Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room

Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Jive
Andra spår: From da south/Summertime
Två saker i en låt som inte alltid är något som jag går i gång på, hiphop och överdrivet masspsykos-aktig refräng. Men som jag tidigare har sagt, det finns undantag i nästan allt och här kommer en av dom bästa låtar i hiphop-genren någonsin. Det kanske säger mer om mitt intresse för genren än något, men detta är riktigt häftigt! 

Jazzy Jeff & Fresh Prince är rapduon duon som gjorde lite mer kommersiell hiphop som gemene man kunde haka på. Fresh Prince är alltså Will Smith, numera kanske mest känd för att han örfilade Chris Rock på Oscargalan 2023, men innan och medan han räddade världen från utomjordingar på bioduken så var han ju också känd som artist. Han kommer med nytt album i år, men vi går förstås tillbaka till början igen. 
     När jag först hörde "Boom! Shake the room" så tänkte jag förstås "Herre jösses, vad är detta??? Jag orkar inte med detta partyskrål!"
     Men med åren så ser man saker klarare och ju mer jag hörde låten ju mer kände jag det otroliga gunget och rycktes även jag med i den löjligt catchiga och allsångsvänliga refrängen!
"BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!! BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!!"
För att citera en klockren beskriving av en recensent i klassiska tidningen "Musik & Media":
"It looks like they're having a party on the border between hip hoponia and the land of swingbeat. Shake it, don't fake it!"
Kom igen, katten! Det svänger ju! Men märkligt nog så blev låten aldrig någon jättehit här i Sverige och hamnade utanför trackslistan, Sverige som ju annars är väldigt pigg på allsångslåtar. Men, visst, det finns en näve låtar i rap- och hiphop-genren som är helt OK och bland dom allra främsta finns detta übersväng och denna skrålvänliga låt! Bättre än så här blir nog aldrig Will Smith musikaliskt, törs jag säga utan att ha hört särskilt mycket från hans kommande platta.

Kultstämplat: Europcar - We are the super service people

Europcar - We are the super service people
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Jumbo Records
B-sida: We are the super service people
Dags för reklam igen och den här gången bilreklam. Europcar är en fransk biluthyrningsfirma som jag ska vara ärlig och erkänna aldrig hade hört talas innan. Dock är dom redigt stora, så det säger kanske mer om mitt bilintresse. Numera ägs firman av ett konsortium där bland annat Volkswagen ingår. Vem som ägde det 1983 vet jag inte, men det kan inte ha varit en jättebra affär att försöka sälja in Europcar med den här singeln. Jag fick Discogs-söka för att hitta Jumbo Records, för på den här utgåvan jag har så står det ingenstans om ett skivbolag. Jumbo Records, för den som undrar, var ett skivbolag driven av discjockeyn Claudio Casalini, som ofta kallas "the father of italo-disco". Inga av hans skapelser i genren räknas som giganter i den genren numera dock.

Den här låten är väl inte direkt i just italo-disco-facket utan här har man ett sorts europeiskt tidigt väldigt tradigt discofunk-sound, syntheriserade biltutor som låter irriterat och töntigt här och var, rap på fem olika språk (franska, engelska, spanska, italienska och holländska) samt en löjligt tam kör som upprepar refrängen om att man är dom bästa människorna på service i branschen. Det framgår inte vilka som rappar, men det är förmodligen för deras eget bästa för någon framtid inom rapbranschen kan dom knappast ha haft. Den manlige rapparen kommer förvisso undan med knappt godkänt, men den kvinnliga, som fått i uppdrag att ta sig an den engelska texten, verkar aldrig ha tänkt tanken på att utföra en sån här låt. Med en otroligt skrattretande amatörmässig stacato-rap, som endast möjligen kan slås av Carl Lewis, så försöker hon övertyga oss:
"Businessman, keep this in mind
Europcar is one of a kind
Come to us, man of action
we will give you satisfaction"
Som synes är det inga direkt djupa texter det handlar om här utan töntiga reklamklyschor staplade på hög. Jag vet, annat var kanske inte att vänta sig. Men jag vet inte om jag hade blivit jättesugen på att hyra en bil av den här firman om jag hade hört den här först. Låten är så pinsam att man aldrig vet vilken "satisfaction" dom hade velat ge mig. Mästerverkets skapare är tre belgiska musiker och producenter som jag har noll kunskap om, men min gissning här är att det är alla eller ett par eller någon av dom som ligger bakom sound och instrument. Min kunskap av de andra språken är också rätt begränsade så jag har ingen aning om man har samma text där, men det är min gissning här är att så är fallet. Men den manlige rapparen lyckas dock i alla fall låta lite engagerad, även om det är troligt att han inte är så bra på engelska, eftersom det är det enda språket som man fick ha en annan individ vid micken. 

Tack och lov var detta Europcars enda besök i skivstudion, även om det har kommit ut diverse samlingsplattor, men då inte med egen musik. Dom är kanske "super service people". Men "super musical people" är dom verkligen inte. 

Massive Attack - Blue lines

Massive Attack - Blue lines
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Circa Records/Wild Bunch
Betyg: 3/5
Nu en riktig utmaning, av flera anledningar. Dels är detta en skiva som har nämnts som en av dom bästa och mest innovativa plattorna någonsin av många. Det är som att recensera något heligt. 
     Dels så är det här en skiva som jag inte borde gilla. Massive Attack är det engelska triphop-kollektivet som snabbt blev alla mediers stora favoriter på kort tid runt 1991. Där har vi en sak, triphop. Jag har aldrig riktigt förstått den genren. När bandet kom och jag hörde deras mest kända låt, "Unfinished sympathy" så fattade jag noll av den. Det är ju trots allt inte världens mest melodiösa låt. Men med åren insåg jag att det istället är en otroligt snygg ljudskapelse bestående av ett landskap av elektroniska vägar. Och till slut tog jag en chansning för ett antal år sen och inhandlade tre CD-skivor med Massive Attack. 

Massive Attack var ett band som kokade ihop en brygd av olika genrer och fick något helt nytt och det gick hem. Med en blandning av hiphop, dub, reggae, 70-talssoul och elektronisk musik så gav man ut "Blue lines" och om man betänker att hiphop, dub och reggae ingår, genrer som jag normalt inte är ett dugg intresserad av, så borde det indikera att jag inte borde tycka om det här. Och visst, det finns ett fåtal låtar här som jag inte är riktigt gillar. "One love" är en rätt seg historia, till exempel. Men övervägande är faktiskt bra, mycket på grund av att mitt i all rap, beats och dub så finns den elektroniska och lite soulartade biten som skapar ett ljudlandskap av allt som är spännande, suggestiv och enormt snyggt, samt att sångerskan Shara Nelson, som sen skulle få en egen bra soulkarriär, sjunger väldigt bra. Så denna mix blir en soft, laid back och klart bra platta med coola och lugna rappartier som ändå är behagliga. 
     Sen kanske plattan skulle ha mått bra av lite starkare och tyngre melodier och inte bara softa grooves, lite random sång/rap och instrumentala loopar. "Tidernas bästa skiva" är det inte. Men det är en platta som utmanar mina musikaliska referenser och som låter mycket bättre än jag en gång trodde det skulle vara. Som sagt, jag borde inte gilla detta, men det gör jag! Nu blir det bara att så småningom utforska dom andra plattorna med bandet. 

Kultstämplat: Mora Träsk - Små grodorna (Hip hop remix)

Mora Träsk - Små grodorna (Hip hop remix)
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Mora Träsk Musik
B-sida: Små grodorna (Bonus Jumps)
Det är inte ofta vare sig Mora Träsk eller "Små grodorna" finns på bloggen, men och andra sidan var det 1990 också första och enda gången den kombon fanns på Svensktoppen och när den här låten gjorde entré så undrade både jag och Kent Finell "Vad är detta?!". Mora Träsk är alltså duon, med forna lågstadieläraren Leif Walter i spetsen, som åker runt och underhåller barn med ramsor och lekar och kanske inte minst "Tigerjakten", som väl är deras signum. Och för mig som aldrig har gillat den här typen av sång- och danslekar, inte ens när jag var barn, så är bara synen av vuxna och barn som hoppar som grodor runt en stång på midsommarafton och sjunger "Små grodorna" något av det pinsammaste som finns. Nu kanske någon säger:
"Men du är väl inte målgruppen för den här låten?"
Det är här som den här remixen kommer in. För jag är trots allt inte här egentligen för att såga vare sig "Små grodorna" som företeelse eller Mora Träsk, även om jag kanske har lite svårt för Leif Walters numera patenterade eviga dammsugarförsäljarleende. 

1989-1990 så blev housemusiken med rap väldigt stor under en kort period och att då göra dansversion av en barnklassiker som "Små grodorna" är väl i sig inte en helt oväntad eller underlig idé. Men Mora Träsk är ju egentligen sprungen ur proggrörelsen och när individer som man märker egentligen inte har sån überkoll på genren plötsligt får för sig att göra dansmusik så brukar det inte bli det bästa resultatet. Här rappas det lite, det sjungs förstås "Små grodorna" som är lustiga att se, men framför allt är det även tomma stunder med en houseloop då inget händer, mer än lite för tiden trendiga "Wow" och "Yeah"-samplingar. Ja, så brukar det väl låta...? Men då drar vi väl plötsligt på med lite "Smoke on the water"-sampling av Deep Purple, som om det riffet inte var söndersamplad redan då. Och självklart finns ju en anledning till att groddjuren är lustiga att se, enligt andra raptexten:
"Grodorna på månen kan hoppa flera mil
men grodorna i träsket kör helst omkring i bil.
Dom glider in på disco och dricker mer än te
och när dom hoppar hem är dom lustiga att se."
Heja! En lätt dold hint om fylla i en uppoppad barnvisa av barnens favoriter. Kudos till att grodorna i alla fall inte tog bilen hem till träsket. 

Det känns inte lite som om man har tagit allsköns möjliga saker som man hört ska finnas i en rap/house-låt och skohornat in det lite här och var osorterat i en barnlåt utan att ha riktigt koll och ut kom en tämligen pinsam version som nog inte direkt gjorde vare sig barn- eller dansgenren en tjänst. Men Mora Träsk är nog lustiga att se i alla fall och lite kul skulle det vara om någon satte på denna en midsommarafton på 2020-talet istället för den vanliga varianten för att se vad barnfamiljerna skulle göra då.

Just D - Juligen

Just D - Juligen
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Telegram Records
B-sida: Gummihatt
Ni förstod väl att den skulle komma någon gång? Den där låten som en gång sågs som den mest nyskapande och udda jullåten i historien och som nu är något som istället ses som den mest sönderspelade julplågan i historien. Men redan när den kom så var den lite av vattendelare. I Metropols "Flipp eller Flopp" då, 1991, sa Martin Timell om Just D's "Juligen":
"Må detta av mentalhygieniska skäl bli en flopp!"
Allt medan Expressens Mats Olsson, då musikjournalist, sa:
"Det är en annan sak när det är 24 december och man har hört den 100 gånger, men jag tycker detta är kul!"
Nu är det 24 december 30 år senare och den har väl hörts 1 000 000 100 gånger. 

Men när Just D 1991 istället för att gullade med julen klagade och ironiserade över densamma med rap och samplingar så var det nog en del som kliade sig i huvudet och undrade: "Var är detta?!?!". Just D hade detta år fört in rapmusik på svenska på listorna på allvar och nu stövlade in bland "Oh helga natt", "Bjällerklang" och "Nu tändas tusen juleljus" och stuvade om julmusiken totalt. Hade någon sagt att denna decennier senare skulle vara en gigantisk julschlager som spelas i alla varuhus och överallt varje jul så hade nog denne trots allt blivit utskrattad. Jag personligen, som alltid varit jultraditionalist, var ju van vid Just D och hade gillat deras tidigare hits och tyckte detta var rätt kul och fränt för sin tid. Sen, som Mats Olsson sa, det är en sak när det är jul och en annan sak när man har hört låten så öronen blöder. Det är idag kanske inte mitt förstahandsval av jullåtar, men jag tycker ännu att den är helt OK att höra någon gång per år. Dessutom är den ett minne från min jul 1991, då jag, 17 år gammal, skulle agera tomte åt familjen iklädd orange gardin som lossnade hela tiden, tomtemask och halsduk om huvudet, liknandes mer Usama Bin Ladin med tandvärk. Det var sista året jag var tomte någonsin...

Och för den som undrat, Alice Babs välkända sampling i refrängen kommer från B-sidan av hennes och Povel Ramels "The Big Juleblues" och hela den bjuder jag på nedan som en bonus. Dessutom kan Siw Malmqvist höras nynna från låten "Gulle dej" i bakgrunden i versen och introt är hämtat från Gunnar "Siljablo" Nilssons "Where or when". Just D gjorde förövrigt en ny jullåt 2015 kallad "Juligen igen", som faktiskt inte alls är dålig. 

Så med denna förvisso tämligen sönderspelade men ändå klämmiga och trevliga julhit så ber jag att få önska alla läsare en RIKTIGT GOD JUL!

Just D - Hur e d möjligt

Just D - Hur e d möjligt
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Telegram Records
B-sida: 3XMT Nästan levande
Svensk rap har nästan aldrig varit något som intresserat mig, som vanligt med några undantag och dessa brukar i regel alltid vara med Just D. Jag vill verkligen inte peka ut mig som ett Just D-fan utan dom tillhör egentligen kategorin band som det räcker att ha en bra samling med. Men det finns ett gäng riktigt bra låtar i deras karriär. Denna deras genombrott är väl inte heller deras allra bästa, men likväl en riktigt bra och skön skapelse.

Vid den här tiden så hade Gurra, Pedda och Wille vuxit ur sina skor ordentligt och Richochet Records som bandet var på innan hade ingen möjlighet att ha dom kvar så dom överfördes till Telegram Records. Det skrevs ganska mycket om dom i tidningarna efter som dom kom med något som var riktigt ovanligt och sensationellt, rap på svenska! Och ser man ur dom aspekterna och tekniken så är det väl eoner mellan den här låten och till exempel Petter, utan att nu som sagt vara en expert på området. "Hur e d möjligt" är väldigt lalligt och rapstilen följer melodin slaviskt fram till Jeanette "DaYeene" Söderholms refrängsång. Men bakgrundsslingan är riktigt avkopplande och skön och det var riktigt passande att släppa denna under våren 1991 för visst är det skön vårstämning i låten på nåt sätt. Sen kanske "Relalalaxa", "87-87", "Hållihop" och även dom nya låtarna trion gjorde för några år sen var mycket starkare, men detta är ändå en klassiker och en riktigt avkopplande liten hit även om den kanske är barn av sin tid.

Och sen var det ju detta med den nya versionen Just D gjorde 1996 tillsammans med dansbandet Thorleifs. Nej, det var inte bra. Nu var väl det gjort kanske mer med en glimt i ögat än för att lyfta upp låtens status, men den hoppar jag gärna över!

