Nytt i samlingen - Mars 2022

The Partridge Family - Shopping bag
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Bell
Betyg: 4/5

Denna löjligt skrala månad vad gäller nya skivfynd så har jag ändå skrapat ihop några intressanta saker och först en återkoppling till en recension i december då jag skrev om TV-familjen The Partridge Family och deras platta "The Partridge Family Notebook". Jag lovade då att det skulle komma mer från David Cassidy och Shirley Jones och deras studioorkester "The Wrecking Crew" och det har det gjort. Partridge-plattorna släpptes i rask fart, 2-3 stycken på samma år, allt för att hänga på TV-seriens popularitet, och denna släpptes faktiskt samma år som "The Partridge Family Notebook" eftersom detta är föregångaren. Det ska sägas att med skivan följde det från början en riktig "Shopping bag", och i gör så än om man råkar hitta ett riktigt väl bevarat second hand-ex. Men denna har ingen påse med utan bara skivan, vilket inte är så bara det när man tänker efter.

Precis som "Notebook"-plattan är det frågan om lättsmällt och mysig schlagerpop som lätt skulle kunna ha tävlat i Eurovision. Det är lite mer mollaktiga, stämningsfyllda och sentimentalare låtar på den här plattan ändå, vilket jag tycker ändå gör plattan till och med ännu starkare än efterföljaren. Det är riktigt snyggt, mysigt och avkopplande, även om det inte är originellt alls. Ska jag peka på något negativt så är det att dixieland-arret i låten "Hello, hello" hade jag kunnat leva utan. Men det är ändå en platta att slappa och mysa till och blir klart kvar i samlingen!



Gunnar Wiklund - Det bästa som hänt mig är du

Utgivningsår: 1962
Skivbolag: Pep Records
B-sida: Tro på mej

Gunnar Wiklund får alldeles för lite utrymme på bloggen känner jag. 60-talets stora sångare som är det närmaste Sverige kommit en svensk Jim Reeves. Och därför är det lite intressant att en av låtarna här är en låt just nyss nämnde Reeves spelat in. Detta är gjort på den tiden då en cover sågs som ett sätt att få uppmärksamhet och karriär genom en väldigt stor låt någon annanstans och det hann inte gå många månader innan ett välkänt original hade fått en svensk schlagerversion. Sånt händer inte idag, vilket är på både gått och på ont, antar jag.

Här är det Jack Toombs låt "You're the only good thing that's happened to me", 1960 insjungen av just Jim Reeves, som har fått en svensk text om förhållandets upp och ner gångar, men att man älskar varandra djupt ändå. En helt OK Gunnar-låt, som dock inte känns så jättespeciell utan gör det den ska.
Andra sidan däremot är riktigt bra. Här har han gett sig på Elvis Presleys "Can't help falling in love", som fått titeln "Tro på mig" och som är riktigt bra arrangerad med en bra kör i bakgrunden. Sven-Olof Walldoffs Orkester spelar och detta kan vara en av de bästa versionerna av den låten jag har hört. 



Gino Vannelli - The gist of the gemini
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: A & M Records
Betyg: 1/5

Gino Vannelli är en sån där artist jag inte riktigt fått något grepp på och därför inte haft så mycket koll på. Men för 1 krona på en loppis precis mittemot där jag bor kan man väl testa sig fram. Någon sorts smörsångare är den bild jag har fått, samt att jag då hört låten "Wild horses", som väl är helt OK, men inte mer. Däremot läste jag mig till att han hade ett roligt sätt att få skivkontrakt på. Jagad av skivbolaget A & M Records säkerhetsvakter kastade han åt delägaren Herb Alpert en demokassett och blev sen signad. 

Denna platta hade dock på papperet chansen att vara något speciellt, med den mästerlige musikern och producenten Jay Graydon i musikersättningen. Dock är det inte Graydon som proddar här, vilket kanske hade varit något roligare. För även om det finns några riktigt sköna jazzsoul-spår här så funkar det i sin helhet inte alls. Dels så har jag svårt för Vannellis röst som har ett oerhört vibrato här och stundtals försöker han låta som en mindre operasångare i sitt sångsätt. Han tar i för mycket och platsar inte alls att sjunga detta försök till jazzsoulfunk. Dom som är vana att höra honom den svala i "Wild horses" lär bli grymt förvånade på hans skrikande här. 

Sen är det då sviten på B-sidan, "War suite", som är en orgie i fusion, experimentella beats och flummiga melodier och som i mina öron är riktigt dåligt och rörigt! Allt landar sen i den avslutande rätt OK balladen "Summers of my life", men totalt sätt är detta en rörig och stentrist platta, om man som jag inte är hemma på den mer fusionaktiga musiken och har svårt för hans vokala insatser här. Nej, jag kan inte se denna platta stanna i samlingen. Men jag kan ändå bjuda på dess klart bästa och funkigaste låt, "Fly into this night", även om jag lite undrar varför Gino Vannelli ger sig på att planka Robert Plants ylande i Led Zeppelins "Immigrant song".