Skivmässedags igen på Pipeline i Sundsvall och sett ur antalet besökare så var det en stor succé. Det var jättesvårt att hitta en ledig plats vid en skivbox att bläddra i.
För min egen del var det också en lysande mässa med många kanonfynd jag hoppats på. Jag hade uppdaterat min önskelista under hela veckan och det gav utdelning direkt!
Däremot var det lite tunt med säljare, vilket hade sin orsak i avbokningar på grund av flytt, sjukdomar och annat. Men det brukar gå upp och ner mellan vår- och höstmässorna så till hösten kan det bli bättre igen.
Något som alltid gör mig glad är när jag ser hur nästa generation skivsamlare frossar bland skivor på mässan. Som när den lille killen i ca 11-12-årsåldern stod och diskuterade pressning och priser med sin pappa vid en säljare.
Många kanonfynd blev det alltså för min del och bäst lyste en 4LP-box med Chicago live från Carnegie
Hall 1971, med posters i boxen, för 25 kronor! Tidigare hade jag en dubbel-LP från dessa spelningar, men det var förstås inte komplett, vilket det är nu! I skrivande stund spelas första skivan från den boxen och detta låter riktigt bra med kanonskönt blås!
Detta var från en säljare som sålde fyra skivor för 100 kronor, vilket förstås var en lockelse. Nu hade jag 120 kronor på mig, var på säljaren inte hade växel och jag fick köpa en skiva till för en tia. Skivorna här blev en platta jag skrev in i min önskelista bara ett dygn tidigare då jag upptäckte att jag saknade en platta med The Blow Monkeys, deras debut "Limping for a generation", och plötsligt fanns den där mitt framför nosen.
John Miles är en musiker som jag uppskattar mycket sen jag hörde honom första gången i Kulan I Luften på 80-talet. En musiker som var i kretsen kring Alan Parsons Project och sjöng en del på hans plattor, var på Parsons proddade flera av Miles plattor. Två gånger tidigare har han förekommit på bloggen, dels med "Stranger in the city" och dels med "Rebel". Nu kom jag hem med hans platta från 1981, "Miles high", en platta som Parsons inte är med på, men som vid en tjuvlyssning låter väldigt mycket AOR-aktig i sin stil så det blir väldigt intressant att lyssna på.
Tittar man på omslaget till en annan skiva som jag hittade där, Coleman Hawkins dubbelalbum "Spellbound", utgiven av MCA Coral, så kan man tro att det är en disco- eller easy listening-platta från 70-talet. Men det är faktiskt en intressant platta med inspelningar från 1951-1955 med så väl kvartett, kvintett, stråkar som Neal Heftis storband. Och bland musikerna finns intressanta mer bebop-orienterade namn som Idrees Sulieman, Benny Harris och Hank Jones.
Den skiva jag fick lite på släng för en tia var en platta från 1972 med Stevie Wonder betitlad "Music of my mind". Inte mycket att orda om mer än att det är en Motown-platta där Stevie spelar 99 % av alla instrument själv.
Ett köp som kanske överraskar både andra och mig själv är Asias platta "Alpha" från 1983. Asia är ett band som jag inte alls brytt mig i, till dess att jag köpte singeln "Don't cry" för ett antal år sen och som visade sig vara riktigt bra. Därmed var nyfikenheten skapad för resten av plattan och en snabblyssning ger vid handen att den verkar vara riktigt intressant och spännande!
Glad blev jag även åt att hitta Genesis platta "Abacab", som jag trodde att jag hade, men som det visade sig att jag inte alls hade. Jag är ju då mer ett fan av 80-talets Genesis, från storplattan "Duke" och till "We can't dance" och vad gäller det så har jag härmed de Genesis jag behöver. Nej, 70-talets progg-Genesis har jag aldrig fastnat för.
Och vem kan motstå Eagles klassiska "One of these nights", med det lysande och skönt avkopplande titelspåret?
Lite mer jazz till sist då kanske, båda utgivna av Verve? För inte ens en månad sen skrev jag om Ella Fitzgerald och hennes Cole Porter-inspelningar med orkesterledaren Buddy Bregman på en Disky-CD som jag fick gratis. Men Cole Porter är inte den enda som dessa två har spelat in låtar av. På den här
dubbel-LPn från Verve så gör Ella Fitzgerald och Buddy Bregman låtar av duon Richard Rodgers och Lorenz Hart som skrev mer än 500 låtar för olika artister och musikaler.
I samband med filmen om Benny Goodman, "The Benny Goodman Story", passade den legendariska kvartetten Goodman, Lionel Hampton, Teddy Wilson och Gene Krupa på att återförenas och så småningom, 1955, beslöt Hampton, Wilson och Krupa sig för att göra inspelningar själva, utan Benny, men med Red Callender på bas. Småbandsswing i den lilla mysiga skalan, som Verve samlade på denna fina utgåva. Det är möjligt att 30 kronor för denna platta med sex spår är lite överpris, men det var omöjligt att avstå denna riktigt intressanta platta med dessa toppmusiker!
En CD för en tia blev det också från samma säljare. En samling med vokalgruppen Gals And Pals, en grupp som framträdde både i revyer med Hasse & Tage och på egen hand med vokal jazz med schlagerstämning kryddat med en hel del humor. Bandet var också det som gjorde Svante Thuresson till ett känt namn.
Så med det var det en mycket nöjd Stafrin som kunde åka hem och skriva av många skivor från önskelistan och begrunda sina fina köp! Åter hatten av för Thomas Lundmark, mässans primus motor, som lyckas varje år! Och givetvis kommer ett flertal av nyss nämnda skivor att dyka upp här när jag har hunnit lyssna på dom.
Dom traditionsenliga tre smakproven kommer ifrån Chicago i form av den mästerliga "25 or 6 to 4", Genesis med titelspåret "Abacab" och Ella och Buddy Bregman i "Manhattan".
För min egen del var det också en lysande mässa med många kanonfynd jag hoppats på. Jag hade uppdaterat min önskelista under hela veckan och det gav utdelning direkt!
Däremot var det lite tunt med säljare, vilket hade sin orsak i avbokningar på grund av flytt, sjukdomar och annat. Men det brukar gå upp och ner mellan vår- och höstmässorna så till hösten kan det bli bättre igen.
Något som alltid gör mig glad är när jag ser hur nästa generation skivsamlare frossar bland skivor på mässan. Som när den lille killen i ca 11-12-årsåldern stod och diskuterade pressning och priser med sin pappa vid en säljare.
Många kanonfynd blev det alltså för min del och bäst lyste en 4LP-box med Chicago live från Carnegie
Detta var från en säljare som sålde fyra skivor för 100 kronor, vilket förstås var en lockelse. Nu hade jag 120 kronor på mig, var på säljaren inte hade växel och jag fick köpa en skiva till för en tia. Skivorna här blev en platta jag skrev in i min önskelista bara ett dygn tidigare då jag upptäckte att jag saknade en platta med The Blow Monkeys, deras debut "Limping for a generation", och plötsligt fanns den där mitt framför nosen.
John Miles är en musiker som jag uppskattar mycket sen jag hörde honom första gången i Kulan I Luften på 80-talet. En musiker som var i kretsen kring Alan Parsons Project och sjöng en del på hans plattor, var på Parsons proddade flera av Miles plattor. Två gånger tidigare har han förekommit på bloggen, dels med "Stranger in the city" och dels med "Rebel". Nu kom jag hem med hans platta från 1981, "Miles high", en platta som Parsons inte är med på, men som vid en tjuvlyssning låter väldigt mycket AOR-aktig i sin stil så det blir väldigt intressant att lyssna på.
Tittar man på omslaget till en annan skiva som jag hittade där, Coleman Hawkins dubbelalbum "Spellbound", utgiven av MCA Coral, så kan man tro att det är en disco- eller easy listening-platta från 70-talet. Men det är faktiskt en intressant platta med inspelningar från 1951-1955 med så väl kvartett, kvintett, stråkar som Neal Heftis storband. Och bland musikerna finns intressanta mer bebop-orienterade namn som Idrees Sulieman, Benny Harris och Hank Jones.
Den skiva jag fick lite på släng för en tia var en platta från 1972 med Stevie Wonder betitlad "Music of my mind". Inte mycket att orda om mer än att det är en Motown-platta där Stevie spelar 99 % av alla instrument själv.
Ett köp som kanske överraskar både andra och mig själv är Asias platta "Alpha" från 1983. Asia är ett band som jag inte alls brytt mig i, till dess att jag köpte singeln "Don't cry" för ett antal år sen och som visade sig vara riktigt bra. Därmed var nyfikenheten skapad för resten av plattan och en snabblyssning ger vid handen att den verkar vara riktigt intressant och spännande!
Glad blev jag även åt att hitta Genesis platta "Abacab", som jag trodde att jag hade, men som det visade sig att jag inte alls hade. Jag är ju då mer ett fan av 80-talets Genesis, från storplattan "Duke" och till "We can't dance" och vad gäller det så har jag härmed de Genesis jag behöver. Nej, 70-talets progg-Genesis har jag aldrig fastnat för.
Och vem kan motstå Eagles klassiska "One of these nights", med det lysande och skönt avkopplande titelspåret?
Lite mer jazz till sist då kanske, båda utgivna av Verve? För inte ens en månad sen skrev jag om Ella Fitzgerald och hennes Cole Porter-inspelningar med orkesterledaren Buddy Bregman på en Disky-CD som jag fick gratis. Men Cole Porter är inte den enda som dessa två har spelat in låtar av. På den här
I samband med filmen om Benny Goodman, "The Benny Goodman Story", passade den legendariska kvartetten Goodman, Lionel Hampton, Teddy Wilson och Gene Krupa på att återförenas och så småningom, 1955, beslöt Hampton, Wilson och Krupa sig för att göra inspelningar själva, utan Benny, men med Red Callender på bas. Småbandsswing i den lilla mysiga skalan, som Verve samlade på denna fina utgåva. Det är möjligt att 30 kronor för denna platta med sex spår är lite överpris, men det var omöjligt att avstå denna riktigt intressanta platta med dessa toppmusiker!
En CD för en tia blev det också från samma säljare. En samling med vokalgruppen Gals And Pals, en grupp som framträdde både i revyer med Hasse & Tage och på egen hand med vokal jazz med schlagerstämning kryddat med en hel del humor. Bandet var också det som gjorde Svante Thuresson till ett känt namn.
Så med det var det en mycket nöjd Stafrin som kunde åka hem och skriva av många skivor från önskelistan och begrunda sina fina köp! Åter hatten av för Thomas Lundmark, mässans primus motor, som lyckas varje år! Och givetvis kommer ett flertal av nyss nämnda skivor att dyka upp här när jag har hunnit lyssna på dom.
Dom traditionsenliga tre smakproven kommer ifrån Chicago i form av den mästerliga "25 or 6 to 4", Genesis med titelspåret "Abacab" och Ella och Buddy Bregman i "Manhattan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar