Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Charisma
Betyg: 3/5
Genesis "Duke" är ungefär som Chicagos "16", en platta som lite delar fansen. Kanske inte lika mycket som Chicagos platta eftersom "Duke" totalt sett har bättre ord från fansen, men det är en platta som många anser vara gränsen mellan det gamla symfoniska och proggiga Genesis och det nya mer melodiska och kommersiella Genesis som kliver in i 80-talet med något nyare. Och ett stort antal föredrar det gamla och många, jag bland annat, föredrar det senare. Mitt i stormen med musik som ska fungera som en bro mellan dessa falanger står "Duke", en platta som både experimenterar, är stort och pampigt och känns lättillgängligt. Själv hittade jag denna platta på filialbutiken till Skivhallen Majorna i Göteborg, sommaren för tre år sen. Visst är den lite vattenskadad i fodralets kanter, men ändå väl värd att införskaffa.
Plattan kom till efter att Phil Collins flyttat till Kanada för att ordna upp sitt fallerande äktenskap och efter skilsmässan hade mängder av låtar som både fick rum på den här plattan och hans efterföljande soloplatta "Face value". Jag ska erkänna, jag har hört framför allt på Genesis mer hitbaserade plattor som "Invisible touch" eller "We can't dance" och knappt något på deras mer experimentella plattor på 70-talet. Och sett ur den synvinkeln så är detta kanske inte bandets allra bästa album. Men det är ändå ett riktigt bra album som vågar ta ut svängarna utan att det känns tradigt eller konstigt och samtidigt är lätt att ta till sig. Det börjar stort, pampigt och slagfärdigt med mycket av Phil Collins trummor som håller show. Sen blir det ett parti av lugnare och lättare låtar innan den långa Duke-sviten, "Duke's travels" och "Duke's end" avslutar, och den sistnämnda är riktigt snyggt gjord. Jag har sagt tidigare när jag skrivit om Phil Collins att jag har fått mer respekt för honom och framför allt hans mer vågade låtar i början av sin solokarriär och vad gäller det så får jag mitt lystmäte på den här plattan.
Som sagt så är detta ett helt OK och bra Genesis-album, även om den inte känns som deras allra starkaste, men så är jag som sagt inte direkt fullblodsexpert på bandets tidigare mer symfoniska era. Men den är stor, mäktig,väldigt välgjord och samtidigt skönlyssnad, inte minst när Phil Collins briljerar med mer "normala" låtar som "Please don't ask" eller "Turn it on again". Också är den inspelad i Polarstudion i Stockholm, bara en sån sak. Skivan blir klart kvar i samlingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar