Milt Jackson - Opus de jazz

Milt Jackson - Opus de jazz
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Savoy
Betyg: 4/5
Jag vet att jag är rätt långsam att upptäcka saker och det samma gäller förstås inom jazzen. När jag var yngre så såg jag jazz med vissa instrument som en styggelse och en av dom var flöjt. Eftersom jag är uppväxt med klassisk jazz av 30-40-talsmodel och signalerade flöjt modern jazz för mig. Japp, skygglappar deluxe! Sent om sido så upptäckte jag förstås att flöjt ju gör arrangemanget och jazzlåten väldigt mycket mjukare och skönare. 

Det är kanske därför då som namnet Frank Wess passerat mig obemärkt förbi, men man lär lära sig något nytt varje dag säger dom och här är en riktigt fin platta jag hittade i somras på Videodrome i Kvissleby utanför Sundsvall.
     Den här plattan är i original utgiven 1955 så detta är en återutgåva från 1976. Vibrafonisten Milt Jackson var 1955 förstås fortfarande en del av The Modern Jazz Quartett, men alla medlemmarna gjorde också egna soloutflykter. I Milt Jacksons fall så satte han här ihop en all-starr-grupp bestående av, förutom han själv, Frank Wess, pianisten Hank Jones, bassisten Eddie Jones och sin MJQ-polare Kenny Clarke. Fast 1955 var Savoy-trogne trummisen Clarkes sista år i MJQ innan kvartetten satte in Connie Kay istället. 

Den här plattan är tyvärr bara 34 minuter lång, fördelad på fyra låtar, men då är låtarna av längre speltid också, vilket inte alltid lockar mig. Men det beror förstås också på hur det låter och i det här fallet är det helt klart befogat med en 13 minuter lång höjdarlåt, betitlad "Opus de funk". För det här är en soft, skön och mysig jazzplatta där Milt Jackson och Frank Wess flöjt (och även tenorsaxofon) spelar riktigt bra ihop och får ett bra sväng där flöjten och vibrafonen gör det hela mer sammetslen i ljudet. Lyssna bara på samspelet mellan dom bägge i ovannämnda låt. Jag hade helt klart velat höra med av den här kombon men tyvärr verkar det som om det bara blev dessa fyra låtar. Men vilka riktigt grymma fyra låtar mysjazz det blev sen. Skivan blir klart kvar i samlingen!

Kultstämplat: Europcar - We are the super service people

Europcar - We are the super service people
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Jumbo Records
B-sida: We are the super service people
Dags för reklam igen och den här gången bilreklam. Europcar är en fransk biluthyrningsfirma som jag ska vara ärlig och erkänna aldrig hade hört talas innan. Dock är dom redigt stora, så det säger kanske mer om mitt bilintresse. Numera ägs firman av ett konsortium där bland annat Volkswagen ingår. Vem som ägde det 1983 vet jag inte, men det kan inte ha varit en jättebra affär att försöka sälja in Europcar med den här singeln. Jag fick Discogs-söka för att hitta Jumbo Records, för på den här utgåvan jag har så står det ingenstans om ett skivbolag. Jumbo Records, för den som undrar, var ett skivbolag driven av discjockeyn Claudio Casalini, som ofta kallas "the father of italo-disco". Inga av hans skapelser i genren räknas som giganter i den genren numera dock.

Den här låten är väl inte direkt i just italo-disco-facket utan här har man ett sorts europeiskt tidigt väldigt tradigt discofunk-sound, syntheriserade biltutor som låter irriterat och töntigt här och var, rap på fem olika språk (franska, engelska, spanska, italienska och holländska) samt en löjligt tam kör som upprepar refrängen om att man är dom bästa människorna på service i branschen. Det framgår inte vilka som rappar, men det är förmodligen för deras eget bästa för någon framtid inom rapbranschen kan dom knappast ha haft. Den manlige rapparen kommer förvisso undan med knappt godkänt, men den kvinnliga, som fått i uppdrag att ta sig an den engelska texten, verkar aldrig ha tänkt tanken på att utföra en sån här låt. Med en otroligt skrattretande amatörmässig stacato-rap, som endast möjligen kan slås av Carl Lewis, så försöker hon övertyga oss:
"Businessman, keep this in mind
Europcar is one of a kind
Come to us, man of action
we will give you satisfaction"
Som synes är det inga direkt djupa texter det handlar om här utan töntiga reklamklyschor staplade på hög. Jag vet, annat var kanske inte att vänta sig. Men jag vet inte om jag hade blivit jättesugen på att hyra en bil av den här firman om jag hade hört den här först. Låten är så pinsam att man aldrig vet vilken "satisfaction" dom hade velat ge mig. Mästerverkets skapare är tre belgiska musiker och producenter som jag har noll kunskap om, men min gissning här är att det är alla eller ett par eller någon av dom som ligger bakom sound och instrument. Min kunskap av de andra språken är också rätt begränsade så jag har ingen aning om man har samma text där, men det är min gissning här är att så är fallet. Men den manlige rapparen lyckas dock i alla fall låta lite engagerad, även om det är troligt att han inte är så bra på engelska, eftersom det är det enda språket som man fick ha en annan individ vid micken. 

Tack och lov var detta Europcars enda besök i skivstudion, även om det har kommit ut diverse samlingsplattor, men då inte med egen musik. Dom är kanske "super service people". Men "super musical people" är dom verkligen inte. 

Nytt i samlingen - Oktober 2024

Squeeze - East side story
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Eden
Betyg: 3/5

Som jag har försökt i så många år att bekanta mig med engelska Squeeze musik och ta den till mig, men med undantag från debutsingeln "Take me i'm your" från 1978 så har det aldrig fungerat. Deras musik har aldrig fångat mig riktigt. I alla fall inte förrän nu så trägen vinner. Den här plattan är det klart bästa jag har hört med dom, och då är den inte 100 % heller. Det ironiska är att det sker med en platta som kliver bort från den new-wave-musik jag normalt gillar mycket av. 

Originalidén här var ett dubbelalbum med vardera sidor proddade av Elvis Costello, Dave Edmunds, Nick Lowe och Paul McCartney. Nu blev det inte så utan Costello och en av hans närmaste producenter, Roger Bérchirian, fick nästan ensamrätt på plattan, så när som på en låt som Dave Edmunds rattade. Den här plattan var också den enda plattan som Paul Carrack var med på innan han hoppade av för att inleda sin solokarriär, respektive senare karriär som sångare i Mike & The Mechanics. 

"East side story" är faktiskt en riktigt bra popplatta, varken mer eller mindre. Det är bra engelsk pop och snygga melodier. Och visst tycker jag det lyser igenom här och var med Costellos stil i soundet. Det doftar även Beatles om vissa spår, som kanske är påverkat av det faktum att skapandet av plattan hade kommit halvvägs när bandet nåddes av nyheten om mordet på John Lennon, vilket påverkade bandet så mycket att man pausade inspelningen och satt en hel dag och spelade Lennon-låtar istället. 
     Som sagt så har den vissa förmörkelser och kanske så främst den bedrövligt sega balladsingeln "Laballed with love", som doftar för mycket country för sitt eget bästa och som vilket svenskt dansband som helst borde ha gjort till sin signatur. Rockabillypastischen "Messed around" kan jag också leva utan. Men totalt så överträffar den här skivan mina förväntningar en hel del och den blir kvar i samlingen!



The Proclaimers - Sunshine on leith
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 2/5

Låt mig först klargöra att jag inte har något emot att man sjunger med skotsk accent. En skotsk dialekt är riktigt coolt att lyssna på. Så alla som tror att jag nu ska såga The Proclaimers för att dom har en utpräglad dialekt i sin sång kan lugna sig. Det jag stör mig på är HUR dom sjunger den, bland annat.

Men en sak i taget. The Proclaimers är alltså dom glasögonprydda tvillingarna Craig och Charlie Reid, som i Sverige främst är känd för låten "I'm gonna be (500 miles)", som Filip och Fredrik sen dammade av och använde som signatur till sitt program "High Chaparal". Dom blev oväntat stora i England 1988 med sin charmiga gitarrpop, oväntat för att det knappast var det mest trendiga 1988. Jag minns att jag hörde dom tämligen ofta på MTV och Sky Channels listprogram och tyckte väl dom var OK, men inte mycket mer. 500 miles-låten var den klart bästa, och det är den fortfarande, även om det finns en viss mättnadseffekt vad gäller den låten. 

Däremot har jag varit rätt tveksam till ett helt album med dom. Men ibland får man ju för sitt chansa, framför allt när priset är lågt. Tyvärr så var min tveksamhet berättigad. Och om vi då börjar med elefanten i rummet, sången. Bröderna Reid har alltså väldigt lättigenkännliga röster, med sin skotska accent och deras enorma breda och övertydliga sätt att sjunga, ofta i munnen på varandra. Det låter som att dom spelar över å det grövsta när dom sjunger och ser man på videorna så kan man nästan få in ett helt äpple i truten på dom när dom tar i som värst. Att höra på det i ett helt album blir väldigt tröttsamt i längden och framför allt låter det mer seriefigursaktigt än romantiskt när dom ska försöka sjunga en akustisk kärlekslåt med en gitarr med den sångstilen. 
     Låtarna i sig är väl inte usla, men i de flesta fall väldigt ointressanta. Singeln och titelspåret till exempel är horribelt segt och tradigt. Jag nöjer mig med "I'm gonna be (500 miles)" och kanske någon lite till. Hela plattan däremot stannar inte i samlingen.



Cliff Richard - Now you see me, now you don't
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

Cliff Richard gör en platta som vid dom första stickspåren lät hade potential att vara en av hans mest intressanta plattor. En tuffare Cliff som flirtar med både AOR och disco, till skillnad mot hans normala radiovänliga snällpop. Inte för att det är något fel i det, men det funkar i lagom doser. Men så är inte hans normala följeslagare under 80-talet Alan Tarney producent här. Alan Tarney är en bra producent, han gjorde några riktigt bra plattor till A-ha bland annat. Men en del av låtarna till Cliff Richard lät lite väl mesiga ur popsynvinkel. Men här har Cliff själv varit med och proddat.

Nu är då det här inte en normal popplatta egentligen utan mitt ibland flera av dom tuffare låtarna döljer sig ett kristet budskap, eftersom Cliff Richard är djupt religiös. Och det är inte alltid i mitt intresse. Här finns dock en del "normala" poplåtar. "It has to be you, it has to be me" är en riktigt bra discodänga och singlarna "The only way out" och "Where do we go from here" är klart bra. "Son of thunder" är bland det rockigare Cliff har gjort och låtmässigt riktigt bra, även om texten sen har ett kristet budskap. 
     Det finns också ballader och några lite väl sega låtar som drar ner och på dom två sista låtarna tappar han hela påsen direkt. Detta är ändå en helt OK Cliff Richard-platta som stundtals har bland det bättre proddar jag har hört med honom från denna tid. Men man får ju också ha ett viss överseende med dom religiösa texterna om man nu inte har den tron. Jag kan ha överseende med det och plattan blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.



Lars Gullin & Monica Zetterlund - Med andra ord...
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Columbia
Spår: Med andra ord/Detour ahaed/Get out of town/Don't dream about me

Jag lyckades denna månad att hitta ett gäng riktiga kanonfynd av modellen jazz-EPs och detta för endast en femma styck. Nu är ju inte värde något jag bryr mig i normalt, men när det väl dyker upp något som är värt något mer så är det klart att det är roligt. Och majoriteten av dessa singlar var värd 100 kronor och mer. Den här är i kategorin "och mer". 

Vi snackar två av mina svenska favoriter kombinerade på en EP, Lars Gullin och Monica Zetterlund. Eller snarare kombinerade på två av EP'ns fyra spår, även om man flaggar stort med dessa två. Dom andra två spåren är gjorda med Monica och en orkester ledd av en annan Lars, Bagge. Men musiken på den här skivan är soft, vacker och avkopplande. Vi snackar svensk jazz med klass och mjukhet, och ibland med en dos stråkar. Jo, visst hade skivan förstås haft en given plats i samlingen ändå. Men en titt på Discogs visar den här EP'n dessutom är värd drygt 670 kronor, och jag betalade en femma för den. Gissa om den hamnar högt på listan över årets bästa fynd i slutet av året?



Art Blakey's Jazz Messengers With Barney Wilen - Original sound track recordings from Les Liaisons Dangereuses 1960
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Fontana 
Spår: No problem/Miguel's party (Jazz Messengers)/Prelude in blue (Art Blakey and The Barney Wilen trio)

Den fransk-italienska filmen "Les liaisons dangereuses" från 1959 är inget man hör nåt om varje dag, vilket förvisso gäller dom flesta filmer från det området från den tiden. Jag har aldrig sett eller hört talas om filmen, men det handlar tydligen om ett par som har ett öppet förhållande, som dock leder till en katastrof till slut. 

Dock innehåller filmen mycket jazz, musik som från början var menad att vara gjord av Thelonius Monk. Men Monk hade tids- och hälsoproblem och det blev Art Blakey och hans Jazz Messengers som fick göra det och med sig på inspelningarna hade man den franske saxofonisten Barney Wilen. Men musiken som Monk hade gjort till filmen kom ut postumt 2017.

Musiken är skriven av Duke Jordan och det intressanta är att partymusiken i filmen är gjord av Jack Marray, som dock är en pseudonym för redan krediterade Duke Jordan. Den här EP'n från soundtracket innehåller då två spår med Jazz Messengers och ett spår där Blakey och Messengers bassist Jimmy Merritt samt Jack Marray... förlåt Duke Jordan på piano. Mitt intresse för Blakey's legendariska band har ju ökat en del med åren och detta är riktigt bra med ett riktigt bra riv i "No problem" kombinerat med den svalare och avkopplande "Prelude in blue". En höjdar-EP som klart står bra på egna ben från filmen. Det är inte en så lätt EP att hitta heller. Discogs-värdet på den ligger på 230 kronor.

Quincy Jones - ett geni som kunde allt!

När man säger soulmusik till mig så har jag många favoriter som jag ofta återkommer till. Jimmy Jam &  Terry Lewis, Curtis Mayfield, LA Reid & Babyface, Philadelphia Records, George Benson, Shalamar med mera med mera. Och när det gäller jazz så har ni som är läst denna blogg mer än några gånger sett att nästan hela spektrat finns här, från Benny Goodman och Stan Getz till Lennie Tristano, Count Basie och Clifford Brown. 
     Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin. 

När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalen

Chess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken.

Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra

jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne. 
     Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen. 

Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is

my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt!
     Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre?
     Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread". 

Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy! 

Lugnt resultat från en mindre skivmässa!

Höstens skivmässa på Pipeline här i Sundsvall har kommit och gått och det var en lite svagare mässa än i våras, med flera klassiska säljare saknade. Man kan väl säga att när försäljaren från Gävle som alltid brukar stå på sitt ställe har ersatts med Återbruket och deras "Chris"-signerade skivor så är något fel. Ändå rätt modigt av Återbruket att komma med sina nerklottrade skivor till en mässa för kräsna skivsamlare. 
     Nå, det brukar komma och gå i omgångar mässornas kvalitéer. Höstmässorna brukar dessutom vara lite svagare än vår-ditona och jag tycker det var en helt OK andel besökare så ingen fara på taket vad jag vet. 

För min del så blev det lite lugnare i antal också. Dels av ekonomiska skäl, då jag hade fått lägga ut pengar på ett nytt batteri till telefonen, och dels för att det inte fanns mer just då. Men samtidigt så kändes det ändå rätt OK med en lite lugnare mässa för min del. Sex fullängdsvinyler och sex singlar blev det. Och då det nu var så pass lite ändå så kan jag rabbla lite kort allt som jag fick med mig hem och som kan komma upp på denna blogg i framtiden:

LP:
A Flock Of Seagulls - A story of a young heart: Det här var en av dom jag hade letat mest efter. Den sista pusselbiten vad gäller A Flock Of Seagulls 80-tal. Den här 1984-plattan innehåller höjdarsingeln "The more you live, the more you love" och jag har inget annat än höga förväntningar på denna!

Glenn Frey - The allnighter: Glenn Frey från The Eagles med en 80-talsklassiker, som bland annat innehåller hiten "Smuggler's blues". Stickspår från plattan säger att detta låter riktig snyggt och välgjort!

The Moody Blues - Octave: Bandet återvände efter fem års tystnad med ett album som skulle bli den sista för originalmedlemmen Mike Pinder. Eftersom Moody Blues har blivit en av mina nya favoriter dom senaste åren så är detta ett perfekt tillskott tillsamlingen.

Earl Klugh - Nightsongs: Gitarristen Earl Klugh har ju nästan alltid vandrat i gränslandet mellan jazz och soul och denna verkar inte vara något undantag. Titeln "Nightsongs" är inte helt fel med ett mysigt och nattligt instrumentalt sound. Dessutom medverkar Toots Thielemann. Bara en sån sak...

Lionel Hampton - Hampton: Det här är en platta med Lionel Hampton och tentett-inspelningar gjorda i Paris 1953. Hampton överraskar ofta med lite udda sättningar och inspelningar och en tentett är det faktiskt första gången jag hittar med Hamp.

The Slender Thread - Original Motion Picture Soundtrack: Om filmen The Slender Thread vet jag inte mycket mer än att Sidney Poitier, Ann Bancroft och Telly Savalas var med i den. Filmmusiken däremot är gjord av ingen mindre än Quincy Jones med orkester, och hans soundtracks brukar ofta vara något speciellt, så den här var förstås ett givet köp.

SINGLAR:
Christer Björkman - Våga och vinn: Vår käre eurovisionkung, och numera också American Song Contest-producent, Christer Björkman hade ju en egen artist karriärer från början, med två svensktoppsettor. Dessa två har jag letat efter singlarna på och här är den ena av dom!

Shirley Bassey - Goldfinger: Det här är en EP med Shirley Bassey där huvudspåret förstås är den ikoniska filmlåten från James Bond-filmen "Goldfinger". Det framgår rätt klart på skivomslaget att en låten är främst och dom andra fyra hängre med. Men jag älskar ju klassiska Bond-låtar så detta är förstås givet.

Planet P - Why me: Planet P, alias Tony Carey, var ett kortlivat synth-new wave-projekt som släppte i från sig två plattor. Den första, som är den enda jag har just nu, är en riktigt bra platta och att hitta en singel från den är förstås riktigt guld! Än bättre är det att mina favoritlåt på plattan, "Only you and me", är singelns b-sida!

Julian Cope - 5 o'clock world: Sångaren i Teardrop Explode Julian Cope släppte under 80-talet ett antal intressanta plattor, som "Saint Julian" från 1987 som är riktigt bra. Den här indiepop-pärlan är från plattan efter.

The Icicle Works - Understanding Jane: Engelska Icicle Works bjuder förstås på sedvanlig snygg new wave-rock på den här låten från 1986!

The Art Of Noise featuring Duane Eddy - Peter Gunn: Henry Mancini gjorde den här klassikern till en TV_show 1959, men det tog inte ens ett år för gitarristen Duane Eddy att plocka upp den och göra låen till sin. När så The Art Of Noise 1986 skulle göra sin tolkning så var det givet att ta med Eddy i den. Det är grymt gung och sound i denna så det var ett måste.

Dom tre sistnämnda singlarna kom från en säljare som på grund av sjukdom skulle sälja iväg sin samling och dessa 45'or är av riktigt bra kvalitet med snygga plastfickor och titeletiketter på dessa. 
     Så med det var höstens skivmässa till ända. Förhoppningsvis är det större och bredare till våren. Och i sedvanlig ordning lyfter jag på hatten till mässans primus motor Tomas Lundmark för hans engagemang, kraft och vilja att driva denna viktiga mässa!

Krönika: Skivsläpps-eventet är allt viktigare idag!

I lördags så var det fest och stoj på Sundsvalls skivbutik Vinylstallet. Dels var det 50 % rea, men framför allt så var det dagen då Thåströms nya platta "Somliga av oss" kom ut. Nej, jag har inte köpt plattan så det är inte själva den som är det viktiga här. Jag hade innan lördagen bara hört singeln "Solen i den vänstra", som dock är grymt bra och snygg!
     Dock var det väldigt trångt i Vinylstallet den lördagen och det var riktigt kul att se. För det är få artister idag, framför allt svenska, som kan få den typen av haussning för en skiva som Thåström fick i lördags. Jag har mycket svårt att se ett stort kalas för Loreens eller Benjamin Ingrossos eller Tove Los nya plattor, om de ens släpps fysiskt. Nu har jag förvisso bara affären i min stad att jämföra med, men jag får anta att det var samma hausse i fler affärer i landet. Mängder exemplar av skivan som låg och stod överallt i butiken, både i CD- och vinylvariant, låtar från både den och Thåströms tidigare material som spelades på repeat, stora reklamskyltar och folk som verkligen ville köpa albumet. Nu kanske någon räcker upp handen och frågar om Record Store Day, som jag tidigare gjort en mer kritisk krönika om, och som också går ut på att man gör en massa reklam för skivsläpp och folk vill springa och köpa, men det är inte samma sak. Record Store Day är en massa av skivbolagen begränsat utgivna extramaterial och tidigare outgivna saker från många artister som man har tryckt upp enbart för den dagen och tar svindyra pengar för. Förvisso är målet även här att locka folk till skivaffärerna, men det går ju inte att jämföra med när en artist släpper ett helt nytt album för alla och affärerna slår på stort för att för må folk att köpa skivan istället för att bara streama den på spotify.

Grejen är just det att förr om åren var detta betydligt vanligare, eftersom man hade helt andra kriterier på försäljning då, något fler artister fanns i den dignitet som passade för den haussningen och givetvis

fanns det fler skivaffärer. Man kan ju kalla det masshysteri och kommersialisering. Jag menar vem bestämmer trots allt att en artist är värd så mycket push och då dom flesta av dessa artister dessutom är musiker som gällande år normalt inte promenerar upp till första platsen på digilistan, eller dåvarande motsvarigheten Trackslistan? Och i sak är detta förstås rätt. Men idag när jag har hört cirka en miljon gånger att "alla streamar, ingen köper musik", "fysisk musik är stenute" eller "ja, vinylskivan är ju inne, synd bara att jag hivade iväg min skivspelare" så känns dessa överpushade event för en artists nya platta ändå riktigt kul. Jag har tjatat om detta förr, men i Spotify-eran så bryr sig allt färre om vad som spelas egentligen, bara det låter och är schysst. Det är då det är skönt att det finns artister som ännu får den här stora uppskattningen under en dag och som ges en stor uppmärksamhet i de skivaffärer som finns för sitt nya fysiska album. Depeche Mode, när dom släppte "Momento materia" för ett år sen, var samma. Och givetvis när lokalt stora artister och band kommer med nytt.
     Sen behöver man inte gilla artisten i sig. Skulle Bob Dylan eller Stones släppa nytt igen så skulle jag ändå känna lycka över att man lyfter upp deras nya fysiska plattor, även om jag inte kunde brytt mig mindre om musiken på dessa, eftersom artisterna inte tillhör min normala kopp av te.

     Den här typen av evenemang är nästan viktigare än typ Record Store Day, eftersom den lyfter upp ny och aktuell musik, där man ger artisten och det fysiska mediet chansen att skina för allmänheten på ett traditionellt sätt som egentligen inte hör 2020-talet till, men som är ett stort strå mot musikens allt mer stämpel som slit- och släng-vara. 
     Och Thåströms nya verkar också, av låtarna jag hörde på Vinylstallet i lördags, vara helt OK. Det är en platta jag kan tänka mig att se i min samling i framtiden, tillsammans med hans andra plattor som finns där! 

Django Reinhardt - Django Reinhardt & Le Quintette du hot club de France vol. 1

Django Reinhardt - Django Reinhardt & Le Quintette du hot club de France vol. 1
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5
Vi ska lyssna in bland dom sista inspelningarna som gjordes av en europeisk jazzlegend, Django Reinhardt. Reinhardt var ju främst förknippad med Franska Hotkvintetten, Frankrikes kanske mest kända jazzgrupp, som hade Reinhardt och violinisten Stéphane Grappelli som mest kända stjärnor. Detta är ett band jag lyssnar på i väldigt lagom doser, kanske främst för att jag inte alltid är så förtjust i Grappellis violin, eller violin i jazz i överhuvudtaget. Men det finns energi och det finns lysande musiker där och Django Reinhardt är en ikon på gitarren. Det är lyssningsbart, men det finns bättre band i genren.

Här är det då en av mina favoritmärken, RCAs Black & White Series, som har gjort det igen. Dom har grävt upp ett gäng inspelningar med Django som inte tillhör hans allra vanligaste. Den här varianten av kvintetten innehåller ingen Grappelli, vilket borde borga för att det kan vara rätt typ av Hotkvintett för mig. 1950 hade Django börjat sikta in sig allt mer på att pensionera sig från musikbranschen, men saxofonisten André Ekyan övertalade honom att spela en vända till. Dom åkte till Rom och spelade in ett gäng låtar med Grappelli och ett gäng utan. Django var väl dock inte alltid så vänligt inställd vid spelningar och inspelningar och det märktes att det var en rätt trött man som satt bakom instrumentet. 

Ändå, med all respekt för den mer klassiska varianten av Franska Hotkvintetten, så tycker jag nog att det här är den bästa varianten. Om det säger en del om mitt förhållande till originalversionen eller om fler håller med mig vet jag inte, men jag gissar skarpt på det första. 
     De här inspelningarna är också speciella för dom innehåller inspelningar med Reinhardt spelandes elgitarr för ovanlighetens skull. Och kombon Ekyans saxofon och Reinhardts elgitarr är riktigt bra! Framför allt lyfter bandet på inledande "Jersey bounce", men även på en del låtar där kompsektionen Roger Parabochi, Ralph Schécroun och Alf Masselier har tonats ner en hel del och Ekyan och Django nästan låter som en duoinspelning. Dom tappar kanske lite styrfart i början av plattans b-sida med främst "Stormy weather", som jag förvisso tycker är en riktigt tråkig låt överlag. Men totalt är detta ett riktigt bra sväng, lysande samspel och bland det bästa som fransk jazz har haft att erbjuda!

Django fick dock aldrig se dessa inspelningar ges ut. 60 låtar spelades in totalt och dom gavs inte ut förrän i slutet av 50-talet. Efter dessa inspelningar la Django Reinhardt gitarren på hyllan, med undantag från diverse ströspelningar på hemmaplan, och avled tre år efter dom, 1953.