Michael Jackson - Rockin' Robin Utgivningsår: 1972 Skivbolag: Motown B-sida: Love is here and now you're gone Jo, men vi tar en Motown till efter Stevies 1966-platta och en till artist med begynnande mognad i rösten. Men frågan är om jag ska kalla låten vid dess rätta namn "Rockin' Robin" eller vid den felskrivning som gjorts på omslaget, "Rocki'n Robin"? Jo, det är möjligt att en eventuell felstavning höjder värdet på skivan, men det är ju inte det som är viktigt för mig och dessutom är omslaget kanske inte i fullt så bra skick så att den skulle vara värd något mer. Men lite kul är det förstås.
Det här är förstås en Jackson-klassiker från hans barnperiod på Motown, en lekfull, naiv och lätttrallad låt med det typiska Motown-soundet. Inte för att det är något fel med det, förvisso så finns det en hel del Motown-låtar från 60-talet i den här stilen som jag är väldigt trött på, men det här är en kul och glad souldänga som jag gärna lyssnar på. Däremot så är kanske b-sidan "Love is here och now you're gone" en ännu bättre låt med en lite roligare melodi, av Motown-mått mätt då alltså. Men det är kul att hitta den här ikoniska Michael Jackson-hiten för en krona, för det är en klart trevlig låt på huvudsidan och en riktigt bra dito på b-sidan!
Stevie Wonder - Down to earth Utgivningsår: 1966 Skivbolag: Tamla Betyg: 4/5 Här är då fullängdsgodingen som jag flaggade för i senaste Nytt i samlingen för en vecka sen. Jag köper normalt inte så mycket 60-tal utan jag är mer 70-tal och framåt när det gäller soul. Men Stevie är något annat. Jag betalade en tjuga för plattan och den är värd minst en hundring mer så visst är det något av ett fynd.
När den här plattan gavs ut så hade Stevie Wonder fyllt 16 år och det var hektiska tider för artisten. Bara ett halvår tidigare hade föregångaren kommit, "Up-tight", och båda skulle etablera Stevie som en mer mogen artist istället för det lite mer tonårsliknande soundet som hade omgett honom tidigare. Hans röst hade mognat och det var dags att ta hans texter och stil ut i vuxenvärlden.
Och visst klarar Stevie Wonder steget från en pojke till en man bara galant musikmässigt. Motowns husband The Funk Brothers gör sitt och det är ett mysigt och laid back Motown-sound som låter mer relaxande än mycket annat från fabriken runt denna tid, mycket förstås tack vare Stevies röst. Sen kanske jag hade önskat att man litade mer på egna låtar än att skohorna in en massa covers. Man vet att en låt är en stor hit när den kommer ut ett år och knappt hinner komma ur pressarna förrän det finns en hel uppsjö covers av låten. Här är det Chers "Bang bang" som kom i februari och innan året var slut så fanns versioner av både Nancy Sintra, Petula Clark, franska Sheila, italienska Dalida och då även Stevie Wonder. Men Stevie gör inte på något sätt bort sig i sin låt utan lyckas ta denna klassiker och göra den till sin egen med sin speciella röst, vilket gäller även dom andra coverna, The Supremes "My world is empty without you", Bob Dylans "Mr Tambourine man" och klassikern "Sixteen tons", där han lyckas göra den sistnämnda till en version som är eoner bättre än många andra varianter av den. Men dom egna låtarna är förstås något annat och i en annan division än covers på en massa då knappt årsgamla hitlåtar. Lyssna bara på storhiten "A place in the sun" till exempel.
Men annars är dock detta ett riktigt bra och snyggt album som är välgjort, skönt och ikoniskt på alla sätt och med Stevie Wonders och Motowns speciella stil, sound och låtar som ligger över allt. Och visst skulle jag mer än gärna ta in fler 60-talsklassiker med Stevie i framtiden. Den här plattan blir solklart kvar i samlingen!
Det är en tung period för soulmusiken just nu. Tre av genrens stora namn har under loppet av några dagar gått bort, Gwen McRae, Jerry Butler och Roberta Flack. Gwen McRae måste jag erkänna att jag inte har någon relation till. Hon var gift med George "Rock your baby" McRae och det är väl det jag vet. The Impressions sångare Jerry Butler har jag förvisso skrivit om förr när jag synade hans höjdarplatta med Thelma Houston. Men det är också det enda jag har med honom. Däremot så gillar jag Roberta Flack och har ett antal plattor med henne. Därför blir mitt val av hyllningsobjekt här henne. Jag var övertygad om att jag hade skrivit om henne förut, men tydligen inte så då är det helt klart dags!
Roberta Flack var under sina sista år svårt sjuk i ALS och blev 88 år gammal. Jag ska dock erkänna att min koll på Roberta Flack har inte alltid varit jättestor. Det är egentligen först det senaste decenniet jag på allvar har upptäckt hennes musik. Dom flesta kan i stort sätt en låt med henne, "Killing me softly", en låt som jag länge var helt ointresserad av. Med åren har låten vuxit en hel del för den sköna stämning som finns i den, även om det finns andra ännu bättre låtar med henne. Men Lill Lindfors vackra svenska version var en del som gjorde att jag blev mer och mer intresserad av originalet, trots att The Fugees horribelt sega version 90-talet drog ner den.
Men jag upptäckte snart att Roberta var så mycket mer än bara den där stora hiten. Min absoluta favoritplatta med henne kom dock med Donny Hathaway, "Roberta Flack featuring Donny Hathaway" från 1980. Jo, jag vet att det även finns en platta med duon innan och när jag kommer över den så kommer den med stor sannolikhet att synas här också. Den här plattan var ju då tänkt att bli en ny duettplatta, men efter bara två inspelade låtar så tog Hathaway livet av sig, så plattan blev i praktiken en till soloplatta med Roberta. Men den här plattan är vacker, skön och avslappnande och bland dom skönaste av plattor i soulgenren från 1980!
Den första insikten i hennes storhet kom när jag köpte 1977-plattan "Blue lights in the basement", en platta där hon rör sig helt obehindrat mellan vanlig 70-talssoul, pop och singersong-stil á la Carole King. Och minsann, nosar hon inte på både reggae och gospel på några ställen också? Och hon lyckas att få denna pyttipanna att passa och smaka så gott i örat på ett självklart sätt!
När jag ändå är i andra andningen så ska jag förstås nämna hennes mest säljande och kända platta. För går man på second hand och kollar skivor så är chansen väldigt stor att man hittar albumet "Killing me softly" från 1973. Och jag tycker det är ett helt OK album, även om blandningen inte är lika bra, smeksam och snygg som på dom andra två. Men här finns ett flertal höjdare likväl och det är välgjort melodimässigt. Dessutom, hatten av för en av dom vackraste soulballader som jag vet, när Roberta slog sig samman med Peabo Bryson och gjorde den smäktande låten "Tonight i celebrate my love" och duettplattan "Born to love" 1983.
Men Roberta Flack var en artist som vågade ta soulmusiken till oanade och nya vägar, men samtidigt inte släppa kontakten med traditionen och sammanföra musiken till en väldigt oväntad och snygg enhet! Med en otroligt bra och speciell sångröst, bländande pianospel och upptäckarglädje tog hon soulen mot sin egen väg och det blev riktigt bra! Tack Roberta Flack för din musik och det du gjort för den och soulgenren och vila i frid!
Tre låtar har jag valt, "Back together again" från den andra Donny Hathaway-plattan. Dock är det Dennis Collins som sjunger med Roberta Flack här. Dels "Why don't you move in with me" från "Blue lights in the basement", här i en liveversion med Edmonton Symphony Orchestra. Samt en av dom bästa spåren på "Killing me softly", "Conversation love"!
När man säger soulmusik till mig så har jag många favoriter som jag ofta återkommer till. Jimmy Jam & Terry Lewis, Curtis Mayfield, LA Reid & Babyface, Philadelphia Records, George Benson, Shalamar med mera med mera. Och när det gäller jazz så har ni som är läst denna blogg mer än några gånger sett att nästan hela spektrat finns här, från Benny Goodman och Stan Getz till Lennie Tristano, Count Basie och Clifford Brown. Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin. När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalen
Chess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken. Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra
jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne. Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen. Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is
my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt! Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre? Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread". Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy!
