En vårkväll 1986 så lyssnade jag på Metropol och deras tävling Popduellen, där Kaj Kindvall och Klas Burling tävlade mot varandra i popkunskap. Jag tror ni förstår av namnen anledningen till varför jag lyssnade noga på detta och det lilla inslaget gav mycket till mig för framtiden, både influenser till mitt 70-talsintresse och band som jag började gilla. En av låtarna som spelades var Soft Cell och deras
"Tainted love", en låt jag hörde för första gången där och då och som jag gillade direkt. Det briljanta och enkla blipbloppande synthljudet fick mig på fall. Vad jag inte visste då var att bakom detta ljud fanns ett musikelektroniskt geni som kunde synthljuden på sina fem fingrar och som visste hur man utvecklade och experimenterade med det. Mark Almond var förstås stjärnan och hans speciella stämma gav musiken sin speciella känsla. Men bakom det fanns melodierna och soundet som vågade både följa och utmana. Bakom syntharna fanns David "Dave" Ball, som vi tyvärr förlorade igår efter en tids sjukdom 66 år gammal! Soft Cell var på flera av sina låtar och på plattor som "Non-stop erotic cabaret" och "The art of falling apart" ett bevis på Balls vilja att ta musiken på nya vägar och experimentera sig fram.
Men berömmelsen och ett stort användande av droger hade sitt pris och 1984 så splittrades Soft Cell och efter flera år med studiojobb, filmmusikjobb och diverse soloplattor så hittade Ball sitt nya kall! 1988
träffade han producenten Richard Norris och bildade The Grid, ett band som skulle ta experimentlustarna på helt nya vägar. The Grid tog technomusiken, blandade det med synthen och musiken blev väldigt speciell, atmosfärisk och vacker. För majoriteten är The Grid mest känd för att 1994 blanda techno och country i låtar som "Texas cowboys" och kanske främst "Swamp thing", som är ett dansmusikaliskt mästerverk och som blev en stor hit den sensommaren. Japp, den låten kan komma att dyka upp i serien "Sommarplågor" i framtiden. Men den som lyssnar på The Grids helt fantastiska platta "Evolver" från det året hör att bandet var mycket mer än så, där uppföljarhiten "Rollercoaster" genom bara sitt namn, men även sound, visar att bandet och plattan tar lyssnaren med på en musikalisk berg-och-dalbana som man aldrig vet var det ska ta vägen innan albumet når sin ende. För mig är "Evolver" en av 90-talets bästa och skönaste dansplattor med otroligt sköna ljudmattor!
Efter det så har Ball ömsom fortsatt producera låtar till The Grid, som dock inte blivit ens i närheten lika uppmärksammade och populära som 1994, och ömsom återförena och göra nya låtar till Soft Cell, där bland annat "Purple zone" (gjord med Pet Shop Boys) från 2022 är kanonbra. Och in i det sista arbetade han och precis innan Daves död så var man färdig med skapandet av ett nytt Soft Cell-album.
Dave Ball vågade gå sin egen väg och skapa musik som utmanade och kändes speciell. The Grid och Soft Cell var band som stod ut för sin tid och det blev otroligt bra och snyggt! Hans känsla att våga experimentera med musiken och vandra sin egen stig kommer att vara saknad i dagens musikbransch och för hans insatser inom musiken och för dom fantastiska plattor han har givit ut så tackar jag honom. RIP Dave Ball!
Plötsligt duggar Singeltipset Deluxe-artiklarna tätt, och det finns chans att det kommer fler av dom den närmaste tiden. Så här är mer singlar med artister som vid köptillfället var för mig helt obekanta. Den här gången blir det mycket i 70-talsdiscofacket, plus en lite udda new wave-singel. Och precis som förra gången så är dom rangordnade från bäst till sämst.
Jackie Moore - This time baby Utgivningsår: 1979 Skivbolag: Columbia Records B-sida: Let's go somewhere and make love Betyg: 4/5
Bäst av dessa var Jackie Moore och hennes discolåt "This time baby", som från början är en Philadelphia Records-låt utgiven ett år innan av The O'Jays på plattan "So full of love". Dock var den inte en singel och plattan hade en annan låt mer förknippad med bandet, "Use ta be my girl", som fick all uppmärksamhet. Men sångerskan Jackie Moore fastnade för låten och gjorde låten ett år efter. Moore var väl ingen stor stjärna. Hon hade en hel del hits på amerikanska soullistan och som sin största hit på stora USA-listan låten "Precous, precious" 1970.
Den här låten är formad av sin tid, det är disco ut i fingerblommorna, men med mycket stråkar och blås som förhöjer soundet enormt. Det är ett väldigt bra sväng i låten och melodin är riktigt bra. En riktigt bra amerikansk souldisco-singel totalt sett, som givet blir kvar i samlingen!
Mi-Sex - Computer games Utgivningsår: 1979 Skivbolag: CBS B-sida: Wot do you want? Betyg: 3/5
Mis-Sex är en av väldigt få new wave-band från Nya Zeeland och hade en näve helt OK stora hits där nere "down under", dock utan att vara i närheten av höga placeringar på listorna utanför. Den här låten räknas väl som närmast och nådde några OK platser i ett par europeiska länder samt den amerikanska danslistan. Ändå är det här på intet sätt en dålig låt utan följer den tidens nya vågen-stil med synthar i soundet riktigt bra och det låter mycket tidiga Talking Heads, Blondie och Roxy Music. Låten har ett bra driv och melodin är helt OK och har en sak som drar ner betyget en helt del, att sångaren Steve Gilpins envisas med att hicka i sin sång emellanåt. Det låter enormt irriterande och töntigt, men kan man bortse från den så är detta en kul singel med ett schysst sound. Jo, jag kan tänka mig att behålla den här singeln i 70-talssamlingen!
Father And Sons - Lovers rock Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Barclay B-sida: Lovers rock (Instrumental) Betyg: 3/5
Visst finns det singlar där man tror man vet var man står, men som plötsligt växer per lyssning och när jag hörde den här låten första gången så var mitt betyg något helt annat. Men vi tar det hela från början, även om det går rätt fort. Information om konstellationen Father And Sons finns det otroligt lite om. Jag har inte lyckats hitta någon info om själva bandet, mer än att det bara finns den här låten på Discogs. Troligast alltså ett namn som varade extremt kort tid. Ett bekant namn har dock ett finger med i spelet, gruppen Gibson Brothers, alltså dom bakom discoplågan "Que sera mi vida", har proddat. "Lovers rock" syftar i det här fallet på en reggaestil med mycket romantik i, som förvisso hade sina bästa dagar bakom sig när den här låten kom. Men det är ju inte första gången man har försökt väcka en sovande genre eller dans i musikbranschen.
Men då, till låten. Första gången den här låten spelades på skivspelaren så tänkte jag att det här var väldigt ointressant och intetsägande. Jaha, OK, whatever, typ. Men nu när jag lyssnar på den igen som en sorts förberedelse för texten så inser jag att "Lovers rock" inte är dålig alls. Den är inget unikum precis inom varken reggaen eller 80-talsmusiken, men har en skönt rytm och gung och melodin funkar ändå. Så den här singeln blir kvar ändå. Som det kan bli ibland... Nu finns det fyra klipp av låten på Youtube, en musikvideo med fruktansvärd ljudkvalitet och tre maxisingelversioner som är längre än den 7-tumsvariant jag har. Men i brist på annat så tar jag då en av dom längre versionerna.
Bilgeri - Video life Utgivningsår: 1981 Skivbolag: R*B B-sida: Gone, gone Betyg: 2/5
I Österrike är Reinhold Bilgeri ett känt namn, medan hans dotter är mer känd för allmänheten utanför de tysktalande gränserna. Eller ja, Laura Bilgri hade en roll i Wesley Snipes-rullen "The recall" från 2017, som sågades längs fotknölarna, vilket är hennes största fame-to-claim på vita duken. Pappa Reinhold har har skrivit böcker, gjort musik, spelat kabarét, skrivit manus och så vidare. Den här låten får då ses som hans största hit.
Jag ska inte säga att den här låten är usel, bara intetsägande. Bilgeri har en sorts coolt halvsövande sätt att sjunga verserna, refrängen ger mig ingenting och soundet är en sorts tam new wave-funkreggae. Hela låten kan beskrivas som just halvsövande så b-sidan beskriver singelns öde i samlingen, "Gone, gone".
Malibu - Born to dance Utgivningsår: 1980 Skivbolag: GIG Records B-sida: 80's, 80's?... Betyg: 1/5
Projektet Malibu är skapat av den franske keyboardisten Gilles Tinayre, men är i praktiken ännu ett namn som varade i en enda singel. Och med tanke på hur det här låter så får jag säga tack och lov! Här snackar vi energisk disco av modellen 70-talseuro (Boney M, Ottawan), fast med mer blås. Jag är ju då inget fan alls av den europeiska 70-talsdiscon så bara där blir det ju ett stort minus. Ostigt sound minst sagt. Melodin är tämligen obefintlig dessutom och kören sjunger nåt så enormt fruktansvärt falskt och otight! Hugaligen, mina öron! Sen måste vi diskutera omslaget. Användandet av bildeffekter var inte jättekul på 70-talet och detta är inget undantag. Här har man gjort en effekt av tjejen så att det ser ut som en jättelång svans och det ser horribelt ut! Det här är inte ens så dåligt att det blir komiskt, omslaget möjligen undantaget, det är bara dåligt och singeln blir inte alls kvar i samlingen! Dessutom finns ingen vettigt lång version på Tuben av låten, så ni får nöja er med en sju minuter lång maxisingel-version, som dock inte skiljer sig nämnvärt från singelversionen.
Thore Ehrling - 1945-47 (Swedish swing) Utgivningsår: 1995 Skivbolag: Ancha Betyg: 4/5 Det händer som bekant ibland att jag går händelserna lite i förväg och skriver om en skiva som jag nyss har köpt innan jag gör ett "Nytt i samlingen", om det är en riktigt speciell skiva och det tycker jag att den här CDn med Thore Ehrling är. Thore var ju ett av svensk storbands stora namn som under 40-talet spelade mycket i radio, gjorde flera liveinspelningar från Skansen och sålde mycket skivor. På den här plattan har bolaget Ancha tagit två av dessa och satt ihop till en riktigt bra platta, alltså liveinspelning från Skansen och radio.
Skivbolaget Ancha finns det väldigt lite information om, mer än att dom ger ut plattor via Naxos. Om så alltid har varit fallet, om dom det är först på senare år dom anslutit till lågbudgetbolaget Naxos eller vad historien bakom bolaget är hittar jag inget om. Naxos har ju ett eget märke för jazz också, Naxos Jazz. Däremot har Ancha gett ut en väldigt massa bra plattor med jazz och då inte bara de mest kända. Som jag sagt ofta, hos dom mindre bolagen kan man hitta MYCKET guldkorn. Bland annat har ju Ancha gett ut dom fyra riktigt fina albumen med Leif "Smokerings" Andersson, som jag skrev om för 12 år sen (jösses, den här bloggen börjar bli gammal), så väl som riktigt bra live-utgåvor med både Harry Arnold och Count Basies Stockholms-konsert från 1954.
Den här utgåvan är då med Thore Ehrling, som faktiskt aldrig haft en egen artikel på bloggen förrän nu, och innehåller två konserter som jag aldrig har sett eller hört förr. Den första är med hela orkestern och man spelar direkt för Sveriges Radio 1945 med "senare Mr Aktuellt" Olle Björklund som konferencier. Den här spelningen är enbart tillägnad Duke Ellington och innehåller bara Ehrlings egna arrangemang på kända Ellington-låtar, som "Mood indigo", "Prelude to a kiss", "Solitide", "Black and tan fantsy" och "It don't mean a thing (if it ain't got that swing)". Samt ett riktigt bra arrangemang på "Caravan". Det går förstås inte att jämföra med Ellingtons original, men man lyckas göra riktigt intressanta och dansanta versioner av dessa klassiker. Sångerska är danskan Raquel Rastenni, som jobbade mycket i Sverige och med svenska orkestrar. Det är också kul att höra Thore Ehrlings påor av låtarna och uttalen av engelska låttitlarna som inte är dom allra bästa. Eller vad sägs om ovan nämnda låt som fått uttalet "Carávann" som "Ellington skrivit tillsammans med en musiker i orkestern... han spelar ventilbasun och heter Tízol", med accentuttal på i:et. Världen var så mycket längre bort på den tiden.
Den andra delen är med något så ovanligt som en spelning med Thore Ehrlings Nonett, inspelad 1947 från Skansens dansbana i Stockholm. Denna nonett har flera orkestermedlemmar från orkestern på spelningen före, som Carl-Henrik Norin, Georg Vernon, Arnold Johansson, StigHolm och nytillskottet här, Hans "pre-Ring så spelar vi" Tellemar. Ehrlings ordinarie vokalissa, Britt-Inger Dreilick, sjunger här, förutom vid två tillfällen "Swingminded" och "Flash", då en kvartett ur bandet ("Singminded") respektive Norin själv ("Flash") sjunger. "Flash", som är en Carl-Henrik Norin-låt, följde med Ehrling länge och den har en sån där väldigt lättihågkomlig och briljant melodi som borde ha gjort den mer av en klassiker än vad den med åren har blivit.
Totalt sett så är detta en riktigt spännande och bra skiva med två (oklippta) konserter med en av Sveriges största orkesterledare och ger en riktigt fin tidsbild av 40-talets svenska musikscen. Jag hoppas på att hitta mycket mer bra och häftiga utgåvor från Ancha innehållandes konserter som inte tillhör dom allra mest utgivna sen tidigare.
Discothèque - Intro disco Utgivningsår: 1979 Skivbolag: Carrere B-sida: Intro disco (Part 2) Jösses, vad jag brottades med den här. Kriteriet med att bli invald i Kultstämplat är att det ska vara så dåligt att det går hela vägen runt att det blir roligt och komiskt. Den här singeln är så meningslös att jag egentligen blir irriterad på den. Det kan vara den mest meningslösa singel jag någonsin har köpt. Men det är något med lanseringen och idén av den som är riktigt skrattretande, så låt gå då.
Discotèque var ett belgiskt projekt bestående av producenten Bert Van Deer Lar och den klassiske gitarristen Francis Goya, detta i discons stora period 1978-79. Då tycker man att det är en jättebra idé att skapa en låt bestående av olika danshits från 60-70-talet och det kan man säga vad man vill om. Jag är exakt noll intresserad av Stars on '45, Tight Fit och Jive Bunny och liknande projekt som klipper och klistrar in snuttar av gamla klassiker för att skapa en partylåt för festen. Men dessa innehåller ju ändå melodierna och refrängerna till låtarna så man kan sjunga med i den om man är halvt packad på dansgolvet eller i baren. Refrängerna i dom största hitsen är vad folk minns och har sjungit med mest i, även om jag personligen tycker det blir en pyttipanna av ingenting. Discotèque dock gör medelmåttiga covers av INTRONA till kända låtar och mixar ihop. Och bara introna, som normalt är till för att leda in en låt till själva pudelns kärna till en låt, melodin! Visst, jag kan förstå om man vill göra något till ett musikquiz eller dylikt. Men det behöver man för det inte ge ut på skiva. För här tyckte man på skivbolaget Carrere att det var en jättebra idé att ge ut den här mixen av olika inledningar till uttjatade låtar som "YMCA", "Do ya think i'm sexy", "Venus", "Satisfaction", "Don't let me be misunderstood" och "Shame, shame, shame". Och dom ståtar med det och ger "låten" namnet "Intro disco"?! Mest komisk och onödig är Boney M's "Daddy cool" vars intro bara är åtta sekunder. Dom som gillar "Daddy cool" och vill skråla med i den måste ju ha blivit sjukt irriterade när låten efter åtta sekunder plötsligt byts till Shirley & Company's "Shame, shame, shame". Nu är det inte därför jag sitter och är irriterad på den här skapelsen. Det är att själva idén och utgåvan känns så in i nordens onödig och dessutom uselt gjord, i och med att coverversionerna av dessa intron är så otroligt tama och dåligt gjorda och det är proffsiga musiker och producenter som har tänkt att: "Det här är en bra idé! Det kommer att göra festen och få folk springa till dansgolvet!" Ja, speciellt när intromedleyt börjar med "Also sprach Zarathustra" av Richard Strauss, ni vet den gamla dansklassikern. Man viftar med ett agn i form av ett intro till en känd låt och snuvar sen den festsugne skivköparen på konfekten och byter istället till ett nytt agn, och ett nytt, och ett nytt. Men någonstans i detta märkliga hopkok så kan man inte låta bli att skaka på huvudet och skratta åt hur desperat man egentligen tänker på ett skivbolag och bland producenter i sin jakt på festsugna skivköpare. Det här är en riktigt usel idé, men jag kan inte låta bli att skratta åt hur man förmodligen tänkte och vad det egentligen blev.
Skivmässedags igen på Club Pipeline i Sundsvall och den här gången kändes det lite tamt, måste jag säga. En intressant bokning gjorde att den här skivmässan och den numera lika årliga Retromässan, i år kallad Retro Sundsvall 2025, på EQ House krockade. Man kan tro att dom inte konkurrerade, den ena är till för skivsamlare enbart, den andra för samlare av random retrosaker som actionfigurer, gamla TV-
och- dataspel, kort, DVD, leksaker samt även skivor. Dom borde inte konkurrera, men det kändes ändå som om dom gjorde det. Andelen säljare var inte stor alls i år på skivmässan och på den nya öppnade plats man invigde i våras och som då var säljarfylld syntes nu mest bord och stolar att vila sig på. Nej, det kändes lite avslaget. Det kanske är jag som tänker fel, men jag drogs nog med av den känslan och hade lite problem att komma igång. Däremot kan nog Pipeline och Tomas Lundmark inte klaga på besökarantalet som ändå var helt OK och det var trångt att komma fram bland backarna, som innehöll mycket hårdrock och udda utgåvor av stora artister. Jag dräglade mest över en begränsad utgiven box från Depeche Modes senaste platta "Memento mori", som dock var på tok för dyr för mig.
Men som alla säkert förstår så kom jag inte hem tomhänt utan det blev en kvintett vinylskivor och några singlar innan jag skyndade mig för att hinna beta av retromässan innan den stängde. Den tar jag dock inte upp här utan resultat från den kommer att dyka upp på nästa månads "Nytt i samlingen". Man kan förstås också titta på min youtube-film från båda mässorna. Det blev förstås övervägande jazz och soul som resultat och precis som i våras så är antalet skivor i den mängd så jag kan skriva några rader om var och en av fynden, men bli inte förvånad om någon eller några av dom får en egen artikel i framtiden.
LP The Isley Brothers - The Brothers: Isley: Det här, som är den enda jag ännu har hört hela av, blev den stora besvikelsen, och det var också en av två som jag betalade mest för. Isley Brothers, ja tack. Isley Brothers tidigare än 70-talet, lite mer skeptisk. Det är väl det jag har lärt mig efter att jag köpte den här, som faktiskt inte hade någon åldersinformation på vare sig omslag eller skiva, men den är dock från 1969. Det visade sig att bröderna här hade sneglat mer på James Browns funk-låtar med stelt sound, mycket blås och melodier som går i samma tonart mer eller mindre låten igenom. Vi gör alla våra misstag sa igelkotten och gick på rotborsten. Tur att det skulle bli mycket bättre senare för bandet!
The Crusaders with B.B King and the Royal Philharmonic Orchestra - Royal jam: Mycket intressantare verkar den här vara. The Crusaders tillsammans med en stor symfoniorkester och blueslegenden B.B King i en livekonsert från Royal Festival Hall. B.B King är normalt inget jag går igång på direkt, men här är han med på The Crusaders villkor och inte för att mala gamla bluesstandards på gitarr. Jag har hört snabba stickspår från alla albumen, förutom The Isley's som jag då hört hela av, och den här låter riktigt mäktig och är som sagt dessutom live.
Cannonball Adderley - In memoriam Cannonball Adderley, his early great recordings: Det är möjligt att det var lite överpris med 50 kronor för den här, för Mercury's Jazz Master-serie brukar inte vara värd så mycket. Men bröderna Adderley, för både Cannonball och Nat är med på den här plattan, i tidiga inspelningar, även om det dock inte står när inspelningarna är från, går ju inte att avstå från. Min gissning är att låtarna är inspelade 1950. Plattan i sig är utgiven 1975, efter Cannonballs död och innehåller dessutom pianisten Junior Mance, basisten Sam Jones och trumslagaren Jimmy Cobb. Detta ska bli riktigt intressant att höra på!
Bengt-Arne Wallin/Jan Johansson/Georg Riedel/Bengt Hallberg - Adventures in jazz and folklore: Fyra herrar som aldrig varit främmande för att blanda jazz och folkmusik på platta fick i uppdrag av dåvarande radiochefen Ulf Peder Olrog att skapa musik till en internationell tävling i Monte Carlo 1965. Dom fick fri tillgång till Sveriges Radio folkradioarkiv och resultatet blev så uppskattat att STIM bekostade en LP-inspelning av musiken. Och med tanke på hur intressant dessas musikers normala blandning av jazz och folkmusik, Jan Johanssons inspelningar har ju förkommit ett par gånger här på bloggen, så känns detta väldigt spännande.
Count Basie - A portrait of an orchestra: En trevlig Verve-samling med Count Basie med inspelningar som sträcker sig mellan 1952 - 1957 känns inte helt fel. Dels spelar orkestern, som då har de vanliga namnen Lester Young, Freddie Green, Paul Quinichette och så vidare, och dels hörs även ett mindre band som även lyckas låta lite bebop i stil. Count Basie spelandes i bebop-stil? Bara det gör skivan väldigt intressant!
SINGEL Billy Howard - King of the cops/The disco cops: Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som fick en överraskande hit på englandslistan 1976 med en låt där han härmar olika TV-poliser, som Kojak, Columbo, Cannon och så vidare, och låter dom försöka göra upp om vem som är poliskungen. Jag köpte den med "Kultstämplat" i tankarna, men jag är inte bestämt än om den verkligen passar där eller om den ska in i den vanliga lådan med humor och komik. Jag får lyssna på den en gång till, men det känns som om den blir kvar ändå, även om flera poliskaraktärer går över huvudet på mig som var två år gammal när den här singeln kom.
Rod Stewart - Crazy about her: En singel med Rod Stewart från hans "Out of order"-platta med "ex-Duran Duran" Taylor och Benard "ex-Chic" Edwards som producenter. Det är en riktigt bra produktion, även om refrängen inte är den allra bästa. Men låten är helt OK och blir kvar!
Ce Ce Peniston - We got a love thang: Ce Ce Peniston var en amerikansk sångerska som blev stor i samband med housemusikens genombrott i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Houselegenden Steve "Silk" Hurley har proddat och även om hon har än starkare singlar så är detta en helt OK låt med ett skönt sound från en spännande tid i dansmusikens historia. Singeln blir klart kvar i singelsamlingen!
Inte min starkaste mässa som sagt, men det blev en riktigt bra och intressant bläddrar dag likväl med intressanta fynd både där och på retromässan. Jag skulle ändå rekommendera mässorna att sära på sig till nästa gång, men det får framtiden avgöra. Så länge mässorna rullar på är jag nöjd! Som vanligt lyfter jag på hatten för Tomas Lundmark och Pipeline för deras engagemang och jobb.
Tony Scott And The All Stars - 52nd street theme Utgivningsår: 1983 Skivbolag: Jasmine Betyg: 3/5
52nd Street på Manhattan i New York var ett ställe där det spelades flitigt jazz mellan 30-talet och 50-talet och det var också där som bebop-jazzen blommade som aldrig förr. Men mot slutet av 50-talet ebbade det ut, inte minst när bebopen ersattes av den mer moderna hardbopen, och någon som var ledsen för det var klarinettisten Tony Scott som 1959 satte ihop några olika band som gick in i en studio och spelade som om det var ett jam på 52nd street. Nu är inte detta en renodlad bebop-platta utan här samsas swingnummer med moderna saker. Det gör att plattan kanske spretar något när det börjar med en rätt seg låt betitlad "Blues for the street" där äldre musiker som J.C Higginbotham och Joe Thomas spelar, följt av några swingspår med bland annat Coleman Hawkns och sen ett gäng rena bopspår med namn som Al Cohn och Red Rodney. Jag ska inte förneka, jag tycker ofta att bopmusik från 1959 känns lite piggare än swing från samma år, även om bandet här drar på riktigt bra i de senare och Hawkins alltid är en fröjd att höra. Men bop-spåren är riktigt bra och väl samspelta!
Men det här är ändå en kul platta med bra drag och en riktigt bra idé till platta. Att försöka återskapa en jazzepok som då inte låg så långt bort utan var i medvetande hos dom flesta närvarande i studion. Det här blir klart kvar i samlingen, även om den går åt lite för olika håll stilmässigt stundtals.
Meli'sa Morgan - Good love Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Capital Records Betyg: 4/5
Namnet Meli'sa Morgan passerar nog rakt ovanför huvudet på många. Hon var en sån artist som hade flera framgångar på den amerikanska soullistan, men i regel aldrig några på riktiga listan. Det närmaste är en hygglig hit med en cover på Prince "Do me baby" 1985. Dock hittade jag en singel med henne runt 1992, "If you can do it: I can too!", en helt OK soullåt som var tvåa på den amerikanska soullistan. Lägg på mer än 30 år och jag har till sist hittat plattan till singeln.
Meli'sa Morgan har Chaka Khan som sin favorit och hon har också körat bakom henne och influensen hörs, både i rösten och i den vokala stilen emellanåt. Och sämre influens kan man verkligen ha, och Meli'sa lyckas också göra något eget med rösten. Den här plattan är en skön soulstänkare modell 80-tal som har flera producerande kockar som rör i den soundmässiga grytan, inklusive Meli'sa själv. Om man ska peka på några som är svagare så är det i så fall dom som har pianisten och producenten Lesette Wilson som soundskapare, för det soundet låter lite stelare, dock utan att det är på något sätt dåligt. Det har är ingen platta som skapar några stora hits precis, men det är skönt laid back med klart snygg ljudbild och bra sångröst. Plattan blir helt klart kvar i samlingen.
Johnny Mathis - You light up my life Utgivningsår: 1978 Skivbolag: CBS Betyg: 2/5
Skulle det bli en hattrick? Jag köpte den här skivan mest för att samma arrangör som gjorde två av förra månadens nyinköp som jag nämnde då, dom med G.C Cameron och Betty Everett, låg bakom stråkarna på den här plattan, Gene Page. Camerons och Everetts plattor var ju kanon så varför inte satsa en vända till? Men tyvärr levde den här plattan inte upp till förväntningarna på långa vägar. Och någon kanske då undrar varför det var Gene Page som lockade och inte Johnny Mathis. Det kanske låter märkligt för vissa, men jag hade innan denna skiva köptes knappt hört talas om karln. Så bevandrad i den amerikanska underhållningsmusiken på 60-talet är jag inte tyvärr.
Här har en hel margarinfabrik använts vid inspelningen för det dryper av sockersöta ballader på rad. Jag ska inte säga att Johnny Mathis har en dålig sångröst, men någon crooner eller storsångare med en speciell sångröst tycker jag inte att han är alls. Sen verkar han här ha någon sorts hang-up på Bee Gees för två låtar är covers på bröderna Gibb, Samantha Sangs klassiker "Emotions", som görs i en OK duett med Deniece Williams, och en riktigt lam version av en av mina favoriter av Bee Gees, "How deep is your love". Gene Page stråkarrangemang är det inget fel på och jag har inget emot smörlåtar, missförstå mig inte, men det finns ändå grader i helvetet. Det finns en gräns för hur mycket smör man orkar med innan man tröttnar, om det inte är rätt röst vill säga. Inte förrän dom två näst sista låtarna så börjar Mathis dra upp tempot lite, men det är så dags då. Och dom discolåtarna är faktiskt inte jättespännande. Snarare så är "I wrote a symphony on my guitar" ett riktigt taffligt discoförsök. Dom två Deniece Williams-duetterna får godkänt (och dom finns på singel), resten är tamt, trist och intetsägande. Vill man höra Gene Page arr komma till rättvisa så rekommenderar jag plattorna med ovan nämndaG.C Cameron och Betty Everett istället. Sorry, den här plattan stannar inte i samlingen.
The Mamas & The Papas - Dedicated to the one i love Utgivningsår: 1967 Skivbolag: RCA B-sida: Free advice
60-talets mammor och pappor har inte förekommit på bloggen förut, även om det inte alls är omöjligt att jag någon gång lär skriva om deras mest kända och bästa låt, "California dreaming". Men den här singeln kommer från samma skock av singlar som dom mindre kända som jag skrev om i senaste Singeltipset Deluxe, med skillnaden att jag vet vilka The Mamas & The Papas är. Den här låten var dock, fast den också var en av bandets större på sin tid, mindre känd för mig. Nu är då inte 60-talet något jag konsumerar i stora mängder, men det finns några singelpärmar med 60-talssinglar. Den här har då inte riktigt lika stark melodi som ovan nämnda jättehit, men har ändå en skön stämning i soundet med sina laid back gitarrer, sin stämsång och spikpianot i bakgrunden. Den här singeln, A- som B-sida, funkar helt OK och är en mysig låt som med fördel blir kvar och hamnar i singelpärmen för 60-tal.
Rod Stewart - Downtown train Utgivningsår: 1989 Skivbolag: Warner Bros B-sida: The Killing Of Georgie (Part I And II)
Hösten 1985 hörde jag en låt testas i Tracks med Tom Waits som hette "Downtown train". Jag tyckte, och tycker fortfarande, att den låten är snarktråkig och framför allt har jag svårt för Tom Waits sångröst, som, för att vara mild, låter som om han svalt en bågfil till whiskeyn. Däremot så har Rod Stewart lyckats göra låten betydligt mer rättvisa. 1989 så gjorde han sin version av låten som först är väldigt avkopplande och stillsam för att växa till något maffigt i soundet. Det finnas många versioner av den här låten, men den Roddans version ligger nog klart högst för mig. Men det gick inte helt odiskuterat förbi. Bob Seger hävdade att han hade berättat för Rod att han hade spelat in låten och att Rod sen fått sin idé att göra låten av honom, vilket förnekades av Stewart. Seger släppte aldrig sin version utan spelade in den på nytt först 2011.
Vi fortsätter framåt 90-talet och det är dags att spana in dom bästa låtarna från 1995. Vi är mitt i 90-talet, jag börjar på Härnösands folkhögskola och upptäcker ny musik att gilla på allvar. Jag har spytt galla på den mesta eurodance-musiken till nu, men plötsligt så inser jag ju mer jag hör den att det här är ju ändå grymt bra och häftigt, även låtar som jag tidigare har ogillat. Och en tjejkompis på skolan lär mig skönheten i britpop och Oasis och Suede blir mina favoriter. Även om jag ännu gillar den musik jag hittills har lyssnat på, jazz, 80-tal, soul och så vidare, så har jag ändå tagit ett stort steg in i 90-talets musik sent om sido. Och det gör avtryck på listan idag också, var så säker. Nästan halva listan utgörs av låtar i eurodancegenren och Oasis har tre låtar med. Basic Element dominerar stort med låtarna från den fantastiska plattan "The ultimate ride", liksom producenten Stefan Andersson, som förutom Basic också rattade låtarna med E:Motion.
Mycket kanonbra eurodance kommer ju från Sverige och därför är det också ett gigantiskt svensk år, men 1995 var ett jättebra svenskt år i överhuvudtaget. De amerikanska soulmusiken gick lite för mycket åt hiphop-hållet, medan den svenska soulmusiken var jättebra och mycket bra svensk pop kom, så hela 27 låtar är blågula, vilket måste vara ett sorts rekord på årslistorna. Så det är dags att ta steget in i året då jag vandrade i Härnösand, var nykär i eurodance och britpop, började sända närradio, producerade skoltidning och lärde mig mycket nytt! Alltså mitt 1995!
1 Basic Element - Revolution 2 E:Motion - Into eternity 3 U2 - Hold me, thrill me, kiss me, kill me 4 Deuce - I need you 5 Nordman - Be mig 6 One More Time - The dolphin 7 Basic Element - This must be a dream 8 2 Brothers On the 4th Floor - Come take my hand 9 Paula Abdul - My love is for real 10 Accagas - I'm alive 11 Robyn - Do you really want me (Show respect) 12 Deuce - Call it love 13 Cecilia Vennersten - Skogens rå 14 Look Twice - Feel the night 15 U96 - Club bizarre 16 Oasis - Wonderwall 17 The Bucketheads - The bomb 18 Ace Of Base - Beautiful life 19 Peter LeMarc - Fyra steg i det blå 20 Eric Gadd - Why don't you, why don't i
21 Look Twice - Go away 22 Basic Element - The fiddle 23 Lisa Nilsson - Den här gången 24 Oasis - Roll with it 25 Corona - Baby baby 26 Gyllene Tider - Det är över nu 27 Madonna - You'll see 28 Corona - Try me out 29 Simple Minds - She's a river 30 E:Motion - Open your mind (Italo Mix) 31 E-Type - Russian lullaby 32 Rednex - Wish you were here 33 Lisa Nilsson - Vad du ser är vad du får 34 U96 - Jack 35 This Perfect Day - It’s a shame 36 Masterboy - Anybody (Movin’ on) 37 DJ Bobo - Freedom 38 E-type - Do you always (have to be alone) 39 Oasis - Whatever 40 Mr President - Up 'n away
41 Paula Abdul - Crazy cool 42 Peter LeMarc - Lyckliga ögon 43 Dreamworld - Unreal 44 La Bouche - Be my lover 45 U96 - Movin' 46 Cecilia Vennersten - Det vackraste 47 Glenmark-Ericsson-Strömstedt - Hon är min 48 Dana Dawson - Got to give me love 49 Pandora - Don't you know? 50 The Human League - One man in my heart
