The Verve - Bittersweet symphony Utgivningsår: 1997 Skivbolag: Hut Recordings Andra spår: Lord i guess i'll never know/Country song 1997 var en ny brittisk period för mig, kanske min största under 90-talet. I en tid då pojkbanden började dominera, hiphopen var det coolaste och många hits var tämligen ointressanta så lyssnade jag mycket på Kaj Kindvalls program från USA- och Englandslistan i P3, "Singel", och insöp ny musik med engelsk dansmusik och indie- och britpop (ja, och även ny amerikansk icke-hiphopliknande soul). Mitt lite mer än årsgamla intresse för britpop blommade ut till fullo, när den var på väg neråt för alla andra.
Så när jag hörde The Verves ikoniska "Bittersweet symphony" spelas så föll jag direkt. Jösses, vilket arrangemang! Grym produktion och så enormt vackert stråkarr, samplingen från The Andrew Oldman Orchestras stråkcover på The Rolling Stones "The last time"! Inte världens bästa refräng kanske, men låten var så otroligt snygg och mixningen mellan Richard Ashcrofts röst, Oldmans stråkar och produktionen var bara helt fantastisk.
Den sommaren jobbade jag som festival-DJ åt MHF på deras turné runt om Sverige mot rattfylleri. Vi var i Visby och hade blivit placerad precis vid entrén till ett nöjesfält. Det behövdes påfyllning bland
skivorna och jag och en till åkte in till en skivaffär i centrum för att köpa singlar och samlingsalbum som skulle passa till både de loja dagarna och de mer festlika kvällssejourerna. The Verves singel hade just släppts i Sverige och spelades mycket i radion, men att ännu kalla det en hit som alla kände igen vore en stor överdrift! Det vore riktigt korkat att köpa den och tro att den lockar folk till vår scen nu. Men det var likväl det jag gjorde. Jag följde hjärtat och inte hjärnan och det ekonomiskt smarta, bara samlingar med välkända hits, utan köpte självsäkert in The Verves singel till DJ-scenen och spelade den på dagarna flera gånger för passerande besökare och medarbetare som inte kunde brytt sig mindre om låten och inte kände igen den alls. Men jag älskade den och kände mig lite indie där jag satt i radiotrailern och njöt. Jag kan tillägga att den singel jag har nu är inte singeln från turnén utan köpt vid ett senare datum. "Bittersweet symphony" är en sån där odödlig 90-talslåt som jag känner aldrig kan bli sönderspelad för mig. Jag är kanske inte lika såld på videon som alla andra, men låten är fortfarande ett mästerverk i den engelska popmyllan. Frågan är om 90-talet blir mycket vackrare än så här? Så låt oss fira att The Verve för sex månader sen till sist fick tillbaka rättigheterna till sin låt från Stones, eller snarare Stones forna manager Allen Klein, med att bjuda på brittiskt 90-tal när den var som bäst!
Jag är inne i ett brittiskt 90-talsstim just nu och det här är en viktig skiva egentligen för mig. Det var en av de plattor som bryskt kastade in mig i 90-talet efter att jag spenderade halva decenniet till att lyssna mesta dels på jazz och 80-tal. Det är klart att jag gillade 90-talshits och hade favoriter, men det var en av de plattor som fick mig att på allvar öppna ögonen för vad som gällde inom musiken under detta decennium.
Jag har berättat förut att jag inte alls gillade britpopen till en början och Oasis, som höjdes som hjältar i skyarna av Per Bjurman och de andra låtsasexperterna, såg jag som grav överskattade. Skitig engelsk flumrock för Hultsfredsfestivalen?! Nä, varför skulle jag bry mig? Men en tjejkompis på Härnösands folkhögskola, där jag gick 1995, spelade upp en del låtar från Oasis aktuella "(What's the story) Morning glory" och hela min värld ändrades. Detta var ju lysande, röjig och skön engelsk rock!
Sen dess har mitt intresse för Oasis stått sig genom åren, och även om deras sista plattor melodimässigt inte riktigt når upp till mästerverken på 90-talet så skulle jag ändå vilja säga att de höll hög musikalisk kvalitet hela tiden!
Nu kan man förledas att tro att jag sprang som en skållad hund ner till skivaffären... förlåt Åhléns, för Härnösand saknade helt skivaffär då, och köpte plattan, men jag nöjde mig då att kopiera skivan på kassett och lyssnade på den flitigt. Jag köpte detta exemplar för inte allt för länge sen på second hand.
Inspelningen av den här plattan gick inte direkt spikrakt, vilket inte var helt oväntat när det gällde bröderna Gallagher. Liam och Noel Gallagher kom ihop sig både om vem som skulle leadsjunga
på "Wonderwall" och "Don't look back in anger" samt Liams sånginsatser i "Champagne supernova". När Noel skulle sjunga sin del av låten gick Liam på puben istället och återkom med en stor hord människor i släptåg samt producenten för ett konkurrerande band, Cable. Detta gjorde Noel förbannad och bröderna hamnade i slagsmål. Det var alltså inte bara Fleetwood Mac ("Rumours") som hade stora privata problem med inspelningen av sina plattor, men att läsa om Oasis äventyr i skivstudion är ett kapitel för sig.
Fortfarande, mer än 20 år efter plattans utkomst så känns den otroligt fräsch och häftig, som att åter besöka en gammal vän. Om man jämför med succéföregångaren, "Definately maybe", så är den här lite mer strukturerad och pampigare med stråkar här och var och personligen, även om jag gillar "Definately maybe" väldigt mycket också, så gör det att plattan får en mer skönare stämning och mjukare ljudbild. "Wonderwall" har väl de flesta hört, men den är en klassiker som på sin tid lyfte fram en helt ny bild av Oasis!
Annars är singlarna mästerverk och jag tycker ännu att både "Don't look back in anger" och "Some might say" är två av 90-talets stora klassiker! En annan låt jag är svag för är "Hey now" som är otroligt snygg och underbart spelad! Hatten av också för en otroligt kul och bra text i "She´s electric" som tar upp om kärlekens vånda på ett speciellt sätt!
"(What's the story) Morning glory" andas engelsk musik ut i fingerspetsarna, det är röjigt, lite skitigt och samtidigt väldigt snyggt och vackert. Liam Galleghers energi när han sjunger gillar jag skarpt och kombinerat med Noels låtar så är detta ett av 90-talets mest kompletta album.
Jag har valt två videor från plattan, klassikern "Don't look back in anger" och "She´s electric", som inte har en egen musikvideo då det är ett albumspår.
Åter igen gjorde jag ett skivköp som slog mig i huvudet av glädje på en second hand! Jag gled in i affären igår när jag ändå var i området och hittade lite riktig britpop från 90-talet! Annars är ju Oasis och Suede det man hittar mest, men här hittade jag ett band som levde ett liv i England lite utanför dessa mer gigantiskt stora band, Cast från Liverpool. Och kommer man från Liverpool och är engelskt rockband så har man, som bekant, lite att leva upp till.
Cast bildades redan 1992, men släppte först 1995 sitt debut album, denna platta "All change". Cast är dock ett av dom band som tyvärr aldrig hittade någon större publik utanför England, vilket är lite synd för det är ett riktigt bra band. Den här plattan ligger musikaliskt lite emellan Suede och Oasis. Musiken är lite mildare och
inte lika rå och enkel som Oasis, men har däremot en lite tuffare popstil än Suede. Men gitarrerna är skönt drivande och gungande plattan igenom och man har hämtat mycket influenser från det sena 60-talets rockvåg. Men ibland går man utanför ramarna och går sin egen väg produktionsmässigt, som i bandets debutsingel "Finetime". Singeln "Alright", som inleder plattan, lägger dock antonen för resten och sångaren John Power sjunger riktigt bra med en lagom passande kaxig britpopsröst!
Mina favoriter är annars den spännande balladen "Walkaway" och den rockigare och gungande "Back of my mind", med en skön refräng som ligger väldigt nära Suede i stil. Sen får man inte heller missa den nästan 8 minuter långa rockkaskaden "Two of a kind", sist av allt där bandet ger allt sist av allt med gitarrsolon som är riktigt långa och grymma!
Jag gillar den här plattan jättemycket, just för att den är en mix av så många olika rockstilar, som ändå möts i en engelsk traditionell rockig britpopstil som känns otroligt skön! Det är aldrig tråkigt en minut utan det händer saker i melodierna hela tiden och det är väldigt snyggt producerat och spelat!
Bandet la av 2001, men återförenades 2010 och spelar än, dock utan att nå några större framgångar, vilket är synd. När nu Suede har återförenats så vore det kul om britpopbanden kunde resa sig igen, för det var en genre som var riktigt skön och som hade ett gitarrlarm som känns väldigt främmande i dagens musik! I detta ingick Cast, som tyvärr drunknade i dom stora banden, men som ändå hade sin trogna publik och som på den här skivan bevisar att dom hade matrial för större saker!
Två spår tar jag från denna platta. Dels öppningspåret och singeln "Alright", här i en liveupptagning från TV-programmet "Top of the pops" och sen den lysande låten "Walkaway", som då är ett albumspår utan egen video.
1995-96 var omvälvande år musikaliskt för mig. Jag lyssnade i stort sätt bara på 80-talspop, jazz, klassiskt och amerikansk soulmusik, ja, också på diverse hits från listorna. I och med mitt år på Härnösands folkhögskola så tog jag helt nya kliv in i musikgenrer jag tidigare avskytt, men som jag nu lärde mig älska. Jag började att lyssna på eurodiscomusiken på allvar, nåt som idag är det jag lyssnar mest på. Via en tjejkompis på skolan så kom jag också i kontakt med synthmusiken på allvar, alltså den värld som finns bortom Depeche Mode och Erasure. Samt att jag också via henne lärde mig att gilla britpopen ordentligt. Jag är alltid efter min tid när det gäller att upptäcka det aktuella och så även här. När alla lyssnade på Oasis 1994 så spydde jag på det, men "Wonderwall" på vintern 1995 ändrade på det. Därefter så insåg jag att britpopen var hur skön som helst och året efter så kom en platta som blev britpopens bibel för mig under ett antal år, Suedes "Coming up". Hade nån sagt till mig bara tre år tidigare att jag skulle älska Suede så hade jag skakat på huvudet och hänvisat till Bret Andersons gnälliga sångröst, men när låten "Trash" kom så förändrades min världsbild. Ett engelskt mästerverk från en tid då engelsk popmusik var i sitt esse! Gissa om jag blev lycklig när denna skiva, "Coming up", dök upp i en julklapp från mina föräldrar på julafton. Britpopen har gått en märklig väg från att vara en av dom mest hyllade och bejublade genrerna i medierna till en axelryckning hos de flesta idag. Men jag anser att band som Oasis, Verve, Suede och Cast är värda att spelas oftare i radion och ett bättre ryckte än att bara vara en 90-talsfluga.
"Coming up" är musikalisk skicklighet på stornivå och har ett otroligt skönt rocksound och väldigt snygga melodier. Balladen "Saturday night" är en klassiker liksom singelhits som "Lazy" och "Beautiful ones". Låten "Filmstar" ska spelas på väldigt hög volym tillbakalutat och avkopplande, liksom låtar som "She" och "Picnic by the motorway". Produktionen på plattan är otrolig!
Mitt intresse för britpopen fortsatte i och med att jag köpte Oasis "Be here now" sommaren 1997. Och Suede förblev mina favoriter ända till slutet och även Bret Andersons och Bernard Butlers egna platta under namnet Tears är värda att lyssna noga på med båda öronen!
Självklart vore det otroligt skönt med en återförening med Suede, men tills vidare nöjer jag mig med att köra "Coming up" så ofta jag kan. Det är en konst i musikalisk genialitet och röj som i mångt och mycket vidgade min musikaliska syn!
Jag har här valt singeln "Trash" och låten "Picnic by the motorway", som är en liveinspelning från München.
