Bezerk - Stockholmsnatt Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Sonet B-sida: Next time (It's your brother) När man säger filmen "Stockholmsnatt" så är det första namn som folk minns Paolo Roberto, "Kungen av Kungsan", som gavs av en chans att göra en film om sitt liv som värsting i Stockholm. Staffan Hildebrant stod för fiolerna och även om idén var att förhindra våld och "Stoppa sabbet" (i alla fall mot telefonkiosker, vilket förklarar Televerkets närvaro) så fick filmen för en del ungdomar motsatt effekt och Paolo Roberto blev en sorts hjälte och tuffing för många. Vad som hände Paolo Roberto sen efter det vet väl dom flesta och eftersom han inte medverkar på singeln så ska jag inte uppta plats och tid med det. Jag har inte heller sett filmen, mer än diverse klipp, men Hildebrants högtravande moralkakor från 80-talet har aldrig tillhört min favoritgenre av filmer.
Men på tal om högtravande då, musiken till filmen är gjord av en duo som kallar sig Bezerk, som består av Karl Dyall,idag känd dansare och skådespelare, samt Chris Lancelot, som två år senare skulle bli mer känd för en annan Staffan Hildebrandt-film, Grace überhögtravande låt "Inga kan älska som vi" från filmen med samma namn, och två år efter det för Dive och "Captain Nemo". Jag kan erkänna att Lancelots gälla skrikande röst har aldrig lockat mig nämnvärt mycket.
När det gäller den här singeln så kan vi börja från början, gruppnamnet, Bezerk. Förmodligen ska det
väl låta tufft, 80-talets mitt var ju tiden då Z var bokstaven på modet, men borde inte gruppen mer korrekt heta BERZEK i så fall? Men OK, detaljer detaljer... Musiken är taktfast, stor och lagom pompös svensk filmrock modell 80-talets mitt. Det är inte dåligt, men det är väl inte jättekul heller. Men då högtravande är ordet på den här textens mode så kan vi analysera texten, signerad Lancelot själv. På samma sätt som med Pontus Platins kalkontext till Kristin Kaspersens "Storstadsliv" så satsas det här på löjligt överdriven poesi för att få Stockholms mörka tider att framstå som det farligaste som finns: "När nattens vingar sakta sänker sig När mörkrets makter täcker över dig Då vet du vad som ska ske Ändå kan ingen hindra det, för Ingen-Ingen-Ingen-Ingen kan rädda dig"
Det är väldigt intressant hur man alltid då i svenska ungdomslåtar försökte få nattmörkret att framstå som en sorts dödlig smitta som drabbade alla som inte hade gått hem och lagt sig efter klockan 23-24, vilket förstärks av andra versen: "När natten tagit makten en än gång I dina ådror skylder våldets sång Då kan ingen-ingen-ingen-ingen Kan rädda dig" "I dina ådror skylder våldets sång", vad betyder det? "Skylder" är ett gammalt ord för att "vara skyldig", vilket bara det är intressant att ha med i en ungdomslåt. Men om en läkare kommer med ett stetoskop och lyssnar på någonstans i kroppen, kan han höra våldets sång då? Om han lyckas höra några toner i någon ådra då vet man att det är KÖRT, för ingen-ingen-ingen-ingen kan rädda mig då. Muuhahahaha! Det ska låta väldigt tufft och poetiskt och ett sätt att få ungdomar att fatta att våld är dåligt, men det blir så, japp det ordet igen, högtravande att det blir komiskt och mer konstigt än förnuftigt.
Filmen i sig har ju redan en sorts kultstatus över sig, medan låten mer har i massans ögon förpassats till något som bara finns där i filmen. Men det kanske är bäst att vara hemma och lyssna på låten för man vet aldrig när nattens vingar sänker sig över mig och mina ådror börja sjunga våldets sång. Så, som Sgt Phil Esterhaus alltid sa i "Spanarna på Hill Street": "Let's be careful out there!" Se där, en enklare och kortare rad att få fram låttextens budskap än i den här låten. Men det är klart, han säger ju inte "Stoppa sabbet!".
Lovie Austin's Blues Serenaders with Tommy Ladnier & Johnny Dodds - Lovie Austin's Blues Serenaders Utgivningsår: 1983 Skivbolag: Classic Jazz Masters Betyg: 4/5 Kvinnor inom jazzen under dess gyllene decennier var ju främst satta som attraktiva vokalister till storband. Givetvis fanns det undantag som Mary Lou Williams och Lil Harding, som var pianister, men kvinnliga orkesterledare fanns det inte så många av. Men en av pionjärerna på området var Cora Calhoun, eller Lovie Austin som hon kallade sig (ingift Austin för övrigt). Boendes i Chicago så spelade hon på vaudeville-föreställningar och bildade snart sitt eget "Blues Serenaders". Ofta när folk med specialitet tidig jazz rangordnar musiker och bandledare under 20-talet så hamnar hon högt, men ändå så är hon väldigt bortglömd och okänd för den stora massan, inklusive mig, ska erkännas. Innan jag hittade den här skivan visste jag inte alls vem hon var, och tittar man på andelen musiker hon har jobbat med eller haft i sitt band så är jag förvånad över hur jag har kunnat missa hennes namn i alla år! Eller vad sägs om Johnny Dodds, Tommy Ladnier, Kid Ory, Jimmy Noone, Alberta Hunter och Louis Armstrong. Ovan nämnda Mary Lou Williams har nämnt Lovie Austin som sin främsta influens som musiker.
Austin var inte bara bandledare utan även både kompositör och pianist, men spelade väldigt sällan solon på inspelningarna, vilket även framgår av inspelningarna på denna platta. Vilket är väldigt synd, för Lovie Austin är en riktigt bra pianist som har en väldig energi när hon spelar i bakgrunden. Hon skulle nog ha kunnat göra riktigt häftiga solon. På den här plattan är det istället Ladnier och Dodds som lyser mest och det är inget fel i det. Det är en platta som har väldigt mycket dixieland över sig förstås, men jag brukar ju vara förlåtande till det om inspelningarna är gamla (här är dom från 1924-26) och det är rätt stämning och här är det riktigt bra driv i spelet och låtarna. Lyssna till exempel på "Travelling blues", ett originalopus av Austin, eller "Frog tongue stomp". I den senare kan man faktiskt höra Lovie Austin spela några takter själv. Att kalla det för ett solo kanske är lite för mycket, det är mer en sorts överbryggande liten melodislinga, men man hör henne i alla fall.
En sak som är kul med min nya vurm för 20-talets jazz är alla möjliga former av för mig mindre kända namn som poppar upp och som jag får lära känna och Lovie Austin's Blues Serenaders är en angenäm och kul bekantskap där Lovie själv är en riktigt bra musiker som i en manlig jazzvärld lyckas göra sitt eget och få det att låta och svänga lika bra med sin egen orkester. Plattan blir klart kvar!
U96 - Heaven Utgivningsår: 1996 Skivbolag: Guppy B-sida: Heaven (French kiss version) På min vägg i skivrummet hänger tavlor med fyra skivomslag, alla representerande dom genrer som betytt mest för mig genom livet. 10CC blev valet för 70-talet (jag kunde ha valt en soulplatta, men det gällde ju att omslaget ska se speciellt också), franska Indochine står för 80-talet, Benny Goodman jazz OCH U96 90-talet. Plattan med U96 är "Heaven", en eurodanceplatta som jag har starka minnen från när jag sände närradio sommaren 1996. Jag lär återkomma till hela plattan vid ett senare tillfälle.
Jag inser att jag har skrivit på tok för lite om U96 här. En enda gång har dom förekommit, när jag för 15 år sen skrev om plattan "Club bizarre", vilket jag beklagar djupt. För detta tyska projekt var och är en av mina favoriter från euro-eran på 90-talet, så självklart ska den här låten få sin plats bland sommarplågorna. Året var 1996 och när den här låten kom så föll jag direkt. En riktigt pumpande eurotechnosound, med melodi använd från Cyndi Laupers "Time after time", och sångerskan Dea-Li som med en otroligt kraftig stämma sjunger en refräng som knockar. Jag minns att när låten spelades i P3s "Topplistan", på den här tiden presenterad av programledaren Magdalena Väpnargård, så lyste hennes ovilja till låten väldigt mycket igenom med just kommentaren att låten var "snodd" av "Time after time" och jag var sådär glad över det, för låten var ju min favorit då (och Lauper har ju faktiskt fått låtcredit här). Som relativt nyblivet euro-fan, som jag var då, så var detta som snask för mig under den sommaren, även om U96 nu redan sen tidigare var en av få eurodance-akter som jag gillade under mina anti-år mot genren ett par år tidigare.
Och ännu är detta danceröj rätt in i vedboden och en låt jag mer än gärna lyssnar på än, liksom allt annat i deras katalog. Alex Christensen, som då var ansiktet och huvudmannen i bandet, är ju inte med längre. Däremot så omgav han sig med ett gäng osynliga producenter i bandet och dom har ju återupptagit U96-namnet igen och jobbade bland annat med Kraftwerks forne medlem Wolfgang Flür på ett flertal riktigt bra låtar som gjorde sitt bästa att låta som just Kraftwerk. Men dom kommer nog aldrig bli så starka och bra som dom var med Alex Christensen i spetsen, även om nu "Zukunftsmusik" är det kanske bästa dom har gjort i modern tid.
The Shocking Blue - Venus Utgivningsår: 1969 Skivbolag: Pink Elephant/Metronome B-sida: Hot sand Svenska Royal Republic har ju tagit upp den ikoniska "Venus" som sin sommarsingel och gjort den i rocktempo, vilket dom gör i en riktigt bra version faktiskt. Alltså är det passande att påminna om den första gången låten var sommarhit. "Venus" är det många som garanterat har hört någon gång. Om inte annat i coverversionen med Bananarama från 1986. Nej, jag har den inte än i samlingen, så därför kan jag inte låta dessa versioner dela på denna artikel, men när jag hittar den så kommer den, var så säker. Och innan någon säger något, ja, det är ju främst Bananaramas version som Royal Republic har tagit efter, inte originalet. Men första gången låten invaderade listorna var sommaren 1969 med holländska gruppen The Shocking Blue. Bandet, frontad av den forna nattklubbsångerskan Mariska Veres, hade en näve hits i skarven mellan 60- och 70-tal, men kommer nog för evigt bli främst känd för låten "Venus", som trots allt var USA-etta. Bananaramas version är då den jag är uppväxt med, men originalet är en låt som har vuxit en hel del med åren, från att vara en rätt tradig 60-talslåt som jag var sådär intresserad till en kul och skön poplåt med bra gung, gitarrer och lätt hammondorgel. Idag kan jag nog se The Shocking Blue's låt som en av dom klart bättre låtarna i denna flower power-era. Sen kan jag gladeligen hoppa över b-sidan "Hot sand", som klart representerar denna era bättre än "Venus". Jag föredrar klart gunget och groovet i den coolare "Venus"! Det är en klämmig, somrig, soft och mysig 60-talsklassiker.
Goombay Dance Band - Marlena Utgivningsår: 1985 Skivbolag: TelDec/CNR B-sida: Young hearts Det finns euro-musik och det finns euro-musik. Det finns 90-talets variant som är kanonbra, det finns 80-talets variant som är kanonbra och det finns 70-talets variant som är... mindre bra. Främst syftar jag då på den där tyska hemska plastiga varianten som band som Boney M och Ottawan var ansikten för. I samma fålla var också Goombay Dance Band, frontad av tysken Oliver Brendt. Enda skillnaden var väl att Brendt var än mer influerad av den karibiska övärldens musik. Goombay Dance Bands största hit var onekligen bandets andra singel, "Sun of Jamaica", men även "Aloha-Oe" är också en känd låt som spelades in av en massa dansband samtidigt. Nej, denna tidiga variant av Goombays dansorkester kan jag klara mig utan.
Men så finns det som bekant undantag i nästan allt och i Goombay Dance Bands fall så kom den långt efter att deras popularitet hade falnat. Samtidigt så är även denna låt förknippad med min barndoms tidigaste popminnen, när jag upptäckte popmusiken. Clabbe spelade den här i det Rakt Över Disc som har nämnt ett flertal gånger när jag skrivit om till exempel Ian Cussick, Jeff Beck, Scritti Politti och One Way. Den har alltså ingen som helst koppling till svenska hitlistor utan enbart personliga sommarminnen från sommaren 1985. Men jösses, vilken sommarkänsla den har. Lite ostig, lite kult, men grymt skön sommarkänsla i soundet. Och melodin är för en gång skull riktigt bra och välgjord och låten räckte ända upp till plats 26 på min lista över bästa låtarna 1985. Sen kan man diskutera Ollies sångröst. Jag var övertygad i många år om att det var en kvinna, gärna med stor kroppsomfång, som sjöng och blev väldigt förvånad när det visade sig att det var en man bakom denna ljusa men bestämda röst.
Men låten har följt med mig hela genom hela livet och numera har jag både en maxisingel och vanlig sjutummare av den. Någon annan låt med detta band gören sig icke besvär i min samling, men den här är riktigt skön! En kultig och underskattad sommarklassiker som helt klart borde ha blivit LÅNGT större sommarhit än den blev.
Om något sen ska platsa på en kultstämplad lista så är det i så fall videon. Med Ollie och dansarnas komiska stampande, där tjejerna verkar har tagit sina stelbenta danslektioner av Tina Turner och några som samtidigt av okänd anledning ska försöka dansa limbo, varav en med eld på pinnen. Att försöka överskugga låtframträdandet med andra uppträdanden samtidigt var tydligen inte jättesmart, för bevisligen sålde det inte jättemycket mer av singeln, tyvärr ska jag kanske säga...
EAV - Küss die hand, schöne frau... Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Columbia B-sida: Spitalo-A-La-Carte-Mix Dom tyska galningarna i Erste Allgemeine Verunsicherung är tillbaka i denna maxisingel. I oktober förra året så dök dom upp och försökte genomföra ett misslyckat bankrån för att ge mat till sin hund i "Ba-ba-bankrobbery". Här står inte förkortningen EAV utskrivet, men ingen har väl något emot att jag ändå använder detta kortare namn, som är oändligt mycket smidigare att skriva?
EAV är ju då ett humorgäng och många av deras släpp är försök till att vara medvetet komisk, och inte bara konstig och bisarr, som är lite av huvudmålet för den här kategorin. Men om bankrånslåten balanserade lite på gränsen så är den här lite mer rakt in i kategorins vedbod. I alla fall om man ser till den här maxisingelns omslag, men även vad gäller delar av texten. Låten i sig är långt ifrån lika catchy som "Ba-ba-bankrobbery", även om refrängen är helt OK. Men melodin är rätt tradig och enformig i övrigt. Texten handlar om kroggästen som möter Helga, en ensam dam som han lockar i säng hemma hos henne. Det finns en anledning dock till att han inte drar henne hem till sig. Det visar sig att mannen i fråga redan är gift och har sju barn och hund (om det är samma hund som i "Ba-ba-bankrobbery" framgår inte) och dagen efter när hon ringer så får han låtsas som att han aldrig hört talas om Helga, eftersom frugan ligger bakom honom. En lagom buskis-text som ska få oss att skratta till. Men jag är mer intresserad av textraden, och här är den översatt till engelska med Google: "Waiter, bring it to us now! Pommery, Pommeru, Push me and suck me! And because we are so lonely." Okej, jag vet nu att Google Translate inte är världens bästa källa, men det vore lite intressant och veta vad som menas med "push me and suck me" i det här läget, eller är det mina fantasier som spelar mig ett spratt?!
Vilket för mig osökt till omslaget. Den här utgåvan har då en serie som är publicerad på framsida och
baksida, där krogkillen gestaltas av en pingvin och Helga av en rosa säl med rosett på huvudet OCH NAKNA BRÖST! Nej, det går tydligen icke att se att det här är en hon-säl om hon inte har tydliga bröst ritade på kroppen! Och dessutom, en pingvin som stöter på en säl, hur full var den här fågeln egentligen och vill vi verkligen veta hur kvällen fortlöpte för detta minst sagt omaka par? Och givetvis kommer han hem till sin brödkavleviftande pingvin-hustru, som förstås också har ritade bröst, och deras sju småttingar som hånar honom med att skrika ordet "PIÖRP!", som jag inte alls vet vad det betyder. Om man tycker att Stefan & Krister är lite lätt utflippade och pinsamma, välkommen till Tyskland och dess buskis!
Videon måste också få en kommentar. Om man tycker en pingvin och en rosa säl är ett lite udda par, vad sägs om en mänsklig kvinna med rosa dress och golfbollar till ögon och en man i stor grotesk pingvinmask på huvudet? Den kärleken, den kärleken...
Gemini - Wild about that girl Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Polar B-sida: I am the universe Detta är den femtionde sommarplågan som tas upp och det tänkte jag fira på följande sätt: Hurra! Därmed kan vi gå tillbaka till ordinarie program. Skämt och sido, det enda speciella är att året det är samma som vid den första singeln i serien, Milla's Mirakels "Till rytmen av ett regn", 1987. Ja, också är det svenskt, även om det är på en helt annan nivå försäljningsmässigt.
Glenmarkarna i Gemini, alltså Karin och Anders Glenmark, har jag skrivit om en gång tidigare, då i form av plattan "Geminism" som den här låten finns på, eller snarare låtarna, eftersom den riktigt bra b-sidan "I am the universe" också finns där. Låten "Wild about that girl" spelades flitigt i svensk radio, bland annat i programmet Kulan I Luften som jag som bekant bodde vid varje sommar. Den låg också ett par veckor på Sommartoppen. Det spelades en hel del från "Geminism" under sommaren 1987 och inte bara hiten "TLC " och senare "Mio min mio". Nu var plattan kanske hjälpt av att ABBA-Björn och Benny har varit med att skriva och prodda, men det kan man faktiskt inte tro när man hör soundet på den här, som helt är befriad från något sorts ABBA-sound eller den lättpopiga musikalstil som Björn och Benny också är känd för. Det är en pigg, kul och snärtig låt med en riktigt bra melodi och sound. Det hade varit kul att höra ABBA göra något i denna stil, men det är förstås bara en dröm. Låten blev ingen stor sommarhit, men är en kul svensk lite bortglömd sommarlåt med charm som förtjänar att lyftas fram som en av både syskonen Glenmarks och ABBA-männens bästa under 80-talet.
Sen kan vi diskutera den här videon från programmet "Nattcafé". 40 sekunder in i videon sitter Anders Glenmark och flirtar och kladdar på storasyster Karins lår. Say what?!
