Sidor

fredag 15 maj 2020

Blue Barron And His Orchestra - The Radio Years no. 17 1938/1941

Blue Barron And His Orchestra - The Radio Years no. 17 1938/1941
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: London Records
Betyg: 3/5
En lektion i en av nackdelarna i skivsamlande, många skivor kommer att bli liggande ett tag innan ni hinner lyssna på dom. Den här har legat i hyllan och väntat sen min Stockholmsresa 2012, men nu kändes det rätt att ta fram den. I researtikeln då skrev jag om att jag hittade ett stort gäng skivor med tidig jazz av främst engelsk modell på Emmaus på Södermalm, vilket ännu är ett kul skivköpsminne för mig. Nu är Blue Barron amerikan, men stilen kan sägas låter mer som engelsk tidig jazz. 


Den blå baronen, Blue Barron, föddes Harry Friedman och är ett väldigt bortglömt namn i jazzkretsar idag, trots att han faktiskt finns med på Hollywood Walk Of Fame, och det kan finnas en viss anledning. För det lite charmiga med den här skivan är att musiken för sin tid låter extremt otrendig. Inspelningarna här är gjorda mellan 1938 till 1941. 1938 spelade de flesta storband swingjazz och Count Basie och Benny Goodman var kungar. 1941 började bebopen komma allt mer och Charlie Parker och Dizzy Gillespie försökte mota bort storbanden med en friare jazz. Men likväl så envisades Blue Barron att spela en sorts söt 20- och tidig 30-talsjazz som med inspelningsårens mått får ses som rätt daterad, jag tror till och med svenska storband lät modernare , men Blue Barron hade ändå sin lilla fasta publik hemma i USA. Det är inte utrymme för mycket solon alls här och av namnen i orkestern så känner jag inte igen en enda. Däremot så är det kul att höra en text på "Ida, sweet as apple cider" och att Family Fours låt "Mari Helena" (här i original "Maria Elena") är långt äldre än 60-talet, vilket jag faktiskt inte visste. 

Men likväl är detta riktigt kul och charmigt udda på nåt vis. Inte något jätteösigt eller jazz jag sätter på varje dag, trots allt så var musiken från den tid som detta var aktuellt, alltså 20- och tidiga 30-talet, något mer äkta, men skivan blir kvar just för att den är intressant, ofarlig och småtrevlig. Också är det ju lite nostalgi från ett kul köptillfälle i Stockholm...




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar