MFSB - MFSB: The Gamble & Huff Orchestra

MFSB - MFSB: The Gamble & Huff Orchestra
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Philadelphia International Records
Betyg: 3/5
Jag vet, ibland tar det tid att hinna höra igenom en platta. Den här ingick i en av tre plattor med Philadelphia Records husband MFSB som jag hittade 2017 på nyligen avsomnade skivaffären Atlas Records i Stockholm (R.I.P Atlas och tack för alla fynd och Stockholms-minnen genom åren 😢!). 
Jag har skrivit om MFSB en gång tidigare precis innan jag var i Stockholm det året. Det var 2017 jag hittade hela fem album med MFSB mer eller mindre på rad under loppet av tre månader. 
För er som glömt eller inte har koll på MFSB (Mother Father Sister Brother) så var det en stor grupp/orkester med musiker som ackompanjerade alla Philadelphia Records artister, men som också gjorde egna plattor under skivbolagsbossarna Kenneth Gamble och Leon Huffs ledning. Ofta var plattorna instrumentala, men man kunde också slänga in sånginsatser av någon körsångare eller dylikt på några låtar. Men eftersom Philly-soundet på 70-talet var det bästa och mest relaxande soulsoundet i världen så var det kanonplattor att lyssna på!

Nu är inte den här plattan direkt husbandets starkaste platta. Den är helt OK och underbart skön att lyssna på rent produktions- och arrangemangsmässigt. Däremot så saknas något här som föregångarna hade, melodier och hookar. Stundtals känns det som om orkestern står och hackar på samma melodislinga utan att komma vidare och ibland låter det mer som instrumentalt remixade B-sidor som fanns på många singlar förr. Inte minst på dom instrumentala coverversionerna av Rose Royce "Wishing on a star" och O'Jays "Use ta be my guy", dom borde ha varit starkare och mer innehållsrika än de var, framför allt eftersom O'Jays-låten i original är utgiven av just Philadelphia och MFSB alltså rimligen har spelat den förr, men, som sagt, det lät mer som originalsinglarnas karaokeversioner. 

Det tar sig på slutet dock och "Is it something i said" och avslutande "Redwood beach" är plattans klart starkaste låtar! Totalt en överraskande tam MFSB-platta vad gäller låtarna och melodierna, men orkestern spelar förstås lysande bra som vanligt och produktionen och arret är kanon och därför så är det ändå en klart lyssningsbar platta, även om jag hade förväntat mig något mer. Men eftersom jag älskar soundet och idén med MFSBs soloplattor så blir skivan givetvis kvar!

The Stylistics - You make me feel brand new

The Stylistics - You make me feel brand new
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Avco
B-sida: Rockin' roll baby
Falsettsång är normalt inte något som jag är ett stort fan av. Bee Gees kan funka och en röst till känns helt OK, i lagoma doser i alla fall, Russell Thompkins Jr i gruppen The Stylistics. The Stylistics var en av de första grupperna som fick mig in på 70-talssoulen, dels genom en annan av deras stora hits, "Betcha by golly wow", och dels genom den här låten, "You make me feel brand new". Det är ingen tvekan om att just smekfulla ballader var bandets styrka.

Trots att bandet var från Philadelphia så tog det ända till 1980, långt efter bandets storhetsperiod var över, innan bandet gjorde plattor för just anrika Philadelphia Records. Producenten och låtens kompositör Thom Bell var förvisso med vid Philadelphia Records start, men är sin egen just här. Det här lilla bolaget Avco, som The Stylistics var lojal med och där dom tillsammans med Van McCoy var bolagets i stort sätt enda succéer, hade en väldigt kort existens, i sju år fram till 1975.

Den här singeln köptes på Nostalgimarknaden i Selånger nu i höstas och låten är en stark kärleksförklaring med den rätta 70-talssoulkänslan utan att den för det blir för smetig. Duettsången mellan Thompkins och den tenorsjungandes Airrion Love är riktigt bra och Thom Bells produktion är grymt snygg och smeksam. Love och Thompkins lyckas verkligen sjunga med en sån inlevelse att man verkligen tror på det dom sjunger! Detta kan nog vara en av 70-talssoulens snyggaste ballader!

Lou Rawls - All things in time

Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Philadelphia International
Betyg: 3/5

En av soulens mäktiga när det gäller smeksam sängkammarsoul är Lou Rawls. Han hade en väldigt utmärkande smekande och mogen röst med en baston som alla kände igen. Och när den här plattan släpptes så hade han precis kommit till Philadelphia Records och detta är alltså hans första platta på det legendariska bolaget samt också den första artisten med framgångar i ett annat bolag som signade Philadelphia.

