Paul Hardcastle - Three

Paul Hardcastle - Three
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Hardcastle records/Trippin 'N' Rhythm Records
Betyg: 3/5
Namnet Paul Hardcastle väcker en speciell känsla hos mig. En känsla av nostalgi och trevnad. För dom som följt den här bloggen vet att denne brittiske multiinstrumentalists självbetitlade debutplatta var den allra första plattan jag någonsin köpte för egna pengar och dessutom en av dom första plattorna jag skrev om i denna blogg 2009. Jag älskade Vietnamlåten "19" och dom ljudeffekterna och samplingarna som den låten hade och samma med uppföljaren "Just for money" om det stora tågrånet på 30-talet. Sen tog det ett litet tag innan jag vande mig vid dom jazzsouliga låtarna på plattan, men än idag är det här en av dom viktigaste och bästa plattorna jag äger.

Därför är det alltid lite speciellt när jag väl hittar Hardcastles senare verk på platta. För han har fortsatt göra musik och är riktigt stor inom den genre som kallas "smooth jazz", en sorts blandning mellan soul och jazz, och som i Hardcastles fall även har en nypa synth i sig. Han har gjort hur många plattor som helst i den genren, i olika serier, namn och projekt. Sen låter dom flesta plattorna tämligen lika oavsett om serien heter Jazzmasters eller Hardcastle, men det är en annan sak. I USA så brukar hans plattor få en bra placering på den amerikanska jazzlistan för album.

Och det ska jag ge honom, han kanske har lämnat samplandet från "19" långt bakom sig, men han har hittat sin stil, står för det och har fortsatt med det oavsett, även om det kanske inte doftar 80-talsljud om soundet. Om man lyssnar på albumspåren på den ikoniska debutplattan och låtarna här så är det inte jättestor skillnad, mer än att dom värsta 80-talssyntharna är avskalade. Han har sin nisch och står för det. Sen kan man diskutera musikens totala kvalitet. Paul Hardcastle jobbar mycket med stämning, ett mysigt soulljud, jazziga solon och loopar och det är en väldig mysstämning, stundtals lite musik som skulle platsa i en romantisk kärleksscen i någon Hollywoodfilm. Det är väldigt snyggt, slickat och avkopplande mysmusik, men där det är knappt någon vettig melodi till, inte ens på dom fåtal låtar där sång hörs (gjord av Helen Rogers). Det är verkligen låtar för att skapa en skön stämning, vilket dock funkade bättre med 80-talsplattans stora synthiga ljud än på den här mer svala soulsoundet, där det kan bli lite tradigt i längden ibland. Plattan skulle ha mått bra av något som stack ut, även om man gör små tappra försök med örngottsviskningar och asiatiska ljud i "Zen warrior". Men plattan är mysig, avkopplande och snygg och jag gillar Paul Hardcastle som musiker och den blir kvar, även om plattan skulle behövt något extra för att man ska minnas låtarna. Upp till THE Paul Hardcastle-album når den förstås inte! Fun fact: Det avslutande spåret på 1985-plattan, "Rainforest", inleder plattan här, fast i en nyare version. Den här varianten är inte dålig heller, men ligger förstås en bra bit från originalet. 
     
Barnen är för övrigt med och hjälper till också. Då 9-åriga dottern Maxine hörs sjunga på ett spår och sonen Paul Hardcastle Jr är med och spelar gitarr här. Det är lite sorgligt dock med facit i hand. Han dog nämligen i en bilolycka 35 år gammal i början av 2026, alltså för bara ett par månader sen. 
       

Earl Klugh - Nightsongs

Earl Klugh - Nightsongs
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Capitol Records
Betyg: 4/5
Earl Klugh är en gitarrist som har förekommit en gång tidigare, för nio år sen då jag hade hittat hela fem plattor samtidigt med denne legend. Och det ger vid handen att 1985 var ett späckat år för Klugh. En av skivorna jag köpte då var "Soda fountain shuffle" och tidigare i skarven 1984-85 kom också den här, som dock går i en lite annan stil än ovan nämnda. 

