn vid det laget varit död i en månad, förutsatt att dödsdatumet stämmer förstås.
Men om vi nu ska koncentrera oss på det positiva nu istället, musiken! Nu är det tre av världens största jaszzmusiker som framträder och dom lyckas göra kanonbra framträdanden. Oscar Peterson med komp och gästmusiker gör riktigt bra ifrån sig, möjligen med undantag från två av låtarna där bluesgitarristen T-Bone Walker gästspelar. Den typen av blues är inte riktigt mina domäner och hans två stycken, där han även sjunger, känns väldigt segdragna. Det är säkert kul för publiken att se Walker med jazzeliten, men jag hade kunnat av vara det.
Duke Ellington och hans orkester är som väntat kanonbra och är briljant i den snabbare "Hurdle Gurdle". I dessa låtar snackar vi jazzmusikalitet av högsta klass och största nöje! Dessutom bjuds icke-Ellington-kopplade musiker som Zoot Sims, Benny Carter, Oscar Peterson och Clark Terry in här och där. Och är Oscar Peterson där och gästar så kan man stå ut med "Take the 'A'-train" en gång till, speciellt när man har gjort ett annorlunda jazzvals-arrangemang av låten i början. Duke i all ära, men Oscars inträde i låten vid pianot gör att den annars så otroligt uttjatade låten känns betydligt roligare än på länge.
Till sist var det då Ella Fitzgerald, som både framträder med Ellington-bandet och med en trio bestående av Jimmy Jones, piano, Bob Cranshaw, bas och Sam Woodyard, trummor. Ella är förstås en fröjd att höra på och gör sin del riktigt bra. Sen är kanske inte versionen av "On the sunny side of the street" som hon och Ellington-bandet gör den bästa jag har hört av låten. Men den långa scat-songen i "Day dream" är rekommenderbar, liksom förstås den avslutande "Cotton tail" med både bandet och trion i högform!
"The Greatest Jazz Concert In The World" kanske är lite att ta i, men det är likväl en riktigt grym konsert som placerar sig riktigt högt på listan över årets bästa fynd. Duke Ellington känns någonstans som MVP:n på konserten den här gången, men både Oscar Peterson och Ella Fitzgerald är kanon och det här är en fröjd för örat att få vara med och höra! Jo, jag tror det har framgått att boxen blir kvar i samlingen!
