Kylie Minogue - Enjoy yourself

Antalet artister från det glada 80-talet som fortfarande gör musik är rätt stor. Om inte annat så har mängder av gamla band gjort comeback de senaste åren. Men antalet artister från det glada 80-talet som fortfarande säljer är en helt annan sak. Dessa kan man räkna på sina fem fingrar. U2 och Depeche Mode säljer hyggligt fortfarande, och även Kylie Minogue. OK, visst är det en bit upp till "Can't get you out of my head" och "I should be so lucky", men dock räknas hon ännu till de säljandes skara och hennes tolfte platta, "Kiss me once" är på väg, liksom nya singeln "Sexy love". Detta tänkte jag fira genom att plocka fram en gammal klassiker, "Enjoy yourself" från 1989.

Innan 1989 började så var Stock-Aitken-Waterman lika med att svära för mig, som jag nämnt några gånger, men när jag så hörde Kylies "Je ne sais pas pour qui" i Tracks så vände allt. Jag insåg att SAW kunde skriva snygga poplåtar som faktiskt var riktigt genialiska och sköna! På våren så stärktes allt i och med att jag föll direkt för den charmiga "Hand on your heart". Att hon sen var söt gjorde ju inte saken sämre för ett tonårshjärta. Jag sprang ner till dåvarande Forum här i Sundsvall och köpte uppföljarsingeln, "I wouldn't change a thing" och därefter ansåg jag mig själv som konverterad till Kylie-fan. Jag förklarade lite för ett tag sen, när hennes "Better the devil you know" representerade 1990 i mitt sommarspecial, vad jag anser att Kylie har, en röst som både låter charmig och pigg och mogen på samma gång.
Den här LPn har många år på nacken, där av ser omslaget lite slitet ut. Jag köpte den redan 1990 på skivaffären Thylins i Sundsvall, då den var relativt ny. Kylie var vid den här tiden, tillsammans med Jason Donovan, SAWs stora guldkalv i och med att succétrion så smått började tappa i popularitet i hemlandet England. Därför var första platserna på englandslistan med "Hand on your heart" och 60-talscovern "Tears on my pillow" riktigt välkomna!

"Enjoy yourself" är en sockersöt discoplatta som det bubblar om och som är väldigt lättsam på alla vis. Det är väldigt snyggt gjort och en skön produktion och som jag sagt förr, Kylie sjunger bra och har en

trovärdighet i rösten, även om man vet hur låtarna kommer att låta. Eller? Nej, bara för att det är Stock-Aitken-Waterman så betyder inte det att det bara är bubbelgumdisco plattan rakt igenom, för plötsligt sjunger Kylie en smäktande jazzliknande ballad med stråkar som heter "Tell tale signs" eller en poplåt i valstakt kallad "Heaven and earth", som verkligen rekommenderas. Singlarna är sköna discoklassiker och jag vill verkligen framhålla hösthiten "Never too late", som tyvärr inte spelas allt för mycket idag. Redan i sommarspecialen kunde ni läsa om och höra låten "I'm over dreaming (over you)", som då är B-sidan på "Bettter the devil you know", men som också finns på den här skivan, om än i en lite poppigare version. Spåret "Nothing to lose" är också snyggt örongodis! "Enjoy yourself" är klassisk SAW som inte gör en fluga för när, men som ändå stundtals lyckas överraska. Den är riktigt snyggt popsnask när det är som allra godast!

Kylie av idag tycker jag ännu håller måttet rent röstmässigt. Däremot så håller låtarna varierande klass, men om man jämför med Lady Gaga, Rihanna, Kate Perry och dom andra av dagens tonårsstjärnor så håller jag Kylie som klart roligare och mer talangfylld! Hon lyckades, till skillnad från alla andra av SAW-stallets stjärnor, överleva 80-talet och gå sin egen väg. Men man får ändå inte glömma var allt började en gång, med sockersöta poptuggummin signerade trion som detta med förbundna ögon.

Två spår blir det från plattan. Dels den snygga och lätt 70-talsdoftande tredje singeln "Never too late" och dels valsballaden "Heaven and earth". Går ni in på artikeln om "Better the devil you know" så har ni en låt till, där "I'm over dreaming (over you)" finns.