Krönika: Jultankar kring det som var hitlistor...

Jag kastade ett öga på Sveriges Radios Digilista, som numera får gälla som försäljningslista för musikindustrin i Sverige. Mitt främsta mål var att nyfiket se hur många Roxette/Marie Fredriksson-låtar som folk lyssnat på sen Maries bortgång. För det är ju så numera att en låt behöver inte vara ny på något sätt för att nå försäljningslistan, den behöver inte ens vara vare sig en singel eller bli en klassiker. Det räcker att den finns på Spotify eller Itunes eller dylikt och tillräckligt många har laddat ner eller strömmat låten denna vecka. Nu är inte detta meningen att egentligen vara en debatt om för eller emot Spotify och laglig nerladdning, men det nog mynnar ut i det ändå (och där tror jag att det har framgått med all önskvärd tydlighet vart jag står). Jag tycker bara att det är intressant att se hur detta med topplistor och försäljning har utvecklat sig.

Men något annat fångade mitt öga när jag kollade igenom listans 60 platser. 20 av dom låtarna var, i och för sig av rätt naturliga skäl, jullåtar. Och här kan man fundera på ett par saker. Dels hur intresserade folk är av ny julmusik för det var inte en enda av dom som var ny. Nyast var Justin Biebers "Mistletoe" som var från 2011. I övrigt spände det sig från Bing Crosby och Frank Sinatra klassiker genom Brenda Lee från 1960 och Andy Williams från 1961 till 80-talets Wham, Triad och Adolphson & Falk, 90-talets Mariah Carey och Just D, 00-talets Peter Jöback samt givetvis José Filiciano. Det är ju intressant i sig att se att hur mycket dagens artister försöker haka på tidens festligheter och tjäna pengar på den stundande julen så är det ingen som bryr sig utan söker sig ändå till dom låtar man redan hört på repeat varje jul sen man var liten. Vilket lite återkopplar till den andra tanken:

För jag har sagt förut att så länge musik bara är slit och släng-vara på vår telefon eller i vår Spotify-lista så är det oändligt svårt för nya artister och nya låtar att bli lika ikoniska och klassiska som de som funnits och finns på skiva och samlingar sen eoner tillbaka. Hade Beatles, ABBA eller Elvis kommit idag hade dom troligen aldrig blivit så stora i den digitala Spotify-eran som dom nu ändå är. Sen naturligtvis blir allt också snuttifierat av att vi har den medie- och internetvärld vi har, givetvis.

Nu låter jag som om jag var dubbelt så gammal som jag är och min poäng var inte att i första hand hålla brandtal om fysisk eller digital musik. Men tittar man på hitlistor idag så är det helt andra spelregler numera. För några år sen så lyckades man få in hela sju låtar från Veronica Maggios då aktuella platta på Digilistan. För mig har hitlistor alltid varit lite av en rolig tävling där man kan få se hur ens favoritlåt eller favoritartist ska klara sig mot andra aktuella låtar eller artister, och kanske upptäcka nya favoriter man kan ståta med. Vad som är riktiga "hits" och vilka låtar som är en del av tidens historia! Men detta kändes då en aning saboterat när 80 % av en plattas alla låtar plötsligt kunde komma in på hitlistan, troligen för att försvinna tre veckor senare. Det kändes plötsligt inte som att man längre visade upp dom mest populära låtarna på ett seriöst sätt. Och det var väl lite där om inte förr som mitt intresse för aktuella hitlistor lite hamnade i koma.

Samtidigt så erkänner jag att det säkert är bra för dom som gillar eventuella speciella albumspår på Veronica Maggios platta att just deras favoritlåt kan få en chans och inte en singel som skivbolaget

har bestämt ska vara den starkaste. Och det är väl kul att åtminstone en gång på året så får artister som Brenda Lee, easy listening-kungen Andy Williams eller José Filiciano, artister som annars inte hörs varje dag direkt i svensk radio, synas på en hitlista. Men inte ger det en korrekt bild av vilka artister eller låtar som egentligen är populärast i landet. Hitlistor som företeelse är egentligen en stendöd företeelse för gemene man i skvalmusikens era, något man fasade sig för redan på 90-talet när "Absolute music"-plattorna sålde som mest. Idag är det ingen som bryr sig egentligen. Kanske är det på sin plats att återupprätta Poporamas "Heta högen"-model. Alltså X antal låtar som presenteras som dom mest populära, fast utan innebördes ordning. Då spelas dom största låtarna och vi musiknördar får en seriösare inblick på vad dom spelas/gillas mest och dom som inte är listnördar kan också bli intresserade utan att behöva engagera sig i siffror och placeringar. Ja, också är det lite nostalgiskt förstås. En win-win-situation med andra ord...