Earl Klughs normala stil är att på ett mästerligt sätt kombinera jazz och soul och ut kommer brygden som kallas smooth jazz, en genre som är grymt skön och relaxande, men kan också svänga enormt. På den här plattan så finns det dock bara ett par låtar som egentligen låter som klassisk smooth jazz-Earl. "Nightsongs", köpt på Sundsvalls skivmässa i höstas, är lite vad titeln säger, musik för nattetid, eller som Leif "Smokerings" Anderson skulle ha kallat det, "Songs for summer evening", fast instrumentalt. Plattan börjar att Klugh sitter ensam mol alena och spelar "Ain't misbehavin'" i en av dom mer softare varianterna jag har hört av låten. I övrigt så är det en hel del gästspel av en stor stråkorkester ledd av arrangören Don Sebesky, men även en mer normal jazzgrupp, samt att Toots Thielemanns dyker upp med sitt munspel på låten "Night song". Ett antal filmlåtar finns också här, från rullar som "The Pawnbroker", "The Outsiders". Picnic" samt "The look of love" från "Casino Royal".

Det kan tyckas på papperet att det här är en platta som spretar och far mellan kammarjazz, stora orkesterverk och soulig smooth jazz, men egentligen så är det ett album som är en riktig fröjd för öron och sinne och som avslappnar och smeker. Arrangemanget med stråkar är galant och otroligt snyggt och väldigt passande för den tid på dygnet titeln skvallrar om. För den som vill ha något annat än Klughs normala souljazz-stil är detta något som sticker ut. För mig som gillar båda är det ett bevis på Klughs storhet, hur mångsidig han är och hur underskattad och lite omtalad han idag. Plattan vann för övrigt en amerikansk grammis 1985 för bästa instrumentala pop-platta. Det var den verkligen värd!

Soul Train - Jazz i Sverige '86

Soul Train - Jazz i Sverige '86
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Caprice
Betyg: 4/5
Jag har lite problem här att skriva med viss mått av förnuft och inte bara med hjärtat. Mina känslor för musiken på denna platta är av nostalgiska skäl väldigt varma, eftersom låtarna på denna en gång var dom allra första jazzlåtarna jag spelade in på radio som nyblivet jazzfreak 1986. Jag har berättat om det förut, men jag hade fått ett gäng glad jazz-låtar kopierade på kassett av en kompis en kväll och dagen efter letade jag igenom hela familjens lägenhet efter jazzplattor utan att hitta något. Jag fick vackert vänta till dagen därefter då det var "Jazznytt" i P2 med Hans Fridlund. Det var då ett special med en gruppkonstellation som kallades Soul Train och sångaren var Claes Janson. Dom hade vunnit något som hette "Jazz i Sverige '86", anstiftat av Orkester Journalen (Sveriges största jazztidning) och Tonfallet (som jag vet exakt inget om). Just då var den 11-årige jag så nykär i jazzmusiken att jag accepterade i stort sätt ALLT som hade nåt jazzigt i sig och jag spelade in alla låtarna i programmet och kände mig lycklig och dessa låtar varvades sen om och om igen genom åren. Runt 1995 (årtalet är dock osäkert) hittade jag till sist hela plattan på Fyndlagret, som då också innehöll fler låtar än dom som radion spelat. 

Soul Train bestod av, förutom Claes Janson, Gustavo Bergalli trumpet, Tommy Kloverhult tenor,

Claes Askelöf gitarr, Staffan Abeleen keyboards, Hans Larsson bas och Henrik Wartel trummor. Och likväl har alltså låtarna här skyhögt nostalgiskt värde. Om man sen ska se och höra det ur jazzöron så är ju plattan "Jazz i Sverige '86" lite barn av sin tid. Det är väldigt mycket 80-tal om plattan och kanske inte en tidlös jazzklassiker för den som hellre är van med genuin jazz. Det låter väldigt mycket 80-talsfunk och smooth jazz med kraftig elbas och keyboard samt nynnande till gitarren á la Al Jarreau eller George Benson, vilket för mig dock aldrig är fel!

För jag tycker också att musiken är, även om det är en något försvenskad 80-talsversion av smooth jazz, kanonbra och där Claes Janson är guld värd på plattan. Hans kraftiga röst tar i från tårna i inledande "I believed in you" och den bluesrockångande "You can't have the cake and eat it too", som jag kanske har hört på mest av låtarna. Min absoluta favorit är dock det instrumentala lite latindoftande jazzstycket "Iron stick" där bandet verkligen är samspelt och svängigt!

Har plattan åldrats bra? Kanske inte, men sånt har ju aldrig brytt mig förut så varför börja nu? Om jag försöker tänka musikaliskt och inte bara nostalgiskt så är detta fortfarande en riktigt bra platta. Kanske lite tamt producerad om man jämför med internationella plattor i samma stil, men fortfarande bra spelad, kanoninsats av Claes Janson och med riktigt bra sväng och ös. Vad som sen hände med själva projektet Soul Train vet jag inte. I överhuvudtaget är det svårt att hitta mer information om bandet än det som står på skivomslaget och om någon mer platta gjordes vet jag inte. Jag gissar dock på att det inte gjordes det.

Lee Ritenour - Color rit

Lee Ritenour, ett namn som för många svenskar kanske är lite okänd och för andra som är kunniga på jazz och gitarrmusik ett välbekant namn. Även om Wikipedia vill beteckna honom som en jazzgitarrist så skulle inte jag säga att han är en jazzmusiker av normala mått. Däremot är hans musik närmare det som kallas smooth jazz, som är en blandning mellan jazz och soul och är väl kanske en av de mest avkopplande musikgenrerna i mina ögon och öron. Ser man på en livekonsert med Lee Ritenour så kan man vara säker att hitta en stor del av rock- och popvärlden som gäster, som Chaka Khan, Steve Lukather och andra från Toto, Philip Bailey med flera och det samma gäller även på denna platta, "Color rit" från 1989 som gästas av flera musiker från den brasilianska musikvärlden.

Det var inte alls länge sen jag köpte plattan, bara för någon vecka sen på vår skivaffär i stan, "Vinylstallet". En lite sluddrig halvpackad man satt på en stol vid kassan, pekade på skivan och sa:
"Ja, han ja! Han är en fantastisk gitarrist!"
Och det har han ju rätt i! När man talar om fantastiska gitarrister så nämns ofta dom där tuffa gitarrhjältarna i rockgenren eller Mark Knopfler, vilka jag håller med om bör hyllas. Men Lee Ritenour är en gitarrhjälte i sin stil, för få kan både glida så smekande och lysande över strängarna, dra ett lysande sorgset gitarrsolo med klös i och i nästa sekund också få det att svänga enormt i en gungig jazzfunklåt! Däremot tror jag aldrig jag har hört honom sjunga, inte ens bak i kören.

Lee Ritenour har flirtat väldigt mycket med den brasilianska musiken och på "Color rit" kan man hitta namn som Paulinho Da Costa, Oscar Castro-Neves, Gonzaguinha och Sergio Mendez hustru Gracinha Leporace. Därmed inte sagt att det doftar bossa nova och samba om hela plattan utan den har mer en brasiliansk aura över flera av låtarna. Mest känd är kanske låten "Bahia funk" som blivit en av hans mest populära. Nu ska jag nörda till mig ordentligt, om ni minns en instrumental lite bossa-liknande låt som spelades ibland i "Helt apropås" sketcher på 80-talets slut så var det den låten. Jag vet, jag har för mycket fritid ibland☺.

Jag har då ett flertal plattor med Lee Ritenour och jag måste ärligen säga att denna är nog kanske den bästa av dom. Ritenour släppte ett par plattor i en serie kallad "Rit". "Rit" och "Rit/2" (båda finns i samlingen) och denna blev då "Color rit". Ett flertal låtar på plattan är instrumentala, men ett antal har också sång av Phil Perry, som aldrig fått någon egen jättekarriär mer än som sångare på flera av dessa smooth jazz-musikers plattor. Men Perry är en riktigt bra sångare med ljus röst vars egna plattor jag känner att jag borde kolla upp närmare i framtiden.
     "Color rit" är en smekning för örat. Den både gungar sig fram härligt och ger en riktig avslappning när den spelas, samtidigt som man lyssnar väldigt noga på Lee Ritenours gitarrspel. Framför allt rekommenderar jag balladen "Malibu" där Ritenours gitarrspel är helt enkelt fenomenalt och Phil Perry sjunger perfekt, speciellt där Perry sjunger samstämmigt med Ritenours gitarr! När jag hörde den här låten första gången höll jag på att trilla av stolen av häpnad över hur vacker den var!
"Color rit" är en perfekt somrig platta att svalka till i denna värmebölja och att koppla av till i hängmattan! Den innehåller många sinnesstämningar och är framför allt otroligt fantastiskt producerad, kanske en av de mest välspelade plattor jag har hört! Som smakprov blir det låten "É" med alla ovannämnda brasilianska musiker (och Gonzoguinha på portugisisk sång), den instrumentala låten "The kiss", med Ernie Watts på saxofon och självklart "Malibu".

Paul Hardcastle - Paul Hardcastle

Denna skiva är väldigt speciell. Det var den allra första fullängdsskivan jag nånsin köpte, Paul Hardcastles självbetitlade platta från 1985. Jag köpte den 1986 på en skivaffär i Sundsvall som hette Thylins skivaffär och som låg mitt på Storgatan. På den tiden kostade den 69 kronor och målet var förstås hans enda hit, "19". Vid första lyssningen på plattan blev jag faktiskt besviken. Jag hade självklart byggt upp förhoppningen om att det var en platta full med samplade ljudeffekter som "19", men möttes av en till 65 % intrumental platta där "19" inte ens var i singelversion utan i en omgjord tappning som passade bättre in i den mer sofistikerade ljudbilden på plattan. Men envis som man var så hörde jag ändå på den med jämna mellan rum och den växte för varje lyssning och till slut så var den det ljudlandskap av sköna synthar och jazzpopsoul som jag anser idag. För skivan må vara 24 år gammal och min första skiva, men jag tycker den ännu är en otroligt bra platta, även om plattan till det yttre är lite sliten. De instrumentala drömska låtarna varvas med soulpop med sång av Kevin Henry ("Better") och Carol Kenyon ("Don´t waste my time").

Paul Hardcastle har efter detta utvecklat stilen på den här plattan och är idag stor i England inom den genre som kallas "Smooth jazz", jazzpop med en krydda soul. Hans platta "Jazzmasters" från 1993 är minst lika bra som denna debut.

Paul Hardcastle är en av 80-talets "One-hit-wonders", han fick en hit, "19", och that was it. När jag hör denna debut så förstår jag förvisso varför. Det är inte någon hitplatta av normala mått, men det är en klassiker likväl som blivit oförtjänt bortglömd. Den är tillbakalutande, skön och behaglig. Framförallt är få skivor så mycket nostalgi för mig som den...

Två videor har jag. "19" är nog så vanlig så jag väljer att bli lite mer ovanlig. Videon till "Don't waste my time" är rätt kul och har även i den Carol Kenyon på sång. Dessutom har jag valt "King tut", en av dom bästa instrumentallåtarna på plattan. Det finns en video till låten, till min stora chock, som dock inte var delningsbar, men den finns att hitta på Youtube.