The Hues Corporation - Rock the boat Utgivningsår: 1974 Skivbolag: RCA Records B-sida: All goin' down together När jag för tio år sen på allvar började lyssna på soul från 70-talet så var en tidig grupp jag fastnade för The Hues Corporation, det amerikanska bandet som väl ändå kan ses som nästan ett one-hit-wonder, beroende var på skalan man placerar "Rockin' soul", uppföljarsingeln till den här låten. Bandet gav ut sex plattor och jag skaffade på mig fem, innan jag lyssnade på 1979 års "Your place or mine" och insåg att den var en GRYM besvikelse och därmed gav jag upp alla planer på att komplettera detta band, som ju egentligen har en stor aura av trevlig mainstream-pop också runt sig. Därmed inget ont i det, men ett antal andra soulband och soulartister har väl sprungit förbi The Hues Corporation sen dess.
The Hues Corporation bildades 1969 och först fem år senare kom första plattan, med den här låten på. Låten var USA-etta sommaren det år som jag föddes, 1974. Detta trots att låten från början var tänkt som en b-sida och trots att bandet hade diverse interna problem redan på det här stadiet. Sångare på "Rock the boat" var Flemming Williams, som dock lämnade bandet nästan direkt efter att låten hade spelats in (han skulle dock återkomma senare igen). Efter ett par sångarbyten till så la bandet av runt 1980.
Men trots att mitt intresse för The Hues Corporation mattats av litei jämförelse med för drygt ett decennium sen så tycker jag ännu att debuten "Freedom for the stallion" är en riktigt bra, snygg och charmig popsoulplatta! "Rock the boat" är en glad, gungande och söt sommarsoulpärla som håller än och som tyvärr spelas lite för sällan numera. Bandets grundare, St. Clair Lee, beskrev låten väldigt träffsäkert i en intervju en gång: "It was a song that you could do anything on. You could cuddle or you could get crazy if you wanted to. It was a love song without being a love song. But, it was a Disco hit and it happened because of the discos." Sen är det ju lite ironiskt att a-sidan heter "Rock the boat" och b-sidans titel kan ses som en fortsättning på låtentiteln, "All goin' down together". Men en klart bra låt det med!
Alexander O'Neal - My gift to you Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Tabu Betyg: 4/5 Det är jul och dags för den årliga julrecensionen, som i år kommer att gå i amerikanska tecken och en platta som har funnits med mig i många, många år. USA slår ju som bekant på allt när dom firar vad gäller stämning, ljus, glitter och mat, inte minst när det var 80-tal. Så med dom förutsättningarna tänkte då tidens skönsjungande soulgigant Alexander O'Neal att det var passande att släppa en julplatta, som dock skulle skilja sig från alla andra julplattor som brukade komma med stora körer, stråkar, kyrkliga toner och en stilla stämning. Mästerproducenterna Jimmy Jam och Terry Lewis kontaktades och även om skivomslaget ser väldigt finstämt ut så skapades en platta som både har dansanta rytmkaskader, vackra souljulballader och några enstaka julsånger med storband och stråkar. Spretigt? Kanske, men det kan funka om man gör det rätt och det tycker jag att man gjort här, men så är jag också ett fan av herrar Jam och Lewis.
Höjdaren på den här plattan är "Sleigh ride", som inte ska förväxlas med den klassiska jullåten med samma namn. Detta, liksom alla låtarna på första sidan, är originalskapelser av Jam och Lewis och den här "Sleigh ride" är grymt funkig och svängig. Komplett med bjällerklang så lyckas man göra en sorts julfunk som inte är av denna världen och där man plötsligt väver in några toner av "Jingle bells" i allt gungande! Alexander O'Neal har gjort mycket bra och han har en fantastisk röst, men jag undrar om detta inte är det bästa han gjorde! Och det går ju inte annat än njuta och mysa till snygga soulballader som titelspåret eller "Our first christmas" eller stråkarna och lugnet i "The christmas song (chestnuts roasting on open fire)". Man lyckas också skapa en svängig nyårslåt i "Thank you for a good year".
Plattan blev aldrig en kommersiell succé. Nu är ju jultid en rätt nischad och smal tidpunkt att göra musik till, men nog borde detta ha blivit en julsuccé på dom amerikanska skivdiskarna. För den som vill ha traditionell julmusik så är detta kanske inte riktigt rätt platta. Men man har lyckats ta dom traditionella julattributen dom bjällerklang, religiösa undertoner, julklappar och myspys tillsammans och sätta det i en för tiden ny och intressant elektronisk ljudbild med både romantik, grymt sväng och vackra soultoner som inramning. Jo, detta är en julplatta jag gärna återkommer till när jag har tid och möjlighet, men det underlättar förstås att man gillar 80-talets soulmusik för att uppskatta den fullt ut. Och med detta så önskar jag alla läsare en RIKTIGT GOD JUL! 🎄🎅
Aretha Franklin - La diva Utgivningsår: 1979 Skivbolag: Atlantic Betyg: 4/5 70-talet var väl inte Aretha Franklins allra starkaste period på listorna, men precis som med The Supremes så är det likväl grymt underskattad och väl värd att upptäckas. I ett försök att vid tiden nå ut till discopubliken så skapades ett samarbete med Van McCoy, som jag av någon anledning har fått ett tveksamt öga till. Jag får lite känsla av lågbudgetdisco av hans egna plattor, även om han förstås har gjort bra jobb med flera av dom stora namnen inom soulvärlden.
"La diva" blev liksom plattorna innan den här en flopp och har med åren fått en liten stämpel av Aretha Franklins lågvattenperiod med många onödiga soulcovers av Gladys Knight, The Emotions och Zulema, vilket jag tycker är lite orättvist. OK, försäljningsmässigt kanske, men kvalitetsmässigt finns det mycket som svänger bra här! Jag erkänner, vid första låten och singeln, den lite väl överdiscofierade "Ladies only", så funderade även jag på vad The Queen Of Soul hade gett sig in på. Men med spår tre, den grandiosa Gladys Knight-balladen "What if i ever need you", så börjar plattan och soundet att kännas riktigt snyggt och välgjort, inte minst i sällskap med Arethas starka röst. Det är inga starka hits av modellen "Respect", "Think" eller "(You make me feel like) A natural woman" här, men för en mellanplatta är detta riktigt bra och välgjort där både blås och stråkar sitter där dom ska! Van McCoy har faktiskt gjort en av sina klart bättre produktioner här. Detta blev för övrigt McCoys sista produktion innan hans död på sommaren detta år.
Plattan har alltså blivit något av Aretha Franklins stora misslyckande, men jag är i vanlig ordning mannen mot strömmen och tycker den är riktigt bra och gravt underskattad med många höjdarspår och snygga ballader kombinerat med ett starkt och snyggt amerikanskt discosound. Plattan blir klart kvar i samlingen!
Lisa Stansfield - Lisa Stansfield Utgivningsår: 1997 Skivbolag: Arista Betyg: 4/5 Vi ska bli lite svala nu och titta till en skiva som är lugnande för kropp och själ, vilket brukar vara grejen med Lisa Stansfields musik. Brittiska Lisa slog till som sångerska i gruppen Blue Zone och gick snabbt solo och fick jättehits med låtar som "People hold on" och "All around the world" och hade sen en framgångsrik karriär som varade i drygt ett decennium. Och jag är ett fan av hennes svala och mjuka engelska sammetssoul som utvecklats med små steg för varje platta, men ändå lyckats behålla sin grund med stråkar och svävande soulstil.
Blue Zone-kollegorna har genom nästan hela karriären varit med henne, inte minst Ian Devaney, som inte långt efter denna platta blev hennes man. Den andra medlemmen, Andy Morris, har däremot lämnat samarbetet här. Istället så har ingen mindre än Richard Darbyshire från sen länge avsomnade 80-talsfavoriterna Living In A Box gjort en kvartett låtar, vilket aldrig är fel!
1991 års "Real love" är min favorit med riktiga höjdare som "Change och "All woman", men den här plattan är inte alls så långt efter. Någonstans hörs det att man har försökt att göra soundet lite mer tightare och närmare amerikansk soul, även om man känner igen stråkarna i bakgrunden. Men låtarna är riktigt bra, även om dom, trots hela sju singel släpp, inte har den starkaste hit-potentialen hela tiden. "The real thing" är riktigt soft och bra och även om det på papperet kan tyckas onödigt med ännu en soulcover på Barry Whites "Never never gonna give you up" så känns Lisa Stansfields version idag roligare och fräschare än Whites lätt sönderspelade original. Den här självbetitlade plattan är kanske inte fullt så smekande som till exempel "Real love", men den följer ändå sin sköna stil och är klart väldigt välgjord, vacker och avkopplande likväl och blir solklart kvar i samlingen.
Jane Child - Don't wanna fall in love Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Warner Bros B-sida: World Lullabye Kanadensiska Jane Child, född Jane Richmond Hyslop, är ytterligare en sån artist som världen helt glömt bort idag. Hon kan väl passa in i facket one-hit-wonders, i alla fall i USA där den här låten blev tvåa, men det var också allt. Jane Child vandrade rakt in i soul- och discofacket och använde sig av en lite annorlunda image, i alla fall för den genren, med uppstående hår, och noskedjepiercing.
Som i så många fall så var det radioprogrammet Kulan I Luften som introducerade mig för den här låten, där den spelades flitigt och jag gillade den skarpt redan från början. Och att den hållit i alla år bevisas av plats 23 på min 1990-lista. För "Don't wanna fall in love" har ett grymt skönt och funkigt sound och allt, från instrumentering, sound, melodi och sång har hon gjort själv, vilket inte alls var vanligt då för en debuterande artist på ett stort skivbolag. Låten låter dansant 80-talssoul rakt igenom och Child själv sjunger riktigt bra och energirikt! Soundet kan väl beskrivas lite som en blandning mellan Jimmy Jam & Terry Lewis och Prince, som media dessutom försökte lansera henne som en kvinnlig variant av. Och låter det så här bra så känns hennes självbetitlade debutplatta som något som är värt att hålla utkik efter.
Efter framgången med den här låten så gick dock karriären utför. I Europa blev den ingen större hit och i England så vägrade Jane Child att ställa upp i det legendariska TV-programmet Top Of The Pops eftersom hon ansåg att programmet var för kommersiellt. Därmed stannade låten i mitten av Englandslistan och uppföljarplattan "Surge" ett par år senare floppade grovt. Hon släpptes av Warner Bros och la därefter musikkarriären på hyllan i flera år. Jo, en comeback blev det. 2001 spelade hon in den här singelns b-sida, "World lullabye", en gång till och gav ut den på internet där låtens intäkter gavs till en fond för 11 september-offren. Sen blev det en platta till på eget skivbolag, till ingens uppmärksamhet, vilket är synd för Jane Child hade helt klart talang, röst och förmåga att bli något riktigt stort. Kanske inte en kvinnlig Prince, men sväng hade hon klart...
Utgivningsår: 1975 Skivbolag: Reprise Betyg: 3/5 Debuten hos en legend är alltid kul att höra och i det här fallet gäller det mannen med den gyllene rösten och gitarrspelet Al Jarreau, som är kanonbra på att blanda jazz och soul på ett bländande sätt! Nu är kanske inte detta album 100 % representativ för Jarreaus normala musik, den är något funkigare än vanligt, och när jag direkt efter köpet hörde några snabba småsnuttar av plattan så var jag, om sanningen ska fram, lite tveksam.
Men småsnuttar och hela plattan är förstås två helt skilda saker och den här plattan är faktiskt bättre än jag först trodde, även om det på intet sätt är ett av Als bästa plattor. Dels tycker jag att rösten inte riktigt är så bra som jag är van att höra och dels är soundet lite stelt för mig. Men låtarna är ändå välgjorda och sköna och plattan har många bra höjdpunkter, inledande "Spirit" är riktigt bra´och svänget i "You don't see me" går inte att motstå. Det sköna blås som finns i den sistnämnda hade jag önskat mycket mer av på plattan. Vill man dock höra Jarreau nynna till gitarren som han gör så karaktäristiskt så är också andra plattor att föredra för det hade han inte utvecklat här än. Jarreau har många senare plattor som är bättre, men "We got by" är på intet sätt dock ett dåligt album även om den har vissa tveksamma låtar. Men framför allt så visar det på en hel del riktigt bra också och att det finns något här som skulle bli ännu starkare och större med åren. Jag kan nog tänka mig att höra denna platta igen, så den blir klart kvar i samlingen!
Dionne Warwick - The windows of the world Utgivningsår: 1967 Skivbolag: Scepter Records Betyg: 2/5 Dionne Warwick förekommer inte så mycket på bloggen, men i oktober 2019 skrev jag om singeln "I'll never fall in love again", en Burt Bacharach-komposition, och där skrev jag positivt om hennes 60-talsalster. Det är möjligt att jag var lite snabb i dessa beröm för här en platta med hennes Bacharach-inspelningar som inte riktigt håller måttet. Detta är hennes åttonde platta och om ovan nämnda singel är något av det bästa i denna samarbete Warwick-Bacharach så är detta bland det mer tveksamma.
Titelspåret och "I say a little prayer" är singlarna och Dionnes version är helt OK och klart bäst, inget snack, men vad gäller den sistnämnda låten så ger jag segern till Aretha Franklins cover som ändå är starkare i mina ögon och öron. Plattan puttrar på OK ändå ett tag, med en sorts easy listening-soul som kanske inte är så jättespännande, men likväl lite småmysigt. Vi får en av de mer annorlunda versionerna av musikallåten "Somewhere", samt "(There's) Always something there to remind me", en låt som Dionne sjöng på original demon när Bacharach skrev låten, men inte spelade in på platta förrän här, tre år efter att Lou Johnson fått första hiten med den.
Men mot slutet ballar det ut rejält med filmlåten "You're gonna hear from me" och Nat "King" Cole-hiten "Love", där det både skriks och överdramatiseras och landar i en sorts amerikansk musikal-underhållningsmusik som jag inte alls är intresserad av. Det är möjligt att jag kanske är hård i betyget, men plattan gick från något jag tycke var som bäst OK men rätt ointressant till riktigt dåligt och var inte alls den soulkaramell jag hade hoppats på. Då platsen behövs till andra skivor tror jag inte skivan blir kvar i samlingen.
The Temptations - Wings of love Utgivningsår: 1976 Skivbolag: Gordy Betyg: 2/5 Jösses, detta var en besvikelse! För några år sen skrev jag om The Temptations och den kanonbra plattan "Sky's the limit" och skrev att bandet lyckades hitta nya formler för 70-talet. Föga visste jag då vartåt det barkade musikaliskt för legenderna. The Temptations blev ett band som Gordy och Motown styrde lite hur man ville med och gjorde The Temptations till ett band med långa märkliga låtar och melodier som bandet inte hade någon kontroll över. Detta får väl ses som kulmen på den eran, när producenten Jeffrey Bowen nu tog hand om bandet och började med att favorisera en bandmedlem före dom andra. Han föredrog sångaren Dennis Edwards och ville egentligen att han skulle göra en soloplatta, men nöjde sig med att sätta honom som lead och dom andras ljudnivåer långt längre i bakgrunden. Och resultatet blev detta. Sida A är en mer funkig sida som inte är dålig, låtarna är OK ändå, men som egentligen inte känns jätteengagerade eller speciella på något sätt, förutom möjligen en ändå riktigt bra singel, "Up the creek (without a paddle"). Det är inte funkgenrens starkaste kort om man säger så, trots att Sly & The Family Stone medverkar.
Sida B är den mer flummiga och långsamma sidan där låten "Mary Ann" är väldigt 70-talspsykedelisk och bland det flummigare och sämre jag har hört med detta band och balladen "Dream world (Wings of love)" är väldigt intetsägande! Sida B är tyvärr riktigt dålig och eoner från det spännande som "Sky's the limit" bjöd på. Betyget för ses som lite snällt ändå, eftersom dom mer funkiga låtarna på A-sidan ändå är lyssningsbara, om än inte jätteintressanta. Men tyvärr får jag säga att jag har svårt att se den här plattan kvar i samlingen.
"Wings of love" floppade också grovt och snabbt tvingade The Temptations till sig ett nytt album, "The Temptations do the Temptations", där man ville ha full kontroll över låtarna. Men Motown och Gordy gjorde ingen promotion eller ansträngning för den plattan och släppte sen det legendariska bandet från Motown.
The Trammps - Slipping out Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Atlantic Records Betyg: 2/5 Vi ska ut på dansgolvet med ett av dom band som gjort en av 70-talsdiscons signaturmelodier, The Trammps vars "Disco inferno" ännu är ett måste när det vankas 70-talspartyn. Personligen är jag inte ett jättefan av låten, men den är väl lyssningsbar någon gång om året. Dock är det väl nästan bara den bandet är känd för, i alla fall på den här sidan Atlanten. Också hade bandet några prominenta medlemmar, Norman Harris, som skulle bli en av Philly-soulens starkaste namn och producenter och grundaren Earl Young, som också skulle jobba mycket med Philadelphia-studion samt vara en av ägarna till skivbolaget Golden Fleece.
Jag valde ändå att ge The Trammps en chans, men jag tycker inte riktigt detta höll. Nu är förvisso "Slipping out" en platta gjord när bandets karriär var i det närmaste död, men sångaren Jimmy Ellis röst har jag bara svårt för. Det låter stundtals som om någon häller iskallt vatten på honom när han tar i och det är inte precis vackert. Melodierna är inte heller direkt jättestarka och något som fastnar som mycket annat i samma genre. Någon likt "Disco inferno" finns alltså inte här. Soundet är väl OK, även om det kunde låtit lite funkigare. Året här är 1980 och det finns så mycket häftigare grejer i genren ute, många som jag har skrivit om här förut. Det finns ett par helt OK låtar, men totalt sätt var detta en besvikelse, dock med en del schyssta ljud och proddar. Men skivan kommer inte att bli kvar i samlingen!
Janet Jackson - Unbreakable Utgivningsår: 2015 Skivbolag: Rhythm Nation Betyg: 3/5 Plattor så pass nya som 2015 får inte mycket utrymme här, jag vet, men ibland händer det. Och hittar jag en så ny skiva med Janet Jackson så är det kul att utforska den, även om jag kände när jag köpte den att jag tog en väldig risk. Janet är en av mina soulfavoriter från 90-talet och hennes "Rhythm nation" är en av mina favoritplattor inom soulgenren. På denna platta så är hon tillbaka hos producentikonerna Jimmy Jam & Terry Lewis, som proddade hennes mest framgångsrika plattor. Dessutom är det hennes första platta under sitt egna nya märke Rhythm Nation, som hon skapade efter uppbrottet med Island Records efter att hon ansåg att hennes platta före denna, "Discipline", fick för lite promotion och floppade. Denna har det dock gått mycket bättre för och "Unbreakable" blev etta på amerikanska albumlistan och flera recensenter såg den som en av 2015 års bästa plattor. Som sagt så kunde detta gå åt vilket håll som helst. Hennes plattor efter 2001 års "Damita Jo" har inte varit något jag känt en längtan efter direkt, kanske främst för att soulgenren förändrats för mycket sen hennes glansdagar. Och detta är inte i närheten av vare sig "Rhythm nation" eller "Janet", för även Jam & Lewis har ju förändrats med tiden. Men det är inte alls dåligt för det. Min tro att hon vandrat mer åt hiphopinfluerad soul eller blivit ett sömnpiller som Billie Eilish eller Adele var ogrundad. Plattan är lite uppdelad i två delar, vilket är anledningen till att den lite kul nostalgiskt är kallad "Side 1" och "Side 2". Sida 1 är mer danssoul medan Sida 2 är mer experimentellt och trampande i lite olika musikaliska spår. Och båda delarna är helt OK. Sida 1 är inte perfekt på något vis, men mysigt gjord och har flera riktigt bra spår. Sida 2 har både flirt med latinamerikansk musik, country och mer rockigare stil. Allt passar inte och hennes trummande och tyngre stil i "Well traveled" är inte någon av hennes bättre stunder, medan "2 b loved" är riktigt bra! Men det finns för den sakens skull inga totalkalkoner utan det är totalt sett ett ändå riktigt mysigt och bra album. Jag kan nog ändå tänka mig att spela denna flera gånger och skivan blir kvar i samlingen.
Soul II Soul - Back to life (However do you want me) Utgivningsår: 1989 Skivbolag: 10 Records/Virgin B-sida: Back to life (However do you want me) Instrumental Den engelska klubbscenen på 80-talet hade en mindre fanskara i Sverige i storstadsområdena, men den slog väl inte så jättemycket på listorna här, med några få undantag och denna får väl ses som ett av dom. 1989 fattade jag aldrig vad Soul II Soul handlade om, och då hade jag haft MTV och Sky Channel i TVn i nästan två år. Den sommaren så tyckte jag att deras i dag klassiska sommardänga "Back to life (however do you want me)" var rätt tråkig och en del av den lika tråkiga sommarmusiken som kom denna lika regniga och tråkiga sommaren. Vad var det för somrigt med denna? Som sagt, då fattade jag aldrig att detta var så trendigt som det gick, den engelska housesoulen, här också med en grav reggaetouch. Nu har jag och trender aldrig varit något som gått hand i hand genom livet, men ibland tar det lite lång tid för mig att inse vad andra ser. Det kom fler Soul II Soul-singlar och långsamt började jag tycka att Soul II Soul var riktigt bra faktiskt. Idag tycker jag förstås att detta är hur bra och somrigt som helst och Soul II Soul och Jazzie B är det sena 80-talets sköna och svala dansklubbsgiganter!
Caron Wheelers röst i Soul II Soul var alltid kanonbra och har ni chansen så kolla in hennes soloplatta "UK Blak" från 1990. Dessutom vill jag lyfta fram dom fantastiska stråkarna och stråkarret från Reggae Philharmonic Orchestra! Denna sommarhit gungar skönt och är coolt som ett riktigt gott glas iste en varm sommardag (ja, jag älskar iste). Den blev inte så långvarig på Sommartoppen dock, fyra veckor med plats sex som bäst, men av dom sommarlåtar som kom 1989 så är det nog den, Dag Vag och Orups regnlåt som har överlevt bäst genom åren. Så att sommaren regnade bort har inte påverkat den det minsta. Idag är den lika solig, somrig och vacker som många andra av dom mest klassiska sommarhitsen från förr.
Stacy Lattisaw - I'm not the same girl Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Cotillion Records Betyg: 2/5 Jag lovade när jag skrev om Anita Wards "Ring my bell" att jag skulle återkomma till Stacy Lattisaw, en ung sångerska som vid 11 års ålder var påtänkt att sjunga nyss nämnda discoklassiker. Nu blev det inte så eftersom hon valde ett annat skivbolag utan hon gick vidare och sjöng en debutplatta producerad av Van McCoy det året istället. Stacy Lattisaw främsta merit får väl sägas vara att hon var förband till Jackson-bröderna på deras Triumph-turné 1981 och att hennes plattor med Narada Michael Walden på 80-talets första hälft sålde hyfsat hemma i USA.
Jag hittade två plattor med henne på Erikshjälpen för ett tag sen och eftersom dom båda är köpt samtidigt, är med samma artist, har samma betyg och kommer inom kort gå samma öde till mötes så tyckte jag att det var bäst att ta med dom här båda på samma gång. Men detta kommer ändå att gå rätt fort. Jag ska förvisso inte inte döma ut Stacys röst. Den är inte dålig på något vis, men med tanke på producenterna och kompositörerna på plattorna så är detta väldigt tamt och intetsägande. Vi börjar med den äldre, "Sixteen", som alltså är åldern då hon gjorde plattan. Detta är då en Narada Michael Walden-komposition- och produktion. Några solklara hits finns inte alls här och låtarna är småtrevliga tonårssoul-låtar om en ung tjejs försök att tuffa till sig lite för killarna. Men melodierna engagerar i mig alls, mer än möjligen balladen "I've loved you somewhere before" som är den klart bästa låten av alla på båda plattorna. Resten känns som ett gäng trötta slätstrukna albumspår.
Den andra plattan, "I'm not the same girl", kan man förledas att tro att Prince skulle ligga bakom eftersom det står att den är producerad av Prince Street Productions, men producent här är Michael Masser, mannen som skrivit flera av Whitney Houston, George Benson och Teddy Pendergrass ballader plus 80-talstryckaren "Nothing's gonna change my love for you". Även denna är alltså rätt trist och en axelryckning och Michael Masser lyckas inte alls att lyfta Stacy som han lyfte ovan nämnda artister. Det är lite tveksamt när som relativt ny stjärna med höjdarlansering väljer att på sin debut göra cover på Diana Ross och Dionne Warwick istället för att lansera nya låtar. Starkast låt här är dock trots allt titelspåret tillika singeln. Och eftersom jag känner för att vara lite hård idag så får den ett rätt lågt betyg och bedömningen att dessa inte kommer att stanna i min soulsamling utan gallras ut.
