KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 2 - Soul

Del 2 i min krönikeserie "Tankar kring en musikgenre", där jag skriver om att samla olika genrer, handlar om en genre som genomgått en STOR förvandling hos mig sen dom gamla artiklarna för ett decennium sen. Sen 2013 är soul en av dom genrer jag köper och lyssnar mest på! 1989 började jag lyssna på soul efter att jag hört P3s soulmästare Mats Nileskärs lilla genomgång av 80-talets soulmusik i nyårsprogrammet "8 timmar 80-tal". Jag insåg att detta ju var grymt skön musik! Nattmusik i neonljusen som antingen svänger enormt eller smeker skönt! Därmed så startade mitt intresse för denna amerikanska musik med rötter i rhythm n' blues och jazzen. Fast då var det mer soul från 80-talet och så småningom 90-talet som gällde och Jimmy Jam & Terry Lewis var mina husgudar i genren! Därefter var soulmusiken något som jag lyssnade på och spelade in, men köpte inte så mycket skivor, kanske främst för att jag på den tiden inte var lika förtjust i att chansa och köpa sånt jag inte visste om det tillhörde genren. 

2013 så insåg jag att mitt samlande behövde något nytt och började lyssna lite på lite soul från 70-talet, som gamla avsnitt av radioprogrammet Soulcorner med intervjuer av Marvin Gaye och Curtis Mayfield. Det öppnade mina ögon för något helt nytt, som jag tidigare tyckt har varit småkul, men inget som jag känt lust att fördjupa mig i nåt nämnvärt. 70-talets soulvärld var här! 60-talets soul har ännu inte blivit något jag fastnat stort för. Men plötsligt var det som när man började gilla jazz eller när man blev popfreak på allvar vid 80-talets mitt. Man blev som barn på nytt och började köpa på sig allt som hade ett bekant soulnamn och som verkade innehålla stråkar och/eller svängiga soulrytmer! Äntligen fick man känna sig nyförälskad i en musikgenre igen!

Så vad är det med soulmusiken som lockar? Ja, det är nog mycket. Dels kopplingen till jazzen, som gör att det svänger enormt mycket, medan det samtidigt är pålagt med sköna rytmer och underbara harmonier! Det är en sorts mysig stämning i soulmusiken som jag gillar skarpt, framför allt om man har slängt på mycket med stråkar i bakgrunden också. Sen tycker jag ännu att det finns en sorts skön känsla av storstadsnatt över det som jag någonstans är svag för. 

Jag trodde under många år att det var oändligt mycket dyrare att samla soul från 70-talet än 80-talet, eftersom 80-talet alltid sågs med misstänksamma blickar och Billy Paul, Marvin Gaye och Curtis Mayfield var typ heliga. Och om man ska snöa in sig på dom, vilket inte heller är fel alls eftersom dom är bland det bästa genren kan erbjuda, så är dom helt klart i en prisklass för sig. Men det är oändligt mycket lättare än jag först trodde att hitta gamla plattor från Motown eller Philadelphia bland skivbackarna till ett riktigt bra och billigt pris. MÅNGA av mina favoritplattor i genren har jag inte betalat mer än en tia för, The Brothers Johnson "Light up the night", The Temptations "Sky's the limit", Major Harris "My way", Earth, Wind & Fires "All 'n all" eller The Commodores "Natural high"! Lättast av gamla soulartister att hitta i en skivback på second hand är dock Barry White, som jag inte har något emot i sig. Som producent är han helt fenomenal och mjuk och hans inspelningar med sin orkester, Love Unlimited Orchestra, är kanonbra. Däremot så tenderar många av hans egna låtar att låta tämligen likadana med den smekfulla hångelmusiken som ackompanjerar hans djupa sängkammarröst och som jag med tiden blivit rätt less på. Hans speciella röst har tagit över på tok för mycket i hans låtar och till slut så verkar inte melodierna vara det viktigaste.

Här tycker jag dock inte man behöver kosta på sig att vara kräsen heller. Det finns många namn jag innan aldrig hört talas om innan och som jag ändå har köpt och som visat sig vara hur bra som helst, som Eddie Horan eller då Major Harris. Man får till slut en magkänsla om vad som låter rätt och vad som förmodligen är fel och står det dessutom Motown, Philadelphia Records eller Staxx på skivetiketten så är det förstås en än större hjälp! Och vad gäller 80-talsvarianten så är många producerade av någon av det välbekanta gänget, Jam & Lewis, Teddy Riley, LA Ried & Babyface, Tommy LiPuma, André Cymone, Jay Graydon, Rod Temperton eller Rick James, för att nämna några. Det är alltså väldigt lätt att samla soul och man behöver inte heller vara särskilt kräsen eller tömma plånboken mycket för en stunds sammetsskön soulmusik av högsta kvalitet. Jo, en sak kanske man ska vara försiktig med när det gäller 70-talets soulvärld. Steget från soul till disco är naturligtvis inte jättelångt inom soul, och inget fel med det. Men om man vill ha den riktiga discon och inte den europeiska plastvarianten med Boney M, Donna Summer, Village People och alla dess avarter och kopior så kan man hålla utkik om vart skivan är gjord, om det är amerikanskt eller om det är gjort i Tyskland eller Holland eller dylikt. Självklart gjordes det mer go-happy disco även i USA, men man har en större chans att få den sköna mer soulindränkta discon då.

Och som smakprov tar jag en låt från 70-talet, en från 80-talet och även en från 90-talet, som INTE är hiphop alltså, för jag står fast vid att rapmusik inte är soulmusik, hur mycket än P3 och musikjournalister försöker påstå motsatsen. 70-talet får representeras av en Philadelphia-klassiker, Harold Melvin & The Blue Notes med "The love i lost". 80-talet är Karyn White och "Romantic" och 90-talet Brandy med "I wanna be down".