Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Skivbolaget
Betyg: 1/5
Det känns hårt att såga en favorit för jag är ett stort fan av Cornelis Vreeswijk, han har en underbart skön röst, han skriver kanontexter och melodier och är utan tvekan en av Sveriges överlägset bästa vissångare och kompositörer, men detta var alltså lågvatten! Folk har tidigare på sociala medier varnat mig för att det var hans svagaste platta, men jag tänkte att det kan inte vara fullt så illa, men tyvärr så fick dessa personer rätt. Det är framför allt svårt att säga det om hans sista album, då han var svårt sjuk vid tillkomsten av den och den utgavs postumt efter hans död en månad senare, men tyvärr så kan jag inte säga annat. Hade denna platta gjorts akustiskt så hade jag tyckt att det hade varit helt OK, men istället så är det en sorts popschlager-Cornelis a la 1987 vi möter med kraftig synthbas och poppiga percussions. Han försöker hänga med sin tid och normalt gillar jag 80-talsljud som bekant, i det här fallet är det ingen komplimang dock. Låten "Hjärterum-stjärterum" har kanske bland det mesigaste komp jag har hört och den följs av den nästan schlagerfunkdisco-aktiga "Tiggaren tar sig en rökare", som är tyvärr riktigt dålig.
Jag kan bara hitta två låtar som kommer undan med godkänt och det är inledande "Ann-Katrin Farväl" och avslutande "En sång om gammelfjärden" eftersom den är närmast en normal Cornelis, som här pratsjunger till ett svagt dragspel i bakgrunden. Resten av plattan är uselt producerat och taffligt gjort. Mitt mål var att samla på mig så mycket Cornelis jag kan, men jag har svårt att se mig behålla denna tyvärr. Han skriver på omslaget om sista låten med orden, som jag nog få instämma i vad gäller hela detta album:
"Jag har faktiskt ingenting att tillägga."
Mer än möjligen att det för mig i alla fall var en grym besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar