DJ Bobo - Chihuahua Utgivningsår: 2003 Skivbolag: BMG B-sida: Chihuahua (2002 XTN Remix) Schweiziske DJ Bobo, alias René Baumann, hade haft en tid runt 90-talets slut när hans karriär var långt ifrån glansdagarna med storhitsen "Somebody Dance with me", "Keep on dancing" och "Let the dreams come true" 1993-1994. Eurodancemusiken som den lät då var sen länge död och hans hits verkade bortglömda hos massan. Han grävde i musikhistorien och hittade en gammal mambohit från 1955 av Louis Oliveira And His Bandodalua Boys med titeln "Chihuahua", som var i det nästan instrumental. Han tog låtens slinga och körens upprepande av titeln och lade till lite rap och sång och, vips, så hade han skapat sin största hit på en hel evighet. Jag hörde den här låten för första gången i ett Sommartoppen, ett program som jag vid det laget nästan hade gett upp hoppet om. Låten kom otroligt in och spenderade ett par veckor där, även om programledarna Agnes Lo-Åkerlind och Anton Berg hade svårt att hålla sig för skratt och inte håna att en avdankad eurostjärna från 90-talet nu hade gjort en chockerande comeback bland Evanescence, nu-metal, hiphop och annat som förstörde listan då. Men faktum kvarstod ändå; det var ju till sist en riktig sommarplåga av klassiska mått som hade etsat sig fast hos folk! För "Chihuahua" är och var svår att få ur huvudet och var en glad och übercharmig låt i latinotakt som inte gjorde en fluga förnär, inte helt olik Lou Begas " Mambo no 5". En låt utan någon egentligt vettig text som folk kunde nynna med i. Och namnet på hundrasen satt ju löjligt bra i munnen, chihuahua! Nu vill jag minnas att sommaren 2003 var tämligen regnig, men visst är "Chihuahua" ännu ett skönt tuggummi med somrigt sound jag ännu återvänder till. Visst finns det eurolåtar med Bobo som jag också håller högt, men den här är där uppe bland hans bästa!
Utgivningsår: 1978 Skivbolag: CBS B-sida: Den förtrollade flöjten (Instrumental) Jag erkänner, de senaste åren har jag fastnat för Smurfarna! Så länge vi talar om belgiske Peyos originalserier alltså. Dessa serier har en kul humor och kvickhet i manuset, samtidigt som det överraskade mig hur anpassade en del av serierna ändå även är för lite äldre läsare och inte alls bara är rena barnberättelser. Man kan ju inte annat än älska Buttersmurfen som ser ut som om han ätit ett citronplantage och muttrar: "Jag hatar xxx (fyll in valfri sak)" Med risk att lite konservativ, Peyos original ska det vara. Amen!
Men nu var det ju musik det skulle handla om och där till att överföra dessa blå varelser till musik är något helt annat. Nej, jag kommer INTE att skriva om någon av dom hundratals "Smurfhits"-plattor som har kommit ut sen 1996! Dom är rent trams och elände. Under 70- och 80-talet gjordes det flera varianter och bara här i Sverige så har flera svenska artister och skådespelare agerat straight man på platta till Smurfarna. Mest ihågkommen är väl ändå Stefan Rüdén, som ju gjorde en ordentlig avbön till dessa på b-sidan på Bert Karlssons "Hoppas hulle"-singel. Före honom var både en märkligt målad och utklädd Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg. Men allra först var Fader Abraham, en underlig holländsk individ med svart hatt och rock samt jultomteskägg. Egentligen hette han Pierre Kartner och var även låtskrivare till sångerna. Hans inspelningar blev så populära att Kartner även spelade in dom på allsköns olika språk han inte kunde, inklusive svenska. Det är alltså Pierre Kartner själv som hörs på den här inspelningen, samt en ordentligt pitchad Anders Glenmark som smurfkör. Att det här har kultstatus är det ingen tvekan om, även om det kanske inte är riktigt så skrattretande uselt. Men bara idén med Fader Abraham i smurfbyn känns konstig. Att det dyker upp random artister som Klasse Möllberg eller Stefan Rüdén är en sak. Men vad gör en okänd gammal man, om man ska tro namnet kanske med bibelanknytning, där bland en massa tre äpplen höga blå figurer och vad tillför han som Gammelsmurf inte redan gör?
Om vi nu går till själva inspelningen så kan man se det ur två synvinklar. Visst, för att vara en person som aldrig sagt ett ord på svenska förut så klarar Kartner språket riktigt bra och man hör vad han säger. Samtidigt så gör hans språkbristning att det låter riktigt stelt och det är nästan staccato-varning på sången. Inte minst när han uppmanar alla smurfar att sjunga med, drygt ett par sekunder efter att dom redan har börjat. Där har ovan nämnda Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg, som då förvisso är svenska skådisar, klart bättre flyt och agerande. Sen skulle kanske Musiksmurfen ha lagt ner lite mer energi på melodin för om byns officiella nationalsång är att ha en långsamt malande slinga och ett evigt lallande så vet jag inte om den är så välgjord. Och vems smarta idé var det att omslaget skulle bestå av en väl tecknad smurfbild och sen ett inskohornat passfoto av Fader Abraham lagd rakt över? Det är ju fruktansvärt ut!
Nu är det lätt att säga att jag inte är i rätt målgrupp. Det är trots allt barn som ska sitta i ring och lalla i kör tillsammans, vilket dom säkert gjorde 1978 när det här kom. Men även med dom förutsättningarna och den köpgruppen så känns detta något fattigt och innehållslöst. Men samtidigt är detta ändå riktigt kultigt charmigt och kitschigt, med det eviga lallandet, Kartners überstela staccatosång och den konstiga tanken bakom projektet med Fader Abraham och Smurfarna. Det kan ni hoppa upp och smurfa er på!
Jag bjuder på en bonusfilm också, förutom själva låten. Ett skönt klipp från tysk TV där Fader Abraham och en Gammel-Smurf-docka, som ser riktigt creepy ut, sjunger någon sorts duett.
Scotch - Delerio mind Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Beat Box B-sida: Man in the man Året är 1985 och mitt intresse för popmusik en bubblar i mig. Jag hör någonstans en stuffing discolåt som inleds med en operasångare som lallar hela tiden. Och jag tycker att det låter så udda och häftigt! "Delerio mind" heter tydligen låten. Senare på sommaren så är 10-årige jag sommarbarn i Bergeforsen och tonårsdottern till familjen jag är hos har en massa kassettband med Tracks och Kaj Kindvall inspelade, där "Delerio mind" med italienska Scotch är inspelad. Ja, jag har ju nämnt allt detta en otaligt massa gånger här så jag behöver väl inte ta upp allt det igen. Men ett evigt sommarminne från tiden när 80-talets popmusik blev mitt liv är det likväl! Scotch kan man tro var en duo, men det var fler medlemmar involverade, men Vince Lancini och Fabio Margutti var dom två frontpersonerna i bandet. Det var ofta kul och party när Scotch gjorde låtar. Operasångare i den här låten och en envist hostande person i gruppens tidigare ännu större hit, "Disco band", och det var väl det som gjorde att Scotch förblev en av 80-talets italodiscos populäraste namn, även långt efter att genren dött ut på listorna. Man vågade göra det där lilla udda som stack ut i låten. Den här låten blev ju då en stor hit här i Sverige, och även i dåvarande Västtyskland, med en första-plats på Tracks precis innan sommarlovet. Detta var ju då en bedrift man upprepade ett år senare med låten "Mirage", så som ni förstår så finns det anledning att återkomma till Scotch i senare Sommarplåge-artiklar. Däremot så känner jag att "Mirage" har stått sig något bättre hos mig genom åren. Jag tycker ännu att "Delerio mind" är en riktigt bra låt och sommarklassiker och nostalgin från sommaren 1986 flödar på högvarv när jag hör låten, men jag har kanske hört mig lite mätt på den numera, till skillnad från "Mirage" som i regel aldrig hörs i offentligheten. Men en klassiker är en klassiker och en bra låt är en bra låt och "Delerio mind" är en gigantisk del av min sommar 1985 och nya kärlek, popmusiken, med synthar!
OMD - Sailing on the seven seas Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Virgin B-sida: Burning Det här är en singel som jag borde ha tagit med i den här serien för länge sen, men bäste sent än aldrig, antar jag. Och som det finns minnen till den här låten!
Men om vi börjar från början. 1991 var året då Andy McCluskey för första gången skulle försöka driva sin klassiska synthpop-skuta ensam efter partnern Paul Humphreis avhopp från Orchestral Manoeuvers In The Dark. Detta med avhoppade medlemmar och en person som ska försöka fortsätta som vanligt brukar normalt inte vara ett jättestarkt recept för framgång. Men McCluskey lyckades med att skapa några av OMDs starkaste låtar någonsin, vilket började med en låt som doftade sommarhit hela vägen. Med en text med hav och seglingstema och ett urhäftigt och speciellt sound som gungade fram på havet i hela sin skapelse så fick synthlegenderna från England sin dittills största hit i den varma sommaren 1991. En del kanske minns att jag skrev om OMDs platta "Sugar tax" för ett flertal år sen och lite blir en repris textmässigt här.
För mig är detta något av sommarlåtarnas sommarlåt under 90-talet. Jag följde den hela tiden, från OMDs glädjande Tracks-comeback genom varje vecka på Sommartoppen, där den höll varje vecka hela sommaren, och till låtens placeringar på hitlistorna. Jag älskade den och gör så än, vilket en andra plats på listan över 1991 års låtar vittnar om. Jag glömmer inte heller sommarkvällen i stugan i Västersel då föräldrarna åkte i väg över natten och jag satte bandspelaren vid fönstret och bara vräkte på med OMD "Sailing on the seven seas" och andra låtar från senaste Sommartoppen över sommarlandskapet! Bättre än så här blev nog sommaren 1991 aldrig och OMD hade hittat ett nytt drag kring sig själva och fått nytt liv i sin karriär!
Clout - Substitute Utgivningsår: 1978 Skivbolag: Carrere B-sida: When will you be mine Förr om åren när jag hörde en cover av en låt före originalet så fastnade jag ofta långt mycket mer för kopian. Det var ju den jag hörde först och vande mig vid och eftersom jag dessutom då inte var så intresserad av äldre musik heller, om det inte var jazz, så blev det att originalet fick stå tillbaka. Många av dessa har jag ännu inte kommit till freds med. Pet Shop Boys "Always on my mind" är vida bättre än både Elvis och Willie Nelsons versioner och Mariah Careys "Without you" klår Harry Nilson och Badfinger med hästlängder. Från början var det detsamma även med "Substitute", som jag långt hellre hörde med Izabella Scorupco. Jag var mer van vid hennes luftiga och charmiga sound och ville inte veta av något annat. Men med åren, framför allt när jag började mer och mer lyssna på 70-talsmusik efter 10-talet så lyssnade jag allt mer på Clouts variant. Då visste jag förvisso inte alls om att originalet egentligen gjordes av The Rightous Brothers 1975, inte alls en dålig version den heller. Och missförstå mig inte nu, jag tycker ännu att Izabellas "Substitute" från 1990 är riktigt bra, men Clouts stora hit är LÅNGT bättre än jag först trodde om den.
Här är det en samvetsfråga om den räknas till sommarplåga. Frågar man sydafrikanen så kommer denne nog inte att göra det, för den där släpptes i november 1977, men här i Europa, och övriga världen, så kom den i juni 1978. Alltså en sommarhit!
Tjejgruppen Clouts var ett av väldigt få band från Sydafrika som nådde utanför Afrikas gränser, Sydafrika som dessutom redan då hade världens ögon på sig på grund av apartheidsystemet. Det sista gjorde att när engelska Top Of The Pops skulle visa gruppen så gjorde sanktioner att BBC fick visa holländska programmet TopPops framträdande istället. Men låten lyckades ändå att nå englandslistans andra plats, svenska försäljningslistans 13:e plats samt ett antal veckor på Poporama under sommaren. Och visst är Clouts version enormt charmig och catchig med ett sound som sitter skönt i sommaren! En riktigt skön och mysig sommarpärla att dra på högt i värmen! Vad fel jag hade i alla år när jag tittade snett på den här versionen i jämförelse med Izabella Scorupco!
Clouts splittrades bara tre år senare, men under 90- och 00-talet så kom det en hel del samlingsalbum med Clouts. Sen kan man ju göra den här eviga diskussionen om det är en one-hit-wonder-band eller inte. I Sydafrika, nej! I Tyskland, nej! I Danmark, nej! I Holland, nej! I Sverige, jajamän! I England, jajamän! I USA, vilka är Clouts (låten blev bara 67:a där)? Men jag är snäll och friar hellre än fäller och lägger inte låten i kategorin för one-hit-wonders. En skön låt är det ju vilket fall som helst...
Imperiet - 19hundra80sju Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Mistlur B-sida: Rock 'n roll är död Närden här låten är utgiven kan det väl inte råda någon tvekan om. Dom flesta år har ju sin/sina speciella sommarrockare, även om det skulle bli än vanligare efter 90-talet, när Sommartoppen flyttade ut till festivalerna. Men någonstans stack låten ut bland det som låg på sommarlistorna det här året med sitt drivande rocklarm, men 1987 var Imperiet samtidigt något av det hetaste som fanns inom svensk rock och då skulle också en låt av dom slå i sommarradion. Lite mer oväntat var det kanske att låten låg fem veckor på Svensktoppen med en fjärde plats som bäst. Jo, den låg förstås ett flertal veckor också på Sommartoppen. Thåström och kompani tittade ut i samhället här och jämförde ungdomarnas liv med vuxen världens krav och upptäckte att barnen är lyckligare 1987 med sin "tuggummigud". Då tyckte jag väl att låten var OK, varken mer eller mindre. Mitt intresse för Imperiet har vuxit stort sen dess och jag tycker att låten idag är en klar klassiker i svensk 80-talsrock. Det är något med texten som är lysande, med textraden: "Dom tillber sin tuggummigud 19hundra80sju" Låten visar på sin tid till både text och sound och röjer riktigt bra! En Imperiet-klassiker deluxe!
1988 gjorde ju Imperiet sin enda platta på engelska med deras mest kända låtar översatta och "19hundra80sju" fick då titeln "21st Century Sign". Nej, den är inte lika röjig och bra som originalet, men har ändå en viss charm så jag bjuder på bägge versionerna.
Cornelis Vreeswijk - Sommarkort (En stund på jorden) Utgivningsår: 1987 Skivbolag: BMG Chrysalis B-sida: I mina kvarter Den här var jag övertygad om att jag hade skrivit om redan, men tji fick jag och då var den ju som klippt och skuren för årets midsommartext. För få låtar har med åren blivit en sån sommarklassiker som den här Cornelis-låten. Cornelis Vreeswijk dog ju 1987 och in i det sista så skapade han klassiker. Eller, ja, det är ju faktiskt inte Cornelis låt egentligen utan det är ju kompositören och musikern Peter R Ericsson som har skrivit och producerat låten. Ericsson som också gjorde "Under vinrankan" åt Monica Zetterlund några år senare.
Det här är alltså ännu en låt vars popularitet är sprungen ur radioprogrammet Eldorado, för låten släpptes först på programmets andra platta från 1987, för att få eget liv ett år senare efter Cornelis död och bli en av hans mest älskade och hyllade låtar. Och det här är verkligen en otroligt vacker melodi, med Cornelis röst och gitarr i kombination med Peter Ericssons text och sköna och avkopplande produktion! Den här singeln har funnits med mig i drygt 35 år och jag sticker inte under stolen med att det är en av dom vackraste sommarlåtar jag vet, för att inte tala om en av dom vackraste låtarna med Cornelis. Den har för övrigt även gjorts i ett otaligt massa versioner av andra artister och Susanne Alfvengren är väl den som jag tycker gör den bästa av dom.
Så med denna svala sommarpärla så önskar jag alla en riktigt GLAD MIDSOMMAR!
Jag lovade för ett tag sen, när jag skrev om Melodifestivalen i februari, att det skulle komma en Eurovision-variant lagom till den tävlingen. Så även om det är några veckor sent så håller jag förstås ord. Här kommer några icke-vinnande eurovisions-favoriter från 1960-90-tal. Här kan man sannerligen följa tävlingens musikaliska utveckling då från den traditionella 60-talsschlagern genom tysk disco, isländsk 80-talspop och charmig brittisk 90-talsretro. Nej, jag såg inte tävlingen i år, men det hade väl ingen trott heller. Det enda jag egentligen har sett i efterhand är pausframträdandet av österrikiske Parov Stelar, men så är jag också ett fan av denne lysande DJ. Nog, till dåtiden och lite klassisk schlager från tävlingens bästa perioder!
Conny Froboess - Zwei kleine italiener Utgivningsår: 1962 Skivbolag: Columbia B-sida: Hallo, hallo, hallo
Den tyska uttagningen 1962 var egentligen väldigt intressant om man ser till deltagarna som inte vann. Både Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson deltog och Siwan kunde ha tagit hem allt då hon blev tvåa med en enda poäng bakom vinnaren. Dessutom deltog Finlands nuvarande presidents svärmor, den forna fröken Finland Pirkko Mannola. Japp, stjärnorna duggade tätt. Vann och åkte till den stora tävlingen gjorde då Conny Froboess med en låt som med åren skulle bli en evergreen, den där låten om dom två små italienarna som drömmer om att åter träffa Tina och Marina. Mitt i dom stora franska/franskinspirerade schlagrarna så kom en charmig och trevlig låt som inte gjorde en fluga förnär och som hade ett snyggt arrangemang. Låten slutade sexa och det kan tyckas att nio poäng låter löjligt lite, men då ska man tänka på att poängsystemet var lite annorlundare då och vinnaren med franska Isabelle Aubret "bara" fick 26 poäng. Sveriges Inger Berggren och "Sol och vår" fick bara fyra poäng på platsen bakom Conny. Lena Kondradsson tog låten till Sverige och den fick namnet "Tina och Marina", vilket också blev en stor hit för Lars Lönndahl, och därmed var en stor schlager spridd över Europa. Och visst är den en kul och mysig schlager att lyssna på än idag.
Conny Froboess skulle efter tävlingen bli skådespelare, både på musikalscenen och på film och filmade så sent som 2021 och är numera 82 år gammal.
1977 års tävling har sen länge av någon anledning alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag hittade en kassett med tävlingen inspelad från radio på en gång på en loppis och Åke Strömmer var en av kommentatorerna och låtarna hade riktigt hög klass. Tyskland satsade då på disco deluxe. Silver Convention var en av alla dessa tyska euro-akter från 70-talet som fick folk upp på dansgolven även om det var lite si och så med huruvida artisterna på skivomslagen sjöng eller inte. Penny McLean är väl den mest kända medlemmen, eftersom hon fick en stor solohit med låten "Lady bump". Gruppen hade två stora riktiga hits, "Fly, Robin", Fly" och "Get up and boogie" (som kanske ett visst parfymbolag vid namn Yaxa hämtat inspiration från till för sin überkult-singel som jag skrev om för ett flertal år sen). Jag ska verkligen inte säga att jag är något stort fan av Silver Convention, men så gillar jag den amerikanska 70-talsdiscon oändligt mycket mer än den europeiska. Men "Telegram" är den klart bästa låten dom har gjort med en riktigt bra melodi och skönt discosound där dom lyckas låta mer amerikansk på nåt sätt än på deras andra hits. Men så var det ju det här med språket. Det här året så återtog man regeln om sång på sitt nationella språk, men Belgien och Tyskland hade redan valt sina låtar redan innan regeln återintroducerades och Silver Convention fick dispens att sjunga på engelska. Nu spelade det inte sån jättestor roll eftersom låten slutade åtta i tävlingen och därefter var karriären mer eller mindre död för tjejtrion, som splittrades två år senare.
Vann tävlingen gjorde Frankrikes Marie Myriam och "L'oiseau et l'Enfant", medan svenska Forbes skvalpade i botten med sin numera überkultklassiker om "Beatles".
Icy - Gleidibankinn Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Fálkinn B-sida: Bank of fun
Långt senare efter sina nordiska grannar så dök Island upp i Eurovision 1986 för första gången och det gjorde man med en låt som jag kan idag se som den bästa låten landet någonsin tävlat med. Jag är rätt tydligt nedröstad på den fronten med tanke på att landet bara blev nr 16 när allt var klart. Gruppen ICY är två killar och en tjej som sjöng den i tonen lite dramatiska, men i texten ändå rätt potitiva låten "Gleidibankinn", eller då "Bank of fun" på engelska (lika med singelns baksida). Alltså en bank som man kan använda om man känner sig lite deprimerad. Den låter väldigt mycket 80-tal och har inte världens starkaste refräng, men är likväl en riktig eurovisionkaramell med snyggt melodi och arrangemang.
Det var alltså inte röda mattan precis för Island med sitt första bidrag, men man hade ändå tagit sina första steg av många i tävlingen. Vad som hände med ICY och deras medlemmar har jag dock inte hittat någon information om. Vann gjorde som bekant belgiska Sandra Kim och hennes "J'aime la vie" och femte-placerade Lasse Holm och Monica Törnell showade loss på scenen med sin "E´de´det här du kallar kärlek".
Sonia - Better the devil you know Utgivningsår: 1993 Skivbolag: BMG/Arista Andra spår: Better the devil you know (extended version)/Not that i call love
I Sverige så är det ju inte så ovanligt att man tror (eller i alla fall trodde förr om åren) att Melodifestivalen är vägen tillbaka till hitlistornas topp igen. I Storbritannien så finns det förstås också dom som tror det. Men om fallet kan vara hårt i Sverige om man misslyckas så är den ännu hårdare i den brittiska musikindustrin. Som bekant så är dom brittiska medierna, och kanske främst musikmedierna, iskalla mot tävlingen och artister som ställer upp har väldigt svårt att återkomma till toppen. Sonia Evans, eller bara Sonia, hade sina glansdagar mellan 1989-90 då hon var en del av Stock-Aitken-Watermans stall och hade galanta discohits som "You'll never stop me from loving you", "Can't forget you" och 60-talscovern "End of the world". 1993 var hon sen länge borta från succétrion, som dessutom gått vidare i karriären var för sig. Eurovision kanske kan vara något räddande, tänkte hon nog när BBC ringde henne och bad henne ställa upp och sjunga alla åtta bidrag i den brittiska uttagningen samt förstås Eurovision. Nu kan man förledas att tro att det är en i tävlingen förbjuden återanvändning när två Stock-Aitken-Waterman-artister har haft var sin låt med samma titel, men Kylie Minogues "Better the devil you know" har förstås inte något att göra med Sonias bidrag med samma titel.
Den här "Better the devil you know" är då en låt som flörtar vilt med 60-talets popvärld i stil och Sonia är då alltså inte helt obekant med den typen av låtar, då SAW återanvände låtar flitigt från den eran. Och även om den har fått en aning oförtjänta hårda ord med åren så tycker jag att den här låten är riktigt bra och charmig och Sonia har jag alltid gillat sen SAW tiden på 80-talet och hon gör det här också med beröm godkänt. Det tyckte jurygrupperna i Europa också och hon hamnade på andra plats i tävlingen, efter Niamh Kavanaghs vinnande "In your eyes". Men så var detta också i en tid då en låt plötsligt inte kunde sjungas på något annat språk än engelska för att hamna i toppen, vilket just då bevisas av Irlands och Storbritanniens totala dominans på 90-talet. Och Sonia var storsint och erkände direkt sin förlust och skakade Kavanaghs hand efter segern. Hennes karriär däremot var dock än mer död än den var innan, tyvärr ska sägas, för hon är klart värd ett bättre öde. För dom som undrar så representerade Arvingarna Sverige med sin sjätteplacerade "Eloise".
Snap - Cult of Snap Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Logic B-sida: Blasé blasé När man säger Snap! så säger dom flesta "Rhythm is a dancer" och det är en bra låt som kanske kan dyka upp i ett senare "Sommarplågor", men jag är också rätt mätt på låten vid det här laget och har flera andra låtar med projektet som jag sätter före och högst upp hamnar nog den här singeln.
Dom personer som främst är förknippade med Snap! är förstås dom som också hörs på ovan nämnda jättehit, rapparen Turbo B och sångerskan Thea Austin. Men som med som flesta dansprojekt så är det två osynliga producenter som är i bakgrunden. Ovanligt osynliga i det här fallet för flera av eurobandens discjockeys och bakgrundspersoner som Torsten Fenslau (Culture Beat), bröderna Boer (2 Brothers On The 4th Floor) och Enrico Zabler and DJ Tommy Schleh (Masterboy) på 90-talet nämndes ändå då och då, men namnen Michael Münzing och Luca Anzilotti är väldigt undangömda. Det är då alltså dom som är personerna som skapade Snap!. Sen efter "Rhythm is a dancer" så bytte man frontfigurer ofta så låt oss hålla oss till originalen, alltså Turbo och Thea.
"Cult of Snap" var då tredje singeln från debutalbumet "World power" och för dom som tror att Turbo B och Thea Austin bara var i bandet för att se coola ut så har dom faktiskt varit med och skrivit låten. Det här är en oerhört catchy låt med en jättecool ramsa som gnager sig in i hjärnan. "Zoobahey, agowaheya! Zoobahey, agowaheya! Ago, ago agowaheya!" Allt ackompanjerat av afrikanska rytmer som blandas med då tidens sköna housedancemusik! Jag tycker den här låten är hur häftig som helst och är en av dom låtar där volymen åker upp när jag hör den. Soundet och groovet är ju grymt! Det tidiga 90-talets dansmusik när den är som grymmast! Så grym att den blev nr 29 på min årslista för 1990.
För dom som undrar, Snap! finns fortfarande, även om man inte släpper så mycket nytt nuförtiden. Men electro-swing-låten "Jumping!" från 2008 är riktigt bra och rekommenderbar. Men lika bra och cool som "Cult of Snap!" kommer varken den eller någon annan Snap!-låt bli.
Gamla Stan - Costa Rica Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Marianne Records B-sida: Möte med Spruce När man lyssnar på gamla program av Poporama eller Svensktoppen från tidigt 80-tal så kryllar det av dom, dom där svenska tonårsbanden som försöker verka coola, tuffa och ha attityd med sin new wave-punkpop på svenska och breda Stockholmsdialekt, gärna också med lite skrikande sång också. Noice är väl det tydligaste och största exemplet, följt av Gyllene Tider, som förvisso inte hade Stockholmsdialekt. Där hör jag långt hellre Gyllene Tider, för att höra Hasse Carlssons hemskt yla klyschiga texter om hur man festar i Stockholmsnatten eller ett par som rymmer i natten för att leva livet är mer än jag klarar av.
Men stora var dom, Noice, det kan man inte ta ifrån dom och då är det givet att det kommer efterföljare eller band som hakar på samma musikstil. Ett av dom mindre lyckade exemplen var Gamla Stan, som hade som sin mest kända medlem Michael Nannini. Va? Vet ni inte vem Michael Nannini är? OK, ni är förlåtna, för han är väl i stort sätt bara känd för sitt deltagande i Melodifestivalen 1988 då han i duett med Karin Ljung sjöng "Säg är det sant?" till en delad sjunde plats. Gamla Stan skiljer sig i stil inte särskilt mycket från band som Noice, City, Strix Q eller Magnum Bonum. Sen hade dom banden trots alltkanske något bättre melodier och hitkänsla än Gamla Stan hade på sin enda singel. Eller, ja, ofta i alla fall. Och säga vad man vill om Noice och deras texter, dom är ändå hyggligt ihopsnickrade, även om innehållet är ostigt. I alla fall om man jämför med den här låten som i praktiken handlar om en enda sak: Bandet vill åka till Costa Rica och bli brun och festa häcken av sig. Costa Rica började förvisso bli ett starkt turistland under 80-talet och om det var det man ville lyfta fram så är kanske inte sol och billig sprit det som Costa Ricanerna själva främst vill lyfta fram. En sak som dock verkar vara bra att resa dit är: "Och sprutor ingår också, skönt att va' immun!" Med tanke på texten så kanske det bör påpekas att det alltså handlar om vaccinationsspruta och inget annat. Sen är det alltså bara om att så desperat som möjligt ta sig till Costa Rica, kosta vad det kosta vill. "Härligt brun med billig sprit där till och för att komma dit så ger jag inte vika". Japp, tydligare kan det inte sägas. Han är till och med beredd att sätta familjen på spel. "Jag skulle kunna sälja morsan bara för att komma dit." Ni är medveten om att era föräldrar troligen har köpt singeln och hört detta? Jag tänkte att familjemiddagarna kan bli lite obekväma i fortsättningen... Det här är alltså riktigt pinsamt hemskt, men det hindrade inte Bert Karlsson att se att tonårspop var något som kom starkt och gav Gamla Stan raskt ett skivkontrakt på Marianne. Dock försvann dom därifrån lika fort, för albumet "Romantiken E´Död" floppade och sen hördes dom aldrig från igen. Om medlemmarna, förutom Nannini då som alltså dök upp i Melodifestivalen senare, till slut flyttade till Costa Rica för gott förtäljer inte historien.
Elton John - Pinball wizard Utgivningsår: 1976 Skivbolag: DJM B-sida: Harmony Jag vet inte hur mycket jag sticker ut hakan här, men jag får för mig att det generella för skivsamlare är att älska The Who's original av denna rockklassiker från rockoperan "Tommy". Men jag tar risken ändå att säga att jag är helt ointresserad av det halvflummiga rockbrölandet i The Who och "Pinball wizard". Men så är The Who ett band som jag aldrig har lärt mig gilla på något plan. Däremot så föredrar jag Elton Johns cover från 1976 alla dagar i veckan och blir glad när Eltons piano drar igång låten. Japp, långt hellre Elton Johns piano än Pete Townshends gitarr här!
Nå, låten är en av dom största låtarna från The Who's opera "Tommy" och är en pinball-mästares imponerade tankar om musikal-huvudpersonen Tommys kunskaper att lira detta flipper-spel. Kompositören Pete Townshend själv har beskrivit låten som en av dom klumpigaste låtarna han har skrivit, men likväl blev låten en oerhörd succé. 1975 var det dags för "Tommy" att bli film tack vare regissören Ken Russell och till det valdes Elton John att göra denna låt och Townshend skrev en del extra textrader för filmversionen av låten.
Elton Johns variant är ju då inte lika tung och hårt rockig som originalet utan förlitar sig på Eltons piano, vilket med Eltons röst gör låten softare men ändå tillräckligt ösig för min smak! Sen får man ändå ge Pete Townshend att melodin i sig är riktigt snygg, med en bra vers och refräng! Det här är en riktigt häftig version och en av Elton Johns stora mästerverk! Så bra är den att den placerade sig som nr 24 på min årslista över 1976 års bästa låtar. Nej, The Who lär inte placera sig på en årslista.
A-ha - The sun always shines on T.V Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Warner Bros B-sida: Driftwood Det var inte så länge sen som jag skrev om A-ha's "Take on me", som en del av min lilla serie om 80-talets stora hitsinglar och det är väl inte mer än rätt då att jag även tar upp bandets andra megahit. Tyvärr har den här med åren kanske lite bleknat lite efter "Take on me". Det finns flera som även hävdar att A-ha var ett "one-hit-wonder" med "Take on me" som deras enda hit. OK, jag kan förstå möjligen i USA, men A-ha kan knappast sägas vara ett band med en enda hitlåt! Den här låten, "The sun always shines on T.V", klådde till och med "Take on me" i England och blev etta där.
Låten ska ha spelats in under ett inte så roligt tillfälle, då bandet låg nerbäddade i campingsängar i skivstudion med hög feber och influensa. Tur då att det inte framgår på inspelningen för personligen så hör jag långt mycket hellre på den här än "Take on me", som då är mer av en nostalgisk klassiker för mig. Här har Alan Tarney verkligen gjort sitt kanske största mästerverk som producent, med en übermäktig och stor produktion av discoformat med mycket atmosfär och skön stämning, och körerna i låten är fantastiska! Det här är nog A-ha's bästa och häftigaste låt någonsin, med Morten som tar i för allt vad han är värd.
Jag minns när jag jobbade på en second hand-butik runt 2011 och vi hade den kommersiella radiokanalen Radio Guld gåendes i radion. Radio Guld var en kanal som spelade musik från 50-80-talet hela tiden och en del av låtarna, som jag har nämnt tidigare, spelades så mycket per dag att jag tröttnade helt på dom och sen aldrig ville dessa höra igen. Nu var det så att kanalen uppmanade i en duell mellan två låtar varje vecka lyssnarna att ringa in och rösta på vilken av dessa två man ville skulle in i spellistan och i rotation. En av låtarna en gång var just A-ha's "The sun always shines on T.V". Och jag, som alltid älskat 80-talet och velat att det decenniets musik ska spelas mycket mer av bad om att låten INTE skulle vinna och spelas i Radio Guld. Anledning: Om jag flera andra låtar jag tidigare tyckte var bra kunde totaldala hos mig för att jag var enormt trött på att höra dom 3-4 gånger per dag så ville jag INTE att detta skulle ske med den här fantastiska låten som jag älskade. Då vet man att en kanal gått i stå och envisas för mycket med sina låtar, när man inte vill höra sina favoriter där i rädsla att förlora dom som just favorit. Ett problem jag gissar att många andra delar även i dagens reklamradioskval!
Det är dock intressant att tänka sig att U2's Bono har sagt att låten var en stor inspirationskälla när bandet skrev sin hit "Beautiful day" 2000.
The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Hansa B-sida: Moody mole Tennis och rockmusik, det finns någon koppling där, som jag har nämnt förut. Mats Wilander har haft sin plats här och Ilie Nastase lika så och nu är det John McEnroe. Men lugn, det är inte han själv, även om den riktiga McEnroe har spelat musik, gitarr på Chrissie Hyndes soloplatta "Stockholm" från 2014 till exempel.
Amerikanen John McEnroe var en av sin tids största tennisspelare, även om eftervärlden kanske mest minns hans vredesutbrott på courten när domarna dömde en boll mot honom. Dessa utbrott var ju då förstås ett ämne för parodier av olika slag och en av dom kom 1982 på skiva. Låten var gjord i Holland, men med britter bakom micken. Bakom namnet The Brat fanns bland annat mannen som främst var känd för att i italiensk militärutstyrsel och en fjäderprydd hjälm alltid utbrista i TV: "What'a mistek'a to make!" Alltså Roger Kitter, som spelade Captain Bertorelli i komedin "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det är andra gången som en skiva med folk från den serien är med här. Jag skrev ju för länge sen om René och Yvettes humorversion av "Je t'aime". Den andra personen involverad är Kaplan Kaye, en annan brittisk komiker som jag inte har lika mycket koll på.
Rob Wilder är det som har producerat detta, tillsammans med Kaplan Kaye. Wilder har för övrigt producerat så väl Carola som norska Inge-Lise Rypdal tidigare. Vilket för oss till låten, som är en riktigt hård och elak pisksnärt mot tennisspelaren. Eller, ja, piska kanske är fel vapen i det här fallet. Till ett sorts halvkul europeiskt discosound och väldigt amatörmässig rap så håller "McEnroe" (Kitter) ett sorts gräl med linjedomaren (Kaye) där tennislegenden målas upp å det grövsta som en gnällig bäbis med rader som: "I won't play on and I think I'm gonna cry.... Chalk dust I wanna see my daddy there was chalk dust" Det här är två britter som inte verkar tillhöra Mr McEnroes största fans. Men historien har bara börjat än. För till slut tröttnar domaren och tar upp ett maskingevär och skjuter ner spelaren! Ouch! Visst, parodi i all ära, men ett berått mord?! Och det räcker inte med en gång, eftersom domaren ger honom en salva till efter att "McEnroe" stönande har sagt: "Oh, uhh... uhh... you're the pits, you're scum man, you are not fit to be called a human being." Det visade sig sen att: "I was talking to myself uhhhh......" Jag har inte hittat något om vad John McEnroe själv tyckte om denna mörka satir om sig själv. Om någon därute vet vad tennislegenden tyckte om detta kan ni väl skriva en rad i kommentarerna. Men någonting säger mig att han kanske inte skrattade käkarna ur led. Man kan väl kanske tycka om man vill att det är lite över gränsen, eller inte om man vill det också, men det är satir på platta som på ett sätt sticker ut i sitt framförande. Typ "exakt vad var det just jag hörde?!?!?!". Sen är väl inte framförandet, musiken och prodden i sig den allra bästa utan rätt ostig, minst sagt. Men texten i låten har väl aldrig visat upp "den vita sporten" från en mer galen och mörk sida.
J.J Lionel - Le dance des canards Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Elver B-sida: L'amour CommeÇa Det har gått drygt sex år sen jag skrev om den ökända "Fågeldansen", eller snarare Lasse Lundebergs flåshurtiga aerobicsinstruktioner till den samma på B-sidan av Curt Haagers... förlåt Kvack Kvacks kända låt. Den låten är ju ett stycke cringe-låt-klassiker i svensk underhållningshistoria som det dansats till på alla fester under 80-talet. Nu var ju förstås Sverige på intet sätt först med den här saken. Låten går tillbaka till 1957 och själva dansen sex år senare. Givetvis så flaxades med armarna och viftades rumpa även i Frankrike, där den här varianten kom samma år som i Sverige.
J.J Lionel, född Jean-Jaques Blairon, var en belgisk musiker som för alltid blev ihågkommen mer eller mindre endast i historieböckerna som mannen som gjorde den franska fågeldansen. Jag vet inte om det är något man gladeligen skryter om i sitt CV, även om låten nu sålde mer än 2.500.000 miljoner exemplar, hamnade i Guinnes Rekordbok och än idag är en av dom mest sålda franska singlarna någonsin. "Jo, men jag har haft en skivkarriär en gång. Jag gjorde den franska versionen av Fågeldansen till min enda hit..." Men han kvackade säkert hela vägen till banken, vad vet jag.
I Sverige så är låten om fåglar i allmänhet medan den i Frankrike är mer specificerad till anka, "canard".
Dessutom så är ju Curt Haagers version mer av en glad dumlåt för dom svenska festerna medan J.J Lionels låt har verser i nästan någon sorts valstakt. Sen måste någon givetvis tuta i lockropstutor för andjakt i inledningen för att slå an tonen. Och titta på det skivomslagen! Det är inte jättestor skillnad mellan dom, mer än att Sverige rätt tydligt har försökt att anspela på en vis kolerisk anka vid namn Kalle med flickvännen Kajsa, medan man i Frankrike inte har försökt rida på Disneys stora skapelser. Om den här sen är mer kult än vår egen svenska variant vet jag inte. Jag väljer att även introducera den här franska versionen för att även om låten inte är svensk känns den ändå som en så pass svensk kultklassiker att det låter bisarrt att höra låten på franska och i den här mer finkorniga och eleganta stilen. Har jag vår egen svenska töntlåt med ska den med på franska också. Amen! Sen kan man ju inte annat än älska "QUANC-QUANC-QUANC-QUANC" heller. Och skulle jag springa på en singel med låten på ett annat språk så är det inte helt omöjligt att jag återkommer till den igen.
När detta skrivs så pågår Melodifestival-cirkusen över hela Sverige och jag tror det har framgått med all önskvärd tydlighet vad jag anser om dagens version av denna tävling. Men det hindrar inte att jag hyllar dom festivalhits som varit. Nu kanske någon tänker: "Jaså, han försöker ändå att casha-in på tävlingen?!" Nja, jag känner att det är lämpligare att skriva om detta nu än i typ jul eller midsommar. Sen kanske det är lite fånigt att kalla detta för "Eurovision special" eftersom det just här handlar om låtar som aldrig nådde Eurovision, men nu är serien sen lång tid kallad för det så så vi får väl leva med det. Och jag kommer när själva europafinalen kommer att göra en variant med utländska bidrag också, för singlar finns det gott om kvar att skriva om. Här har jag då valt fyra stycken låtar som aldrig vann tävlingen, alla från varsitt decennium mellan 1960-talet till 1990-talet. De decennier då tävlingen var som bäst, enligt mig...
Towa Carson - Du vet var jag finns Utgivningsår: 1968 Skivbolag: RCA Victor B-sida: Lika barn leka bäst
Fyra gånger har Towa Carson varit med i Melodifestivalen totalt. På 60-talet var det inte en sån grej att vara med i Melodifestivalen om man var en framgångsrik schlagerartist utan det var en stor musiktävling som kunde generera i PR, spelningar och mycket bokningar. 1968 så vann Claes-Göran Hederström och hans "Det börjar verka kärlek banne mig", en av väldigt få låttexter där ordet "dang-dang" förekommer och rimmar på "pang-pang". Men så hade den låten och den här samma upphovsman, Peter Himmelstrand. Här har han dock skrivit en riktigt kul text om en löjligt tålmodig sambo/hustru till en karl som efter varje gräl förmodligen drar iväg till en älskarinna någonstans och hon rycker på axlarna och säger "Du vet var jag finns", tills vidare i alla fall. Eller så är det jag som överanalyserar texten, det kan vara så också. Detta är en riktigt bra och snygg svensk schlager med Towa Carson som med stor röstvibrato tar i mäktigt i sången. Den fick en bra renässans 1994 i och med att Anne-Lie tog upp den till sin andra schlagerplatta "Prima donna" och gav den en riktigt bra discoklädsel á la Pet Shop Boys. Tävlingen? Jo, låten fick en tredje plats efter Hederström och Svante Thuresson. Sen tog det ända fram till 2004 innan hon dök upp i tävlingen igen, då med Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson i "C'est la vie", men ju mindre vi talar om den desto bättre.
Hadar - Lady Antoinette Utgivningsår: 1975 Skivbolag: Glendisc B-sida: Gina
Hadar, eller Hadar Kronberg, är en sån artist som det förekommit många av i tävlingen genom åren. En artist som förekommer i Melodifestivalen ett år, som får något sorts mindre genombrott och som man sen aldrig hör från igen. Men Bruno Glenmark hade ett gott öga till Hadar och pushade hårt på honom när han skrev en låt till melodifestivalen 1975. Så pass att hela familjen Glenmark, alltså bandet, körade bakom honom i hans låt om Frankrikes forna drottning under franska revolutionen. Detta föranleder mig också att lite dryfta detta som varit vanligt genom åren, då man använder historiska individer eller händelser för att skapa en kul schlager, både i svenska och den stora. Vi minns väl låtar om allt från "Charlie Chaplin" och "Michelangelo" till "Djingis Khan" och, förstås, "Waterloo", dubbelvinnaren året innan.
Texten är väl inte den klockrenaste utan en låt som komiskt mer försöker låta överdramatisk än ha en vettig handling, som: "Lady Antoinette Kulan blev vår polett Bang du ryska roulette" Däremot är melodin och soundet en riktigt bra, charmig och skön schlagerpärla och värd bättre än den sjätte plats-låten fick. Låten är en underskattad schlagerkaramell från 70-talet som man idag nämner i lite hånfulla ordalag när man försöker minnas andra låtar från tävlingarna på 70-talet än dom vanligaste vinnarna. Men oavsett texten så är detta Melodifestivalen när den är som mest klassisk i mina ögon och öron! Hur gick det för Hadar då? Jo, han släppte en platta innan han istället sadlade om till musiklärare och är idag kommunalpolitiker i Partille.
Karin & Anders Glenmark - Kall som is Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Glendisc B-sida: Flyga fri
Vi stannar kvar hos Glenmarks studio och bolag och byter ut Hadar mot familjens två mest kända syskon. Jag erkänner att jag borde kanske ha hyllat Karin Glenmark, som avled i oktober 2025, ena halvan av duon Gemini och som också gjorde en riktigt bra försvenskning av Olivia Newton-Johns "Xanadu". Samt även denna låt i tävlingen (ja, och en sololåt året innan också), fast frågan är om man egentligen borde sätta den på Gemini-kontot, även om duon inte ännu kallar sig för det. Men medlemmarna är ju det samma.
Dom låtar som överlevt bäst från 1984 års festival är då den här och, förstås, Herreys dubbelvinnande gyllene skor. Anders Glenmark och Ingela "Pling" Forsman har gjort en magnifik, spännande dramatisk och kanonbra schlagerdisco-låt av klassiska 80-talsmått. Det finns även dom som anser att den här festival-fyran är en av 80-talets bästa melodifestivallåtar och även om urvalet är stort så är jag beredd att hålla med. Det var till och med så att vinnarna Herreys valde att göra en cover på sin festivalkonkurrent senare samma år. Jag ska väl inte säga att den versionen är direkt dålig, den är helt OK, liksom också (surprise, surprise) Magnus Carlsson och Linda Bengtzings version 2023. Men dom står sig ändå slätt mot originalet och syskonen Glenmarks energi i låten. Så med denna låt kan jag bara säga, vila i frid Karin Glenmark!
Janne Bark, Lasse Kronér, Lennart Grahn, Nick Borgen och Peter Lundblad - Gör någon glad Utgivningsår: 1996 Skivbolag: Parad B-sida: Gör någon glad
90-talets festivaler, när Irland skulle vinna jämt, när folkmusiken skulle regera i tävlingen och när man skohornade ihop allsköns artister till en akt, var på den låten sen aldrig hördes igen efteråt. 1996 så vann One More Time med låten som jag än ser som den kanske bästa Mello-vinnaren någonsin, "Den vilda". Det här året var ett av åren då man körde med utslagning av fem låtar som fick dela på sjätteplatsen och en av dom var en låt gjord av en kvintett veteranartister som sattes ihop för att göra en glad motivations-låt av Pontus Platin och Svante "Visitors" Persson. Vad man än säger om texten, lagom klyschig, men ändå bättre än den förra gången som Platin hade en låt med på bloggen, Kristin Kaspersens förkylda storstadsbeskrivning "Storstadsliv".
Lika säkert som festivalens exempel ovan så var det också klart att i melodifestivalen så skulle Nick Borgen ge sig den på att han skulle ta sig till Eurovision, fast juryn alla gånger gav sig den på att det skulle han inte alls. Här slog han sig alltså ihop med Janne Bark från Triad, Lasse "Ännu i Triple & Touch" Kronér, The Shanes Lennart Grahn och Peter Lundblad. Jag minns melodifestivaltävlingen detta år som sågs i TV-soffan på elevhemmet i Härnösand, där jag pluggade på folkhögskola då, och den här låten på den här tiden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det gällde förmodligen även dom andra närvarande vid TV-soffan. Jag ska inte måla upp den som ett storverk i tävlingens historia, men med åren har jag insett att den här har något som är riktigt bra ändå. Den är glad, den är charmig och trevlig. Visst, lite gubbig i sound och klyschig i text och jag förstår varför den inte tog sig vidare, men mysig ändå! Jag blir glad av den i alla fall.
