Nytt i samlingen - September 2020

Stanley Clarke - Modern man
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Nemperor
Betyg: 3/5

Detta är nog en av de mer spretiga och huvudbryskapande plattorna jag hört på länge. Basisten Stanley Clarke normalt är på tok för mycket fusion för mig och det är ju den genren han är mest känd för. En platta har jag med honom sen tidigare, "Find out" från 1985, som får räknas som en av hans mer kommersiella och lättlyssnade soulplattor (kanonbra dock). Här har jag dock valt att satsa på en av hans äldre alster, som inte är en ren fusion platta. Och andra sidan så vet jag inte riktigt vad jag ska kategorisera denna som. Ena stunden låter det ren funksoul (titelspåret) och är väldigt mjukt och svängigt, nästa så är det en vemodig och en dramatisk popballad ("Got to find my own place"), det är jazzrock med blås á la Chicago ("Dayride") för att avsluta i en ren rockkaskad i nästan proggstil tillsammans med gästande Jeff Beck ("Rock ´n Jelly"). Samt lägg där till ett antal märkliga korta interlude-stycken mellan låtarna. 

Och jag ska inte säga att allt funkar. "Slow dance" känns halvfärdig med en rytm, lite "Oh yeah"- och "Slow dance"-körsång och... det är det. Jag har lite svårt att skapa en engagemang i just den låten. Normalt är dessutom en sån här pyttipanna inte något jag fastnar för, om det inte vore för att det faktiskt är riktigt snyggt gjort och bra spelat. Trots denna mix av så olika stilar så har han lyckats få plattan att ändå smälta samman och passa ihop och det är till största delen riktigt snyggt. Här finns riktigt bra låtar mitt ibland dom mer utsvävande verken och jag ömsom tycker det svänger och ömsom fascineras av hur välgjort det är. Så därför, även om den kanske inte är den mest lättsmälta plattan jag har, den verkligen är en berg- och dalbana på många olika sätt och "Find out" egentligen är mer min stil så är detta helt OK faktiskt och skivan blir kvar i samlingen!

Duke Ellington - Far East Suite

Utgivningsår: 1988
Skivbolag: BMG/Bluebird
Betyg: 4/5

Det är alltid häftigt att hitta Ellington-sviter som jag aldrig har hört! Här är det då The Duke och hans mannar på besök i fjärran östern, eller nåt. Ellington får lite bakläxa i geografi för en del kritiker ansåg att sviten hellre skulle heta "Near East Suite", eftersom endast en låt här är inspirerad av fjärran östern, avslutande "As lib on Nippon", som skapades efter Ellingtons turné i Japan 1964. Resten är inspirerad av resor till länder som Indien, Sri Lanka, Iran, Irak och Pakistan. 

Men som svit att betrakta är detta förstås ett mästerverk. Det jag gillar med Dukes sviter är oförutsägbarheten och musikaliteten samtidigt som det låter ren jazz om det och den här lämnar ingen besviken heller. Här har man ingen aning om vart låtarna ska ta vägen någonstans, mer än att det titt som tätt förstås har lite arabisk touch över blåsarna. Men med klassisk jazzkänsla i botten så tas vi med på en musikalisk resa till denna del av världen och melodierna och solona för oss här och där på upptäcktsfärd och det är riktigt spännande! 

"Isfahan" och "Depk" tillhör mina favoriter, men ovan nämnda Japan-stycke "Ad lib on Nippon", som är hela elva minuter lång, är också ett stycke örongodis! Så oavsett hur bra eller dålig Ellington är på Asiens geografi så lyckas han ändå att hitta musikaliskt rätt, och det är ju det viktigaste här



Edmundo Ros And His Orchestra, no 1
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Decca
Låtar: Mélodie d'amour/The carnation girl/Jamaica farewell (Kingston Town)/Sweetie sweetie

Lite somrig latinomusik så här i höstrusket, hur känns det? Easy listening-kungen med specialitet på sån musik, Edmundo Ros, har förekommit på bloggen med sin orkester en gång tidigare, för drygt 1 1/2 år sen. Singlar eller EP-skivor med Ros hittar man inte alls lika ofta i skivbackarna som fullängdsplattorna och denna är dessutom en relativt tidig Ros-utgåva! Så tumme upp bara för det!

Låtarna här lever stort på arrangemanget och orkestern för rent instrumentalt låter det kanonbra! Däremot så envisas Ros med att sjunga själv på tre av låtarna, inklusive den rätt uttjatade "Jamaica farwell (Kingston Town)", och Edmundo Ros är inte någon sångare av rang. Han sjunger inte fruktansvärt, men han känns inte som någon som passar att sjunga här. Dessutom är arrangemangen och orkestern den stora styrkan med Edmundo Ros musik och då känns sången mest i vägen. Bästa låten här är därför "The carnation girl" som har kören nynnandes i bakgrunden som enda vokala insats. Men som sagt så är det ändå väldigt snyggt och oemotståndligt rent orkestralt och EPn får ändå ett klart godkänt och blir självfallet kvar i samlingen!