Sommarplågor #9: Fredrik Swahn & Lattjolajband - Herrarna i hagen

Fredrik Swahn & Lattjolajband - Herrarna i hagen
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: Virgin
B-sida: Herrarna i hagen - radio remix
Jag nämnde tidigare när jag skrev om Pelle Almgren & WOW Liksoms "Omåomigen" att den bara var en i raden av svenska halverotiska sommarplågor som dök upp i skarven mellan 80-tal och 90-tal. Den sista i den raden gjordes av sångpedagogen och senare musikalstjärnan Fredrik Swahn och bandet Lattjolajband (som jag vet exakt inget om) som plockade upp den urgamla folkvisan "I fjol så gick jag med herrarna i hagen" och gjorde svensk rap och disco av den. Visan som handlar om flickan som snabbt tvingas gå från att vara en glad och karltokig tjej till att bli en oattraktiv mamma till skrikande ungar har tolkats av många här uppe i Norden, men Hootenanny Singers är väl dom som blivit mest känd med sin version på 70-talet. Den här 90-talsversionen följde väl i spåren efter Just Ds rap på svenska, som sågs runt 1992 som bland det hippaste och mest spännande som fanns inom svensk musik. Men denna sommar så höll den nästan hela sommaren på Sommartoppens övre halva och blev en på sin tid rätt oväntad sommarhit. 

Fredrik Swahn tog texten ett steg längre än originalet med textrader i rappen som "fick musen på ängen ingen ro" och "byns bästa ryttarinna fick bockarna att brinna". Jag ska verkligen inte säga att den här texten är ett mästerverk direkt. Det är lite för mycket gladporr á la "Mazurka på sängkanten" och med samplingar från Drutten & Gena och Ronja Rövardotter som känns lite väl töntigt pubertala. Samtidigt är detta en grymt smittande låt och melodi och oavsett vad man en gång tyckte om texten så har man till slut svårt att sitta still för produktionen och melodin är otroligt medryckande. Och det är väl det som har gjort att jag både då och nu tyckt att "Herrarna i hagen" ändå funkar, texten till trots, och är en helt OK sommarplåga som man gärna hör på någon gång ibland fortfarande. En liten kuriosa, kvinnan som hörs i låten är Fredriks syster Ulrika Swahn.

Sommarplågor #8: Beastie Boys - Intergalactic

Beastie Boys - Intergalactic
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: Capitol Records
Andra-spår: Hail Sagan (Special K)
Sommaren 1998, rent musikaliskt kanske den värsta sommaren någonsin för inte var det kul att höra på Sommartoppen och mötas av Pras Mitchell, Dr Bombay, Markoolio, 666, en fruktansvärd remake av den redan innan fruktansvärda "Kung fu fightning", Ricky Martin och på den tiden Beastie Boys. Det var ingen rolig tid för ny musik! Så när Beastie Boys klev in på listan med sin "Intergalactic" så blev det förstås en djup suck av besvikelse! Beastie Boys och deras skrikiga rockrap har jag alltid haft svårt för. Vart var dom riktiga sommarhitsen? Ja visst ja, vi hade ju Dr Bombay, halleluja!

Egentligen är det ju så långt ifrån en sommarhit som det går, för det är ju ändå en liten mörk aura som omger låtens produktion. Redan här hade väl det börjat bli mer inne med de röjiga låtar som passade på allehanda rockfestivaler och till det passade ju Beastie Boys. Men "Intergalactic" har ändå ett par saker som gör att låten sitter där i ditt minne, mitt ibland bandets i övrigt sedvanligt snabba och skrikigt ohörbara rap, en malande refräng sjungen av en robotröst:
"Intergalactic, planetary, planetary, intergalactic"
Sen har jag med åren insett att produktionen faktiskt är riktigt bra och spännande och det har gjort att jag till sist omvärderat den här låten och tycker nu att den är en av sommaren 1998 års få riktiga örhängen! Sen kan man ju inte annat än älska den gigantiska jätteroboten i videon.

Och hur ska man beskriva andra spårets "Hail Sagan (Special K)"? En nästan instrumental låt med en tät och mysig ljudbild och med diverse ljudeffekter och jag gillar den också, men så är den också så långt från det normala Beastie Boys som möjligt. Detta är förmodligen det enda med Beastie Boys jag behöver.