Sidor

onsdag 8 maj 2019

Nytt i samlingen - April 2019

"Månadens bästa fynd" har tjänat mig väl i drygt 3 1/2 år, men när jag numera skriver riktiga recensioner och inte bara rekommendationer på bra plattor så känns titeln "bästa fynd" lite fel och därför har jag valt att ändra lite på denna månadsuppdatering. Titeln numera kommer från och med nu att vara "Nytt i samlingen", kanske ha lite snabbare och kortare texter, inte vara slaviskt bunden till tre skivor per månad, recensera med både bra och dåliga betyg, men i övrigt se likadan ut. Mycket nöje!

Limp Bizkit - Rollin' 
Utgivningsår:
 2000
Skivbolag: Flip/Interscope Records
B-sida (andra-spår): Rollin' (Urban assault vehicle)
Limp Bizkit får inte många chanser här på bloggen. Den nu-metal som kom på 2000-talet med rap, hårdrock, kontroversiella texter och väldigt mycket skrika i munnen på varandra lockade aldrig mig och därför lär detta vara undantaget som bekräftar regeln och den enda i sitt slag i samlingen. Men "Rollin'" har något, en refräng som sitter som ett knytnävslag och en gungande och skön melodi. Att det sen tog ungefär 17 år för mig att inse det är en annan sak. Men detta är faktiskt riktigt bra och häftigt! Däremot kan jag avvara mixen på andra-spåret som mer går i hiphop-stil. Det är inte värdelöst, men når inte alls upp i originalets tyngd!

Rockwell - Somebody's watching me
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Motown
Betyg: 2/5
Det är inte lätt när man är uppväxt med artistvärldens kändaste familj, har soulvärldens största mogul och skivbolagsdirektör som far, får en chans i branschen och ändå misslyckas. Rockwell är barndomsvän med familjen Jackson och dessutom son till Motowns grundare Berry Gordy, men fick ta namnet Rockwell för att undvika anklagelser om nepotism. Och det började bra, för låten "Somebody's watching me" får väl räknas som en av 1984 års mest kända hits och en helt OK soulklassiker, om än lite sönderspelad, även så här 35 år efteråt. Men sen blev det inte så mycket mer, trots att familjen Jackson deltar på plattan. Produktionen känns platt och känns vare sig maffigt eller mysigt, om man jämför med andra soulakter vid samma tidpunkt, som Quincy Jones eller dylikt. Melodierna sticker inte heller ut och faller rätt platt ihop och då är Motownlegenden Norman Dozier en av kompositörerna. Nej, det här var en rätt ointressant historia som inte kom någonstans. Det är fullt förståeligt att efter den stora hiten så blev det inte så mycket mer och karriären gick fort utför. Denna stannar inte i samlingen!

Alan O'Day - Oh Johnny

Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Pacific Records
Betyg: 4/5
För ett tag sen så fick jag ett gäng gratis skivor av en kompis där det ingick en skiva utan fodral betitlad "Appetizers" av en sångare vid namn Alan O'Day. Jag hade aldrig hört talas om karln och förstod snart att det kanske inte var 70-talets mest sålda singer-songwriter. Men jag blev väldigt positivt överraskad över hur bra den plattan var och när jag nu hittade denna uppföljare så var förväntingarna stora. Och jag måste säga att de faktiskt levde upp till dessa hyggligt bra! Kända namn som Jay Graydon och Victor "Crusaders" Feldman finns med här och detta är en riktigt bra platta, även om det finns ett par låtar som är minimala sänkare. Han sjunger bra, det är väldigt snyggt gjort och har en soft och mysig blandning mellan 70-talets soul, AOR och singer-songwriter-stil. Det kommer absolut att bli mer av Alan O'Day i min samling!

Sergio Mendes Trio - So nice
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Sears/Pickwick
Betyg: 4/5


Sergio Mendes-plattor kan man se en del av på second hand. Ser man någon brasiliansk artist så är det oftast han eftersom han är den mest kända internationella stjärnan från det landet. Och hur mycket jag än gillar bossa nova och det som på fackspråk kallas MPB så känns Sergio Mendes Brazil-66 plattor och liknande närmare easy listening och James Last ibland. Däremot så ser man extremt sällan Sergio Mendes i mindre konstellationer. Som här där han bara har en trio, vilket förvisso är en sanning med modifikation eftersom han har hjälp av gitarristen Rosinha De Valenca och saxofonisten Bud Shank också. Men det är ändå ett mindre band än man är van vid och sjunger här gör Wanda De Sah. Här finns både låtar på engelska och portugisiska och flera kända brasilianska standards, som "One note samba" och "Tristeza em mim". Den här plattan är svalkande, mysig och avkopplande med perfekt brasiliansk musik i det lilla formatet! Möjligen att det hade varit ännu trevligare om hela plattan hade varit på portugisiska. Men den klart bästa plattan med Sergio Mendes jag har hört så här långt och självklart blir den kvar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar