KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 4 - 70-talet (Pop/Rock)

Musiken från 70-talet är då en av nykomlingarna i samlingen och här tar jag då i första hand inte upp soulmusiken från det decenniet, eftersom jag redan berört det i artikeln om soul nyligen. Annars har 70-talets musik kommit och gått i omgångar. Jag upptäckte 70-talets hits i tonåren när jag hörde Bo Renbergs radioprogram "Tornado" 1988 där han spelade upp 70-talets artister från A till Ö. Blondie, Bellamy Brothers, Chicago, Tony Orlando & Dawn, Fleetwood Mac och Boomtown Rats var några artister som fastnade i drygt ett år. 70-talet dog sen och jag började åter fokusera på jazz och aktuell pop igen. 1993 kom nästa 70-talsfeber när Mia Gerdin hade ett önskeprogram för 70-talsmusik kallat "Mamma Mia" och denna gång varade det också i drygt ett år. Jag hade ett gäng 70-talsskivor som jag aldrig lyssnade på och till slut hamnade i flera år i källaren när jag väl flyttade hemifrån. Jag hade väl fastnat i tron att 70-talet var lika med uttjatade och åter uttjatade hits, symfonirock, ABBA, Boney M och Village People eller punken eller flummig rock med Led Zeppelin, Uriah Heep eller dylikt. Ibland ser man verkligen inte skogen för alla träd!

2014 kände jag att mycket av mitt skivsamlande hade lite gott i stå och jag behövde en ny utmaning. Jag hörde på lite gamla soulprogram och insåg att 70-talets soulvärld var något speciellt och härligt ändå! Jag skulle börja samla det och när jag ändå var i farten så tänkte jag på låtarna jag hade hört och

spelat in från "Tornado" mer än 25 år tidigare. Det fanns ju kanonbra 70-talsmusik och därmed var det klart; jag ska börja samla bra 70-talsplattor. Sen är det rätt intressant hur ett decennium skiljer sig så markant  från ett annat för en lyssnare. Givetvis finns det låtar som är uttjatade till max och som jag aldrig hoppas se i min 70-talssingelsamling, Terry Jacks "Seasons in the sun", John Lennons "Imagine", Sweets "Ballroom blitz" och så vidare. Likadant så finns det 80-talslåtar som är minst lika sönderspelade och som jag är grymt less på, Nenas 99 luftballonger, Whams gogo-låt, Laura Branigans låt om självkontroll och så vidare. Men dom finns i samlingen, även om dom singlarna aldrig spelas frivilligt, för uttjatade låtar som jag trots allt är uppväxt med är trots allt oftast mycket lättare att lyssna på än uttjatade låtar i en genre som jag är relativt ny i. För 70-talet är trots allt en av väldigt få genrer som jag har upptäckt som vuxen och inte har några riktiga kopplingar från ungdomen till. 

Så låt mig då göra klart vad inom 70-talet som jag anser är bra 70-talsmusik och vad som jag helst samlar. Förutom soul, som ändå upptar största delen av genresamlingen, även singersong-writers, vanlig pop och AOR. Det som många andra samlar på när det gäller 70-talet, nyss nämnda Led Zeppelin, Black Sabbath, Queen, Bob Dylan, Pink Floyd, Frank Zappa, Neil Young och så vidare har ännu inte letat sig in i samlingen och lär så inte göra heller. För mig är det ointressant och överskattad musik som passerar mig tämligen obemärkt förbi. Men därmed inte sagt att jag inte respekterar andra som gillar det. Vid gud, vi har en stor musikvärld och någon måste ju gilla det också, speciellt eftersom dessa skivor är så eftertraktade och dyra. Och det är samlarna av dessa artister, lika med dom som främst förknippas med ordet "skivsamlare", som tillhör dom som noggrannast granskar första och andra pressningar, originalutgåvor och så vidare, vilket gör att om man vill börja samlar dessa så har man en rätt hård konkurrens och bör ha en bra plånbok. Dom skivorna finns och är inte så svåra att få tag på, framför allt inte nu när man handlar flitigt på nätet, men även dom minsta loppisarna börjar inse i vinylens återkomsttid att man bör ta bra betalt för dessa skivor om man får in dom.

I min 70-talssamling så finns ändå väldigt många artister som jag aldrig skulle ha sett mig själv som fan till som ung. Hade någon sagt till mig 1990 att det i min samling en dag skulle finnas, Roxy Music, David Bowie före "Let's dance", Blood Sweat & Tears, Loggins & Messina, Eagles, Carole King eller Dan Fogelberg och jag skulle gilla det jättemycket så hade jag funderat på om jag verkligen ville bli vuxen. Chicago, America, Bellamy Brothers eller Fleetwood Mac möjligen, men inte mer! Men 2014 bar det ner i källaren, damma av dom gamla 70-talsplattorna och återförena dom i samlingen, dom som gick att spela ännu. Snart blev jag kär i Carole Kings musik och senare Blood Sweat & Tears och ännu senare David Bowies "Ziggy stardust"-platta och på den vägen rullade det glatt på.

Vad gäller att samla dessa artister och 70-talsgenrer idag så är det ofta från affär till affär, artist till artist och platta till platta. David Bowies plattors har stigit i pris med en vrakfart efter hans död, medan Blood Sweat & Tears ligger på en bit över loppispris och Eagles oftast finns för en tia på second hand. Men om man som jag samlar för musiken och därmed inte är så noga med vilken pressning det är och allt det där så blir det oftast en kul sport att försöka hitta ett sånt bra exemplar till ett sånt billigt pris som möjligt i skivbackarna. Så den här gången är jag övertygad om att 70-talet är i min samling för att stanna! Jag älskar en soft, laid back och skön 70-talslåt som är lättsamt producerad, men lika mycket en ösig låt med funkigt blås eller en eller en låt som är väldigt spännande, lite udda och intressant skapad, vilket man inte hör allt för ofta i massproduktionens internetera 2020!

Smakprov här blir Carole King och en favorit för mig, "It's too late", David Bowies "Golden years" och Blood Sweat & Tears "Down in the flood"!