Sommarplågor #60: Scotch - Delerio mind

Scotch - Delerio mind
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Beat Box
B-sida: Man in the man
Året är 1985 och mitt intresse för popmusik en bubblar i mig. Jag hör någonstans en stuffing discolåt som inleds med en operasångare som lallar  hela tiden. Och jag tycker att det låter så udda och häftigt! "Delerio mind" heter tydligen låten.
     Senare på sommaren så är 10-årige jag sommarbarn i Bergeforsen och tonårsdottern till familjen jag är hos har en massa kassettband med Tracks och Kaj Kindvall inspelade, där "Delerio mind" med italienska Scotch är inspelad. Ja, jag har ju nämnt allt detta en otaligt massa gånger här så jag behöver väl inte ta upp allt det igen. Men ett evigt sommarminne från tiden när 80-talets popmusik blev mitt liv är det likväl! 

Scotch kan man tro var en duo, men det var fler medlemmar involverade, men Vince Lancini och Fabio Margutti var dom två frontpersonerna i bandet. Det var ofta kul och party när Scotch gjorde låtar. Operasångare i den här låten och en envist hostande person i gruppens tidigare ännu större hit, "Disco band", och det var väl det som gjorde att Scotch förblev en av 80-talets italodiscos populäraste namn, även långt efter att genren dött ut på listorna. Man vågade göra det där lilla udda som stack ut i låten.

Den här låten blev ju då en stor hit här i Sverige, och även i dåvarande Västtyskland, med en första-plats på Tracks precis innan sommarlovet. Detta var ju då en bedrift man upprepade ett år senare med låten "Mirage", så som ni förstår så finns det anledning att återkomma till Scotch i senare Sommarplåge-artiklar. Däremot så känner jag att "Mirage" har stått sig något bättre hos mig genom åren. Jag tycker ännu att "Delerio mind" är en riktigt bra låt och sommarklassiker och nostalgin från sommaren 1986 flödar på högvarv när jag hör låten, men jag har kanske hört mig lite mätt på den numera, till skillnad från "Mirage" som i regel aldrig hörs i offentligheten. Men en klassiker är en klassiker och en bra låt är en bra låt och "Delerio mind" är en gigantisk del av min sommar 1985 och nya kärlek, popmusiken, med synthar!

Kultstämplat: Discothèque - Intro disco

Discothèque - Intro disco
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Carrere
B-sida: Intro disco (Part 2)
Jösses, vad jag brottades med den här. Kriteriet med att bli invald i Kultstämplat är att det ska vara så dåligt att det går hela vägen runt att det blir roligt och komiskt. Den här singeln är så meningslös att jag egentligen blir irriterad på den. Det kan vara den mest meningslösa singel jag någonsin har köpt. Men det är något med lanseringen och idén av den som är riktigt skrattretande, så låt gå då. 

Discotèque var ett belgiskt projekt bestående av producenten Bert Van Deer Lar och den klassiske gitarristen Francis Goya, detta i discons stora period 1978-79. Då tycker man att det är en jättebra idé att skapa en låt bestående av olika danshits från 60-70-talet och det kan man säga vad man vill om. Jag är exakt noll intresserad av Stars on '45, Tight Fit och Jive Bunny och liknande projekt som klipper och klistrar in snuttar av gamla klassiker för att skapa en partylåt för festen. Men dessa innehåller ju ändå melodierna och refrängerna till låtarna så man kan sjunga med i den om man är halvt packad på dansgolvet eller i baren. Refrängerna i dom största hitsen är vad folk minns och har sjungit med mest i, även om jag personligen tycker det blir en pyttipanna av ingenting. 
     Discotèque dock gör medelmåttiga covers av INTRONA till kända låtar och mixar ihop. Och bara introna, som normalt är till för att leda in en låt till själva pudelns kärna till en låt, melodin! Visst, jag kan förstå om man vill göra något till ett musikquiz eller dylikt. Men det behöver man för det inte ge ut på skiva. För här tyckte man på skivbolaget Carrere att det var en jättebra idé att ge ut den här mixen av olika inledningar till uttjatade låtar som "YMCA", "Do ya think i'm sexy", "Venus", "Satisfaction", "Don't let me be misunderstood" och "Shame, shame, shame". Och dom ståtar med det och ger "låten" namnet "Intro disco"?! Mest komisk och onödig är Boney M's "Daddy cool" vars intro bara är åtta sekunder. Dom som gillar "Daddy cool" och vill skråla med i den måste ju ha blivit sjukt irriterade när låten efter åtta sekunder plötsligt byts till Shirley & Company's "Shame, shame, shame". 

Nu är det inte därför jag sitter och är irriterad på den här skapelsen. Det är att själva idén och utgåvan känns så in i nordens onödig och dessutom uselt gjord, i och med att coverversionerna av dessa intron är så otroligt tama och dåligt gjorda och det är proffsiga musiker och producenter som har tänkt att:
"Det här är en bra idé! Det kommer att göra festen och få folk springa till dansgolvet!"
Ja, speciellt när intromedleyt börjar med "Also sprach Zarathustra" av Richard Strauss, ni vet den gamla dansklassikern. Man viftar med ett agn i form av ett intro till en känd låt och snuvar sen den festsugne skivköparen på konfekten och byter istället till ett nytt agn, och ett nytt, och ett nytt. Men någonstans i detta märkliga hopkok så kan man inte låta bli att skaka på huvudet och skratta åt hur desperat man egentligen tänker på ett skivbolag och bland producenter i sin jakt på festsugna skivköpare. Det här är en riktigt usel idé, men jag kan inte låta bli att skratta åt hur man förmodligen tänkte och vad det egentligen blev. 

Sommarplågor #51: Goombay Dance Band - Marlena

Goombay Dance Band - Marlena
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: TelDec/CNR
B-sida: Young hearts
Det finns euro-musik och det finns euro-musik. Det finns 90-talets variant som är kanonbra, det finns 80-talets variant som är kanonbra och det finns 70-talets variant som är... mindre bra. Främst syftar jag då på den där tyska hemska plastiga varianten som band som Boney M och Ottawan var ansikten för. I samma fålla var också Goombay Dance Band, frontad av tysken Oliver Brendt. Enda skillnaden var väl att Brendt var än mer influerad av den karibiska övärldens musik. Goombay Dance Bands största hit var onekligen bandets andra singel, "Sun of Jamaica", men även "Aloha-Oe" är också en känd låt som spelades in av en massa dansband samtidigt. Nej, denna tidiga variant av Goombays dansorkester kan jag klara mig utan. 

Men så finns det som bekant undantag i nästan allt och i Goombay Dance Bands fall så kom den långt efter att deras popularitet hade falnat. Samtidigt så är även denna låt förknippad med min barndoms tidigaste popminnen, när jag upptäckte popmusiken. Clabbe spelade den här i det Rakt Över Disc som har nämnt ett flertal gånger när jag skrivit om till exempel Ian Cussick, Jeff Beck, Scritti Politti och One Way. Den har alltså ingen som helst koppling till svenska hitlistor utan enbart personliga sommarminnen från sommaren 1985. Men jösses, vilken sommarkänsla den har. Lite ostig, lite kult, men grymt skön sommarkänsla i soundet. Och melodin är för en gång skull riktigt bra och välgjord och låten räckte ända upp till plats 26 på min lista över bästa låtarna 1985. Sen kan man diskutera Ollies sångröst. Jag var övertygad i många år om att det var en kvinna, gärna med stor kroppsomfång, som sjöng och blev väldigt förvånad när det visade sig att det var en man bakom denna ljusa men bestämda röst. 

Men låten har följt med mig hela genom hela livet och numera har jag både en maxisingel och vanlig sjutummare av den. Någon annan låt med detta band gören sig icke besvär i min samling, men den här är riktigt skön! En kultig och underskattad sommarklassiker som helt klart borde ha blivit LÅNGT större sommarhit än den blev.
     
Om något sen ska platsa på en kultstämplad lista så är det i så fall videon. Med Ollie och dansarnas komiska stampande, där tjejerna verkar har tagit sina stelbenta danslektioner av Tina Turner och några som samtidigt av okänd anledning ska försöka dansa limbo, varav en med eld på pinnen. Att försöka överskugga låtframträdandet med andra uppträdanden samtidigt var tydligen inte jättesmart, för bevisligen sålde det inte jättemycket mer av singeln, tyvärr ska jag kanske säga...

Den Harrow - Lies

Den Harrow - Lies

Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Baby Records/Ariola
Betyg: 3/5
Den Harrow var ett stycke musikhistoria för sig. Två italienska producenter tog en ung manlig fotomodell, satte honom vid mikrofonen, upptäckte att han inte kunde sjunga alls och beslöt sig för att göra en pre-Milli Vanilli. Alltså sätta någon helt annan vid micken medan modellen, Stefano Zandri, fick all uppmärksamhet vid kamerorna. Jag tror att anledningen förklarar sig själv om man betänker att namnet Den Harrow är baserad på det italienska ordet "Denaro", alltså "pengar". 

På dom flesta av Harrows mest kända hits är det amerikanen Tom Hooker som sjunger, men till den här plattan så hade det samarbetet skurit sig och man kontrakterade engelsmannen Anthony James att försöka låta som Hooker. Allt det här låter ju egentligen som en anledning till att undvika Harrow, men faktum är att det desperata tilltaget till trots så är Harrow riktigt bra. "Bad boy", "Catch the fox" och "Don't break my heart" är lysande italoklassiker från 80-talet! Man behöver inte gilla metoden, bara musiken som kommer ut av det.

Men 1988 så förlorade projektet Den Harrow sin stjärnglans allt mer och nu skulle man då försöka klara skivan utan Tom Hookers röst och bidrag till låtarna. Och jag erkänner, jag var väldigt tveksam till denna skiva, eftersom jag också ansåg att Harrows låtar efter 1987 års framgångar inte var i närheten av så bra som då. Men det här är faktiskt en bättre platta än jag hade kunnat tro. Singlarna "You have a way" och kanske framför allt "Born to love" är väldigt svaga där producenterna har försökt ta Den Harrows italodisco i lite andra riktningar. Men det lyfts upp av ett antal riktigt bra albumspår, där en del av låtarna hade kunnat vara klart bättre som singlar än dom som valdes att bli det. Där är det mer traditionell italodisco som låter som om dom var gjord 1-2 år tidigare. Sen kanske plattan dalar något mot slutet med dom sista låtarna och kanske framför allt den instrumentala mixlåten "Thank you DJ" som inte ger mig något alls. Men totalt en helt OK och klassisk italodisco-platta, som förvisso inte når upp till samma kvalitet som föregångarna "Overpower" och "Day by day", men som ändå är en stabil och skönt 80-talsdoftande ljudupplevelse! Skivan är faktiskt lite nära en fyra i betyg och blir kvar i samlingen.

Pet Shop Boys - Go west/Shameless

Pet Shop Boys - Go west
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Parlophone
B-sida: Shameless
Detta är en av få gånger då A- och B-sida får nästan lika stor plats i samma artikel. För den här B-sidan är kanske en av dom bästa i sin sort. A-sidan är väl dock bekant för många. Pet Shop Boys valde 1993 att som andra singel från sitt album "Very", fortfarande enligt mig en av världens bästa plattor, ge ut en ny cover. Den här gången var det Village Peoples hit från 1979 om att åka till USA och satsa på sina drömmar som fick sig en välbehövlig omsminkning. Nej, jag är inget stort fan av originalet, eller något annat med Village People heller för den delen. Men här är ett tillfälle när man har tagit ett mediokert original och gjort något riktigt stort av det. "Go west" har fått ett mäktigt, dansant och fräscht Pet Shop-sound, där också små delar av Pachelbel's stycke "Canon" är inkluderad. Man har tagit fortbollskören och gjort något riktigt häftigt med den. Det är klart att detta skulle bli en jättehit och tracksetta! "Go west" är en stor Pet Shop Boys-klassiker som man kan höra mycket på!

B-sidan då finns inte på "Very", men den borde har gjort det. Den borde till och med ha släppts på singel enligt mig för den har verkligen, liksom "Go west", den där hitpotentialen för att bli en megahit. "Shameless" är en låt som på ett rakt och satiriskt sätt driver hejdlöst med människans desperata jakt på berömmelse och hur man är beredd på att göra precis vad som helst för sina 15 minuter i rampljuset. Ett budskap som utan tvekan nästan än mer är aktuell idag än det var 1993, innan alla dokusåpor, influensers och dejtingprogram. Refrängen är lysande och soundet är riktigt passande till låtens karaktär. Neil Tennant sa som kommentar till låten i texthäftet till bandets B-sidessamling "Alternatives" 1995 att man skulle vilja ha gjort en video till låten innehållandes dockmakarna i "Spitting Image". Dock har den framförts live och ett sånt framträdande bjuder jag på förstås. Personligen tycker jag låten är så häftig och kanonbra att den blev årets låt 1993! Två låtar på samma singel som visar upp ett bands storhet på att skapa mäktiga och starka hits! Hur ofta ser man det?

Sommarplågor #42: Fancy - L.A.D.Y O

Fancy - L.A.D.Y O
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Mega Records
B-sida: Don't know how to cool it
Det är svårt att fatta det, för mindre än en månad sen fyllde euroartisten Fancy 78 år. Och här sitter man själv snart 50 år och minns när han 1985 fick nästan hela Europa på dansgolven och hade tre stora top 5 hits på Tracks. Dom flesta minns ju tyske Manfred Alois Segieth (Fancys riktiga namn) för "Slice me nice" och en del minns också uppföljaren "Chinese eyes". Tredje singeln däremot är mer bortglömd, trots att den hamnade relativt högt på Tracks och spelades flitigt under sommaren. 

Men "L.A.D.Y O" är för mig en del av mina första stapplande steg som popnisse under våren 1985 (för att under sommaren explodera fullt ut) och visst ler jag stort av nostalgi när jag hör denna glada discodänga. För om dom två något större singlarna innan hade en stark aura av dramatik i sitt sound och arrangemang så är det här en mer glad somrig 80-talsdanspärla, kanske det mest somriga som Fancy gjorde i karriären. Man ska också komma ihåg att 1985 fanns det inte ännu något Sommartoppen som kunde pusha upp sommarhitsen ännu mer. Men 1985 är ju som bekant ett av mina favoritår inom popmusiken och för mig är det här en skön sommarklassiker deluxe som hörs alldeles för sällan och som visar på hur bra Fancy var rent musikaliskt under 80-talet! Han kanske var relativt värdelös på videor, för dom såg väldigt amatörmässiga ut, till och med för att vara 80-talet, men musiken var spännande, Fancys röst var lite mystisk och cool och låtarna satt som smäck! 

Aretha Franklin - La diva

Aretha Franklin - La diva
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Atlantic
Betyg: 4/5
70-talet var väl inte Aretha Franklins allra starkaste period på listorna, men precis som med The Supremes så är det likväl grymt underskattad och väl värd att upptäckas. I ett försök att vid tiden nå ut till discopubliken så skapades ett samarbete med Van McCoy, som jag av någon anledning har fått ett tveksamt öga till. Jag får lite känsla av lågbudgetdisco av hans egna plattor, även om han förstås har gjort bra jobb med flera av dom stora namnen inom soulvärlden. 

"La diva" blev liksom plattorna innan den här en flopp och har med åren fått en liten stämpel av Aretha Franklins lågvattenperiod med många onödiga soulcovers av Gladys Knight, The Emotions och Zulema, vilket jag tycker är lite orättvist. OK, försäljningsmässigt kanske, men kvalitetsmässigt finns det mycket som svänger bra här! Jag erkänner, vid första låten och singeln, den lite väl överdiscofierade "Ladies only", så funderade även jag på vad The Queen Of Soul hade gett sig in på. Men med spår tre, den grandiosa Gladys Knight-balladen "What if i ever need you", så börjar plattan och soundet att kännas riktigt snyggt och välgjort, inte minst i sällskap med Arethas starka röst. Det är inga starka hits av modellen "Respect", "Think" eller "(You make me feel like) A natural woman" här, men för en mellanplatta är detta riktigt bra och välgjort där både blås och stråkar sitter där dom ska! Van McCoy har faktiskt gjort en av sina klart bättre produktioner här. Detta blev för övrigt McCoys sista produktion innan hans död på sommaren detta år. 

Plattan har alltså blivit något av Aretha Franklins stora misslyckande, men jag är i vanlig ordning mannen mot strömmen och tycker den är riktigt bra och gravt underskattad med många höjdarspår och snygga ballader kombinerat med ett starkt och snyggt amerikanskt discosound. Plattan blir klart kvar i samlingen!

Jane Child - Don't wanna fall in love

Jane Child - Don't wanna fall in love
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: World Lullabye
Kanadensiska Jane Child, född Jane Richmond Hyslop, är ytterligare en sån artist som världen helt glömt bort idag. Hon kan väl passa in i facket one-hit-wonders, i alla fall i USA där den här låten blev tvåa, men det var också allt. Jane Child vandrade rakt in i soul- och discofacket och använde sig av en lite annorlunda image, i alla fall för den genren, med uppstående hår,  och noskedjepiercing. 
     
Som i så många fall så var det radioprogrammet Kulan I Luften som introducerade mig för den här låten, där den spelades flitigt och jag gillade den skarpt redan från början. Och att den hållit i alla år bevisas av plats 23 på min 1990-lista.  För "Don't wanna fall in love" har ett grymt skönt och funkigt sound och allt, från instrumentering, sound, melodi och sång har hon gjort själv, vilket inte alls var vanligt då för en debuterande artist på ett stort skivbolag. Låten låter dansant 80-talssoul rakt igenom och Child själv sjunger riktigt bra och energirikt! Soundet kan väl beskrivas lite som en blandning mellan Jimmy Jam & Terry Lewis och Prince, som media dessutom försökte lansera henne som en kvinnlig variant av. Och låter det så här bra så känns hennes självbetitlade debutplatta som något som är värt att hålla utkik efter. 

Efter framgången med den här låten så gick dock karriären utför. I Europa blev den ingen större hit och i England så vägrade Jane Child att ställa upp i det legendariska TV-programmet Top Of The Pops eftersom hon ansåg att programmet var för kommersiellt. Därmed stannade låten i mitten av Englandslistan och uppföljarplattan "Surge" ett par år senare floppade grovt. Hon släpptes av Warner Bros och la därefter musikkarriären på hyllan i flera år. Jo, en comeback blev det. 2001 spelade hon in den här singelns b-sida, "World lullabye", en gång till och gav ut den på internet där låtens intäkter gavs till en fond för 11 september-offren. Sen blev det en platta till på eget skivbolag, till ingens uppmärksamhet, vilket är synd för Jane Child hade helt klart talang, röst och förmåga att bli något riktigt stort. Kanske inte en kvinnlig Prince, men sväng hade hon klart...

The Reynolds Girls - I'd rather Jack

The Reynolds Girls - I'd rather Jack
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: PWL Records
B-sida: I'd rather Jack (Instrumental)
En av popvärldens mest intressanta backstories och tuggummilåtar var tjejerna i The Reynolds Girls och deras enda hit "I'd rather Jack". Hela historien bakom låten är kul. Egentligen är låten en ren protestsång från herrar Stock-Aitken- Waterman mot att deras musik inte mottogs väl i medierna utan dom blev alltid förbisedda av just band som Rolling Stones, Pink Floyd och Fleetwood Mac. Det var när producentgiganterna hade hört en låt med just Fleetwood Mac i radion som någon av dom tre ska ilsket har rest sig upp, slagit näven i bordet och sagt:
"I'd rather Jack than Fleetwood Mac".
Så skapades en låt med just den refrängen och för att fronta den låten valdes dom två systrarna Linda och Aisling Reynolds, som hade skickat en demo till Pete Waterman tidigare. Två tonårstjejer i moderiktiga ungdomskläder som dansade och stojade i videon och skanderade att dom föredrog Yazz före Fleetwood Mac, Pink Floyd, Dire Straits och Stones, som ansågs vara stenute. Det var ju helt perfekt för att försöka ge ungdomsmusiken, eller snarare SAWs egen musik, lite uppmärksamhet och skapa revolt. Lite intressant att SAW valde just Yazz ("The only way is up")  som den positiva referensen, och inte nån av trions egna artister. 
     Låten blev en stor hit, även fast låten fick viss kritik och sågades längs fotknölarna. Det finns till och med dom som hävdar att det var just den här låten som skapade SAWs fall på listorna, vilket jag skeptar kanske lite till. Däremot så förstörde den karriären för systrarna Reynolds, för dom hamnade på kant med Pete Waterman och sa upp sig från producenttrion efter denna enda låt för att gå egen väg. Men den andra singeln "Get real", som skapades efter att tjejernas föräldrar pantsatt familjehemmet, floppade helt och därefter finns det inga spår alls om The Reynolds Girls fortsatta äventyr. 

Med tiden har låten alltså inte blivit lika väl ihågkommen som många andra av SAWs artister och låten hamnade en gång i tiden bland dom värsta låtarna i historien. Och man kan ju diskutera låtens ideologi. Att den ska försöka vara en taleslåt för alla ungdomars rätt att få lyssna på sin musik i radion istället för den äldre generationens, när den egentligen bara är SAWs egna protest mot att deras musik började tappa i popularitet. Men trots det och att jag är ett fan av i alla fall Dire Straits och Fleetwood Mac så har jag svårt att inte gilla det äppelkäcka, studsande och pigga soundet och charmen i låten. Den blev nr 19 på min 1989-lista i höstas. Som vanligt när det gäller Stock-Aitken-Waterman så är det roligt, mysigt och charmigt gjort och snarare en av mina personliga favoriter av popfabrikens hitlåtar. 

Kylie Minogue - Je ne sais pas pourquoi

Kylie Minogue - Je ne sais pas pourquoi
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: PWL
B-sida: Made in heaven
1988 så var intresset för Stock-Aitken-Waterman på något av sin största nivå i världen. Det var också året då Kylie Minogue framgångsrikt tog steget från såpavärlden och TV-serien "Grannar" till popvärlden och en superstjärnekarriär. Fast som vanligt så hakade jag inte på. SAW-fabrikens tuggummidisco tyckte jag var töntig och gillade inte alls även om undantag förstås fanns och Kylie engagerade jag mig knappt alls i. Men Kylie hade ju något som de andra SAW-artisterna inte riktigt hade på samma sätt, charm, karisma och något eget. Också var hon ju söt också.

Så när fjärde singeln från hennes debutplatta kom så kunde jag inte stå emot längre vad gäller mitt avståndstagande till den brittiska hitfabriken. Låten med den franska titeln "Je ne sais pas pourquoi" var en sockersöt och oemotståndligt charmig poppärla som jag föll nästan direkt för. Egentligen har ju dom tidigare hitsen "I should be so lucky", "Got to be certain" och "The locomotion" mycket mer hitpotential och kraftigare hookar. Som hitsingel att betrakta är detta egentligen en rätt svag låt, men samtidigt så har den ändå något som är svår att motstå och som är enormt lockande och eget musikaliskt och med den så växte mitt intresse för Kylies låtar enormt till dags datum och hennes just nu aktuella 70-talsdisco-pastiger. Låten växte så stark hos mig då att jag placerade den som trea på årslistan för 1988. Med åren ska jag erkänna att en hel del av Kylies senare låtar har sprungit förbi och på den årslista för 1988 jag gjorde nyligen fick den nöja sig med plats 41. Men den är förstås ännu en kanonmysig låt och ett skön minne från det året då synthfanet och jazznörden i Sundsvall till sist viftade med vit flagg och erkände: Stock-Aitken-Waterman var ju inte så dumma ändå...

Brilliant - Somebody

Brilliant - Somebody

Utgivningsår: 1986
Skivbolag: WEA/Food
B-sida: Burning necklace
Det har gått snart 12 år sen jag skrev om det sorgligt bortglömda Stock-Aitken-Waterman-bandet Brilliant och deras singel "Love is war", nummer 40 på min årslista över 1986 års bästa låtar för övrigt. Brilliant var ju bandet där KLFs Jimmy Couty fick sitt genombrott och som hade skönsjungande June Montana vid mikrofonen. Den andra halvan av nyss nämnda KLF, Bill Drummond, jobbade som artistmanager på bandets skivbolag och ingen av KLF-medlemmarna har väl varit direkt snälla i sina ord om bandet efteråt. Faktum är att jag verkar vara en av få, i alla fall i Sverige, som faktiskt gillade Brilliant och deras ändå, för Stock-Aitken-Waterman, rätt udda popstil. 

Tio platser högre upp på 1986-listan finns en av dom få låtar med bandet som jag faktiskt hörde då det begav sig. Som många andra låtar och artister då var det radioprogrammet Kulan I Luften som etablerade låten hos mig och så småningom när den testades i Tracks, utan att komma in! Varför denna inte blev en hit är för mig en gåta, för den har ju allt egentligen, sound, charm, calypsodisco, energi och en melodi som sitter, plus med tillhörande ordvits i texten:
"You look like somebody
You act like somebody
You feel like somebody
but you're not the body i want!"
Detta kan vara bland det snyggaste och skönaste SAW-fabriken gjorde under 80-talet och den passerade listorna helt obemärkt. Så givetvis var glädjen skyhög när jag hittade denna på Erikshjälpen 2011 efter lång tids letande! Nu väntar jag också bara på bandets platta "Kiss the lips of love". Tills dess njuter jag mer än gärna av "Somebody" igen, gärna på hög volym!

The Trammps - Slipping out

The Trammps - Slipping out
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Atlantic Records
Betyg: 2/5
Vi ska ut på dansgolvet med ett av dom band som gjort en av 70-talsdiscons signaturmelodier, The Trammps vars "Disco inferno" ännu är ett måste när det vankas 70-talspartyn. Personligen är jag inte ett jättefan av låten, men den är väl lyssningsbar någon gång om året. Dock är det väl nästan bara den bandet är känd för, i alla fall på den här sidan Atlanten. Också hade bandet några prominenta medlemmar, Norman Harris, som skulle bli en av Philly-soulens starkaste namn och producenter och grundaren Earl Young, som också skulle jobba mycket med Philadelphia-studion samt vara en av ägarna till skivbolaget Golden Fleece. 

Jag valde ändå att ge The Trammps en chans, men jag tycker inte riktigt detta höll. Nu är förvisso "Slipping out" en platta gjord när bandets karriär var i det närmaste död, men sångaren Jimmy Ellis röst har jag bara svårt för. Det låter stundtals som om någon häller iskallt vatten på honom när han tar i och det är inte precis vackert. Melodierna är inte heller direkt jättestarka och något som fastnar som mycket annat i samma genre. Någon likt "Disco inferno" finns alltså inte här. Soundet är väl OK, även om det kunde låtit lite funkigare. Året här är 1980 och det finns så mycket häftigare grejer i genren ute, många som jag har skrivit om här förut. Det finns ett par helt OK låtar, men totalt sätt var detta en besvikelse, dock med en del schyssta ljud och proddar. Men skivan kommer inte att bli kvar i samlingen!

ABBA - The Visitors

ABBA - The Visitors
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Polar
Betyg: 3/5
Det kanske kan ses som lite väl utstuderat, ABBA släpper sin första platta idag på 40 år, har världens ögon och öron på sig och jag passar på att skriva om en ABBA-skiva nu, men vadå? Det är ju en perfekt timing likväl och jag köpte ju en ABBA på områdesloppisen i Bredsand i augusti. Självklart är det bra ögonblick att plöja igenom den.

Jag är inget stort ABBA-fan, det vill jag vara klar med! Dom har gjort en del riktigt bra låtar, "The winner takes it all", "Lay all your love on me", "The day before you came" och min personliga favorit, "Summer night city". Men samtidigt är mycket av det dom gjort antingen enormt sönderspelat eller aningen för mycket svensk dramatisk musikalpop för min smak. Och ju senare i karriären dom kom ju mer musikal lät dom. Detta lyser förstås också igenom på nya "Voyage"-plattan, som jag hört lite på. Den är i sin helhet inte usel, men det är inte heller något jag kommer att skaffa, även om det finns klara ljuspunkter. Därför så kan det vara kontroversiellt idag med en text om en ABBA-skiva som INTE får högsta betyg, men musik är åsikter, glöm aldrig det. 

Det finns låtar på nya plattan som faktiskt skulle ha passat bra på den här 1981-skivan, främst då den kanske bästa låten på "Voyage", "Don't shut me down". Det jag önskar av "The Visitors" är att den kanske hade ökat takten något för det är mycket mellantempo som lunkar på. Det finns inga riktigt dåliga låtar här, men inte heller särskilt många som jag heller gör vågen åt. "When all is said and done" är klart plattans bästa låt och "One of us" och "Soldiers" är också helt OK. Och det är mysigt och spännande producerat, en avkopplande platta. Men en discorökare eller något som sticker ut eller en melodi som sitter som ett knytnävsslag hade behövts. Det är en klart godkänd platta som inte gör en fluga förnär, men som inte överraskar mycket heller. Plattan blir kvar i samlingen.

Anita Ward - Songs of love

Anita Ward - Songs of love
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: T.K Records
Betyg: 3/5
Det har gått lite mer än ett år sen jag skrev om Anita Wards singel "Ring my bell", Anita som var rädd att bli en "One-hit-wonder" och likväl blev det när hon hamnade på kant med skivbolagets ägare och denna skivas producent Frederick Knight. Men hur är det nu, var det rätt att hon blev ihågkommen för en enda hit eller borde hon har fått fler från denna debut?

Låt mig först klargöra en sak: hennes heliumaktiga och barnsligt ljusa röst är väl söt och kul att höra på i en hit. Men däremot så känns den rätt påfrestande att höra på ett helt album. Det är lite som om rösten blev inspelad på fel hastighet. Därför får Anita minus för en i mitt tycke inte allt för bra sångröst.

Det går att jämföra med en annan discostjärna från ungefär samma era och i samma sits, en jättehit och sen adjö, Maxine Nightingale och hennes debutplatta. Maxine Nightingales platta beskrev jag, om ni kommer ihåg recensionen från februari, som kanske inte den tyngsta discorökaren, men ändå trivsam och mysig. Och samma kan man säga om Anita Wards platta. Den här plattan skulle också ha mått bra av att ha lite tyngd i dansproduktionen, även om den också är trivsam och inte gör en fluga för när. Men där Maxine Nightingale lyckas ändå göra mer spännande musikaliska utflykter emellanåt så fastnar Anita Ward i ett sorts disco light med ibland mysiga ballader. Nu är inte detta så dåligt som jag får det att låta som, för det finns en del riktigt bra låtar här, "There's no doubt about it", "Make believe lovers" och "Sweet splendor". Det är riktigt snyggt arrangerat med stråkarna, även om dessa gärna kunde ha fått lysa ännu mer. Samtidigt så finns det låtar som "Spoiled by your love" och "You lied" som passerar mig tämligen obemärkt förbi. 

Jag våndas lite inför denna skivas framtid i samlingen, nu när det dessutom är gallringstider. Men den är mysig och skön på nåt vis, även om det är en bra bit till de stora soul, funk och discokanonerna från samma era. Att det inte blev så mycket mer hits för Anita känns nog ändå rätt förståeligt. Fast det finns ändå en del riktigt bra låtar här och det ändå är hyggligt snyggt sound så får den godkänt och blir kvar just nu. Sen vad som händer i framtida gallringar blir ett fall för då...

Maxine Nightingale - Right back where we started from

Maxine Nightingale - Right back where we started from
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: United Artist
Betyg: 3/5 
Maxine Nightingale är väl känd för mer eller mindre en sak. Nej, det är inte på grund av något släktskap med sjuksköterskelegenden med lampan, Florence Nightinggale, för något sånt verkar inte finnas. Hennes klart största hit var titelspåret "Right back where we started from", en Motown-inspirerad lättsam discoklassiker från 1976 som lika engelska Sinitta hade en mindre hit med igen 1989. Hon är ett gränsfall till att klassas som en one-hit-wonder, men eftersom jag nu inte har riktig full koll på hennes övriga karriär så friar jag hellre än fäller. 

Men hon har ändå släppt andra saker, till att börja med ett helt album med glad och trivsam discopop där tack och lov 60-talssoundet från hiten inte går igen på några andra spår. Inte för att det är något fel på "Right back where we started from", det är en trevlig dänga för sin tid utan att göra någon förnär eller ens vara plattans starkaste låt, men 13 spår där alla var i samma stil tror jag ingen vill ha. Däremot kanske hon inte var så smart när den här låten började klättra på listorna. Vid den tiden bodde hon och hennes make i Japan och inte förrän hiten klev över Englandslistans top 10 flera månader senare så for hon hem och började jobba på ett album, vilket kan ha påverkat den sämre försäljningen av den.

Vi snackar inte någon direkt discorökare här. Det är knappast Philly, Stax eller Motown (förutom då i hitsingeln) det doftar här utan det är trevlig och mysig disco light som ibland kliver över en singersong-writergräns som Nightingale inte alls är dålig på. Hon är väl inget unikum i rösten, men den är så där lagom normal och helt OK. Jag kanske låter lite syrlig och tveksam i tonen, men det finns faktiskt en del riktigt bra saker här, som "Reason" och den skönt funkiga "If i ever lose this heaven". Sen skulle kanske den här plattan ha behövt en liten starkare krydda eller tyngd rent groovemässigt, men det är ändå en trivsam, avkopplande och helt OK platta som jag gärna plockar fram igen. Det är rätt nära ändå till betyget fyra! Skivan blir klart kvar i samlingen!

Kultstämplat: The R.F.S.U. Singers And Säwes - R.F.S.U./Byfånarna - Åsa Bodén

Jag ska återvända till min serie om musikgenrer, men jag sticker emellan med en kultstämplad singel jag precis hittat, vilket leder mig till att samtidigt skohorna med en annan kultlåt. Two for the price of one! Samma låt med två olika översättningar och intentioner, men med samma originallåt. Originallåten är förstås, som alla vet, Village Peoples ökända "Y.M.C.A." från 1978, en av dom kanske mest sönderspelade och överskattade discolåtarna under 70-talet. Men med lite svenska, humor och glädje kan man göra coverversioner betydligt roligare, den ena omedveten och den andra mer medvetet. 

The R.F.S.U. Singers And Säwes - R.F.S.U.
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Mariann Records
B-sida: The Chinox - Det bästa till dej och dina vänner

Om vi börjar med den äldsta versionen så vänder vi oss till Säwes, ett dansband från Trollhättan som genom ett samarbete med Riksförbundet För Sexuell Upplysning, RFSU, försökte informera folk om säker sex. På den här tiden var det gonorré som härjade som värst och som RFSU hade kampanjer mot. 
     Omslaget till Säwes album "Dansa på 5 - RFSU" (annars kan jag tycka att "Dansa på 6" hade passat bättre in i sammanhanget) har numera blivit en kultklassiker med medlemmarna som försöker desperat komma in i en kondomautomat. Nu har jag inte Säwes platta i samlingen så vill ni se och ha mer info om den så rekommenderar jag Herr Drycks artikel i "Katastrofala skivomslag"-bloggen. 

Men låten kan man förstås driva gäck med och det börjar redan med omslaget och varför man kallar konstellationen The R.F.S.U. Singers AND Säwes (med coola punkter dessutom) när låten är på svenska och varför det är bara danska kondompaket på bilden. Eller låttiteln "RFSU" pinsamt skrivet med kondomer högst upp. Låten i sig är ju då till i första hand för att informera om RFSUs vikt i samhället och viktiga frågor, men ändå får man bilden av texten att RFSU är alla älskande pars eget lilla glada nöjespalats med rader som:
"För det är kul att gå till RFSU
Ja, det är kul att gå till RFSU
Här finns massor av sånt som kan få dig i topp
Och ge tillbaks lite hopp"
Och vad som menas med den här raden och hur meningen "stället med sug" är menat att tolkas vet jag inte om jag vill veta, men jag drar mina slutsatser:
"Ja, det är kul att gå till RFSU
Så ta med dig din brud, hit till stället med sug
För det är ju ditt skyddsombud"

Den här raden är nog ändå min favorit:
"Numer har vi alltid lektion, javisst
Numer har jag fått kondition, javisst
Numer har jag blivit gymnast
En riktig Kamasutra-fantast"
Jag har ibland fått höra att jag borde börja träna. Jag ska nog avboka alla eventuella planer på ett gymkort och gå med i RFSU istället. Det verkar vara bra mycket lättare, trevligare och nyttigare! Också blir man en Kamasutra-fantast!



Byfånarna - Åsa Bodén
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: EMI
B-sida: No particular place to go

Den andra versionen är egentligen rätt malplacerad här, men den är ju en fantastisk kultlåt och svår att inte nämna i detta sammanhang, även om den då är en mer renodlad parodi och humor. Att projektet Byfånarna (som egentligen är en försvenskning av originalgruppen Village People) är lika med Björn Skifs och Clabbe Af Geijerstam tror jag dom flesta vet idag 40 år senare. Åsa Bodén kan väl närmast beskrivas som 70-talets Tone Bekkestad, alltså en kvinnlig väderpresentatör som fick stor uppmärksamhet i medierna. Lite obegripligt kanske med tanke på hennes rätt stela stil med glasögon av vindrutestorlek, strama hållning och trista kläder, men det kanske är en generationsfråga. Björn Skifs med förställd röst däremot trånade enormt efter henne och hade Rapports sista fem minuter som sin favoritstund på kvällarna. Åsa Bodén själv intervjuades i Svensktoppen när låten äntrade där och förstod inte riktigt grejen och var lite sur att hon inte fått höra resultatet först av alla eller fått ett eget ex av singeln. 

Men vet man vem Åsa Bodén är och lyssnar på Skifs och Geijerstams enormt roliga och överdrivna text så är Byfånarnas version riktigt kul och i och med att man dessutom har valt 70-talets stora landsplåga och gaysignatur som bakgrund så gör det låten ännu mer udda. Och faktiskt så lyssnar jag faktiskt hellre på båda dessa versioner, den ena med viss glimt och den andra med en stor portion humor, än jag hör Village Peoples uttjatade original! Riktigt glad är jag dock att jag till sist har hittat singeln till Säwes kultversion!

The Hues Corporation - Love corporation

The Hues Corporation - Love corporation
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: RCA
Betyg: 2/5
Efter jättehiten "Rock the boat" och plattan "Freedom of the stallion" 1973 så gick det snabbt utför för The Hues Corporation och hör man på den här plattan så förstår man lite varför. Eller så är det jag som börjar få en sån samling med Motown och Philly att jag har blivit mer kräsen. Men faktum kvarstår, "Freedom of the stallion" var en kanonplatta i genren och den som fick mig att börja leta efter plattor med The Hues Corporation. 

Jag ska inte säga det här är en dålig platta, men den saknar sting. Det finns inget riktigt tryck i produktionen och det känns avslaget på något sätt. Detta låter mer som "Soul light" snarare än en funk- och Phillyrökare. Om man nyss har haft vad som kallats en av musikens första discohits så kanske man kunde ha kastat 60-talssoundet, men faktum är att en del på plattan låter väldigt mycket av Motowns mjölkigaste 60-talsalster i försiktig 70-talsdräkt. Sen finns det låtar här som lämnar en del att önska. "He's my home" är en tämligen seg historia liksom "When you look down the road". Men en del helt OK låtar finns också, singeln "Love corporation" och inledande "One good night together" funkar riktigt bra, dock utan att ens vara nära bandets stora hit. 

The Hues Corporation förblev ett one-hit-wonder-band, mer eller mindre, genom "Rock the boat" och tyvärr verkar det vara ett band som lite famlar försiktigt i mörkret för att hitta ljuset här . Mellanmjölkssoul är väl det närmaste man kan kalla det. Jag har nog blivit lite mer kräsen ju längre jag lyssnat på 70-talssoul, men detta var en axelryckning, vilket gjorde mig lite besviken och jag är rätt osäker på den här skivans framtid i samlingen.