Nytt i samlingen - September 2025

Tony Scott And The All Stars - 52nd street theme
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Jasmine
Betyg: 3/5

52nd Street på Manhattan i New York var ett ställe där det spelades flitigt jazz mellan 30-talet och 50-talet och det var också där som bebop-jazzen blommade som aldrig förr. Men mot slutet av 50-talet ebbade det ut, inte minst när bebopen ersattes av den mer moderna hardbopen, och någon som var ledsen för det var klarinettisten Tony Scott som 1959 satte ihop några olika band som gick in i en studio och spelade som om det var ett jam på 52nd street. Nu är inte detta en renodlad bebop-platta utan här samsas swingnummer med moderna saker. Det gör att plattan kanske spretar något när det börjar med en rätt seg låt betitlad "Blues for the street" där äldre musiker som J.C Higginbotham och Joe Thomas spelar, följt av några swingspår med bland annat Coleman Hawkns och sen ett gäng rena bopspår med namn som Al Cohn och Red Rodney. Jag ska inte förneka, jag tycker ofta att bopmusik från 1959 känns lite piggare än swing från samma år, även om bandet här drar på riktigt bra i de senare och Hawkins alltid är en fröjd att höra. Men bop-spåren är riktigt bra och väl samspelta!

Men det här är ändå en kul platta med bra drag och en riktigt bra idé till platta. Att försöka återskapa en jazzepok som då inte låg så långt bort utan var i medvetande hos dom flesta närvarande i studion. Det här blir klart kvar i samlingen, även om den går åt lite för olika håll stilmässigt stundtals.



Meli'sa Morgan - Good love
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Capital Records
Betyg: 4/5

Namnet Meli'sa Morgan passerar nog rakt ovanför huvudet på många. Hon var en sån artist som hade flera framgångar på den amerikanska soullistan, men i regel aldrig några på riktiga listan. Det närmaste är en hygglig hit med en cover på Prince "Do me baby" 1985. Dock hittade jag en singel med henne runt 1992, "If you can do it: I can too!", en helt OK soullåt som var tvåa på den amerikanska soullistan. Lägg på mer än 30 år och jag har till sist hittat plattan till singeln. 

Meli'sa Morgan har Chaka Khan som sin favorit och hon har också körat bakom henne och influensen hörs, både i rösten och i den vokala stilen emellanåt. Och sämre influens kan man verkligen ha, och Meli'sa lyckas också göra något eget med rösten. Den här plattan är en skön soulstänkare modell 80-tal som har flera producerande kockar som rör i den soundmässiga grytan, inklusive Meli'sa själv. Om man ska peka på några som är svagare så är det i så fall dom som har pianisten och producenten Lesette Wilson som soundskapare, för det soundet låter lite stelare, dock utan att det är på något sätt dåligt. Det har är ingen platta som skapar några stora hits precis, men det är skönt laid back med klart snygg ljudbild och bra sångröst. Plattan blir helt klart kvar i samlingen.



Johnny Mathis - You light up my life
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: CBS
Betyg: 2/5

Skulle det bli en hattrick? Jag köpte den här skivan mest för att samma arrangör som gjorde två av förra månadens nyinköp som jag nämnde då, dom med G.C Cameron och Betty Everett, låg bakom stråkarna på den här plattan, Gene Page. Camerons och Everetts plattor var ju kanon så varför inte satsa en vända till? Men tyvärr levde den här plattan inte upp till förväntningarna på långa vägar. Och någon kanske då undrar varför det var Gene Page som lockade och inte Johnny Mathis. Det kanske låter märkligt för vissa, men jag hade innan denna skiva köptes knappt hört talas om karln. Så bevandrad i den amerikanska underhållningsmusiken på 60-talet är jag inte tyvärr.

Här har en hel margarinfabrik använts vid inspelningen för det dryper av sockersöta ballader på rad. Jag ska inte säga att Johnny Mathis har en dålig sångröst, men någon crooner eller storsångare med en speciell sångröst tycker jag inte att han är alls. Sen verkar han här ha någon sorts hang-up på Bee Gees för två låtar är covers på bröderna Gibb, Samantha Sangs klassiker "Emotions", som görs i en OK duett med Deniece Williams, och en riktigt lam version av en av mina favoriter av Bee Gees, "How deep is your love". 
     Gene Page stråkarrangemang är det inget fel på och jag har inget emot smörlåtar, missförstå mig inte, men det finns ändå grader i helvetet. Det finns en gräns för hur mycket smör man orkar med innan man tröttnar, om det inte är rätt röst vill säga. Inte förrän dom två näst sista låtarna så börjar Mathis dra upp tempot lite, men det är så dags då. Och dom discolåtarna är faktiskt inte jättespännande. Snarare så är "I wrote a symphony on my guitar" ett riktigt taffligt discoförsök. Dom två Deniece Williams-duetterna får godkänt (och dom finns på singel), resten är tamt, trist och intetsägande. Vill man höra Gene Page  arr komma till rättvisa så rekommenderar jag plattorna med ovan nämnda G.C Cameron och Betty Everett istället. Sorry, den här plattan stannar inte i samlingen.



The Mamas & The Papas - Dedicated to the one i love
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: RCA
B-sida: Free advice

60-talets mammor och pappor har inte förekommit på bloggen förut, även om det inte alls är omöjligt att jag någon gång lär skriva om deras mest kända och bästa låt, "California dreaming". Men den här singeln kommer från samma skock av singlar som dom mindre kända som jag skrev om i senaste Singeltipset Deluxe, med skillnaden att jag vet vilka The Mamas & The Papas är. Den här låten var dock, fast den också var en av bandets större på sin tid, mindre känd för mig. Nu är då inte 60-talet något jag konsumerar i stora mängder, men det finns några singelpärmar med 60-talssinglar.

Den här har då inte riktigt lika stark melodi som ovan nämnda jättehit, men har ändå en skön stämning i soundet med sina laid back gitarrer, sin stämsång och spikpianot i bakgrunden. Den här singeln, A- som B-sida, funkar helt OK och är en mysig låt som med fördel blir kvar och hamnar i singelpärmen för 60-tal. 



Rod Stewart - Downtown train
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: The Killing Of Georgie (Part I And II)

Hösten 1985 hörde jag en låt testas i Tracks med Tom Waits som hette "Downtown train". Jag tyckte, och tycker fortfarande, att den låten är snarktråkig och framför allt har jag svårt för Tom Waits sångröst, som, för att vara mild, låter som om han svalt en bågfil till whiskeyn. Däremot så har Rod Stewart lyckats göra låten betydligt mer rättvisa. 1989 så gjorde han sin version av låten som först är väldigt avkopplande och stillsam för att växa till något maffigt i soundet. Det finnas många versioner av den här låten, men den Roddans version ligger nog klart högst för mig.

Men det gick inte helt odiskuterat förbi. Bob Seger hävdade att han hade berättat för Rod att han hade spelat in låten och att Rod sen fått sin idé att göra låten av honom, vilket förnekades av Stewart. Seger släppte aldrig sin version utan spelade in den på nytt först 2011.