"All things in time" är en mjuk och själfull platta som låter Philly över hela linjen, vilket är plattans stora fördel även om detta kanske inte är ett av Philadelphias allra vassaste alster. För samtidigt hamnar Lou Rawls tyvärr lite i samma fack som en annan sängkammarsångare i samma genre, Barry White. Alltså att låtarna tenderar till att låta samma, har  samma tempo och har samma romantiska skimmer över varenda låt. Alltså är det inte direkt discotakt på låtarna och inget, utom inledande "You're the one", sticker riktigt ut. Och då är dessutom den låten, som har storband i bakgrunden och en mer bluesig stil, plattans svagaste låt.

Men så är detta också, till skillnad mot Barry Whites plattor, en Philadelphia-platta med Gamble och Huff vid spakarna och MFSBs smekfulla orkesterinsatser vilket lyfter plattan enormt! Och det är ändå inte dåliga låtar, bara lite fantasilöst emellanåt. Det låter trots allt riktigt mysigt. Också innehåller plattan "You'll never find another love like mine", Lou Rawls genomgående bästa låt i karriären, det får man inte heller glömma bort. Lou Rawls "All things in time" blir så klart kvar i samlingen, här offras inga Phillysoul-plattor från 70-talet!

The Three Degrees - The Three Degrees Live

Vi ska gå på konsert, klassisk soulkonsert från mitten av 70-talet med tre skönsjungande damer och en stor blåsorkester. 70-talets soulvärld är ju en mindre jungel av olika skivbolag och artister av alla de möjliga slag. Men två bolag som stod i en klass för sig var legendariska Motown och uppkomlingen Philadelphia Records. Vi som gillar och köper 70-talssoul brukar ofta få frågan; Motown eller Philly? Jag har all respekt för Motown, det är ett bolag med enormt mycket bra och legendarisk musik och artister jag absolut vill ha mer av. Men jag tror ändå att jag i grund och botten är en Philadelphia-människa, för de orkesterarrangemang och den mer laid back-liknande stilen som musik från det skivbolaget har är helt fantastiskt och bolaget har jämnare kvalitet på sina skivsläpp, trots allt. När jag ser Philadelphia Records logga på ett skivomslag så blir jag jättelycklig och bara känner att jag absolut vill ha den skivan! Här är ett underbart bevis på det; en tjejgrupp jag skrivit om en gång tidigare, men då bara en singel, som dessutom var gjord efter att gruppen lämnat Leon Huff och Kenneth Gambles klassiska bolag. Jag talar då om The Three Degrees, som i den här sättningen består av Fayette Pinkney, Sheila Ferguson och Janet Harmon.

Deras låtar är riktigt avkopplande klassiker och stämsången är bland det bästa jag har hört. Därför blev jag lycklig när jag förra sommaren, 2015, besökte Hudiksvall för en ströresa. Tro det eller ej, men lilla Hudiksvall har en faktiskt skivaffär. Den heter Skivakuten och är en kombinerad skiv- och videobutik som ligger på Västra Tullgatan i stan. Gissa om jag blev paff när jag helt av en slump sprang på den affären och gick in. I en låda med billigare skivor fanns en väldigt spännande liveplatta från 1975 med The Three Degrees, som jag köpte direkt förstås!

Plattan heter kort och gott "The Three Degrees live" och är inspelad på Bailey's i London med en stor orkester dirigerad av Richard Barrett. Orkestern är lysande och tjejerna samspelar och är roliga ihop och

stämningen i publiken verkar vara på topp! Det är stunder då det är synd att detta inte är på video!
Inledande halvinstrumentala "TSOP (The Sound Of Philadelhia)" inleder skivan suveränt. Sen radas hitsen på, "When will i see you again", Elton Johns "Don't let the sun go down on me" eller min personliga favorit, "Year of Decision". Det finns mycket låtar av andra artister här, förutom Elton John också Stevie Wonder, Bill Withers och Dan Hartman. Tjejernas version av den sistnämndas "Free ride" är en av plattans ösigaste låtar. Eller lyssna på stämningen när de gör Stevies "Living in the city" ihop med låten "For the love of money" i ett sorts för den tiden samhällskritiskt ställningstagande. Men det är också en hel originallåtar som skrivits av Huff och Gamble (som ovan "For the love of money") och där är "Dirty ol' man" en annan favorit, med ett lysande blås i bakgrunden. För mig är detta en av de bästa liveplattorna jag har. Den innehåller det som jag älskar, när det både klöser och smeker på samma gång. Som liveplatta är den, trots kanske lite halvdan ljudkvalitet, riktigt riktigt bra.

Three Degrees skivor är förstås ett måste numera för de är tjejerna som både kan riva loss med en discorökare från detta decennium och sen smeka med en vacker och i stämmor skönsjungande ballad och till denna orkester och publikens entusiasm så står plattan i en helt annan division av liveplattor i sin genre.
Och för att komma in i livekänslan så har jag valt att inleda med att den stora orkestern och senare med tjejerna på sång framför bolagets signatursång "TSOP (The sound of Philadelphia)", där gruppen också introduceras. Sen blir det ett 8 minuter långt dubbelnummer där man framför både Stevie Wonders "Living for the city" (och tjejernas beundran för honom som kompositör i mellansnacket är verkligen intressant eftersom Stevie ju tillhörde konkurrenten, Motown) samt Huff och Gambles "For the love of money". Vilket blås och vilken skönsång!!!

Harold Melvin & The Blue Notes - Don't leave me this way

När jag nu samlar 70-talssoul i stora format så är det roligaste jag vet att hitta en skiva som det står "Philadelphia International Records" på, eftersom detta bolag tillhör min absoluta favorit. Här är soulmusiken som mest avkopplande, funkigaste och samtidigt snyggast gjord. Dessutom finns flera av dom allra bästa och mest klassiska artisterna här. Men mest klassisk för det bolaget är nog Harold Melvin & The Blue Notes. Det finns hur många klassiska hits här som gjorts i ett otal massa coverversioner. Simply Reds "If you don't know me by now", Sybil & West Ends "The love i lost" och The Communards "Don't leave me this way" för att nämna några. I samtliga dessa fall är originalen långt bättre, även om jag gillar Sybils lätt 90-talsdiscofierade version också.
   
Harold Melvin & The Blue Notes ska jag inte dra för mycket historia kring, dels eftersom den skulle bli allt för lång och dels eftersom jag hoppas i framtiden skriva om en hel platta med bandet. Men dom har verkligen en historia, eftersom dom funnits ända sen 50-talet, om än under namnet The Charlemagnes. Först under 70-talet fick man ett genombrott under sitt mer bekanta namn.
     Låten jag har valt här är en låt som jag nämnde redan för ett par månader sen, när jag skrev om Thelma Houstons "Any way you like it", "Don't leave me this way". Jag blev jublande lycklig när jag lyckades hitta denna singel på en loppis på Tonhallen här i Sundsvall, där många säljare en gång i månaden samlas och säljer saker.
     Harold Melvin & The Blue Notes gjorde alltså originalet 1975, men först bara på albumet "Wake up everybody". Thelma Houston kan få en kredit och det är som den som gjorde den första singelversionen av låten 1976 när konkurrenterna Motown fick tag på Gamble & Huff-klassikern. Först när Thelmas version blivit en mastodonthit så insåg Philadelphia att man kanske borde ha gjort något och släppte låten som singel i dess originalversion. Det fanns tillräckligt med kraft i låten för att göra den till hit en gång till, med Harold Melvin & The Blue Notes, men naturligtvis inte samma jättehit som Thelma Houstons blev. Ibland kan det vara bra att se vart det blåser och välja rätt väg. Dock är det imponerande att den låten kunde bli så stor att det höll med två artisters olika versioner som båda ändå inte skiljer så mycket från varandra. Jag sa redan i Thelma Houston-artikeln att jag egentligen inte ville välja, för dom är båda så bra, på olika sätt. Thelma Houstons är mer glitter och discokula, medan Harold Melvins version är mer melankolisk och romantisk soul. Teddy Pendergrass är det som sjunger på Blue Notes version och han gör det med en känsla och kraft som få, vilket förklarar varför just han var den som fick den stora karriären av bandmedlemmarna så småningom. 

B-sidan på singeln är helt enkelt en fortsättning på låten. När A-sidans riktiga låt tonar ut så tonar den in igen på andra sidan för ytterligare 2 minuters jammande av Pendergrass och bandet.
"Don't leave me this way" är ändå en soulklassiker som har allt, dramatik, romantik, funk, sväng och en myskänsla som få, vilket kan förklara att den överlevt som en av soul- och discogenrens största hits!

Apropå ingenting, det finns förstås en version till av låten, en svensk version. I Sverige förvandlades låten 1977 till "Kom ge mig en kram" av dansbandet Sven-Erics.