Sommarplågor #48: Henzel & Thors - Sov gott

Henzel & Thors - Sov gott
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Mistlur
B-sida: Under inspelning
Vissa saker tar en hel evighet att komma fram till. Trots allt så har det varit så mycket att ta upp om här, men till slut sker det. Jag ska koppla tillbaka till två sommarplågor jag skrev om redan 2019. Det gäller den serie av halvt sexuella låtar som kom mellan somrarna 1989 och 1992. 1992 var året för Fredrik Swahn & Lattjolajbands "Herrarna i hagen" och 1991 så bad Pelle Almgren & WOW Liksom om "Omåomigen". 1989 kom Dag Vag och "Du får aldrig nog", som jag dock ännu inte har på vinylsingel. Men däremellan kan man klämma in Henzel & Thors och deras bisarra fantasier över en sovande tjej i sin låt "Sov gott". 

Henzel & Thors är alltså Patrik Henzel och Martin Thors som tillsammans med Jonas Zachrisson var synthgruppen Nasa. När Isaksson lämnade bandet så blev dom kvarvarande medlemmarna ett nytt band med sina efternamn som bandnamn och sång på svenska. Man försökte göra mer radiovänlig pop för samtiden och det gick väl sådär. Men det började riktigt bra ändå, för första singeln tog sig in på Sommartoppen och spelades en hel del. Nasa var ju ett band som inte direkt var blyga av sig när det gällde texterna och kunde innehålla rader eller titlar som "Take off your clothes" och "As i now rip your clothes of". Detta fördes över även till detta projekt och främst den här låten med rader som "Jag måste in i dig", "När jag tar där ingen annan får ta" och "Jag injicerar feber", och allt detta sker medan hon sover. Kanske inte jätte-PK med dagens mått mätt. 
     Samtidigt har jag väldigt svårt att inte gilla låten, vilket kanske främst beror på det väldigt smarta soundet som låter som en synthfierad acapella sång med en fras som sätter sig. Det här är en väldigt finurlig, bra och snygg låt, om än då en lite milt sagt udda text. Trots en överraskande bra platta så blev det dock inte så mycket mer med Henzel & Thors utan Nasa återförenades ett år senare. Av dom är det dock bara Martin Thors som ännu är i livet. Både Henzel och Zachrisson avled i cancer 2020 respektive 2019.

Krönika: Dom 7 vanligaste klyschorna om musiklyssnandet!

Genom åren så har jag fått höra en del gamla klyschor och kommentarer om musik och det man lyssnar på. Det är åsikter och ord som man ibland kanske inte riktigt vet hur man ska bemöta eller OM man ska bemöta det, för de kan vara så konstiga och korkade ibland att man blir mållös. Vi människor har ju ibland en förmåga att se ner på andras val i livet och musik är inget undantag. Här hade jag tänkt bemöta en del av dessa klyschor/kommentarer som jag har fått höra under årens lopp och jag gissar att det är saker som många andra har fått höra också. Och, nej, det är inte ett sätt att håna eller kritisera dom som känner att dom har sagt detta till mig någon gång. Det är bara mitt sätt att förklara dom på ett, förhoppningsvis, underhållande och lärande sätt ur min synvinkel. Kanske låter jag lite tråkigt PK här och där, men det bjuder jag på...

"Skivor är något daterat som vi slutade med för länge sen!"
(Alternativt "Jag har kastat alla mina skivor och övergått till Spotify!". Annan medieform som kassetter  eller videoband går också bra.)

Den här har de senaste åren kanske blivit lite "daterad" i sig, men det var väldigt vanligt ett tag att  försöka styla med att man minsann hängde med i sin tid och hade gått över till digitalt. Sen dess har ju vinylen blivit inne och CDn är på gång så lite har det väl mildrats.
     Men likväl så slutade musikbranschen med stenkakor och övergick till vinyl på 50-talet också och likväl finns det en hel del som ännu lyssnar på det. Dessutom har både vinyl och CD funnits så länge och sålts i såna ofantliga mängder att det alltid kommer att finnas lyssnare, säljare och material så det räcker och blir över. Fysisk musik är enligt mig ett bättre sätt att bevara saker som jag gillar, medan Spotify är mer för stunden. För mig är det oändligt bättre och viktigare med det förstnämnda, men vi är ju förstås alla olika även där. Jag har fortfarande kassetter och det står jag för ännu.

"Artisten själv sa ju att det var hans sämsta"

Något som man ofta för höra när det gäller en artists största verk, och kanske främst 80-talsplattor, är att man fnysande säger att denne själv aldrig ju har gillat låten. En gång 1996 när jag sände närradio så ville teknikern spela något från ZZ Tops då aktuella platta, vilket ledde till  ett samtal om bandet i allmänhet och jag sa att jag egentligen hellre föredrog bandets 80-talslåtar, som "Sharped dressed man" eller "Sleeping bag".
"Men ZZ Top har ju själva sagt att dom inte alls gillade den perioden?!"
Jag nämnde för drygt fem år sen att R.E.Ms "Shiny happy people"  är en av mina favoritlåtar med bandet, en av många. Givetvis råkar det också vara bandets egna hatobjekt nummer ett av sina egna hits. Fråga många artister om och dom kommer att såga sina största hits till förmån för de, enligt dom, lite mer svårare eller senare låtarna. Det har ju alltid varit lite finare att sikta in sig på dom genomarbetade albumspåren eller dom låtarna som är lite djupare än dom bra och kommersiella hitsen, och samtidigt någonstans ha koll på vad artisten själv gillar för något. Men samtidigt är det ju en omöjlighet och väldigt onödigt att sitta och leta igenom alla intervjuer med en artist för att ta reda på vad denne gillar så jag kan "anpassa mig till denne". Och varför skulle jag "anpassa mig"? Han/hon liksom jag liksom alla andra delar ju inte samma smak i allt och tur är väl det...

"Hur kan du gilla det? Det är ju stenute!"
(Alt. "Det här är så daterat")

Det här tog jag upp i en krönika för inte allt för länge sen. Det här med att man är så styrd av vad som är aktuellt eller hur modernt det låter att man mästrar någon för dess smak. Men bara för att musiken inte ligger högt på hitlistorna betyder inte det att den inte bör spelas eller inte förtjänas att gillas av någon eller att denne är mindre värd att kallas musikfan för att vederbörande gillar det. I en musikbok läste jag för länge sen:
"Ingen musikstil kommer någonsin att dö. Det kommer alltid att finnas lyssnare av den, även om den försvinner från listorna."
Amen!

"Du måste ju gilla låten för den sanna texten"

1994 kom Dia Psalma med låten "Tro rätt tro fel", vars text handlar om demokrati och politiskt förtryck Ett välmenande och viktigt ämne, men likväl har jag aldrig gillat den låten, även fast en tjej då försökte övertala mig med orden:
"Men du måste ju gilla låten för texten! Den är ju så sann!"
Jag svarade enkelt:
"Det är möjligt, men jag gillar inte punk..."
Det finns många låtar i samma genre som har texter vars innehåll är väldigt viktiga, men jag ska klara av att höra på låten också och gör jag inte det så spelar det ingen roll vad den handlar om, för då har jag inte hört texten i alla fall. Ibland krävs det mer än en viktig text för att en låt ska bli bra.

"Det är bara gamla gubbar som lyssnar på jazz"
(Alternativt "Hur gammal är du egentligen?")

Jag får utgå från swing och äldre jazz här. John Coletrane och liknande mer modern jazz finns det ett oändligt större intresse och förståelse för där ute.
     Jag var 11 när jag började lyssna på jazz och har fortsatt med det sen dess, något som jag lärde från min kompis som då var 13. Jag minns också ett brev till ett av mina favoritprogram inom jazzradion "Jesses Jazzbar", som också var ett önskeprogram. Det var 1987 och i brevet ville en 24-åring höra McKinneys Cotton Pickers med "My black birds are blue birds now" från 1928. Visst är äldre jazz inte helt oväntat förknippad med människor födda ett par generationer upp, men att degradera en genre för att det är en grupp människor som en gång upptäckte den och har bevarat den och därmed tro att det inte finns yngre som är intresserad av den musikhistoria som finns är bara fånigt. Jag har älskat på jazz i 40 år och är stolt över det och det finns fler som är intresserade där ute.

"Du måste ju gilla den här låten! Den är ju en klassiker!"

Det finns någon kutym att om något har sålt i ofantliga mängder och blivit hyllat av dom flesta så måste ALLA gilla det, vilket inte bara gäller musik utan det mesta inom kultur. Om Pink Floyds "Dark side of the moon" har blivit utnämnd till ikonisk så kan man inte säga något negativt om den. Om man säger att Led Zeppelins "Stairway to heaven" är bedövande tråkig så får man onda/märkliga ögat. Om man sågar Bob Dylans klassiker så skakar folk på huvudet. Ungefär som om dom tänker:
"Är den här människan på riktigt eller?"
Någon har bestämt att visa saker är så klassiska att dom är något av heliga kor som alla måste gilla. Tyvärr funkar det inte så. Jag kan komma ut här och nu, jag tycker det finns få saker som är så tråkigt som Pink Floyd. Jag har svårt för Dylans raspröst. Jag har sen tidigare, när jag skrev om Far Corporations kalkonversion, sagt att jag tycker att "Stairway to heaven" är löjligt överskattad. Jag är mannen mot strömmen när det gäller många klassiker som någon/några har bestämt att nåt är!

"Han var ju xxx..." 
(Insätt valfri kontroversiell titel, som misshandlare, missbrukare, drogförespråkare, random kriminell, utnyttjare av minderåriga och så vidare)

Nu kan man ju säga att detta beror på händelse, bevismaterial eller trovärdighet i dessa saker, och hur hemska flera av dessa saker än är så försöker jag sära på äpplen och päron. En artist kan ju vara en riktigt hemsk person privat, men en gud på sin musik. När Oasis var som störst fick jag höra att Gallagher-bröderna var förespråkare av droger. Fatboy Slim har en gång sagt både det ena och det andra om att röka på och vara hög, Miles Davis var som bekant både knarkare och hustrumisshandlare, Morrisseys stjärna har dalat efter anklagelser om rasism och sakerna kring Michael Jackson är väl inte direkt okända. Och det finns förstås inget som försvarar deras handlande gällande dessa saker på något vis. Dock så kommer man inte ifrån att dom bevisligen har gjort bra musik och är proffs vad gäller det. Och ska man hårddra det hela, om vi ska sluta lyssna på alla artister som har haft något fuffens för sig, aldrig tagit droger, inte har något förflutet, sagt något korkat eller annat, kan vi i så fall lyssna på några andra än möjligen Pat Boone, Arne Quick och Thore Skogman? Jag skulle ALDRIG ställa upp på Norman "Fatboy Slim" Cooks drogpositiva ord, men likväl har han gjort några av det sena 90-talet och tidiga 00-talets bästa låtar! Jag kommer ALDRIG att försvara varken Miles Davis eller Michael Jacksons handlingar, men dom har ändå gjort några av jazzens respektive soulmusikens bästa plattor och låtar. Var och varannan jazzmusiker hade grava drogproblem med allt vad det förde med sig, borde jag sluta lyssna på jazz? Sen kan jag förstå att det är svårt i flera fall att se förbi vissa saker, men det fanns likväl saker som gjorde att artisten i fråga blev så bra på sin karriär som denne var och som vi gillade en gång.

Och för att visa hur snäll, PK och godhjärtad jag är så blir musikexemplet en av få Pat Boone-låtar jag gillar, "April love". Jo, men lite ironisk kan jag väl få kosta på mig att vara...😉

Sommarplågor #47: Sylvia Vrethammar - Y viva España

Sylvia Vrethammar - Y viva España
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Sonet
B-sida: Y viva España (English version)
Årets midsommartext blir något så ovanligt som en titt på Svensktoppen runt midsommartid, i det här fallet midsommar 1973. Jag presenterar ettan på Svensktoppen denna vecka året 1973 och visst har den sommarkänslor. Den här låten är lite på gränsen till Kultstämplat, men låten var ju en sommarhit så det vore dumt att inte använda den som Sommarplåga istället då den troligast var det på den tiden. Jag hade också kunnat skriva om originalet, eftersom även belgiska Samanthas "Eviva España" också finns i samlingen. Men det är ju ändå Sylvias version som är sommarlåten här. Och för dom som undrar, den svenska versionen heter "Y viva España", medan den engelska heter "E viva España".

Egentligen är låten överdrivet klämkäck med sin lökiga reklamtext för Spanien och dess musik. Men den har ju samtidigt en charm och karisma som är utöver det vanliga och det är en rolig låt som det är svårt att inte le och bli glad åt i all sin töntighet. 
     
Låten blev en gigantisk hit och svensktoppsetta, och nådde även England där den spenderade ett halvår på hitistan med en fjärde-plats som bäst. Men det var inte helt utan problem, eftersom folk ansåg att låten hyllade Francos fascistiska politik i Spanien, medan Sylvia försökte förklara att låten bara är en glad hyllning till sommaren. Sylvia fick utstå hotfulla telefonsamtal och glåpord om att vara fascist på gatan. Det är inte lätt att vara artist ibland. Trots det så blev låten en klassiker som stått sig genom alla år som en av Sylvia Vrethammars största och mest ihågkomna låtar. Och jag kan bjuda på både den svenska och engelska versionen, den engelska som är hämtad från ett framträdande i klassiska Top Of The Pops.

Med det låt mig önska alla följare en RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR! 

Sommarplågor #46: Peter LeMarc - Håll om mej! (NYPREMIÄR!)

Peter LeMarc - Håll om mej!
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: MNW 
B-sida: Under en måne som en silverpeng
Trodde ni att det var slut på sommarplågor? Självklart inte, det finns mycket att hämta ur ännu! Fatta då att den här serien går in på sitt sjunde år. Sju år och det finns ännu sommarplågor att skriva om. Jösses, vad det har förekommit många sommarhits! Och precis som förra året kommer det att dyka upp lite 70-talare då och då. Innan jag började med den här serien så skrev jag under ett par år om några sommarplågor under namnet "Sommarspecial", följt av aktuellt år. Dessa har jag numera flyttat över till "Sommarplågor", eftersom dom ju är låtar som passar i kategorin. Men då till 2025 års första låt och en stor favorit för mig. 

Att Peter LeMarc är en av mina favoriter har nämnts ett flertal gånger och självklart ska även han få sin naturliga plats här. Året är 1987 och det är lite av vinna eller försvinna för Peter, som efter flopparna med dom tidigare plattorna samt ett mindre lyckat framträdande i "Måndagsbörsen" sjungandes "Flashdance" hotades med uppsägning från skivkontrakt och hamnade i en depression. Ur den depressionen kom en mycket rakare platta än tidigare, den självbetitlade så kallade "Vita skivan", skriven om i början av bloggens existens. Första singeln blev också låten som på allvar satte Peter på kartan, när han helt plötsligt hamnade etta på Sommartoppen med sin "Håll om mej!". Jag ska erkänna, då fattade jag noll av detta och tyckte det var lite tråkig snobbmusik. Jag vet, ung och dum och allt det där...
     Men med tiden så växte låten stort och har under mitt liv haft en stor plats i mitt hjärta. När jag gjorde min lista över 1987 års 50 bästa låtar så hamnade den på en nionde plats. För att vara en sommarlåt så är den väldigt mörk i sin stämning, men det är det som gör låten. Med en djup kärlekstext som den här så gör Tony Thoréns spännande sound låten riktigt speciell! Jessica Wimerts sköna körsång i bakgrunden gör också väldigt mycket. Det enda jag är lite funderande till är varför SVTs "Listan" bytte ut henne mot sångerskan Lucrezia, som mimar i videon till låten. Men det är förstås en bisak. Låten är ett mästerverk och en riktigt mysig überklassiker av svenska 80-talslåtar, även om den inte direkt är jättesomrig i stilen! Det är inte mycket i det svenska 80-talet som klår detta. På årslistan var den enda svenska låt som klådde den här av... Peter LeMarc. 'Nough said!

Nytt i samlingen - Maj 2025 (Singel SPECIAL)

Maj var ännu en av dessa månader då jag hittade långt mer singlar än fullängdare så det blir en ren singel special den här gången med en kvintett nyinköpta 45-varvare av olika sorter och årgångar.

Space - Just blue
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: CBS
B-sida: My love is music

Space är det franska bandet skapad av Didier Marouani och som var en av pionjärerna inom synthmusiken på 70-talet när man drog på sig rymddräkterna och framförde det instrumentala mästerverket "Magic fly". Fem år senare så stämdes han av producenten Jean-Phillip Illiesco namnet Space och fick byta till Paris France Transit, som för sex år sen förekom på bloggen med det magiska temat till nattradioprogrammet "Stjärnornas musik".

Här var allt något mer rosenrött inför släppet av gruppens tredje platta "Just blue" och titelspåret är släppt på singel. Detta skulle dock bli Marouanis sista platta under namnet Space, efter att han fått en större längtan till att spela live, vilket producenten Illiesco inte alls gillade. Bandet ser inte längre ut som Daft Punks förfäder här utan har tagit av sig rymdutstyrseln och framträder som sig själva. Låten "Just blue" har också en lite mer dragning åt discohållet än "Magic fly", även om syntharna är intakt. Helt instrumentalt är inte detta heller utan det innehåller visst nynnande från medlemmarna. Men detta är likväl spännande, välgjort, drömskt och snyggt och får mig att hoppas på att hitta hela plattan "Just blue" en dag. En stor tumme upp för detta mysiga stycke musik!



Candi Staton - Honest i do love you
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Warner Brothers
B-sida: I'm gonna make you love me

Candi Staton är ett soulnamn som förekommer då och då. Mest känd är hon för att hon lyckades göra en ny framgångsrik runda med Tammy Wynettes "Stand by your man" och för låten "Young hearts run free" 1976. Därefter var det väl lite si och så med listkarriären, men den här nådde ändå top 50 på den engelska singellistan.

"Honest i do love you" är en riktigt mysig soulpärla skapad av Dave Crawford, som också skapade den mer kända "Young hearts run free". Det är ett skönt gung och med riktigt snygga stråkar och Candi Statons magnifika röst! Detta är riktigt bra, och för den som undrar, ja, Staton lever fortfarande vid 85 års ålder. 



The Three Degrees - The heaven i need
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Injection Disco Dance Label
B-sida: Gimme gimme

Fler gamla soullegender från 70-talet då. The Three Degrees har förekommit ett flertal gånger här och en av dom gångerna var med en singel där dom hade gjort tillsammans med den engelska 80-talsmaskinen Stock-Aitken-Waterman. Låten hette "This is my house" och var en överraskande bra låt. Dom gjorde dock två singlar med SAW och här är den andra. Nu var inte det här samarbetet något av discotrions mest framgångsrika satsningar, men den här blev ändå nr 42 på Englandslistan och därmed den framgångsrikaste av dom två. Dock räckte inte det för att fortsätta kombinationen SAW/Three Degrees och sen gick det fort utför för gruppen försäljningsmässigt. Tjejerna var till och med ångerfylld över att det inte blev mer med SAW, vilket man kan förstå, med tanke på att året efter kom Rick Astley, Kylie Minogue, Bananarama och så vidare och skickade SAW till stjärnorna. 

Jag gillar Stock-Aitken-Waterman och inte minst deras tidigaste tid runt 1985-86, som hade en del soulkänsla i sitt 80-talsaktiga synthdiscosound. Det låter väldigt mycket Princess och hennes "After the love has gone" om prodden, vilket är positivt, och det är väldigt synd att tjejerna inte fick ett helt album av detta. Däremot är jag inte så säker på att det hade blivit lika bra med The Three Degrees med den mer bubbelgum-discoaktiga versionen av SAW som kom ett år senare, men det är förstås bara spekulationer. Det här är riktigt bra och Three Degrees experiment med SAW var långt över förväntan. 



Miles Davis And The Modern Jazz Giants – But not for me/Doxy
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Metronome
B-sida: Som jag vill

1954 kom det ut en 10-tums-LP med fyra spår med Miles Davis och Sonny Rollins kallad just "Miles Davis with Sonny Rollins", där dom också hade sällskap av Horace Silver, Percy Heath och Kenny Clarke. Tre av dom fyra spåren på den plattan innehöll originallåtar av Sonny Rollins som enligt Miles ska ha blivit skrivna av Rollins på ett papper i skivstudion precis innan inspelningen. Den sista låten är då Gershwins "But not for me". 

Det här är då en svensk singelutgåva som kom ut fyra år efter originalet. Det är ett riktigt bra flöde i låten och Miles och Rollins är riktigt bra och spelar skönt, innan då Silver får ett lite utrymme mot slutet. Förhoppningsvis får jag tag på hela plattan så småningom, men till dess är detta en riktigt bra singel med ett par höjdarspår!



Billy Idol - Eyes without a face
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: The dead next door

Gamle punkrockaren Billy Idol fyller 70 i november och har dessutom släppt en ny platta just precis. Då är det väl en bra tidpunkt att gräva i hans förflutna och plocka fram en klassiker. Billy Idol är en sån där artist som jag känner att det räcker att ha en samlingsplatta med. Han har gjort en del riktigt bra singlar, men ett helt album vete gudarna om jag tycker att det är tillräckligt intressant för. 

Balladen "Eyes without a face" får väl räknas som en av hans allra största hits och ska ha fått sin inspiration när Billy såg en fransk film vars engelska titel är just "Eyes without a face" och sen funderade på att filmen hade vissa likheter med det då aktuella New York årgång 1984. Helt klart är detta en mysig och skön Billy Idol-låt, även om han ibland låter sin tuffhets-stil när han sjunger lysa igenom lite väl mycket, eftersom den inte riktigt passar till låtens mjuka karaktär. Men jag gillar soundet och melodin och det är en av Idols klart bästa låtar. 
     Det här är också en speciellt utgåva, med ett fodral som är lite större i storlek än normalt och dessutom gatefold. 

Kultstämplat: Ett gäng märkliga skivomslag!

Den här kategorin har ju aldrig egentligen varit till för att skriva om skivomslag. Det finns det andra som har gjort i historien och varit framgångsrika på det, som Herr Dryck. Numera så sysslar han inte så mycket med gamla skivomslag längre och hans blogg är sen länge borta, men likväl har Kultstämplat istället fortsatt vara en plats där märkliga skivkoncept och utgåvor ibland granskas.
     Men när ett antal skivor med minst sagt varierande resultat vad gäller omslagen gratis plötsligt ramlar ner i knät på en så är det svårt att inte göra ett undantag. Gamla dansband och religiösa skivor brukar ju stundtals ha lite annorlunda skivomslag. Så här kommer ett gäng skivor där jag inte skriver alls om innehållet på skivorna, utan där det är utsidan som synas. Och nej, det är inte någon knock på just religiös musik bara för att den musiken är i majoritet här. Håll till godo!

Templets Sångare Och Musikanter Från Frälsningsarmén - Templet i Stockholm - Tror du...?
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Festival

Religiösa skivor har inte stenhårda krav vad gäller säljande gruppnamn, och det kommer än värre exempel på det längre ner. 
     Nå, I Eskilstuna står "Guds hand", en välkänd staty av Carl Milles skapad mellan åren 1949-53. Så långt är allt gott och väl. Att däremot använda den i ett skivomslag fotograferad i grodperspektiv är väl kanske inte den allra bästa idén, även om det är en religiös skapelse. Jösses, karln ser ju ut som om han ska trilla ner vilken minut som helst. 1975 var dessutom konsten att klippa ut en sak från en bild och sätta in den i en annan rätt outvecklat och det brukar se väldigt hemskt ut och detta är inget undantag.  Speciellt när Guds sken från himlen är ritad med krita. Jag tror den nakna individen medan han står där och svajar på handen tittar upp och undrar:
"Vad i hela friden är detta?! Jag trodde paradiset skulle se mer lockande ut..."    

Evangelii-Teamet Värnamo - Jag är frijord
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Cymbal

En gång tidigare så tog jag upp om en skiva med Jan Sparring där fotografen hade försökt så hårt med att få ett så utspejsat foto som möjligt till omslaget att man inte såg ett nickel av bandet. Det är ännu en av mina favoriter i kategorin konstiga skivomslag. Den här kan väl ses som lite närbesläktad till den. Någon på skivbolaget Cymbal tyckte det var en bra idé att lansera Evangelii-teamet Värnamo (japp, med två I:n) med en svartvit bild som är så överskuggad och stark att man inte se ett dyft av medlemmarna. Det är som när man ska kopiera något i en kopieringsmaskin och den enda färg som inte tagit slut är en alldeles för stark patron med svart. 
"Jo men detta är ju en riktigt häftig effekt! Jösses, vad impade folk kommer att bli!", tänker konstnären bakom mästerverket. Undra om inte han också är frigjord, från sunt förnuft...?!

Mats Rådberg & Rankarna - Familjens svarta får
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Marianne Records

Japp, vi snackar Bert Karlssons skivbolag och då måste det ju vara ett väldigt speciellt skivomslag. Det gick alltså inte att ha en normal och bra grupp bild på Mats Rådberg och hans band. Bert Karlsson tyckte väl att det var en för vanlig bild och att det behövdes det där lilla tokroliga extra. Man låter någon hemslöjdare snickra ihop ett svart får i verkstan och ställer den missbildade skapelsen längst ner i hörnet på omslaget.
     Men nu har ju någon tillverkat denna och då måste den få visas upp i all sin glans någonstans också. Alltså får hela baksidan prydas av den här märkliga tingesten, som istället för ett får mer liknar en hackspett som av misstag druckit en hel flaska hårväxtsmedel. Fast nog kan man då på ett sätt se den som omslagets svarta får, eller svarta hackspett, hur man nu vill se det..

Ingvar Nilsson, Nicko Jonzon, Ing-Lis Carlsson, Märta Ekström -
Det sker igen...
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: IBRA

Det finns många frågor kring detta omslag som poppar upp i huvudet.
1) Varför i hela friden kunde man inte hitta på ett riktigt gruppnamn? Jag förstår att skivan inte är menad att vinna grammisar och guldskivor direkt, men det är likväl ett väldigt otympligt och klumpigt bandnamn att skriva ut.
2) Varför ser Ing-Lis eller Märta ut som en elak skollärarinna som just är på väg att skälla ut sin elever vid en friluftsdag? 
3) Tog dom bara första bästa instrument och gick ut i skogen en höstdag? En stor bongotrumma och en cymbal, var det bästa killarna kunde hitta? 
4) På vilket sätt tillför mikrofonstativet till något vettigt för bilden? Eller spelades skivan in mitt ute i naturen, med dessa instrument? 
Svaren gissar jag att vi aldrig lär få, men detta är väl en av musikvärldens små mysterier som får dom små grå att jobba, antar jag...

Börge, Lasse & Peggy - Med andra ord
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Signatur

Jag antar att "Börge, Lasse & Peggy" är ett mildare namn än dom ovanför. Kan man komma undan med "Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid" (pre-ABBA) så funkar väl detta också.
     Det här omslaget ser lite fattig ut. Medlemmarna är satta i ett sandtag med sina gitarrer och istället för att ta dom till ett riktigt stor sandområde så har man blurrat utkanterna av bilderna och satt medlemmarna långt bort för att få rätta ökenkänslan. Alla sätt är bra utom dom dyra antar jag...
"Wow, sand och stenar. Vilka häftiga effekter och bandet i mitten!"
Jag vet inte om jag håller med. Med andra ord är detta ett riktigt öken-spelning!

Gospel Four - Aldrig glömmer jag den d'an
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Teamton

Ett omslag, så många tankar. Det ska väl se ut som om någon tittar bakom buskaget, där sju personer står och poserar av okänd anledning. Varför man då inte har gått en bit bort och fotat bakom några grenar, istället för att som nu fult blurrat bilderna runt om, är lika oklart.
     Jag ska även här uppehålla mig vid namnet. Gospel Four? Ska vi likt Fem Myror räkna antalet individer? 1-2-3-4-5-6-7! 
"Ja men", säger någon, "ser du inte att Sten Johnson och Hans Carléns orkester är med?"
Jaha, fyra medlemmar och en Sten Johnson betyder att Hans Carléns orkester är lika med två personer. OK, Suzzies Orkester var som mest tre medlemmar, men jag betvivlar ändå att detta är vad som menas i det här fallet. Polisongerna på den flinande mannen tvåa från höger är också riktigt spännande, apropå ingenting...

Dom 50 bästa låtarna från 1994!

Årslistan för 1994 var riktigt spännande att få göra. För då tyckte jag att året lämnade väldigt mycket att önska. Precis som 1993 så gillade jag inte eurodance, britpop, grunge, men nu även tramsiga danslåtar med genre-crossover tema eller whiskyhesa toastare eller nypunk. Jag lyssnade på 80-talspop, jazz och soul och dom bra låtar som ändå fanns. Året var hemskt och jag var rätt bitter på det. 
     Hopp till 2025 och jag gillar eurodance och britpop väldigt mycket och jag har hittat många fler favoriter bland låtar som jag inte brydde mig i då. Resultatet blev en lista som var väldigt svår att göra och med flera låtar som inte ens var i närheten av årslistan jag gjorde på nyårsaftonen 1994. Idag gillar jag året 1994 och fick äntligen ranka dess låtar på riktigt! Så det kan utvecklas i livet.

Årslistan har även 15 stycken svenska låtar, men annars så totaldominerar Europa och kanske främst mellaneuropeiska låtar, givetvis för att det är många eurodance-låtar. Många bra plattor kom då, flera artister har två låtar med och Basic Element är ensam med tre låtar från samma album. Alltså är det dags att åter hoppa in i tidsmaskinen och börja studera musikåret 1994!

1 Mariah Carey - Without you
2 All-4-One - I swear

3 The Grid - Swamp thing
4 Depeche Mode - In your room
5 Pink Floyd - High hopes
6 Basic Element - Touch
7 U96 - Love religion
8 Kylie Minogue - Confide in me
9 Cool James & Black Teacher - Dr Feelgood
10 Basic Element - Leave it behind
11 Pet Shop Boys - Liberation
12 U96 - Inside your dreams
13 Lena Philipssson - Månsken i augusti
14 The Pretenders - Night in my veins
15 Janet Jackson - Anytime, anyplace
16 One More Time - Anguish Kept in Secrecy
17 DJ Bobo - Take control
18 Brand New Heavies - Midnight at the oasis
19 Pharao - I show you secrets
20 Cool James & Black Teacher - The rhythm of the tribe
21 2 Brothers On The 4th Floor - Dream (will come alive)

22 D:Ream - Things can only get better
23 Cappella - Move on baby
24 Saint Etienne -  Pale movie
25 The Prodigy - No good (start the dance)
26 Roxette - Sleeping in my car
27 Basic Element - I want U
28 Erasure - Always
29 Saint Etienne - Hug my soul
30 One More Time - Get out
31 Nordman - Vandraren
32 Madonna - I’ll remember
33 MC Sar & The Real McCoy - Automatic Lover (Call for love)
34 Sophie B Hawkins - Right beside you
35 Wet Wet Wet - Love is all around
36 E:Motion - Get up
37 GES - När vi gräver guld i USA
38 Oasis - Live forever
39 Madonna - Secret
40 2 Unlimited - The real thing

41 Lisa Ekdahl - Benen i kors
42 Masterboy - Feel the heat of the night
43 Eternal - Save our love
44 Mariah Carey - All i want for christmas is you
45 Nordman - Laglöst land
46 Crash Test Dummies - Mmm mmm mmm mmm
47 BC52's - (Meet) The Flintstones
48 The Wannadies - You and me song
49 Brand New Heavies - Dream on dreamer
50 Soundgarden - Black hole sun